I går kväll så packade jag in maken och alla nästan alla barnen inför surströmmingsätande hemma hos den ömma modern.

Oj vad gott det är med surströmming, den var precis så där lagom mjäll och hade en ordentlig sälta som lade sig som rosblad inne i munnen. Mmm!

När vi så satt där, hela familjen. Min syster med hennes äldsta dotter, min käre bror med hans barndomskompis Martin, mamma och hennes man så kom jag att tänka på första gången vi skulle äta surströmming sen jag fått barn. Jack var väl kanske 3 år gammal och den norrländska delikatessen skulle avnjutas hemma hos mamma. Då det regnade ute så valde vi att sitta inomhus, barnen skulle få korv och alla satt vi till bords. Då öppnar mamma burken!!

Man kunde riktigt se hur Jacks ansikte förvandlas från ett glatt, leende, förväntansfullt litet barnansikte till ett förvridet, misstänksamt och kräkfärdigt. Middagen slutade med att Jack vägrade sitta i samma rum som oss. Detta var det äckligaste han någonsin varit med om. Så nu, när vi skall njuta av surströmming. Så nu behöver faktiskt inte Jack följa med. Han klarar inte av lukten.

Vad händer i det Obbolianska hemmet ikväll då? Ja, inte mycket kan jag faktiskt säga. Jag skulle verkligen behöva städa, men värmen gör att man faktiskt hellre vill vara utomhus än inomhus. Ta vara på den lilla sol som finns innan semestern tar slut.

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Ebbe, som när han kom hem var så trött, ledsen och allmänt mammasjuk skulle prompt hem till en kompis. Så vi packade ihop oss, hela familjen och tänkte att en liten stund kan han få stanna. När vi varit där i en timme tänkte jag att vi kanske skulle bege oss hem igen, varva ned lite och bara mysa så där hela familjen.

Det var INTE vad Ebbe tänkte.

-Mamma, jag är inte trött längre, jag behövde bara lite tvspel och lite Joel så blev jag pigg igen!

Jaha!

Vad skall jag göra nu då? Dricka Kaffe i solen, läsa en bra bok och ignorera alla ostädade rum?? Ja, det låter som en bra idé.

Barnen har kommit hem och det lugn som vi haft i en vecka är över.

När barnen hämtades på flyget så var lyckan total och Affe skrek som en liten gris av lycka över att se sina bröder igen.

Vi hann vara hemma i exakt 30 sekunder innan lyckan utbyttes mot ilska, skrik och tårar. Affe hade tagit Ebbes Vadnudetvar och Noah sa Vaddetnuvar till Ebbe som gav igen på Affe.

Nu är det som det skall vara igen, min familj är komplett igen.

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända &o(ö)kända

Min man har en rolig egenhet, det är att när hans skägg växt ut lite så stryker han sig med handen över skägget hela tiden. Jag har väl egentligen inte tänkt så mycket på det men Affe, sonen på 4 år. Han ser och tänker väldigt mycket på vad hans konstiga föräldrar gör för konstiga saker.

När hans pappa skulle natta honom häromkvällen såg han sin pappa göra exakt så, då säger han med en ganska förtrolig röst till sin pappa:

-Pappa, när du gör så där pappa, då får du järn i skägget!

-Jasså? Säger han pappa. Hur menar du då?

-Ja, men när du stryker med handen i skägget. Då kommer det järn där!

- Okey, säger Pär, tänker inte så mycket mer på det utan nattar sonen vidare

När så Pär kommer ned går han på toaletten, tittar sig i spegeln och ser (till sin egen förtvivlan måste jag bara tillägga) att det som sonen tror är järn, är i själva verket gråa hårstrån.

Nu säger Pär att han måste raka sig. Trots att han är nästan som stålmannen. Med järn i skägget istället för stål i musklerna!

Jag fullkomligen älskar IKEA, så synd bara att när jag äntligen får med mig maken på en IKEA resa så är jag magsjuk. jag kallsvettas, hulkar mig över möblerna och mår allmänt pyton.

Jag träffade dessutom en slags kollega där (han är inhyrd från ett annat företag till mitt jobb) och jag tror att jag var ganska otrevlig, jag kände mig som om jag tyckte han var något som katten dragit in. Helst så ville jag bara be honom gå därifrån och låta mig kallsvettas och vara kräkfärdig ifred, men han är ju verkligen jättetrevlig så jag försökte verkligen. Jag tror jag misslyckades! Oj vad han måste tycka att jag är konstig.

Vi skulle prata med en Köksplanerare för att diskutera lite över hur bänken till köksön skulle se ut och jag kallsvettas hela tiden, vill bara därifrån och när hon frågar mig om vad jag tycker så tittar jag på henne, vill egentligen bara spy på henne men säger till både min och makens stora förvåning: Ja, bestäm du. Jag vet inte...??

Maken blev förvisso strålande glad, vi spenderade inte alla pengar vi har just denna måndag. Men ändå. Nu när jag är hemma och mår betydligt bättre så kommer jag ju på alla dessa "måste ha grejjerna". Porslin som bara skulle vara så snyggt i vårt nya kök, nya bestick istället för våra gamla. Ja, you name it, jag vill ha det. I dag i alla fall. I går?? Nej, då ville jag bara hem.

HUUUUR kan man må så dåligt när man är på IKEA???

Vad köpte jag då (för lite köptes i alla fall, det måste erkännas)? Jo, vi köpte nya gardiner till vårt nya kök. Vita jalusigardiner. Supersnygga och det gör vårt kök precis så där lantligt mysigt som jag vill ha det. Sen lite annat smått och gått, lite doftljus, servetter, lite lampor osv.

I morgon (eller, egentligen så är det väl idag då det de facto är onsdag nu när jag skriver detta) så kommer mina mellanprinsar hem igen. Åh vad jag längtat och Åh vad Affe har längtat.

Nu skall jag försöka få lite sömn!

Kram vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

är aldrig speciellt roligt. Nyss fick jag ett samtal från en gråtande Ebbe. Han hade en oerhörd hemlängtan och ville bara ringa och gråta av sig lite.  När vi till sist lade på luren så tror jag faktiskt att tårarna torkat. Han småfnissade i alla fall litegrann i luren och det känns skönt. Det skär så i mammahjärtat när barnen är ledsna, när de gråter så vill man vara där med dem.Krama om dem och viska små, mysiga, tröstande ord i deras öron.

Nu går ju inte det då de är några mil härifrån. Jag har dock fullt förtroende för barnens farfar & Hans fru Mary-Jo. Dom har säkert mysiga kramar till övers.

I morgon så får Affe storfrämmande från en dagiskamrat. Han ser verkligen framemot det och även jag. Det innebär att fokus flyttas från mig till kompisen. När man som Affe är van vid att alltid ha sina tre äldre syskon att vara med. Helt plötsligt lämnas med endast en ynka tråkig mamma så kan livet bli ganska trist, om man heter Affe förståss.

Nej, nu börjar klockan bli mycket. Bäst att hoppa isäng om jag skall orka med två vilda pojkar i morgon (hörni, jag börjar redan bli bekväm med att "bara" ha ett barn hemma).

Godnatt, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

och när Pär jobbar så känns det inte som om det är helg. Dessutom så har regnvädret från Umeå spridit sig hit ut till Den Vackra Ön! Men jag kan roa mig utan maken brevid min sida. Jag och Affe skall på en "hälsapåvännerdag.

Jag blev så glad när jag läste en artikel om Noice, det känns som om de, trots att de faktiskt var ett av vårt avlånga lands största band en gång i tiden har  försvunnit i skuggan av Gyllene Tider och Style.

Nu skall man absolut inte "dissa" de banden heller, men något speciellt djup i sina låtar kan man ju inte anklaga dem för att ha. Trallvänliga? Absolut men tänkvärda och djupa? Njaaa!

Nå, bra artikel och bra att någon skriver om dem.

Nu skall jag fylla på mitt koffeinlager. Försöka väcka tonårssonen och kanske ta ett litet ryck här hemma.

Kram på er vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

 

 

 

Here we come, ropade mina mellanbarn glatt och kastade sig på flyget.

Kvar stod jag, maken och minste bror med tårarna i ögonen. Affe grät när pojkarna tog de första stegen upp på trappan, när planet stängde sin dörr, när planet slutade tanka och slutligen när planet flög iväg.

Vinkandes och gråtandes samtidigt

-Hej då Noah, Hejdå Ebbe, Hejdå Pojkar!!!

Han tycker verkligen om sina bröder.

I morgon skall vi myspysa på hemma bara jag och Affe. Ja, Jack är ju hemma men som den tonåring han är så kommer han nog inte att vakna förns klockan är 16:00 om inte senare.

Kram, Vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

 

Känns det som.

Jag tycker att det luktar höst och att maken börjat sitt arbete gör ju inte saken bättre.

Nu är han ledig Ons-Tors för att jobba hela helgen. Hm...Vardagen är tillbaka.

 

Idag lyser solen i Obbola men inte sjutton är det speciellt varmt.

Städandet fortsätter därför inomhus. Idag tänkte jag ta mellanpojkarnas rum. Ebbes rum ser ut som ett katastrofområde, det ligger papper över hela golvet, leksaker blandas med kläder (som förövrigt faktiskt var rena när jag la dom på sängen).

Affe och jag hade ett samtal igår kväll vid nattningen och då bestämde vi att vi skulle ta bort alla hans bebisleksaker. han ville bara ha sina bilar och sitt lego kvar. Det är med visst vemod som jag därför skall rensa även i hans rum. Han vill till och med ta bort hans Bibbe.

-Mamma, jag behöver inte bibbe längre!

Men, där drar jag nog gränsen tror jag. Att ta bort hans docka som han haft sen han var liten känns lite hårt. Speciellt som Affe faktiskt bara är 4 år än. Jag kanske syr några coola kläder till Honom (Bibbe alltså) och sätter upp honom på en hylla.

Att sova nu när det är så kvavt är nästan en omöjlighet om man inte har fönstret öppet nattetid. I natt har jag därför haft vårt sovrumsfönster öppet. Vilket är lite läskigt. Inte för att jag egentligen är rädd för alla ljud som kommer nattetid, men med en eventuell björn springandes lös här i Obbola så får jag för mig att den är runt vårt hus på natten.

I natt har jag därför hört grymtningar som jag är 100% säker på att det kommer från en björn. Ugglor har hoat och när de fåglar som burkar häcka runt vårt fönster inte längre lever om så ligger jag och övertygar mig själv att det är därför att Björnarna smyger runt huset och fåglarna inte vågar leva om. Jag kanske skall söka någon slags terapi  för min björnrädsla?

Inte speciellt smart att köpa hus på landet med skogen som närmaste granne om man är rädd för björnar?! När jag just somnat så vaknade jag av en rackarns smäll! Helt övertygad om att det var en björn som lyckats ta sig in i huset sprang jag därför upp bara för att nästan halka och slå ihjäl mig på det omkullvälta vattenglaset som Smilla vält.

Ja... vad kan man säga?

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Jag har bestämt mig, jag skall icket sova länge i morgon. Men, eftersom vi sov så länge idag så är jag inte speciellt trött. Utan jag sitter här och surfar det tråkiga nätet. Varje dag, samma sak!

Vad jag har kommit på nu när natten börjar smyga sig på är att istället för att dela av rummet exakt på mitten, så delar vi av det vid sidan av det befintliga fönstret. På detta viset så behövs det bara sättas in ett litet fönster. Enkelt va?

Jag är så smart!

Oftast så är det på natten som mina supersmarta ideér poppar upp och när morgonen kommer så berättar jag dom för maken som suckar tålmodigt och bara inväntar nästa idé.                                                                                                                     

En natt så satt jag uppe länge och kom på att vi kanske skulle bygga ut huset, med en till våning! Det är ju skitenkelt ju! Det är ju bara att lyfta det befintliga taket sa jag till maken, sen så får du bygga på vinden med lite högre väggar å sen så kan du ju bara lyfta på taket igen!! BUSENKELT!!! Pär suckade mest åt mig.

Jag berättade om min smarta idé för mina kollegor ( som råkar sitta på ett konstruktionskontor) och hör och häpna, de skrattade åt mig och tyckte synd om min man som var gift med mig som kom med sådana skumma ideér. Jag tyckte det var smart jag.  Men dom (och Pär) hävdade att det inte alls bara var att lyfta och bygga, att det skulle ta längre tid än vad jag trodde. Äsch, vad vet väl dom om sånt?!

Nej, om man skulle försöka hitta John Blund, jag vet att han finns här hemma någonstans för alla andra sover minsann!

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

med en ljuvlig kopp kaffe. Barnen har ännu inte slagit ihjäl varandra och jag samlar inspiration för det stundande storstädet.

Mina släktingar tycker att jag är helt galen då jag då och då möblerar om här hemma. Jag flyttar ungarnas rum emellan dem och ibland så vet jag inte riktigt vart vårt eget sovrum är för tillfället. Jag har varit sån ända sen jag var liten. Jag tycker om att flytta runt möbler tills jag finner de bästa lösningarna. Nu sitter jag och funderar som mest på om jag skall köra ett litet (!!) kastbyte mellan barnens rum, eller om jag skall vänta tills mellanbarnen flyger till sin farfar i Kungsbacka.

Jag har sådana storslagna planer på hur det skall se ut här hemma. Alla barnen skall få sina rum på övervåningen (utom Jack då, som trivs som fisken i vattnet i sitt krypin i källaren). Men, då det bara är två sovrum på övervåningen ett gigantiskt och ett lite mindre så inebär det att två av barnen MÅSTE dela, i alla fall tills vi fått ekonomi/ork/tid nog till att dela av rummet på riktigt. Det är lite trix med det nämligen.

Ett fönster måste stängas och två nya måste göras. mellanväggen och en ny dörr är inga problem, men det andra har vi aldrig gjort. Hur gör man det liksom?

Ja, det slutar nog med att jag bara städar denna gång, eller om jag väntar tills i morgon:-)

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

inte för att vi egentligen har så mycket att försova oss till, men att vakna klockan 11:00 en måndag känns verkligen som att försova sig. Vilka rackarns tonårsfasoner.

Pär brukar vara den som vaknar först av oss Olsénare och när Katten är borta så dansar ju råttorna på bordet. Vi sussade så sött hela den Olsénska familjen. tills jag vaknade med ett ryck, ni känner väl till det berömda försovningsrycket?!

Det fick jag i morse, jag stormade ned för trappen, in i köket för att kolla in klockan, in i ungarnas rum hojtandes:

- Vi har försovit oss!!!!

Ungarna studsade upp ur sängarna helt förvissade om att de försovit sig till skolan. Vilket jag var nästan helt hundra om att vi faktiskt gjort. Vilken tur att vi bara försovit oss till... semestern!

Dagen bjuder inte på några speciella överaskningar. Lugnt och avslappnat är min melodi idag.

Kram Vänner, kollegor, släktingar, kända & o(ö)kända

 

inte för att vi egentligen har så mycket att försova oss till, men att vakna klockan 11:00 en måndag känns verkligen som att försova sig. Vilka rackarns tonårsfasoner.

Pär brukar vara den som vaknar först av oss Olsénare och när Katten är borta så dansar ju råttorna på bordet. Vi sussade så sött hela den Olsénska familjen. tills jag vaknade med ett ryck, ni känner väl till det berömda försovningsrycket?!

Det fick jag i morse, jag stormade ned för trappen, in i köket för att kolla in klockan, in i ungarnas rum hojtandes:

- Vi har försovit oss!!!!

Ungarna studsade upp ur sängarna helt förvissade om att de försovit sig till skolan. Vilket jag var nästan helt hundra om att vi faktiskt gjort. Vilken tur att vi bara försovit oss till... semestern!

Dagen bjuder inte på några speciella överaskningar. Lugnt och avslappnat är min melodi idag.

Kram Vänner, kollegor, släktingar, kända & o(ö)kända

 

Och jag har tre veckors semester kvar. På något konstigt sätt så känns det som om jag skolkar, att jag egentligen inte skall ha semester utan när som helst så kan min chef ringa upp mig och säga:

- Linnéa, eftersom du inte är på jobbet så är du uppsagd!

Detta mina kära vänner, är min FÖRSTA betalda semester ever!! Klart att jag har varit hemma tidigare, men då har det alltid varit en massa pysslanden fram och tillbaka för att får ekonomin att fungera ordentligt. Föräldrapengar hit och strövik dit. Allt för att barnen skall slippa barnomsorgen på sommaren.

I vilket fall som helst så njuter jag "BIG" time!

Maken (den lille stackaren) han börjar jobba i morgon, så jag och pojkarna skall försöka så gott det går att njuta av sommarens badande, glassätande, besök hos vänner osv. Vi skall göra så gott vi kan! (OBS, detta skall då läsas med viss ironi då den som det är mest synd om är Pär).

Vad skall vi stackars make & faderslösa Obbolianer roa oss med nu denna vecka då? Ja, förhoppningsvis så regnar det i morgon så att huset kan få sig lite kärleksfull omvårdnad. Det har varit lite med det denna sommar. Förhoppningsvis så kikar det förbi några trevliga vänner någon gång under veckans gång så att jag får en paus från städandet.

Herregud vilket oerhört trist inlägg detta blev...nej, nu stundar bot & bättring. Jag lovar, på heder och samvete att mina inlägg skall bli roligare, fyndigare och mer intellektuellt stimulerande.

Finns det något som ni läsare skulle vilja veta? Ge mig lite skrivtips nu då sommarens värme har gett min lilla hjärna totalstillestånd.

Kram, Vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

 

som jag träffade idag är norska. Jag är så oerhört fascinerad av att hon faktiskt är tvåspråkig. Jag vet ju naturligtvis om sen barnsben att hon kan Norska, att hon är född i Norge och att för henne så är det naturligt.

Men för mig, som inte är tvåpråkig så är jag så djupt imponerad att hon så lätt växlar mellan de två språken.

Min norska vänninna, här kallad A, har ett av världens roligaste jobb. hon arbetar på ett bokförlag i Norge som Key Account manager, självlärd och hon får tillgång till de flesta böcker innan de släpps. Kan ni fatta att jag som total bokmal dregglade när hon beskrev sitt yrke?

Vilket drömyrke!!!

Nu stundar besök hos våra kära grannar. Så tillsvidare;

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Jag funderar just på om jag skall ta och göra min bloggframsida lika fin som alla andras? Frågan är ju då... vad skall jag ha som visningsbild? Jag kunde ju ha en snygg bild på mina underbara barn? Eller en läcker bild på några snygga böcker? Ja, jag måste fundera ett tag till. Vad kännetecknar mig liksom.

I morgon blir det en rolig dag. En gammal klasskompis som flytt landet är och hälsar på stan. Så jag skall träffa henne för första gången sen...ja, jag kommer faktiskt inte ihåg när det var sist. Det är roligt det där med gamla vänner en del spelar det ingen roll att man inte träffats på evigheter, man delar och uppdaterar sig på en gång ändå. En del får man känna sig fram med. Just klasskamrater är lite speciellt tycker jag. Jag blir extra glad när jag träffar dem igen.

Jag är uppväxt på Ersboda ( nu kanske det hörs en del protester men så är det i alla fall). I min klass så blandades det medelklass med barn som kom från mindre lyckade familjeförhållanden. Inte för att det var något som man tänkte på just då, liten som man var, men så var det i alla fall. Detta resulterade i alla fall i att vår klass var ganska så bråkig, stökig och allmänt strulig. Gemenskapen blev, trots allt detta ganska så stark. jag tror att vi alla såg oss som syskon mot slutet, på gott och ont.

En del har jag kvar kontakten med, en del har jag tappat någonstans på vägen. Trots att en del försvunnit så vet man ändå vad som hänt med dem, hur många barn de har. Om de är gifta eller inte.

Så återigen, i morgon blir det en rolig dag.

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

utbud tycker jag är fantastiskt.

I dag, eftersom det var så trist väder så tog jag med mig Minstingen och nästan storingen på en liten stadspromenad.

Vi startade med Claes Ohlson eftersom jag hade läst i en blogg någonstans (kommer för mitt liv inte ihåg vems blogg bara) om att de skulle ha ett ljuvligt fint hyllpapper som skulle passa mitt skafferi som handen i handsken. Tyvärr så verkade det som om fler än jag läst den där bloggen, för inte fanns det ett enda kvar i min smak:-(

Vi drog vidare på Ersboda för ett besök på myrornas och när jag talade om för barne n vart vi skulle så skrek Affe rakt ut:

-Neeeeeeeejj!!! Inte myrorna, mamma. Jag är ju rädd för myror!

Finkillen, han trodde att det var en myraffär, vad vi nu skulle med inköpta myror då vi har egna riktiga inne i skogen. Nå, väl på myrorna så fyndade vi hur mycket som helst, jag köpte:

Ett par ypperliga Rollerblades till Noah.

Inte mindre än två stycken Tennisracket till käre maken.

Två stycken superfula kepsar som Noah och Affe envisades med att vilja ha.

Jag fann även ett par superläckra skor, men som den snåljåp jag är så tyckte jag att 175 kronor var liiite för mycket pengar (!!) Vad??
Jag har redan ångrat mig. Jag vill ha dom skorna.

Så Umeå, har ni tråkigt nu i regnet så tipsar jag om att besöka myrornas...fina kläder, fina bra att ha saker och framför allt, det är BILLIGT!!

Kra, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

Oj vad förvånad jag blev när jag loggade in mig och skulle skriva dagen blogg. Helt ny blogg!!! Jättefin, verkligen!

Detta kommer att bli kanon VK!

Nå, nu till min egentliga orsak till varför jag är här. Nog för att jag kan sitta här och skriva superlativ om VK´s nya bloggportal i evighet, men inte är ni egentligen så himla intresserade av det...egenligen?

Låt oss prata om Björnar...

Om ni var uppmärksam när ni läste dagens tidnings så kunde man läsa om att Ville, 14 år boendes i Obbola mött Björn i sitt motionsspår...

Ja, vart tror ni att jag bor? Vilket är mitt motionsspår? Jo, samma som Ville minsann.

Nu borde jag kanske inte vara så himla rädd för björnar, men jag kan inte hjälpa det, det sitter så långt inne. Orsaken till rädslan tror jag kommer ifrån en incident som hände när jag väntade Affe.

Vi skulle på begravning i Stockholm och vi packade in alla våra ungar, tält och matsäck och begav oss mot Stockholm. Eftersom barnen var så små så bestämde vi oss för att tälta halvvägs dit och valet föll på Glada Hudik!

Väl på campingen så sitter jag och läser Aftonbladet om att en björn synts i Hudiksvall. Jag tänkte inte så mycket på det utan vi åt vår middag, packade ungarna i säng och efter ett litet tag även oss själva.

När man är gravid så ligger bebisen och trycker på allt möjligt som den kan inne i magen och denna natten var absolut inget undantag, vid klockan 02:00 så kallade naturen på mig, men jag var helt övertygad om att det stod björnar och inväntade min promenad från tältet till toaletten.

Skräckslagen så sliter jag upp Pär, tvingar han att gå en promenad runt tältet för att spana efter björnarna som satt och lurpassade på mig. Pär fann inga björnar, men det spelade ingen roll. Jag var så övertygad om att det fanns björnar på campingen så jag låg och höll mig, hela natten. Lyssnandes på diverse små ljud som kommer på natten på en camping. ALLA ljud lät som björnljud.

Ja, ganska barnsligt men jag blir fortfarande skräckslagen så fort jag hör talas om björnar.

Jag tänker då INTE springa något motionsspår här i Obbola på ett bra tag.

Kram alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Vad gör Obbolianerna när det regnar månntro?
Jo, de tar svarta faran (bilen) och rör sig mot de lite mer centrala delarna av stadens gator.
Mer specifikt Brännland och Leos lekland.

Väl där på Leos så slås både jag och maken över hur gammal Affe, vår minsting är nuförtiden. Vi har en bild av honom på ungefär 1 1/2 år gammal, knappt talbar. Kort i rocken och allmänt bebisaktig. Men... det stämmer ju inte. Han är en stor kille numera. Han pratar, går ordentligt, cyklar själv (ja, utan stödhjul), kan skriva sitt namn.
Vad hände??

Han är ju stor!
Vi har ingen bebis längre.
Nå, vi satt där bland alla dessa småttingar som ömsom skrek, skrattade och gnällde, tultandes fram bland oroliga mammor och pappor och vi bara njöt!
Vi har gjort vår småbarnstid och längtar inte för fem öre tillbaka till den.

Uppdatering om mitt sår:
Ja, det läker. Sakta men säkert!

Inspirationen är inte på topp så här första semesterdagen. Jag hoppas att ni ursäktar.
Jag lovar att roligare inlägg kommer senare.
Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

I går så hade vi då vår oerhört trevliga 10-års jubileumsfest (som egentligen bara var en ursäkt för att få dra ihop en massa trevliga människor och sjunga, dansa och dricka vin).

Före själva festen gick av stapeln så skulle jag bara dra av etiketter från gamla vinflaskor.
En del satt så oerhört hårt att jag tänkte att en kniv skulle hjälpa lite grann, vilket den gjorde ända tills jag slant med kniven och högg mig själv i handen!!!
Precis i tumvecket dessutom. Så hela kvällen gick jag omkring med handen omlindad. Dessutom så blödde det igenom hela tiden ända tills Bengt, i mina ögon den största hjälten för kvällen, tog bred tygtejp, tejpade hårt och sa:
- Nu blöder det inte längre!

Det gjorde det faktiskt inte heller.

Nå, maten räckte, alla trevliga människor kom och nästan allt vin tog slut!!!
Så tack, tack, tack, tack för en underbar kväll!
Vi kanske skall köra en sommarfest varje år??
Vad tycker ni? Låter det som en plan?

Kram alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

Kom det från ett stycke son med två vänner i släptåg.
- Vi, jag No** och Sim** hade tänkt att starta ett nytt band.
-Jasså, vad roligt sa jag.
-Ja, men vi har inga grejjer och ingenstans att repa, suckade han sorgset.

-Hm, sa jag vi har ju garaget. Men det är ju så mycket skräp där. OM vi städar ut garaget så kan ni ju repa där.
-Jaaa, ropade de små liven.
-Å pappa har ju alla instrument, jag skall spela gitarr, No** trummor eller bas och sjunga och Sim** bas.

Ja, nu blev man med pojkband i garaget. Hoppas att våra grannar har överseende bara.
Med lite tur så blir de kända och kanske kommer de då ihåg vart allt startade:-)
I garaget i Sörjäla.

Lördagen stormar fram. Vi har så mycket kvar att göra så jag ser inte riktigt vart jag skall börja. Pär kämpar på med köket och jag städar som en galning.
Inte för att det är så stökigt, egentligen. Men jag vill ändå att det skall vara rent och fräscht och lukta gott här hemma när det kommer folk hit.

Nej... jag har inte tid att sitta här, tillbaka till städningen.

kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

anropar Linnéa!
-Här... svarar jag och är härmed medlem i ledighetsklubben!
Min vanliga otur då att det skall regna, regna, regna i en vecka framöver.
I alla fall om man kikar in www.yr.no.
Nu är det ju norrmän som driver den sajten och säger man 'Guleböj' om bananer så kan man ju inte riktigt förväntas att bli tagen på allvar, eller hur? Så jag vet inte riktigt hur seriöst jag litar på detta.

Nu har jag i alla fall semester i 5 hääärliga veckor framöver (känner jag mig själv rätt så kommer jag att slita mitt hår i tristess när det gått två veckor).

Uppdatering om nya köket:

Maken (den underbare) kaklar för fulla muggar, pelaren är byggd, skafferiet är klart (ingen invändig inredning) och ...ja, jag tror att vi börjar närma oss dagen D!

Uppdatering om Lördagens 10 års jubileum:

Inbjudningskort skickade & svar har anhållits?
-Check

Huset städat?
-Nope

Mat förberedd?
-Nope, men jag vet vad jag skall göra & det går fort!!! (passa er, jag kanske bjuder på korv & makaroner)

Plastattiraljer inköpta?
-Jajemensan.

Bord & stolar?
-Nja..., delvis.

Musik?
-Ja, det går rykten på byn om att Mange & Linda är superbra på musik... så de får sätta ihop ngt bra.

Band?
- Japp!

Nej, nu är min paus slut, bäst att vara kreativ och skapa!

Ps: Tack världens bästa mamma & Ove för grästrimmern. Nu slipper vi gå och kantklippa gräset för hand:-)

Smillabäjbi kommer nog aldrig att få kattungar.
Ja, jag vet?ni kattuppfödare kissar på er av förskräckelse när jag skriver att jag har en bondkatt, som är okastrerad, utekatt till på köpet och jag vill att hon skall få bebisar. Oansvarigt och respektlöst!! *Skäms på mig*

Nå, nu till saken. Varför kommer hon aldrig att få kattungar då?
Jo, hon löper, inget snack om det. Men hon är inte den mest högljudda av katter så ingen stackars katthane i världen kan ju höra hennes förtvivlade rop om parning. Det enda som händer med henne är att hon blir lite extra kelig mot oss.
Men, tänker ni läsare, finns det då inga katter i närheten av er?
I stallet måhända?
Jooo då! Visst finns det hankatter där, men de är ju kastrerade.
Smilla traskar dit varje gång hon är på löpen, gör sina piruetter och kråmar sig precis som hon skall inför de stackars herrkatterna. Som förvisso är väldigt sugen på henne. Men de kan ju omöjligt få till det. De är som enucker. Stackarna. Jag har hört från säkra källor att de visst försöker men får inte riktigt till rätta snitsen.
Så Smilla kämpar och kämpar, gör sig till och bjuder ut sig, bara för att bli **satt av kastrerade hankatter!

Vår Smillabäjbi har en rolig egenhet, om jag går på promenad, så följer hon med ungefär till växthuset. Absolut inte längre då jag tror att hon är lite skygg för andra katter (tror jag det, då de enda katter hon träffar är enuckerna vid stallet). Nå, i vilket fall som helst så började promenaderna när hon var ungefär 5 månader och en gång försökte hon till och med komma in i bussen. Busschauffören fick tuta och stänga dörrarna för Smilla var som besatt, hon skulle följa med mig.
Just denna specifika gång så fick jag skjuts hem av maken från stan så jag stannade inte till på hållplatsen som vanligt. Smilla hade ju varit där flera gånger själv så jag antog att hon kunde hitta hem själv även denna gång.
Ack vad jag misstog mig.
När Smilla inte kommit hem på hela natten började jag sökandet, jag gick Obbolaby igenom, ropandes, gråtandes efter min lilla bebis. Ingen Smilla någonstans.
Dagen efter så kom det en kvinna med min lilla bebis i släptåg, frågade om det var vår lilla kisse som de funnit?
Jo, det var det ju förstås.
Smilla gick in, med huvudet högt, så länge den andra kvinnan såg.
När vi sen var ensamma så började Smilla att halta, lade sig (istället för på sängen bredvid mig) nedanför fönstret, gnällandes och jamandes.
Orolig som jag redan var över min prinsessa så började jag leta igenom henne för att se om hon eventuellt blivit påkörd, men icket.

När Smilla trodde att jag inte såg henne, så hoppade hon vigt och oskadat fram. För att så fort jag såg henne börja halta igen. Smilla fejkade sin smärta som för att visa att allt var mitt fel!!

Nu, när vi går på promenad så stannar hon just före växthuset. Vänder och går hem!