Ja, det är bara att erkänna. Jag kan inte sticka! Jag och finpillrigt handarbete passar inte ihop. Klart att jag lärde mig i skolan. Där kunde jag både virka och sticka, men ju äldre jag blev desto längre bak i minnesbanken åkte mina kunskaper i handarbete. När jag väntade Jack så inhandlade jag garn, stickor och köpte en lättläslig stickbeskrivning så att min lilla nyfödda bebis kunde få fina stickade kläder av sin mor.

Oj, vad jag slet med den där stickningen. Bara för att lägga ned den i lådan. När jag väntade Noah så kom den upp igen. Men, jag insåg snabbt mina tillkortakommanden och bad Svärmor sticka istället. Och så har det fortsatt...Snälla svärmor har stickat sockar på sockar. Fina söta små vantar och koftor till barnen. När vårt sockförråd tryter så ringer jag till Svärmor och gullar med henne så poppar det fort upp några sockar hos oss bara några dagar senare.

När barnen ville ha Åremössor så ringdes det till farmor som genast satte igång med stickandet. Även lilla jag fick en fin rosa Åremössa.

Själv, har jag fått stå där med skammen när folk har frågat om det är jag som stickat. Böjandes huvudet har jag varit tvungen att nekande säga Nej, det är svärmor som är så duktig.

Nu skall det dock bli ändring på detta. Ty här i vår lilla söta by så finns det några tappra eldsjälar som har startat (eller om det funnits ett tag, det vet jag inte) ett stickcafé. Där man skall få hjälp med stickandet. Jag kommer att stå där, bultandes på porten (kanske, om jag törs). Ivrig att få komma in!

Snart kanske även jag kan sticka sockar, vantar och koftor till mina barn? Tänk att en femtonårig lång längtan snart är över!

Ps: Svärmor...jag skulle vilja ha ett par nya tjocksockar. Å Ebbe behöver, Å Pär, Å Jack, Å..Ja, alla behöver faktiskt nya. Gulle dig :-)