Sakta öppnar jag dörren. Kikar in för att se att allt är som det skall vara när jag möts av oroliga ögon och en ledsen min.

Jag stryker på armen, klappar på kinden. Jag lyssnar och försöker att förklara. Att pyssla om och göra det där lilla extra är allt jag kan göra.

När jag går därifrån så fylls jag med vemod, vanmakt och oro. Men, jag hoppas och tror att allt kommer att bli bra, tids nog.