..fortsätter och fortsätter :-)

För ett tag sedan (ganska så precis när jag var sjuk i hög feber och illamående och snurrighet) så blev jag ombedd att skriva en liten notis för mitt jobbs interntidning.

-Självklart ställer jag upp sa jag, med febern blossandes. Jag tycker ju att sånt är roligt, att skriva vill säga.

Deadline var på onsdagen och jag snurrade på på tisdagen och fick inte mycket skrivet. När så onsdagen kom så var jag ju fortfarande dödssjuk, men skrev ihop en liten text i min feberdimma. Sedan så glömde jag totalt bort det (läs förträngde).

Tills idag när interntidningen damp ned i brevlådan...Där står min febertext och konstigt nog, så var den riktigt riktigt bra. Skönt, jag slipper skämma ut mig för kollegorna allt förmycket.

Vad gör man en dag som denna? Maken arbetar, barnen leker med andras barn och jag har legat inomhus och sett på tv hela långa dagen, pimplat kaffe och ätit praliner. Nej, det där sista var faktiskt inte sant. Jag har dock pimplat kaffe som en riktig storkonsument.

Löfbergs Lila överlever endast på grund av min kaffekonsumtion.

jag finner ofta att jag har noll och ingen inspiration på söndagarna. Jag, som kan sitta och skriva om allt möjligt på veckodagarna. Jag som kan ha en miljon olika projekt på gång, pausar totalt på söndagarna.

Vad borde jag då göra denna blåsiga söndag?

Jag borde:

1) måla stolarna ett sista varv

2) måla lite kakellister

3) fästa mitt supersnygga skafferipapper på hyllorna

4) baka

5)laga en rejäl söndagsmiddag

Men, då är frågan: varför känner jag all denna press? kan det vara så att samhället har skapat denna press på mig utan att jag vet om det. Måste jag försöka vara någon slags övermänniska hela tiden?  Kan jag inte bara få vara lat denna söndag? Inte behöva vara klämkäck, överenergisk, superkvinna?

Räcker det inte med att jag är det veckans andra 6 dagar?

JO, jag bestämmer att det gör det. Det räcker. Jag tänker med gott samvete lata mig resten av dagen.

Tänk om vi kunde bli bjudna på en god söndagsmiddag hos någon av våra föräldrar* denna vackra söndag. Då skulle mitt latande verkligen vara värt mödan:-)

Nu tänker jag i alla fall ta av mig min morgon klänning och byta om till något mer passande en latmanssöndag.

I bakgrunden av den oerhört snygga kotten som Ebbe fotar så ser ni soffan som jag tänker lata mig i.

* Alla mina och Pärs föräldrar, känn ingen press, men ni får gärna bjuda oss på söndagsmiddag idag! Ni har telefonnumret. Ring bara, jag är hemma!!

och jag tog en pubafton igår kväll.

Jättemysigt och underbart att få rå om min gamla (egentligen rätt så unga) mamma ett litet tag. Vi diskuterade livets allvar, löste världsproblem, fnittrade och hade supertrevligt. 

Puss på dig mamma! Du är bäst!

har jag varit hela dagen idag.

Jag vet inte varför. Kanske är det för att hela mitt jobb är fullt av en massa kostymnissar eller för att min annars så tysta avdelning har varit fullt av folk som har sprungit fram och tillbaka. Till och med jag har varit dem behjälplig idag.

Vid lunchen så hade jag så svårt att vara tyst, jag fnittrade om allt. Till slut var jag tvungen att säga till mig själv på skarpen. Det hjälpte faktiskt. Jag lugnade ned mig. Jag satt och tänkte på en massa tråkiga saker och rätt vad det var så var jag mig själv igen. Men, inombords så kände jag mig fortfarande som en riktig liten busfia.

I dag är det torsdag (för er som inte redan visste om det) och vi har städdag. Kanske var det därför jag var så fnittrig idag? För att jag skulle få komma hem och städa?

Nja, jag skulle inte tro det.

Jag har gjort en massa viktiga saker idag, tagit tag i sånt som jag stuvat undan ganska länge nu. Det kändes skönt. "Cleaning out my closet" så att säga. Ett under att jag lyckats med det när jag har suttit och känt mig kycklingglad hela dagen.

Nu, undanstädning från middagen.

Kram!

I dag gör jag lite reklam för en av mina vänner.

Hon är en fantastisk sångerska, hon sjöng bland annat på mitt och makens bröllop för en si sådär 100 miljoner år sedan.

Hon är lokal, kommer från Hörnefors!

Och hon är sååå himla duktig.

Hoppas att det syns nu då!

Vi bor ju alldeles brevid ett stall och nog har vi haft flugor hemma tidigare.

Men nu, nu är det som om de är alldeles galna. De flyger runt ansiktet hela tiden. Surrar på som om de vare galna. De är så äckliga. Det spelar ingen roll hur många vi än dräper så nog sjutton så är det 4-5 stycken i varje rum.

Nu pratar jag naturligtvis inte om de där äckliga flugorna som kommer på hösten. Detta är riktiga flugor, bajsflugor om man vill säga så.

Huvva... någon som har ett bra tips på att bli av med dem?

Iofs så går de väl i ide snart, men tills dess???

Att bränna böcker man inte gillar?

Jag ogillar det skarpt. Jag kan inte ens göra mig av med mina gamla böcker, ni vet dom där man köpte/fick när man var tonåring. Jag gjorde ett seriöst försök att kasta alla gamla kärleksböcker när jag läste litteraturvetenskap för ungefär en miljon år sedan. Men det hela slutade med att jag gav bort dem till min syster och när hon i sin tur inte ville ha dem kvar längre så skulle hon kasta dom!!

Det gick jag inte med på, så nu ståtar hela sagan om Isfolket i min bokhylla igen. Jag skäms absolut inte för att jag läser dom om och om igen. Jag fullkomligt älskar dom. Men, å andra sidan så älskar jag alla mina böcker. jag vill ha dem kvar, jag gillar doften av dom, känslan av att om jag blir nyfiken på vad det stod i en bok så kan jag gå tillbaka och läsa samma mening om och om igen.

Jag må vara boknörd, men, det står jag för.

Hur kan en person gå ut med att säga att h*n skall bränna böcker som h*n ogillar??

Här snackar vi grovt kulturbrott.

Vilken tur att det blev en annan person som blev chef för UNESCO!

http://blogg.vk.se/bjornkjellsson/

är så vacker tycker jag.

Enda nackdelen är att det blåser så förbaskat. När vi bodde inne i stan så märkte vi inte av det så mycket men nu, när vi bor vid havet. Oj, vad det blåser.

Första hösten här ute så sov vi nästan ingenting om nätterna för vi var så rädda att taket skulle blåsa av. Nu har vi vant oss, men ibland om kvällarna så rycker man ändå till när huset skakar av blåsten. Vi har dessutom gigantiska fönster i köket som varje gång det blåser, knakar som om de kommer att spricka när som helst. Jag nojjar* som en galning över dom men maken hävdar bestämt att: Har de hållit sen 1976 så kommer de att hålla i några år till!

Han har väl rätt antar jag, men läskigt låter det.

Jag funderar på om jag skall köpa lite lökar och plantera ned i gräsmattan. Samt lite tulpaner som kommer att växa i rabatten framför huset (som fortfarande står tom och ekande då jag inte bestämt vilka slags buskar jag vill ha där).

Visst är det roligt att när man är hemma dagtid så funderar man på allt möjligt som man kan göra...bara dyra saker!

OM jag vann en miljard kronor så skulle jag bygga på en övervåning på huset, flytta infarten från framsidan till grusvägen till höger om oss. Bygga nytt garage, anställa en trädgårdsarkitekt som skulle få göra min trädgård till ett litet paradis på jorden osv i all oändlighet.                                                                                                                                          Nu, fram tills dess så får jag nöja mig med att köpa lite lökar. Det är faktiskt nog så bra det!

Kram!

* Ja T, jag gör det... Nojjar alltså:-)

Förhoppningsvis så är jag hemma för sista gången denna höst. Nu har faktiskt alla barnen varit sjuka. Alla har haft samma symptom, illamående, feber och allmänt olustiga.

I morgon så är det därmed jobb som vanligt.

DET känns skönt.

Jag kan ändå inte få bilden av alla misshandlade barn ur min skalle. Alla barn som blir psykiskt misshandlade, fysiskt misshandlade.

Jag fick ett tips om att jag som vuxen skulle vara extra uppmärksam på hur barnen i min omgivning verkar må. men, gör man inte redan det som vuxen?

I alla fall så gör jag det.

Jag pratade med en väninna om barnmisshandel och hon sa att hon systematiskt vägrade att läsa artiklar eller notiser om barn som blir misshandlade. Men, är inte det att blunda för problemet? Att stoppa huvudet i sanden gör ju inte så att problemet försvinner eller blir bättre utan då lever man ju i en låtsasvärld.

Barn blir misshandlade dagligen i detta land.

Trots att antiaga-lagen firar 30-årsjubileum berör var tionde kontakt med BRIS misshandel (8,5% av kontakterna fysisk misshandel och nära 4% psykisk)*

Är lagen för snäll? Vet inte föräldrarna om att man inte får aga sina barn? Är behovet av föräldrautbildning större än vad politikerna trott? Skall BVC ta ett större ansvar? Skolan? Vad? För något måste hända i allafall.

* Källa, http://www.bris.se/?pageID=230

när jag läser om barn som blir misshandlade, kränkta, förnedrade av de människor som skall stå dem närmast. Samma människor som gav barnen livet tar deras livsgnista och deras styrka ifrån dem genom att bete sig illa.

Jag blir så arg, så ledsen och vill göra något för dem. Men vad?

Alla ni som är föräldrar till barn i skolåldern vet vad jag pratar om... För det är nu det börjas. De fasansfulla, intensiva höstveckorna med alla föräldramöten.

Jag uppskattar i och för sig föräldramöten, jag tycker om att vara delaktig i mina barns liv och utveckling men när man har fyra barn och de barnen dessutom har en del sporter så blir det mååånga föräldramöten.

I går hade vi två, på samma tid.

Vi väntar på flera nästa vecka...

Våren är lika jobbig, även om placeringen av möten är mer sproadiskt utplacerade så har alla avdelningar och alla klasser sammankomster för att fira ut terminen så att säga. Det kan vara brännboll ena dagen med en av barnens klasser för att vara grillkväll den andra med en annan.

Roligt, men rackarns så intensivt.

Men, det är bara att bita ihop, tänka att: Ja, detta är roligt och jag är intresserad av mina barns skolgång (för det är man ju). Tids nog så tar även detta slut!

 Nu är ju detta en definitionsfråga, är jag ÖVER – Viktig, eller bara Viktig eller är det ett ord, överviktig??

Nja, jag lutar nog åt det senare i just denna fråga. Även om jag anser att jag är nog en ganska så viktig person så är det inte det jag skall diskutera just nu…

Hur blev det på detta viset då?

Ja, de senaste 8 åren har jag faktiskt hållit samma vikt till och från. Jag skyller naturligtvis ifrån mig på en gång och säger att jag aldrig haft problem med vikten innan jag träffade maken (ha, ha) men jag vet ju innerst inne att det hela ligger endast på mig själv. Det kan ju iofs ha ngt med alla barnafödande år att göra men… andra kan ju gå ned. Jag är ju inte sämre än någon annan…eller?

Nå, i vilket fall som helst så har jag kämpat på med soppdieter, viktväktarna, GI, LowCarb osv i all oändlighet. You name it, i´ve tried it! Alla läkare jag träffat har velat göra tester på mig för att se om jag eventuellt har låg ämnesomsättning (Döööhhhhh, klart jag har. Annars så skulle jag ju bränna allt jag stoppar i mig på en gång) men alla värden har legat inom gränserna för vad som kan anses som normalt. Lite lågt men inte tillräckligt lågt för att jag kan skylla på det. Egentligen…Jag kan ju gå ned i vikt.

Nu i fredags så var jag till läkaren för att diskutera en eventuell viktoperation.

Det, mina vänner var inte det roligaste jag gjort i hela mitt liv.

Att sitta inför en helt främmande människa och behöva försvara sig själv och ge godtagbara skäl till varför jag anser att jag är en bra kandidat till en viktoperation. Hmm, jag kan komma på minst EN MILJON roligare saker att göra.

När jag så sitter där och vänder ut och in på mina matvanor, förklarar, bortförklarar och mår faktiskt lite illa så säger läkaren till mig, Du måste nog stärka din självkänsla, du är ju en vacker kvinna. Du måste sträcka på dig, ta mer plats i livet. Ge dig själv en klapp på axeln.

??? Va?

For jag till läkaren för att höra henne säga det till mig?

Ni som känner mig vet, att om jag tar mer plats så ryms inga andra. Jag älskar att stå i centrum, jag älskar att prata inför andra. Jag skulle nog snarare behöva få höra att jag måste ge andra människor mer utrymme… OK, trevligt att få höra att jag trots min viktighet är vacker, men… det var inte det jag kom dit för. Ville jag prata med en psykolog så hade jag bokat en tid hos en riktig psykolog inte en allmänläkare som lider av hybris.

Nå, då jag är den jag är så VET jag att hon inte får neka mig en remiss så nämnde jag det. Förhoppningsvis så skickade hon den på en gång.

Nu ligger ju denna operation (om den ens blir av) minst ett och ett halvt år framåt i tiden. Förhoppningsvis så har jag väl fixat min viktighet själv till dess. Men, nog är det väl själva fasiken, att man som väldigt viktig person, inte skall få be om hjälp ens av läkarna utan att de ifrågasätter en?

Inte är det så konstigt att folk drar sig för att gå till läkaren?

Maken och äldste sonen har jag däremot lyckats smitta så de hostar, febrar och är allmänt ynkliga!

Nästa helg så är det cykelfest här i Obbola, vi i vår familj har fått äran att tillaga middag till två par. Så nu kommer jag till min fråga:

VAD skall jag laga för middag?

Vi tycker om att prova på nya saker när vi bjuder folk.

Ge tips... snälla ni! Min fantasi står helt still!

Jag har världens skummaste sjuka just nu.

Det hela började i måndags, med illamående, feber och frossa. På tisdagen var febern bättre så då lovade jag min chef att "jag känner mig piggare nu, så jag kommer på onsdag".

Yeah right!

På onsdagen (dvs idag) så kände jag mig faktiskt rätt pigg, lite yr bara men ville stanna hemma en dag till, bara för säkerhets skull. Jag hade tänkt fara på jobbet i morgon, men...min yrsel vill inte riktigt ge med sig. Jag kallsvettas fortfarande och mår illa.

Jag tror inte att det är Svininfluensan men ett riktigt irriterande virus är det ialla fall.

För att vara på den säkra sidan så stannar jag hemma resten av veckan. Glor på dum-tv´n och svettas/fryser.

Så, tills dess att jag känner mig piggare så tar jag ett litet blogguppehåll. Tangenterna snurrar bara omkring.

Piiis!

Har ni hört talas om honom?

Inte jag i alla fall, Jesus, son till Maria? Japp, men hade han som en del i sitt tilltalsnamn "Glada"?

Varför jag frågar är ganska enkelt, när man är hemma med en frågvis och oerhört sörasjuk Alfred så får man reda på de mest fantastiska sakerna som detta med "Glada Jesus".

Tydligen så bor denna glada människa uppe i molnen. Ofta så flyger han på en helikopter men han kan lika gärna använda sig av ett flygplan. Han är alltid glad, utom på julen. Då blir han arg och då måste man göra om julen igen! Det är (för att citera Affe rakt av) "skiiitjobbigt när Glada Jesus kommer på julen".

Jag undrar lite om jag och fadern till detta barn måste ta och köra lite religionshistoria. Det får dom väl inte i skolorna längre va?

eller Förseningskassan? Kärt barn har många namn heter det väl.

Nå, igår så glömde jag totalt bort att anmäla att jag var hemma och VAB:ade. I dag, glad i hågen så ringer jag till dom för att kunna ordna till detta.

Jag möts istället av en telefonsvarare där en man med ett irriterande klämkäckt tonfall uppmanar mig att knappa in personnummer,  Mannen ger mig en massa alternativ där jag då skall trycka på ettan om allt är korrekt! I säkert 5 minuter. Men, jag står ut. Tänker att tids nog så får jag säkert komma till en verklig människa. Men icket!

Nu kommer jag i alla fall att få en blankett hemskickad, men en dag kommer att saknas. Skall jag ignorera detta och fylla i gårdagen? Eller skall jag gå miste om en dags ynka ersättning? Sen så måste ju förskolan fylla i om vi verkligen var hemma eller ej? Och varför? Egentligen? För försäkringskassan ringer ju ändå till arbetsgivaren och frågar.

Jag förstår varför de gör på detta sätt, det är för att det var så många som fuskade... men ändå!!! Bök hit och bök dit!

Gaaahhhhhh!!! Detta är en av anledningarna till att jag hatar att vara hemma.

*håller tummarna att barnen aldrig mer blir sjuk*

Ett ganska så kontroversiellt ämne. Men, om man skall hårddra saken. ganska självklar egentligen.

Varför har män bröst egentligen om de inte skall kunna amma? Alla förutsättningar för att de skall kunna amma finns ju.

 För min del så tycker jag att det skulle vara ganska så bekvämt att istället för att ge barnet ersättning bara kunna lämna bebisen till pappan och säga;

- nej. I natt så måste jag få sova. Du får amma i natt så tar jag natten efter.

Skall vi ha jämlikhet så skall vi väl ha det...på riktigt? Eller?

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5728095.ab

att när jag har semester eller är ledig så gör jag ingenting? Jag slöar framför datorn eller om vädret tillåter så är jag ute och pysslar på i trädgården, men baka bullar? Baka bröd? Städa? Nja.. det lyser med sin frånvaro minsann.

Men nu, idag när Affe är hemma och sjuk? Ja, då bakas det bröd, städas och plockas medans Affe ligger i soffan och ser på "bompa".

Jag är snart klar med två långfrallor och funderar skarpt på att baka även limpor. Jacks rum?? Behövs inte det en ordentlig grovrengöring?

Källaren? Ja, säkert även där. Det kan jag göra medans bröden jäser.

Ge mig ett förkläde och en hylka så att jag känner mig som hemma:-)

I morse när jag och pojkarna vaknade så var Affe på ett riktigt "piss" humör. Han bråkade och gnällde och ingenting var bra, inte ens hans coola Batman-linne kunde få han på lite bättre humör.

Korkad som jag är så trodde jag att han vaknat på fel sida. Det kan ju hända även små, söta pojkar vet ni. Nå, vi klädde på oss, redo för dagis när Ebbe, min smarta 8-åring säger till mig;

-Men mamma. På skolan så säger dom att man skall vara hemma när man är sjuk. Behöver man inte det på dagis?

-Jo, klart man behöver. Säger jag och fortsätter, men Affe är ju inte sjuk. Lägger min hand på Affes panna för att visa Ebbe att Affe minsann inte har någon som helst feber...Stackars min lille prins. Affe är alldeles brännhet, glansig i ögonen och ser på mig med tårar i ögonen och säger;

-Mamma, jag känner mig faktiskt sjuk!

Ja. Så idag är jag hemma med höstens första sjuka barn. I vår familj i alla fall.

Tur att jag har så smarta barn hemma att dom påminner mamma om att man måste vara hemma när man är sjuk!