Söndagar skall väl vara vilodagen va? Jag skall med andra ord inte ha dåligt samvete för att jag istället för att springa runt huset eller byn som en galning bara ligger i soffan. Blippar med fjärrkontrollen och lyssnar på mina barn som leker.

Det dumma, det är att varje gång jag sätter mig vid datorn så ser jag ut genom mitt (förvisso väldigt skitiga så därmed lite svårgenomskådligt) köksfönster och ut på taket. Som är täckt av meterhög snö. Egentligen så borde jag ge mig ut och skotta lite snö från taket, eller skotta snö från parkeringen, eller ja, göra något konstruktivt. Så att det dåliga samvetet inte blir så dåligt längre och man kan slappa med Gott samvete.

Bla, bla, bla... vilket slamsigt inlägg detta blev då!

Nej, jag måste göra något. Jag blir så förvanskligt rastlös annars.

Kanske V vill bjuda sin väninna på lite kaffe så att jag kan skvallra om kvällen hon missade? Fast, då måste jag ju in till stan. Vill man det?

Hyra film kanske?

Näe...IcaHäriByn har inga nya filmer så då måste jag antingen till Holmsund eller till Stan, igen!

Nä, jag tror att jag sätter på lite Spotifyed, dansar och sjunger med ungarna i köket och är glad över att det är söndag! Och Vilodag!

Droskan, droskan, droskan!

Majjj Gåååd vad roligt det var.

Sten, Sax, Påse som var förbandet till kultbandet Kylans Rockorkester var suveräna. Johannes och grabbarna levererade ordentligt. Var ni där så såg ni mig, längst fram. Dansandes som en galning. Vem behöver gym när Sten, Sax, Påse finns?

Herregud, avskaffa alla gym och inför ett obligatoriskt offentligt spelande från killarna! Fetma kommer inte längre att vara ett problem. Jag har träningsvärk i muskler jag inte visste fanns*haha*. Jag blev till och med tillsagd av en äldre herre som bad mig stå still*skäms*.

Kylans Rockorkester var bra, men i mitt tycke så var de lite för Bluesiga. Min mamma, som jag gick med hon diggade dem stenhårt i alla fall.

Oh vad jag längtar till nästa spelning av Sten, Sax, Påse!

*enda minuset, det var att jag och min danspartner INTE fick höra Ylle, men...det är ett överkomligt minus*

Far jag på droskan.

Hoppas att ni alla får en lika trevlig kväll som jag kommer att få:-)

*mer progg till folket*

Puss & Kram

Finurlar lite på hur vi skulle kunna göra hallen mer inbjudande för besökare (och mer organiserad). Som det är just nu så möts varje besökande av ett totalt kaos.

Skor ligger huller om buller, kläder, vantar, mössor och tjocksockar ligger överallt. Barnens hockeyklubbor och hjälmar återfinns precis på det ställe där de INTE skall vara och deras skolväskor? Ja, dem hittar vi ibland. I och för sig, det kanske är så även hos andra flerbarnsfamiljer? Jag vet inte, men förmodligen inte.

Nu rackarns, nu skall jag bli organiserad även i hallen.

Nu sliter jag gubben från hans AjFånande och nu läggs fokus på hallen.

Projekt Hall, here we go!

Har ni tur så lägger jag upp före & efter bilder. Men, det är bara om ni har tur!

Vad gjorde jag igår då? När jag egentligen borde vara en duktig arbetssökande?

Jo, jag slocknade som en klubbad liten ...unge i soffan, redan klockan 17:00, innan "bompa".  Jag har något vagt minne av att jag stapplar mig till sängen. Resten av fredagen är som i en dimma.

Där fick jag för att jag hade planerat att sitta och skriva klart min ansökan. Nå, den skall inte vara inne förrns i morgon så än har jag tid på mig.

Jag tycker fortfarande att personliga brev är överreklamerat. Jag vet inte hur jag skall försöka få fram alla mina goda kvalitéer och kunna lägga fram dom på ett intressant sätt. Det gäller ju att fånga intresset hos dom som läser, men hur i guds namn gör man det?

När man konkurrerar med 100 miljoner andra arbetssökanden så måste man ju skriva något som är spektakulärt!! Jag är ju inte så spektakulär, ganska vanlig om jag får säga det själv. Inte tråkig, men vanlig. Jag gör inga speciella saker utan är väl mer som folk är mest. Bläeh!

En av cheferna på mitt andra jobb (nä, inte chefen på "min" avdelning utan på den närliggande avdelningen). Han tyckte att jag skulle göra en film och skicka. Istället för ett personligt brev då. Ja, jag kanske skall göra en liten film av och om mig själv, lägga upp den på YouTube och länka den till arbetsgivaren :-). Ha, ha!! Originellt så det föreslår!

Eller så skriver jag bara: Läs min blogg, där får du veta allt om mig!

Ha, ha, ha, ha!!!!

Nej, nu skall jag sluta gnälla om mina personliga brev.

Ikväll så skall jag och min älskade mor på Droskan, det är nämligen Proggkväll där. Jag tror att det kommer att bli jätteroligt. Jag återkommer om kvällen i morgon, jag lovar!

Puss & Kram!

Igår var jag ju så lycklig för att jag äntligen var klar med mitt personliga brev, kommer ni ihåg det? Inatt så mailade jag runt det bland annat till min JobbCoach C. *Som för övrigt är suverän*

Nu tror jag att jag måste göra om allt. Nej, kanske inte göra om allt men i alla fall ta bort mycket, ändra om mycket! Herregud, vad är meningen med ett personligt brev? Kan man inte bara skriva:

Vill du ha mig så kalla mig på en jäkla intervju så att jag kan berätta muntligen vem jag är och vad jag står för! Tack för att du orkade läsa så här långt!

Även om allt man skriver naturligtvis är sant så är det ju det där med hur man framställer sig själv som är så himla viktigt. OM jag exempelvis söker ett jobb som...Ja, låt oss ta Bibliotekarie som exempel. Så kan man nästan förutsätta att de gärna ser att man är intresserad av litteratur.

Skriver jag då att jag är utbildad bibliotekarie men jag har ingen aning om varför jag läste till det. Jag hatar att läsa skönlitterära böcker och ser mycket hellre filmen än boken. Då antar jag att de skulle sortera bort mig redan på första meningen.

Skriver jag däremot att jag är utbildad Bibliotekarie, att en av mina stora passioner är film. Då ser det ju bättre ut, eller?

Så nu!

Nu börjar jag om från början igen. Jag tar ett nytt, vitt blad och ser om jag inte kan göra mig själv intressant på ett annat sätt!

Idag har jag haft bägge småbarnen hemma. De har suttit i soffan och tjafsat med varandra medan jag försökt att få någon sömn i kroppen.

Fördelen med nattjobb: Man slipper den där förbaskade Försingringskassan när barnen är sjuka.

Nackdelen med nattjobb: När man kliver av så tar det ungefär ett dygn innan man är människa igen.

Nej, nu skall ta ett djupt andetag, sätta mig djupt koncentrerad och tänka på VAD det är som är så himla bra med mig och VAD det är som gör mig BÄST för just detta jobb!!!

Puss & Kram

I går natt så färdigställde jag min jobbansökan. OM jag får säga det själv så är jag vansinnigt nöjd med den. Jag tycker att jag har fångat essensen av mig själv (kan man säga så?).

Nu skall vi bara hålla tummarna att jag blir kallad på en anställningsintervju.

Det jag tycker är jobbigt med personliga brev, det är att varje gång man sitter och skriver så lägger man ned sin själ i att få det så bra, välformulerat och så intressant som möjligt. Men...man kan ju inte använda samma personliga brev flera gånger. Får man nobben av det jobbet så måste man skriva ett nytt personligt brev för andra jobb.

Jag har säkert skrivit en roman i personliga brev genom åren. Man kanske skall samla ihop alla, skicka dem till ett förlag och släppa dem som en bok?

-konsten att skriva en miljon personliga brev, men inte bli kallad på en enda anställningsintervju!

Hörrni, det borde bli en bestseller :-)

Inatt är det återigen nattjobb, denna natt så tänker jag inte låta mig skrämmas av små petitesser som slocknande lampor. Fast, jag blev ju egentligen inte speciellt rädd, utan mer bara lite...Hm, skvättig? Kan man säga så?

Nej, nu måste jag ju få lite gjort här hemma. Inte kan jag bara sitta här och skvallra med er hela dagarna. Det måste ni ju förstå :-) Jag har ju en familj att ta hand om!

Puss & Kram

På mitt jobb har vi långa korridorer som är fulla av vinklar och vrår. Inte så läskigt har jag tidigare tyckt. Men nu…

Alldeles nyss så satt jag här, när helt plötsligt en enda lampa av en lång radda med lampor helt plötsligt blinkar till, slocknar helt ganska länge för att sedan tändas igen. Det tokiga, det är att alla dessa lampor kan bara släckas med en strömbrytare. Man kan alltså inte släcka dem en och en. Om man inte skruvar ut själva lampan då.

Jag tror egentligen inte på spöken. Eller, något måste man ju tro på. Det jag definitivt INTE tror på är spöken som kommer för att skrämmas, fladdrandes med vita lakan runtomkring sig. Jag tror inte på alla dessa hokuspokus program som visas konstant på tv´n heller. De är bara ett sätt för Media att tjäna pengar på rädda människor.

Det jag däremot tror på (förmodligen får jag skit för detta) det är att nog vore det konstigt om man bara försvinner när man dör? Vart tar man vägen? Kroppen dör, naturligtvis. Men själen då? Själen?

Har jag berättat för er om när vi nyss hade köpt huset?

De första mornarna väcktes småpojkarna av en galen fågel som gång på gång flög in i deras fönster. Barnen ställde upp alla deras små gosedjur för att skrämma iväg fågeln men det fungerade föga.

En morgon, när barnen farit iväg till skola och dagis var jag ensam hemma. Så jag sitter i vårt sovrum på övervåningen pratandes i telefonen med A, när jag hör hur fågeln dundrar in i fönstret. Jag går dit (betänk att jag hela denna tid pratar i telefonen) tittar på fågeln som faktiskt är en ganska så stor fågel. Och stänger dörren till barnens rum.

Lägger mig på sängen igen och fortsätter prata i telefonen när fågeln kommer till vårt sovrumsfönster. Gång på gång bara dunsar den in i fönstret och det ar lite läskigt så jag går ned i vardagsrummet tänker att tanten som bodde där innan oss nog hade matat den stackars fågeln och att den nu ville ha mat av oss.

När jag så sitter i vardagsrummet så kommer fågeln till vardagsrummet. Jag avslutar snabbt samtalet och nu är jag så himla rädd att jag nästan skakar av rädsla. Hur sjutton skall jag få bort fågeln?

Jag börjar med att göra små utfall mot fönstret samtidigt som jag gapar åt en att försvinna men fågeln bryr sig inte utan fortsätter dundra (med ganska stor kraft) in i fönstret. Till slut så nästan skriker jag ut vilka vi är, hur många barn vi har och hur mycket vi tycker om huset (ja, jag vet…piiinsamt). När jag var klar så slutar fågeln tvärt. Flyger iväg och vi har aldrig mer sett till den.

Jag lovar och svär…det är sant!

Nå, det jag vill ha sagt, det är att något finns… om det ligger i vår egen fantasi eller om det verkligen är själar. Det låter jag vara osagt.

Vad tror ni?

Det värsta med solen, det är att när den lyser in genom våra köksfönster så syns det hur skitiga de är. Vilken tur att det ännu är för kallt för fönsterputsning. Riktigt så ambitiös tänker jag inte riktigt vara.

Åsså kommer det nu, nu när solen lyser:

-hum, man kanske skall köpa lite fröer och plantera till trädgården i sommar?

Varje vår, samma sak. Jag får värsta vår-ivern och tänker att just i år, denna vår så skall jag plantera fröer. Jag skall fixa i trädgården, jag skall få de grönaste fingrar någonsin.

Det är säkert. Gå tillbaka i mina gamla inlägg och läs bara.

Nå, denna vår så har vi ju faktiskt plats för lite odlingar. Förra våren var det lite kärvt om den varan eftersom vårt nya kök INTE var klart. I år så är det ju faktiskt färdigt, med hur mycket plats som helst för mina gröna fingrar att frodas.

Så nu... Nu måste bara snön försvinna så att jag snart kan ställa ut mina gröna odlingar (mest troligast så slutar det med att jag även detta år köper färdiga plantor i mitten av Juli som alla andra år).

Ja...jag undrar vad det är som framkallar dessa känslor av skapande hos mig. Solen? Våren? Tanken av att kan andra så kan jag?

Näe, Solen ger bara falska förhoppningar om gröna fingrar, spirande grönska och slutar med inköpta halvvissnade gröna växter.

Minsta älsklingen hostar och kraxar. Han låter som en liten kråka när han pratar och hans lilla söta panna gör "jätteont mamma".

Det är synd om honom.

Nå, mamman finner råd som kan trösta även den sjukaste lilla prins. I går var jag på Maxi och handlade när maken ringde för att berätta att sonen var sjuk så då inhandlades det:

* Halstabletter

*Coca-Cola

*En Svamp Bob Fyrkant tidning

*Samt strutglass.

För, när man är sjuk så är det jättesynd om den personen. Då får man sånt. Även om det är mittiveckan.

I övrigt så händer det inte så mycket. Jag hann göra lite grann på min lista igår.

Jag städade (KORS I TAKET), plockade undan i köket, ringde en potentiell arbetsgivare (som dessvärre inte svarade men jag försöker idag igen) samt satt en hel massa tid vid datorn och terroriserade alla mina vänner på Facebook med You-Tube filmer.

Det blev en salig blandning av Poison, Manu Chao, Leonard Cohen & Tenacious D. Jag tror att de var ganska så less på mig till slut. Undrar just hur många som spärrade flödet från mig:-)

Puss & kram

Det var en gång en mamma som hade fyra små pojkar. Hon bodde i ett fint hus tillsammans med pappan, alla barnen och en farlig vildkatt.

Mamman oroade sig jämt över allt möjligt. Om hon var en snäll nog mamma, om hon var en rättvis nog mamma. Om hon satte upp ordentligt med gränser eller om mamman är en alldeles för slapp mamma? Att vara mamma är ett heltidsjobb, i alla fall om man är denna mamma. Som konstant oroar sig för sina älskade guldklimpar.

Mår de bra? Är läraren snäll med dem? Är de andra barnen snälla med dem? Äter de ordentligt? Dricker de ordentligt med vätska? Frågorna hopar sig i mammans tankar medans hon gör viktiga jobbsaker.

Ibland får den goda mamman råd, vissa råd är bra, vissa gör att mamman bara vill krypa in i skinnet. Men, som den goda mamma hon är så försöker hon ta till sig alla de råd hon får. Vilket ibland inte är det lättaste, ty som mamma anser hon att hon borde kunna allt själv.

Att vara endast pojkmamma är inte heller det lättaste. Ty mamman själv är ju ingen pojke. Hon kan ingenting om mopeder, bilar, sport eller andra saker som de fyra ljuvliga små pojkarna älskar så mycket. OM tonårsmuschar, finnar, nattliga grejer, bollar, bilar eller hur viktig en cool cykel kan vara. Allt sånt är ett mysterium för vår goda mamma. Men, vår mamma försöker så gott hon kan.

När mamman var liten så fokuserades det på böcker, killar, discon och huruvida det var snyggast med en påfågelslugg eller heltuperat hår. Inget av dessa saker är de fyra pojkarna speciellt intresserade av. Man kan till och med säga att när mamman börjar prata om hur det var på mammans tid så går det ett gemensamt "suck" genom rummet och som ett trollslag så försvinner alla pojkarna.

Men, mamman vet, att även om de fyra små pojkarna tycker att hon är ganska så töntig, inte kan någonting, hela tiden säger fel saker, rör sig på fel sätt, pratar för mycket i kön till affären, hela tiden oroar sig för dem och tjatar om att de Måste, måste, måste klä på sig. Så vet hon, att de fyra små pojkarna faktiskt älskar henne.

För, det har de faktiskt sagt till henne.

De har sagt, att:

- "Mamma, jag älskar dig lika mycket som alla prickar i alla tak i hela världen"

Och vet ni vad? Det finns många prickar i alla tak i hela världen!

När jag klev upp i morse till vårt iskalla hus, möttes jag av ett INTE så iskallt hus. Maken hade tänt en brasa för att vi skulle slippa frysa så hemskt på morgonen. Så nu brinner det så fint i öppna spisen.

Jag dricker kaffe och förbereder mig på dagens uppgifter som är följande:

1) Ringa en arbetsgivare och fråga lite om det jobb som han lagt ut på AMS.

2) Ringa ytterligare en person i arbetsgivarposition och fråga om jag kan få komma på en intervju. Bara för att höra mig för lite grann.

3) Städa här hemma (igen...ja, jag vet. Jag tycks inte gör annat men om sanningen skall fram så har jag energi för att städa när jag sitter vid datorn. Sekunden jag går från datorn så försvinner min städenergi).

4) Leta efter tapeter på internet till sönernas rum.

5) Slappa

6) Dricka ännu mer kaffe

7) Fundera på om jag skall sätta igång med städningen.

8) Fundera på om jag skall gå ned i källaren och rensa där (vi har så vansinnigt mycket skräp att en storrensing vore verkligen på sin plats)

9) Kolla på klockan och inse att jag inte kommer hinna nr 3, 7 & 8

10) Hämta barnen.

Ja...en spännande dag i det Obbolianska hushållet.

Jag förstår inte varför jag inte bara stänger av telefonen när jag skall sova efter ett nattvak?

Nejdå, istället så lägger jag den bredvid mig på nattduksbordet så att jag verkligen kan se vem det är som ringer och väcker mig när jag sover. För herreminskapare vad det har ringt nu på morgonen. Det värsta, det absolut värsta...det är att det är ju inte ens deras fel att jag vaknar. Jag får ju skylla mig själv som är så korkad att jag lägger telefonen så nära mig när jag borde sova!

Jag vet inte vad jag skall skylla på...Om jag ens har något att skylla på? Tillfälligt avstängd hjärna kanske?

Nu skall jag hämta barnen sen måste jag nog ta en omgång med dammsugaren här hemma. Den verkar INTE ha blivit använd nu när jag jobbat!

Puss & Kram!

Fööörmodligen... så glömde jag att ta kort i morse. Det är verkligen synd för alla ni som INTE bor i Obbola borde verkligen få se hur oerhört vackert det faktiskt är här.

Det är verkligen en idyll där till och med den omtalade faboliken (Fabriken) på ett skumt sätt passar in i miljön. Allt hör liksom ihop.

Nå, nog med superlativer angående Obbola. Även om jag finner detta lilla samhälle (nå, by då) som det mysigaste någonsin så är det ju inte säkert att ni läsare vill höra det, om o om o om igen!

Jag funderar på att ta kontakt med vädergudarna och fråga vad de egentligen håller på med. Nu har det snöat och varit iskallt i flera många veckor. Nu får det vara nog liksom. Vad tror dom egentligen? Att vi inte har annat för oss här uppe i norr än att skotta snö, elda, skotta mer snö, skrapa bilar, klä oss med dubbelt av allting osv? Vad tror de?

Att vi här uppe i norr inte tycker om värmen? Att vi inte vill ha gröna småmusöron på björkarna redan i mars? Att vi egentligen inte tycker om solen som värmer hustaken?

Att det första vi gör när tulpanerna trevande kryper upp genom istäcket bara river upp dem? Att vårt mål när gräset börjar växa är att så fort som möjligt rycka bort de försiktiga små grässtråna?

Vad tror de om oss, egentligen va??

Nej, nu är det jag som ringer till gudarna och tar  mig ett allvarligt samtal med dem, nu är jag less på vintern, nu vill jag ha vår, med allt vad det innebär, sol, gräs, knoppande björkar och kvittrande fåglar. Jag vill kunna gå ut utan att klä mig för ett helt kompani. Jag vill, jag vill, jag vill...Jag vill ha VÅR!!

En solig sommardag! Vår katt Smilla som undrar vad en Igelkotte är.

Ingen är vaken...Förutom jag då.

I morse (lördagsmorgonen) när jag tog min svarta fara och drog mig hemåt så var bilen så kall så kall och den blev inte varm förrns jag var ungefär halvvägs hemma.

Själv så var jag tvungen att göra som "gammfolket" och ta på mig nattakläder annars så hade jag nog frusit till is. Inte för att vi har kallt hemma, utan för att jag var som en isbit efter den kalla bilresan hem. Så, på med nattakläder, ner i sängen och värma sig med en mysig liten söt Affe(som hela tiden puttade bort mig för att jag var så kall).

Vi pratade om det jag och maken, att nog hade "gammfolket" rätt i vissa saker (egentligen allt). Man skall sova i kläder istället för att slösa på värmen inomhus på natten. För det är ju allmänt vedertaget att man sover bättre när det är lite kyligare i sovrummet, men, å fryser ju kroppen. Så om man klär på sig så sover man bättre!

Vad finns det mer för gamla knep som de gjorde förr i tiden?

Många mattor på golvet för att inte frysa om fötterna?! Smart tänkt. Det och tjocksockar borde göra susen i vårt "gamm"hus!

Är det någon där ute som har fler knep?

Nu menar jag inte bara hur man håller värmen inne, utan även lite husmorsknep.

Sånt som försvunnit med tiden.

Sånt vill jag höra om.

Puss o kram!

Skummaste drömmen på länge hade jag inatt (eller i dag om man nu skall vara petnoga).

Jag drömde om Lisbeth (ni vet, hon i bloggen bredvid). Hon ägde en butik som min man regelbundet snodde varor ifrån men, det var ok sa Lisbeth...Hon tyckte att det var bättre att han snodde därifrån än någon annan???

Sedan skulle vi springa över E-4:an Vid korsningen Hagaskolan-I-20 med Alfred i högsta hugg, trafiken var värre än den värsta USA trafikstockning men det gick bra, vi fick bara lite småblessyrer.

Min kompis V, bodde i en gigantisk lägenhet med 3-4 stycken brukare hemma hos sig för enligt henne så var det såå perfekt att ha jobbet nära. När jag frågade om det inte var jobbigt att alltid jobba så sa hon bara: Nej då...jag älskar ju mitt jobb! Jag önskar bara att jag hade fler brukare.

Ja...Vilka tokiga drömmar man kan ha.

Om man nu skall göra en snabbanalys av mina drömmar så kan man i dröm nr:1 läsa ut att bloggen betyder mer för mig än vad jag vill ge sken av. När jag till och med drömmer om mina bloggrannar.

Dröm nr 2: Kan betyda att jag tycker livet går så fort? Eller något? Jag vet inte.

Dröm nr 3: Att just nu så känns det som om jag jobbar och sover hela tiden (fast, det stämmer ju inte riktigt).

Vad tror ni?

Vad kan mina skumma drömmar betyda?

Nu skall jag slappa i soffan med min familj, se lite på "Lilla Kycklingen" med barnen, sedan förbereda mig inför nattens jobb!

Puss på er!

Ps: OM jag kommer ihåg det i morgon bitti, så skall jag ta kort på hur det ser ut här i Obbola just innan man kommer till vårt hus. Den bilden är en av anledningarna till att jag föll som en fura för Obbola!

It is Löööövelyyy!

Japp, nu jobbar jag.

Jag skulle naturligtvis föredra att ligga i min varma säng och sova men jag sov några timmar innan jobbet så jag klarar mig hela långa natten.

Jag har redan hunnit läsa ut en bok. Hm..jag vet inte om jag berättat det men jag är faktiskt en JÄVEL på att läsa böcker snabbt. När jag var liten, en sisådär 7 år o bodde i Sundsvall så hade jag lånat flera stycken, tjocka böcker (naturligtvis inga bilderböcker utan alla var kapitelböcker) så fick jag inte lämna tillbka dom när jag kom knallande med dem efter bara några dagar. Bibliotekarien tvivlade på mig när jag sa att jag visst hade läst ut dem:-)

Sen vande hon sig nog. Nackdelen med att läsa så fort som jag gör, det är att inga böcker räcker länge. Jag bara läser o läser o läser, tills de tar slut. Vilket de oftast gör inom bara någon timme (förutsatt att jag får sitta ifred då).

Nå, Adlibris är ju billiga och snart är det ju bokrea *tjohooo* Sen så är ju biblioteket en guldgruva!!!

En annan nackdel det är att det är nästan ingen i min släkt som köper böcker till mig i födelsedagspresent längre, för oftast så har jag redan läst dem. Min Bror A (han i Falun) han brukar dock vara duktig på att finna böcker till mig. Sist så fick jag en biografi om en männsika som jag aldrig hade hört talas om. men, den är säkert jättebra. Jag skall snart läsa den...snart!

Nej, nu har jag slösat med tid länge nog. Nu skall jag arbeta lite grann.

Puss på er!

Ja, vad gör man på en fredag om man är Olsénare då?

Ja, denna hära Olsénaren hon skall i alla fall jobba natt hela långa helgen. Fördelen med att jobba på helgen, det är att jag slipper skjutsa barnen på skolan när jag kommer hem på morgonen. Nackdelen, det är ju att det just är helg. Fast, det finns något rofyllt med att jobba på helgen. Allt är lugnt och skönt. Ingen stress.

Dessutom så kan jag roa mig med att se alla fulla människor stappla förbi på parkeringen utanför. Det är faktiskt en syn för gudarna.

I går var jag faktiskt och hälsade på min nya lilla kusinbebis på Ersboda. Oj vad ljuvlig hon var. Å vet ni vad? Det var faktiskt den första gången jag kunde gosa med en bebis UTAN att få ett enormt bebisbehov själv. Jag bara gullade, gosade och lämnade tillbaka henne. Så skönt. Nu tänker jag vänta på barnbarnen, som beräknas komma om en sisådär 30 år. Inte en dag tidigare har jag bestämt.

Nå, När jag skulle hem så kikade jag förbi min farbrors jobb där faktiskt även min äldste sons faster jobbar. I vilket fall som helst så var min lilla kusin L där och jag höll på att fullkomligen tappa hakan. Hon och min Ebbe är som kopior av varandra. Det var lite roligt att se. Att generna från min fars sida var så starka.

Bla, bla, bla...Ja, inget arg elakt inlägg i dag inte. Snarare ett lite mesigt inlägg om jag får säga det själv.

Jag har så mycket kvar att vara arg på men jag tror att jag skapar nog en egen blogg för den? Vad tror ni?

LeaLinnéa kanske?

Så får denna blogg vara lite sådär gullepluttenuttig som en blogg kanske skall vara?

Ha, ha, ha!!!

Puss på er.

Nu när jag vaknade i morse till ett svinkallt hus så bestämde jag mig. Jag skall sluta upp med att belasta resten av Umeås befolkning med mina (faktiskt) rätt så triviala problem.

Jag är så förundrad över att jag inte fick mer elaka kommentarer än just den första i mitt "Umeå Energi-Energitjuvar" inlägg. Den första kommentaren var ju knappt elak den heller? Bara frågande. Med all rätt måste jag tillägga.

I mitt liv så händer det ju faktiskt även bra saker, även om vattenkannan tenderar att tippa över gentemot det negativa hela tiden.

Jag har pratat med mitt Fackförbund som faktiskt visar sig vara världens BÄSTA fackförbund. Nu när jag blev arbetslös så har jag förgäves försökt få tag på dem för att kunna betala in rätt medlemsavgift men utan framgång. Nu, igår så fick jag tag på dem och det var inga som helst problem. Fast jag var lite sen dessutom.

We Lööv mitt Fackförbund!

Så, ni ser...livet går vidare, ändå.

Det gäller bara att inte fastna i den negativa spiralen av deppighet som annars lätt kan hända. Jag är bättre än så!

Jag undrar hur det kommer att bli om & när jag verkligen får ett jobb. Undrar om jag kommer att fortsätta vara lika bitter eller om mitt glada, soliga jag kommer tillbaka då?

Alltså, igår kväll så var jag så irriterad att jag ringde och skällde ut en stackars Telia anställd. Ja, min omgivning kan inte ha det speciellt lätt just nu. Barnen kanske måste gå i terapi som vuxna på grund av att deras mor var en bitterfitta när de var små? Naturligtvis måste jag bekosta den då det är jag som drivit dem till det.

Ja, inte är det lätt att vara Olsénare idag inte?

Ok, skall vi tala om Umeå Energi nu då? Vill vi det? Vill vi ens gå där?

Förra månadens elräkning var den högsta vi någonsin haft under alla dessa år här i Obbola. Den låg på sina rejäla 6 347 kronor. Saftigt värre för oss då fyra hungriga barn samt en inkomst inte riktigt är kompatibla med varandra.

När vi då fick denna räkning så drog vi in på all el. Vi stängde av element, luftvärmepump eldade konstant och hade det kolsvart nästan hela tiden just för att vi läste att nästa månad skulle bli rekordhög. Vi tänkte att : Japp, nu blir den INTE högre än så här.

ACK vad vi bedrog oss. Denna månads elräkning var på...*TRUMVIRVEL*

8 521 kronor!!!

Så nu, istället för att komma tillbaka på rätt sida (ekonomiskt då) så kommer hela min lön att gå till elräkningen! (frågan är om lönen ens kommer att täcka elen?)

Min fråga är nu då...Hur i hela helvetet kan elräkningen bli HÖGRE fast vi drog ned på all elanvändning? Och 8 521 kronor??? För EN månad?

Jag förstår inte...

Ja, jag vet. Jag blev kanske för personlig nu. Inte fasen vill ni veta sånt. Men det skiter jag i. Jag skulle vilja veta hur, varför och när elen blev så förbannat dyr?

Hur hög blir nästa månads elräkning då?

Nä, nu säljer vi hushelvetet, flyttar in till stan och bor i en sketen liten etta med alla barnen. Kunde de göra så förr, så kan väl vi göra så nu?!

Min syster måste ju vara världens gulligaste och mest positiva människa.

Nyss ringde hon mig och bad mig vara lite mer positiv i mitt bloggande.

- Tänk, du kunde ha bott i Thailand just när Tsunamin kom. Eller inte ha någonstans att bo alls. Snart så tror alla att du är en bitter gammal kärring. Å det är du ju inte.

Ja, kära syster. Jag skall försöka vara lite mer positiv.

Jag är frisk, barnen är friska, katten mår bra och fångar råttor mest hela dagarna (inte inomhus tack gode gud). Så, lite mer positivt tänk :-)

I dag har jag sjuka barn. Nu var det ett tag sedan som ungarna var sjuka men förmodligen så slår bassiluskerna till när jag skall göra ett gästspel på "gammjobbet". Min gamla chef måste tro att jag undviker honom men så är ju inte fallet. Mina barn går före gästspel, så är det bara.

I dag är jag irriterad på vägen till och från skolan, det kalla vädret, lukten som kommer från Obbolafabriken och som av någon outgrundlig anledning fått för sig att hamna hos oss istället för inne i byn eller i Holmsund som det brukar göra, kalla bilar, alla jäkla reklammail som hamnar i min mailbox istället för positiva jobb besked, min lön...som jag vet kommer att bli superlåg bara för att jag just nu arbetar inom ett kvinnoyrke och en hel bunt med andra saker.

Men, jag orkar inte skriva om allt. Det skulle ta alldeles för mycket tid fån mitt övriga surfande på datorn så jag nöjer mig här.

Ja, jag säger bara det... vaknade jag en morgon och bara bestämde mig för att Enough is enough eller?

Nå, snart kanske jag blir på bra humör igen, snart.

Jo...jag kom på. Ett av alla de miljontals jobb jag sökt innebar att man skulle göra mail utskick till en hel bunt med människor. Då jag är medlem så får jag alltid ett av dessa mail och jag håller på att bli tokig! Herregud, skall man inte se till att den personen som får jobbet kan stava då? Eller? Min 9-åring stavar bättre än vad den personen gör. Ja, det irriterar jag mig också på idag.

Ja, jag tror att jag håller på att bli bitter, det verkar inte bättre än så.

Nu, medans jag ändå är uppe i varv så fortsätter jag med andra saker som irriterar mig.

Here Goes...

På mina barns skola har de tydligen någon konstig regel som inte tillåter alla barn att få en semla på Fettisdagen. Varför? Ja, jag vet inte.

Nå, tydligen så får 6-års och ettorna smaska goda semlor. Men, går man i tvåan så vill man tydligen inte äta sånt? Ja, jag vet inte. Det är vad mina barn berättar för mig i alla fall (gråtandes vid matbordet) Det kanske är ytterligare ett led i Umeå Kommuns (Läs Obbola/Holmsunds kommundelsförvaltning) besparingsplan. Särbehandla vissa elever och låt de resterande barnen känna sig utanför genom att inte låta alla barnen få en semla. Bara vissa, väl utvalda elever kan få. Men gud förbjude. Inte alla, absolut inte alla. Vad hände med alla barns lika värde? Ja, någonstans mellan ekonomin och tjänstemännens ignoranta beteende så försvann barnen.

Alltså, jag är inte dum, jag förstår mycket väl att skolan inte har råd att bjuda alla barnen på Nisses färdiggjorda semlor (som för övrigt faktiskt är de godaste i hela Umeå). Men, när jag var liten och gick i skolan så bakade vi semlorna själva. Hur svårt kan det vara liksom?

Ja, just det...Jag glömde. När de renoverade skolan så byggdes det ingen lokal lämplig för hemkunskapsundervisning. Utan den förstår ni, den ligger i Holmsund! På ett nära och bra avstånd. Vad blir i längden billigare tror ni? Bygga en hemkunskapslokal i omedelbar närhet till skolan, eller att skjutsa elever varje dag de närmaste 50 åren till Holmsund? Räkna på den ni.

Nä...idag så dissar vi barnens skola för deras semmel-hantering.

Fetdiss till er! Eller rättare sagt, semmeldiss.

Varför inte fortsätta på den aggressiva vägen nu när jag liksom slagit in på den banan? I dag var jag och V på stan för att sammanstråla med en gammal kompis från förr. Vi satt och pratade om allt möjligt och så småningom så kom naturligtvis ämnet jobb upp på tapeten.

Vännen, han blev nyss erbjuden (och tackade nej) till ett jobb med snuskigt hög lön. Han var redan så nöjd med den position han har inom sitt nuvarande företag. Vilket är superbra. Men, om han inte hade haft de kontakter han har så tvivlar jag på att han överhuvudtaget blivit erbjuden tjänsten. Förvisso så är han en oerhört kompetent människa. Men...kontakter, kontakter, kontakter! Det är enda sättet.

Även om jag söker jobb som jag har utbildning eller är kvalificerad för så blir jag inte anställd. Bara för att jobben finns ute på AMS så är det inte säkert att jobbet egentligen finns ute till allmänheten. Jag kan lätt räkna upp flera olika jobb jag sökt bara för att finna att tjänsten redan är tillsatt, av någon inom företaget eller någon släkting till någon anställd, eller någon vän till någon inom företaget.

Företagen MÅSTE enligt lag lägga ut lediga tjänster till allmänheten men oftast så är den som sagt redan tillsatt. Antingen så är den tillsatt av någon släkting, eller någon som redan arbetar inom företaget. Det orättvisa i detta, det är att de yttre sökande inte får samma chans som den som redan glidit in på ett bananskal. Man blir inte anställd utifrån erfarenhet, utbildning eller på annat sätt intjänade kunskaper som kan anses som likvärdiga. Utan den redan tidigare anställde får fortsätta på en annan (Ibland till och med högre) position för att de blivit kompisar med cheferna. Så där sitter de, utan den nödvändiga kompetens som behövs för deras position. Bara för att de är vän med en vän med en vän!

Svågerpolitik när den är som bäst, eller hur? Naturligtvis så skall man använda sig av sina kontakter när man söker jobb, men det får aldrig bli på bekostnad av att någon annan, mer kvalificerad person blir utan.

Det är som om jag skulle söka jobb på min fars företag som plåtslagare. Helt utan utbildning, inget intresse egentligen av att arbeta inom den yrkesgenren men, bara för att han är min far så skall han anställa mig? Hur dumt är inte det, egentligen? Skulle jag göra ett bra jobb?

Det dumma i kråksången, det är att företaget som nobbade de övriga sökanden vet ju egentligen inte vilken person de sagt nej till. Den personen som de ratat kanske skulle vara den som lyfte deras företag på ett sätt som de inte trodde var möjligt.

Allt handlar egentligen bara om att få en chans. Eller så byter man umgängeskrets.

Låter jag Bitter?                

Eftersom jag inte har annat att göra än att sitta vid datorn och störa mig på allehanda saker så kan jag lika gärna fortsätta på den banan.

Då sonen loggat ur makens Spotifyed (och jag faktiskt inte kan hans lösen till den) så är jag tvungen att lyssna på sonens favoritmusik.

Kalla mig gammelmodig, inskränkt eller bara töntig (det skiter jag i) men jag förstår inte varför de skrivs låtar som denna:

"The Whisper song, Dirty- Wait till U See my Dick"

Jag förstår inte!

Hela låten igenom så sjunger killen om att han skall "Beat the Pussy up"??

Nu var väl den musiken vi lyssnade på som unga inte heller den bästa (men, det har jag förträngt, min son är ju bara 15 år. Jag var ju gammal och kunde hantera det.) eller vad sägs om låtar som:

-Ung & Kåt?

-Me so horny?

Och så vidare??

Jag vill så gärna tro att vår musiksmak var bättre, att texterna, även om de var i vissa fall grovt pornografiska ändå hade någon slags mening?

Vad tycker ni? Var låtarna bättre förr eller är det samma skit?

Jag borde egentligen sova nu då jag skall arbeta inatt. Men...som vanligt så kan jag inte få ro nog i kroppen för att kunna slumra ett litet tag.

Vad borde jag göra om jag nu inte kan sova då? Ja, jag borde städa (the neverending story hemma hos oss med fyra barn), tvätta, vattna blommor. Men, jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte.

Jag borde istället rekognosera vilka böcker jag skall ta med mig på jobbet inatt. Även om jag har läst de flesta böckerna i min bokhylla så finns det några som jag av någon outgrundlig anledning ännu inte har läst.

Men, vad är det jag gör, istället för att pricka av alla viktiga saker på min "To Do list"? Jo, jag lusläser Facebook, vk.se samt papperstidningen VK.

Bläddrar fram till Recensionen av Lushes & Tramps bara för att få veta att när bandet var nystartat så lekte VK´s utsända med kiss och bajs? Hm? Vill jag veta det? All Cred till dig du skribent på VK, men jag är faktiskt inte så intresserad av att veta att när du gick i småskolan så lekte du sådana lekar. Jag ville veta om bandet, jag ville även få läsa lite om förbandet "Breather" som i mina ögon gjorde en fantastisk spelning. Ingenting sånt kunde jag läsa. Iofs, VK´s utsända...Du skrev en väldigt personlig recension. Men sånt kan man skriva om i sin blogg. Där kan ämnen såsom kiss, bajs och illamående avhandlas. Inte i en offentligt publicerad recension. Jag är förvånad över att VK ens publicerade den. Om jag skall vara riktigt ärlig.

Den var i mina ögon en mer personlig reflektion över vilka sorters lekar du lekte som liten. Samt att du försökte bortförklara din frånvaro genom att skylla på illamående. Säkerligen så var du illamående, men...snälla. Berätta det på din blogg, inte i tidningen. Jag bryr mig faktiskt inte. Jag ville läsa om banden, inte om dina privata förehavanden. Sånt där kan du hålla till din blogg.

Detta till trots så fick Lushes bra betyg, verkligen välförtjänta. Men Breather då??? Breather då?

I mina ögon så fick Breather en solklar femma. Och dom nämns inte ens. Det kan i och för sig ha sin förklaring då Vks´utsända kanske lekte som mest med kiss och bajs under den perioden.

Tack till Scharinska för en  fantastiskt bra nostalgikväll med TVÅ av Umeås i särklass bästa band.

Igår var jag och maken och resten av Umeås befolkning på Scharinska för att se Lushes & Tramps. Vilken enorm kö det var utomhus. Vi väntade i vad som kändes som en evighet innan vi äntligen kom in. Väl inne så var det så smockat med folk att man knappt kunde röra sig. Bandet var faktiskt jättebra, det lilla jag kunde höra från vår plats längst bak.

Det var idel kända ansikten där. Både bekanta och mindre bekanta och jag tror att alla hade det trevligt. Även min älskade V, som kvällen till ära strödde förolämpningar omkring sig, trängde sig i kön och bara var sig själv :-)

Det är lugnt V, du kan göra även den tristaste dag rolig bara genom att vara du. Det är därför jag älskar dig så mycket.

Jag och min bättre hälft spenderade mest tid nere i källaren då det var enda platsen som man faktiskt kunde röra sig UTAN att gnuggas emot ryggar, magar eller värre.

Planen var egentligen att vi skulle sova hemma hos min mor, men som genom Guds försyn så fick vi oanad skjuts hela vägen hem till Obbola. Praise The Lord... Det är klart, att sova hemma hos sin mor är trevligt, men den bästa sängen är ändå den egna.

Idag tänkte jag faktiskt ta en liten joggingtur innan inhämtning av barn skall ordnas. Japp, jag är faktiskt piggelin idag.

PoK

Varför är det så att när solen lyser ute så känner man ett obevekligt tvång av att genast gå ut? Ty även om jag absolut är ett stort "Fan" av solen så tycker mina ögon oftast inte om den lysande lilla bollen. De börjar rinna och tåra sig och även om jag vill att de skall hålla sig öppna så tenderar de att beslutsamt hålla sig nere.

Nå, detta är naturligtvis ett I-landsproblem. Jag skall inte gnälla. Jag har väl gnällt nog om höga elräkningar, kallt väder och dåliga kläder. Nu när våren äntligen är i antågande så skall jag bara vara tyst.

Men, människan är väl så som natur, gnällig? Är det inte det ena så är det andra. Ingenting är bra nog för att vi skall vara tysta.

Denna soliga dag tänkte jag i alla fall försöka mig på en joggingtur här i lilla paradiset. Nej, jag joggar naturligtvis inte mot Fläse, stadsmänniska som jag är. Här blir det en liten tur runt inne i själva byn. Ju fler människor desto bättre. Egentligen så är det ju bara för att jag är så förvanskligt rädd för alla djur som eventuellt kan tänkas komma och skrämma mig på min lilla tur, ja ni säger att Björnarna sover nu, men jag vet nog. När de hör mig komma struttandes så vaknar de och tänker:

-Ahaaa, där kommer hon, Linnéa! Nu skall vi äta upp henne.

Så ni förstår, det är därför jag absolut INTE kan jogga runt bland obebyggt område. Björnarna är ju ute efter mig. Björnarna och älgarna och rävarna och haren. Alla är de blodtörstiga varelser. I min fantasi i alla fall.

Så nu kära vänner, Obbolianer och annat löst folk. Snart ser ni mig i min snygga rosa Smurfmössa strutta runt inne i byn. Var inte oroliga, jag är inte farlig även om jag ser mer än lovligt galen ut ibland.

PoK

Jag tror att jag börjar på att bli gammal.

Mina öron hör precis vad som helst nu förtiden, helt orimliga saker som min omgivning absolut inte skulle säga:

Eller, vad sägs om detta:

-Hörru, kan du hämta en nätstrumpa till mig. Jag är så täppt i näsan och det blir ju bättre om man tar lite nätstrumpor i näsan...!

Efter en kort ordväxling så kommer vi fram till att det var nässpray och INTE Nätstrumpor som skulle in i näsan. Jag tyckte att det lät lite konstigt att nätstrumpor skulle ha en sådan magisk inverkan på täppta näsor. Men, vad vet jag?!

Hm, Undrar om jag måste ta diskborsten och göra en storrensning i mina öron

I natt så är det ytterligare en jobbnatt.

I kväll skall jag dessutom inte träna något. Vilket känns...så där. Jag vet att kroppen behöver sin vila, men jag vill ju. Det kan hända att jag far in tidigare och tar en långpromenad inne i stan. Visst är det konstigt, jag känner mig tryggare att gå omkring där ensam än vad jag gör här ute på landet. Jag undrar vad det kan bero på. Säkerligen så är det för att det är mer befolkat, mer belysning, bättre plogat osv.

Det är ju finare att ta en promenad här ute än inne i stan. Dock inte på kvällen när det knappt finns några gatlysen ut till oss. Då är det läskigt. Vem vet vilka monster som lurar i buskarna på kvällskvisten. Mest troligast de värsta monstren som finns. Och alla är de ute efter mig, naturligtvis.

Nå, vi får se hur jag gör. Nu skall jag i alla fall dricka mitt morgonkaffe (!!) för att sedan ta itu med katastrofområdet även kallad huset.

...och jag är en nyare, gladare människa.

Jag stör mig fortfarande över curlingfasonerna som pågår men jag vet att det finns ju inget jag kan göra åt det. Så därför låter jag det bara rinna av mig, som vatten på en gås. Jag lägger min energi på andra, roligare saker. LIX!

I natt skall jag nattjobba och jag hade tänkt skippa joggingturen hos modern, men jag tror att jag far ändå. Man kan ta en långpromenad och en joggingtur på samma dag, det går!

Nu, middag till mina troll, sen iväg till ömma modern.

PÅ dagens meny står:

*Trumvirvel*

Fiskbullar och potatismos!

Gott va?

Men åååhhh!!! Inte är det så jäkla konstigt då att jag inte blir kallad på en enda sketen intervju?

Fasiken, jag konkurrerar ju med 4000 personer, för jag antar att av alla dessa 4000 så är det säkert 1000 personer som söker jobb som de inte ens är kvalificerade för, för det har de hört någonstans att de skall de göra ändå!

Sen är det ju superbra att Balticgruppen har donerat pengar för alla jäkla ungdomsjobb, men vi vuxna då? Jag hittade minst 20 jobb som jag är mer än kvalificerad för, ett som jag dessutom har utbildning för, men jag får inte ens söka det. Jag är för gammal.

När jag var ungdom så var Sverige även då i en ekonomisk kris, men jag fick minsann ta det jobb jag fick. Ja, jag vet. Jag låter som en bitter gammal kärring, men jag tycker att "curlandet" går så högt upp politiskt så det inte är klokt!

Är det smart att låta vuxna människor, med bil, barn och hus vara arbetslösa? Vart vinner man på att ge ungdomarna ett jobb, egentligen? I och för sig, när att vi vuxna inte har råd att betala lånen längre, eller elräkningen, eller alla försäkringar. Då kan ju ungdomarna köpa våra hus för en spottstyver. Ja, varför inte?!

Ja, jag vet...jag skall sluta låta så himla bitter.

Fick ett uppdrag i går att jag skulle skriva två personliga brev, som kanske inte låter som en kontaktannons.

Jag har suttit hela natten och försökt få till det, men hur jag än gör så låter det bara som :

-Hej, jag heter Linnéa och är 35 år...vill du snälla, snälla, snälla, dejta mig?

Det är väl inte meningen att ett personligt brev skall låta så va?

Äsch, snart ger jag upp.

Jag vill inte förakta att arbeta inom vården, men det är INTE för att jobba där i resten av mitt liv som jag pluggat i 4, 5 år. Då kunde jag lika gärna stannat där från första början.

Jag hade känt samma sak om jag jobbat vart som helst annars. Jag pluggade för en anledning, inte för att komma tillbaka till samma jobb.

Men, jag är INTE Bitter, bara uppgiven!

Dagen har gått i mötandets dag.  Jag har skrattat som aldrig förr åt Underbara V som med sina ljuvligt småsnurriga kommentarer kan förgylla en hel dag! Jag fullkomligt avgudar dig, det vet du, du är bäst!

Jag har även hunnit med att vara seriös, ansträngt mig till det yttersta för att komma på vad jag kan egentligen och kom fram till att jag måste vara ett super"catch" för vilken arbetsgivare som helst.

"So What" att mina personliga brev låter som om jag skriver på en kontaktannonssida, att bilden jag oftast skickar på mig själv är mer än lovligt snurriga och att min CV har fler jobb i sig än riskorn i ett rispaket. Någon har sagt till mig att det är bra att ha haft många jobb, det tyder på att man inte går och drar fötterna efter sig och det kan jag ju lova att jag inte gör. Jag är ju faktiskt ganska bra, ändå.

Jag lärde mig ju faktiskt någonting på Universitetet och det känns ju bra, så här i efterhand när jag sitter med studielån upp till öronen och inget jobb att betala dom med, fyra hungriga pojkar som vill ha mycket mat och en törstig Chrysler som slukar mer bensin än Niagarafallet samt ett hus som kräver mer renovering än vad vi har råd med. Jag har ju i alla fall min kunskap!

Nu skall jag bara få lite hjälp att finslipa mina personliga brev och snygga till min CV så då kanske jag får ett jobb, till slut.

Jag har även fått mer pepp av folk som faktiskt ser min viktminskning. *tjohooo* Ni är bäst!

Nu skall jag försöka varva ned litegrann med gott The och tv i soffan!                      

Jag sitter här och sippar på mitt morgonkaffe, det är konstigt det där hur oerhört gott kaffe är på morgonen. Första koppen är som manna i strupen och det finns få saker som kan toppa det.

När jag just flyttat hemifrån så var jag så fattig att jag just inte hade råd med någonting. Jag hade skrapat ihop lite smått och gott från släkt och vänner bland annat en kaffepanna. En sån där riktig som man kokar kaffet i. Men, jag lyckades aldrig få kaffet riktigt gott i den. Hur jag än gjorde så smakade kaffet bara sump och blaskigt. När jag så fick råd så inhandlade jag en kaffebryggare och var rätt nöjd med smaken på det kaffet ända tills för ett år sedan.

Då fick vi nämligen en perkolator av Farmor E.

Då delades livet upp i före och efter perkolatorkaffet.

Helt plötsligt så kan jag inte dricka vanligt bryggkaffe längre. Eller, jo, klart att jag kan. Men, det finns inget som går upp mot smaken av perkolatorkaffe (ja, det skulle var kaffet på mitt tidigare jobb då).

Det är ju lite bängligt att göra kaffe i en sån så vi inhandlade en kaffebryggare för ett tag sedan som vi hade tänkt att vi kunde använda när det bara var vi två hemma eller om jag var själv. Men serrö, det kaffet var ju icke drickbart. Det smakade värre än hin håle själv. Så nu står vår nya kaffebryggare undangömd i förrådet och samlar damm. För kasta den kan man ju inte göra.

Åh, jag vet att tonåringar är tonåringar...Men, jag blir så förbannad när småskitar inte kan skilja på mitt & ditt!

Från vår gård så har det snotts cyklar i flera omgångar. Oftast så finner vi dem lite senare, trasiga och jäkliga någonstans inne i byn. Barnen blir naturligtvis jätteledsna när deras käraste ägodel blir stulen direkt från gården, men vi har inte heller vetat vem det varit som snott cyklarna heller. Annars så hade vi polisanmält det på en gång, även om de återfunnits.

Nå, nu har det hänt igen. Äldste sonen skulle lämna tillbaka en bekants cykel men först så skulle han på IcaHäribyn för att inhandla lite smått o gott. När han kommer ut från ICA så är cykeln borta, stulen av en kompis till honom!!

Jag blir så ledsen, arg och besviken. Nu återfanns cykeln nästan på en gång, men det är så himla onödigt.

Frågan är: Hur törs man ens sno cyklar i en sådan här liten by? Fattar dom inte att man nästan genast får reda på vem som snott den? Byn är faktiskt inte större än ett telefonsamtal!

Nu vet vi vem det är som snott den,  men det är upp till ägaren att bestämma om det skall polisanmälas eller inte. Jag röstar för...Men, det är inte mitt beslut, Tyvärr!!!

I år är det 20 år sedan jag gick ut nian!!

20 år sedan!!!!!!!

Herregud min skapare, hur gammal är jag egentligen?

Nå, jag har letat och letat och letat efter information om det finns någon organisation som drar ihop sådana fester men finner ingenting. Så, jag får väl göra det själv då?

Det roligaste skulle vara om alla 20-årsjubilerande klasser i Umeå fick fira tillsammans, men, det blir för stort för mig allena att dra ihop!

Så nu...Om det finns någon som känner någon som gick in min klass (Bräntbergsskolan 7-9 F 1987 - 1990? Tror jag) Så hälsa dem att ta kontakt med mig! En del finns på Facebook, men långt ifrån alla!

Eller, om det finns någon annan som vill dra ihop för hela Bräntis avgång 1990! med mig så maila mig:

linnea_olsen@hotmail.com

Japp, det var bara det jag ville!

I dag är det återigen dags för mig med ett möte med min UNIFLEX kvinna. I dag så skall vi gå igenom min CV, kika lite på vad jag gjort tidigare och vad jag kan.

Tänk om UNIFLEX kvinnan kommer på att " Nä, men Linnéa, du kan nog ingenting. Det är lika bra för dig om du tar och gräver ned dig i en grop och stannar där tills någon saknar dig"

Å tänk om INGEN skulle sakna mig? Skulle jag då stanna i den där gropen resten av mitt liv då? Djupa funderingar så här på måndagsmorgonen.

***************************************************************************

Sonen, den äldste ringde i går kväll och ville så hemskt gärna sova hos sin flickvän. - Näe, sa jag, -jag tycker nog inte det. Det är ju skola i morgon och du vet ju att du har så himla svårt för att vakna.

- Men, alltså, jag kan vakna själv. Sa sonen lite förnärmat. Och berättade för mig den storslagna planen han hade om att han skulle vakna i vanlig tid (Här hemma är den vanliga tiden 07:55!!) ta bussen ner på stan för att därifrån ta bussen ut till Paradiset.

- Så du förstår mamma, jag kommer att komma i tid till skolan ändå!

Vis av tidigare erfarenhet så var jag skeptisk, väldigt skeptisk så vi bestämde att han skulle sova hemma ändå. Och var det så att han vaknade av sig själv, eller klev upp första gången jag väckte honom så skulle han (på prov) få sova hos flickvännen någon veckodag.

I morse så vaknade sonen 07:55...Då hade jag ihärdigt försökt få upp honom sen klockan 07:00!

Men, alltså...han kan vakna själv! Han vill bara inte!

Sakta öppnar jag dörren. Kikar in för att se att allt är som det skall vara när jag möts av oroliga ögon och en ledsen min.

Jag stryker på armen, klappar på kinden. Jag lyssnar och försöker att förklara. Att pyssla om och göra det där lilla extra är allt jag kan göra.

När jag går därifrån så fylls jag med vemod, vanmakt och oro. Men, jag hoppas och tror att allt kommer att bli bra, tids nog.  

I går fick jag en massa konstiga brev från min A-kassa. Det var papper om intyg hit och papper om intyg dit, försäkranspapper (alltså att jag försäkrade) och ett Kassakort som gäller för tiden från den 21/12 - 1/1...? Konstigt tycker jag då jag inte ens var arbetslös då och redan fått mina kassapapper för tiden from 1/1-2010. Men, jag får väl bara fylla i alla papper och se glad ut.

I går var värsta dagen för mina ömma, stackars leder. Framemot morgonen var jag så ledbruten att jag knappt kunde böja benen utan att känna mig som om jag egentligen var den som borde bo på mitt jobb, gärna med alla slags hjälpmedel som finns tillgängliga. Ändå så var jag så duktig och stretchade ordentligt? Nå, i kväll så går jag på´t igen. Jag och ömma modern tar samma runda igen. Det blir bra det! Beach 2010, here i come!

Nä...Nu skall jag dricka mer kaffe och hoppas att jag blir en människa innan jobbet börjar!

PÅ vilka det egentligen är som läser min blogg, jag vet att min syster läser, min bror (han i Falun då) och min mor. Naturligtvis så är maken en trogen läsare, men..han får ju veta allt ändå.

Eventuellt så läser min mans släkt, eller delar av den i alla fall.

Men vilka fler?

Så, om ni törs så får ni gärna berätta vilka ni är!

Nu drar jag iväg till nattjobbet i alla fall! Maken och barnen har laddat med läsk och chips så de klarar sig nog utan lite kvinnlig fägring ett tag.

Ha en bra natt, det skall jag ha!

och min familj börjar bli less på mitt eviga påhoppade av att jag tycker att dom skall anställa mig. Men, har man eget företag så anser jag (alltså, jag är ju naturligtvis ironisk nu) att man skall definitivt anställa sina vänner och sin släkt!

So what att de kanske inte har ett jobb som passar mig?

Jag kan ju göra vad som helst, jag kan sitta vid ett bord och skriva, knappa på en sån där gammal skrivmaskin. Svara lite i telefon. Flytta papper från en hög till en annan. Ja, sånt kan jag göra jättebra. Man kan till och med säga att ett sånt jobb skulle jag sköta med bravur.

Sedan så kan jag hantera telefonförsäljare jättebra. Jag köper allt! Jag menar, man måste ju hjälpas åt i dessa tider och om vi köper av telefonförsäljare så kanske de köper våra tjänster? Eller hur?

Eller så kan jag stå för det kulturella på deras arbetsplats. Jag skulle kunna ha högläsning på lunchen för alla anställda. Snacka om att jag skulle tillföra mycket glädje!

Inte begär jag för mycket? Jag tycker inte det.

Inte skulle jag begära så hög lön heller, men som privat anställd kulturarbetare så borde jag ju ha i alla fall minst 25 000 i ingångslön med en årlig ökning på 2 000 med start samma år. Jag anser att det är en skälig lön.

Varför anställer de mig inte?

Ja, mitt försök till bondska skall ni kanske ignorera ha, ha!

Nå, jag jobbar natt i alla fall & än så länge så går det bra. jag börjar känna av mina stackars lebrutna ben (nähä...träningsvärk heter det ju). Japp, jag joggade 6 kilometer med min kära mor i går kväll innan jobbet. Det var så skönt så att ni anar inte!

På mitt jobb så har vi en hel massa trappor, säkerligen så är det mellan 3-400 trappsteg som skall avverkas varje gång man går till en boende (måhända att jag överriver lite grann nu, men det får ni ta). I natt så tar jag ICKET trapporna, jag tar hissen och vet ni vad? Jag skäms inte ett dugg för det. Jag tror inte att jag skulle klara av alla trapporna, jag skulle nog falla ihop i en blöt liten hög.

På lördag så kör vi igen...Så skönt!

Jag kunde för mitt liv inte somna i går på dagen. Det ringde och ringde och ringde hela dagen. Till slut så gav jag upp o satt mig vid datorn igen. Nå, detta resulterade naturligtvis i att jag känner mig ganska så mör just nu.

Klockan är tre på natten och jag har fyra timmar kvar! Tjohooo!

Hm, jag vet att jag skrev att jag tappat bort min inspiration. Det har jag fortfarande, det känns som om den är puts väck. Men, om jag fortsätter skriva så kanske den kommer tillbaka?

Jag vill ju inte vara utan skrivandet, det känns som om skrivandet är min bästa vän just nu. Den håller alltid med mig i vad jag säger. Den ifrågasätter mig aldrig utan det jag säger, det är skrivandets lag. Om jag då helt plötsligt skulle sluta skriva så kanske skrivandet aldrig mer kommer tillbaka?

Inspirationen kommer och går, så mycket har jag lärt mig av mina 35 - going on 36 år. Men, skrivandet består.

I natt är det jobbnatt, jag hade tänkt mig in till stan först för att ta en liten joggingtur med kära ömma modern. Det är väl en av de saker som jag saknar mest med att bo på landet, joggingturerna med min mor! Där avhandlar vi allt från ekonomi, barn, förhållanden och jobb.

Men nu, eftersom jag ändå skall in till stan för att jobba så kan jag lika så gärna jogga med henne innan. Det var några år sedan sist!

Först, hämta barn, laga mat (idag blir det pannkakor helt i enlighet med Affes önskan) och kanske vika lite tvätt!

Jag tror att mina senaste dagars intensiva skrivande har gjort att jag har tagit slut. All kreativitet och spontanitet som fanns inom mig är borta, gone, kaputt, schlut!

Jag har så mycket jag skulle vilja skriva om men jag kan för mitt liv inte få orden på pränt. allt låter så enkelspårigt och platt.

Jag skulle vilja skriva om mina vänner som har det svårt just nu, men...allt som jag skriver låter bara dumt och barnsligt. Jag skulle vilja skriva om att jag var och hälsade på mitt gamla jobb igår och att jag tyckte det var hemskt trevligt, men...hur jag än skriver så låter det bara desperat och klängigt.

Jag skulle även vilja skriva om hur jobbigt det är att få upp mina barn på mornarna, men jag tycker att jag låter som en elak, rabiat kärring när jag skriver om det (det kan iofs stämma, jag är en elak, rabiat kärring på mornarna enligt min äldste son, som hellre skulle vilja ligga kvar i sängen).

Allt som var det minsta roligt med mitt tidigare skrivande är borta.

Kan skrivandet ta slut? Kan roligheten ta slut? Kan inspirationen ta slut efter bara några korta dagars intensivt skrivande? Måste jag ta en paus i mitt skrivande för att få tillbaka gnistan?

Vad skall jag nu roa mig med på dagarna?

För i kväll i alla fall.

Noah är vansinnigt nöjd med dagen/kvällen.

Mormor och Farmor kikade förbi och lämnade finfina presenter och Farfar skickade en CYKEL!! Ja, han är verkligen nöjd! Vita Jeans lyckades jag hitta till honom dessutom.

Dessutom så blev det lite tv-spelande med Farbror Lars! Livet är gott om man heter Noah och har fyllt 12 år!

Som förälder så vill man ju att ens barn skall få det bästa livet de möjligtvis kan få. Man vill att de skall ha vänner, vara lyckliga. Att skolan skall gå bra och att deras fritidsintressen är intressanta och givande. Helst så skulle man vilja plocka ned stjärnorna åt dem, men av förklarliga skäl så är det omöjligt.

Sonen, den äldste, har gjort sitt val till gymnasiet och jag var inte ett dugg orolig från början, men nu, efter att han varit där på praso en dag så kom han hem helt lyrisk och berättade att de sitter och spelar WOW på lektionerna. Att de har Top of the line datorer som möjliggör online spelandet på ett helt annat sätt än vad våra dåliga datorer och vårt dåliga internet gör.

Ok...det låter ju jättebra?

Men, när jag frågade om det var det som avgjorde om skolan var bra eller inte så tittade han på mig, suckade åt mig (som om jag var den mest korkade människan på jorden) och sa:

-Men asså...nu tänker jag inte prata med dig mer!

Ok, vad gjorde jag för fel?

Jag var ju bara lite intresserad av om skolan kunde erbjuda något mer än bara bra datorer. Jag ville veta lite om hur lärarna var. Om hur lektionerna var uppbyggda, om hur pedagogiken var.

Tydligen så är 15-åriga killar inte intresserade av sånt...

I vårt kök har vi två vattenkranar.

Den ena används oerhört flitigt men den andra bara ibland.

Vilket i sin tur resulterar i att matrester som inte tas bort eller sköljs bort på en gång fastnar i avloppsröret och börjar lukta riktigt illa. Nu luktar det skunk i vårt kök. Jag skulle behöva rensa där, men vet ni vad jag gör? Jag väntar tills maken kommer hem så får han göra det.  Jag vill verkligen inte rensa där. Jag hällde i lite ättika och hoppas att lukten försvinner.

På vår toalett däremot, där luktar det parfym så att det står härliga till. Äldste sonen tappade ned min (enda och dyra) parfymflaska i golvet så att den gick i 1000 bitar. All parfym rann ut på golvet. Så, äckeldoft i köket och Tresór på toaletten.

Varför gnäller jag egentligen?

Idag fyller min lilla Noah 12 år.

Lilla söta Noah!

När han var liten så gick han alltid och putade med underläppen så mycket att vi till slut kallade honom för Noah-Underläppen-Olsén.

Nå, Grattis min älskade lilleprinsNoah!

Mamma älskar dig till vansinne!

Redan nu, vid denna tidiga morgon har jag fått så många "Tack, men nej tack i min Hotmail" så att jag tror att mailen håller på att kollapsa. Vad är det med folk egentligen? Ser de inte min oerhörda kompetens och mitt genialiska utstrålning? Förvisso så kan det kanske vara svårt för dem att läsa ut hur brilliant jag är bara genom att läsa mina stackars personliga brev och min ganska så torftiga CV.

Nå, nya tag! Det finns ingen som tackar mig för att jag sitter och gråter i kammaren (nu sitter jag ju inte och gråter, ni behöver inte ta allt så bokstavligt). Själv är bäste dräng som det så fint heter. 

I morgon har jag ett inbokat möte med en alldeles egen jobbcoach! Japp, sånt tillhandahåller dem på arbetsförmedlingen minsann. Min stackare som skall få potentiella arbetsgivare att inse min extraordinära förmåga jobbar på UNIFLEX. Så, varför valde jag dem av alla jobbcoacher som finns där ute? Jag vet faktiskt inte, jag blundade och valde ett av företagen på listan och det råkade bli dem. Så nu får vi se om de lyckas med det de åtagit sig, nämligen göra mig, en stackars arbetslös fyrbarnsmor attraktiv för arbetsgivare. Ha, ha!

Lycka till, säger jag bara. Lycka till!

Ett jobb jag sökte för något år sedan var så ärlig att de sade redan på intervjun att: Nja...Vi törs nog inte anställa dig. Du har ju fyra barn! Du är INTE attraktiv för oss! Hm? Får man överhuvudtaget säga sånt som arbetsgivare?

Det enda som detta resulterade i är att jag inte törs skriva hur många barn jag har, jag bara skriver att jag HAR barn. Antalet barn får jag väl ta om en personlig intervju blir aktuell. Gör jag fel? Jag vet inte.

Ett roligt mail fick jag idag, det var volontärjobbet som jag vill ha. De vill ha min hjälp, senare i vår!!! Jiiipppeyyy!!! Synd bara att de inte ville ha mig redan nu, då hade jag kunnat fråga arbetsförmedlingen om de kunde ge mig tillåtelse att arbeta där på heltid medans jag stämplade. Det hade ju varit underbart! Mitt drömjobb!

Nå! Man kan ju inte få allt här i världen!

Nu skall jag pimpla ännu mer kaffe så att jag orkar hålla mig vaken.

Så, nu sitter jag här. Klockan är 07:00 på morgonen och jag har inte sovit en endaste liten blund. Det är samma sak som förra gången jag jobbade natt. Jag kan för mitt liv inte vända tillbaka dygnet. Jag tror att jag lyckats men tji fick jag också är jag vaken hela natten igen.

Denna gång så tänker jag i alla fall INTE sova något på dagen, jag skall vaka ut denna måndag. Jag kliver inte på förrns på torsdag nästa gång så jag måste vända tillbaka dygnet.

Jag känner mig som en tonåring, sover hela dagarna och vakar hela nätterna. Så, gó vänner. Om ni ringer till mig idag och jag låter som om jag sover...SKRIK till mig att kliva upp för guds skull.

Idag skall jag ringa viktiga samtal dessutom, till arbetsförmedlingen och andra minst lika viktiga instanser för en stackars arbetslös flicka som jag.

Jo, just det...Stickcaféet. Hmm *skäms*, men vet ni vad? Jag sov ifrån det. Jag sov och sov och sov...Därav min vakenhet i natt. Maken försökte få upp mig, barnen kom in och hoppade på min stackars lekamen men jag, jag bara sussade vidare som om ingenting hänt. Ändå hade jag somnat i bra tid kvällen innan?!

Jag måste, måste, måste bara vända tillbaka dygnet. Jag kanske inte är en nattmänniska längre? Mitt senaste jobb kanske gjorde mig till en dagmänniska?

Nästa gång det är stickcafé däremot...då skall jag vara där. Tur att det kommer fler gånger!

Nu skall jag väcka mina underbara småtroll och få iväg dem till skola och dagis