Jag vill inte #prataomdet.

Jag tänker inte göra det, jag vill inte riva upp fler sår än vad som är nödvändigt. Jag har nog gråtit klart över mitt förflutna.

Kanske?

Vad pratar jag om?

Jo, jag pratar om en folkrörelse som just nu florerar på Twitter, på Facebook. Det handlar om att få fler kvinnor att berätta om sexuella kränkningar som de varit med om. Det handlar om att visa att vi orkar inte mer. Det handlar om vad vi kvinnor (säkerligen en del män med) gör för att få vara nära. Vad vi gör för att få bekräftelse. Vad vi går igenom för en del av de sexuella partners vi är med.

Det handlar om kränkningar, det handlar om våld, det handlar om sexuella övergrepp. Det handlar om förövare och offer. Vuxna. Barn.

Det ÄR viktigt.

Det handlar om vad vi gjort i fyllan och villan. Det handlar om vad vi ser mellan fingrarna med. När vi egentligen bara vill lägga oss ned och gråta. Det handlar om hur vi får stå ut med glåpord. Det handlar om oss, när vi sårade, sargade kryper ihop i fosterställning och gråter för det vi utsätter oss för. Det handlar om det självförakt vi känner för oss själva efteråt. Det handlar om flickor som skär sig, som får öknamn.

Kvinnor som bedövar sig med alkohol för att orka.

Det handlar om den brist på respekt som finns.

Jag vill inte #prataomdet.

Jag vill inte, jag börjar med att #tänkapådet

Det tycker jag att ni med skall göra.

Börja med att #tänkapådet

Sen kan ni #prataomdet För, det skall gudarna veta. Det ÄR viktigt.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8294509.ab

http://prataomdet.se/