Om ni tänker efter så var det länge sen jag skrev på "riktigt". Jag har varit i en djup, djup svacka. Ifrågasatt min egen yrkesföra existens. Ifrågasatt min tillvaro som sådant och kommit fram till att jag tänker inte försköna min tillvaro. Jag vet inte riktigt om jag vinner något på det, mest troligast inte. Snarare så förlorar jag i massor på det. Men, jag vill resonera som såhär, man skall inte skämmas för sin tillvaro. Man skall inte skämmas för att man någon gång, behöver ta hjälp utifrån. Jag har varit för stolt i hela mitt liv. Jag har alltid sträckt på mig, sagt att jag klarar mig själv minsann. Jag vet nu att jag faktiskt inte gör det. Jag behöver hjälp.

För ett år sen satt jag hemma i mitt paradisiska stora kök i det stora fina villan i den vackra lilla byn vid havet. Jobbade natt och tänkte inte att mitt liv skulle bli så mycket annorlunda än vad det är nu. Jag var gift,  levde det ultimata svenssonlivet med min man, våra fyra barn och villa, Volvo (Nå, Chrysler) och katt. Hela tiden med en gnagande känsla av att det var något som saknades i vårt liv.

Om ni går tillbaka lite i mina blogginlägg så kan ni läsa om hur perfekt allt var. Hur snutteduttigtgulligt livet var för oss. Det var saftning och syltning och inredning för hela slanten. Jag är inte sån, egentligen. Jag gillar sånt, men jag har aldrig haft ett stort behov av att hävda min huslighet. Vilket jag ibland kan tycka är ett säkert kort för de som kanske inte mår så bra alltid. Att hävda sig menar jag.

Sånt som egentligen är självklart för de flesta blir till något slags bevis på att man faktiskt är en bra person, att man mår finemang. Att livet som gift fyrbarnsmor är det ultimata livet för mig.

Vad som hände då? På riktigt? Ja, Jag började tveka. Tveka på min man, på mitt liv. På saftning, syltning, inredning, bullbak, brödbak, på huruvida jag skulle finna den perfekta inredningsdetaljen som skulle göra mitt liv ultimat. När jag då fann den, tog det bara dagar innan jag letade efter en ny. Jag var aldrig nöjd. Känslan av tomhet och frustration slet och drog i mig.

Första gången spegelglaset fick sig en spricka var på våren, jag flyttade hem till min mamma. Lämnade man och barn för att flytta tillbaka två månader senare. Allt var frid och fröjd. Sommaren var på alla sätt fantastisk.

På Höstlovet briserade idyllen igen. Jag rymde, jag tog min lilla snabba bil och bara rymde. Hälsade på min ljuvliga vän V. Lekte 14 år igen. Ni vet, sådär som man gjorde när man var 14. Vi skrattade, låg vaken länge på kvällarna. Bara pratade, löste livets allvarheter och för första gången på länge, väldigt länge var jag glad. Riktigt glad.

När jag kom hem igen var jag en separerad fyrbarnsmor. Det låter jobbigare än vad det egentligen är. Men, just när vår separation var ett faktum kraschade jag. Hela årets jobbiga situation hade satt sina spår i mig och jag började gråta. Jag grät, grät, grät och kände mig usel, värdelös, dålig både som mor, kvinna, hustru, älskarinna, dotter, syster, kusin, vän. Ja, You name it, jag var dålig på allt.

Jag orkade knappt kliva upp på mornarna. Jag snittade två timmars sömn/dygn och det enda jag gjorde var att vältra mig i självömkan över mitt kraschade äktenskap. Över alla släktingar som jag haft på X´sida som nu helt plötsligt skulle bli främlingar.

Livet som fyrbarnsmor? Oj, det är MITT liv. Mitt fantastiska liv med mina underbara barn.

Livet som GIFT fyrbarnsmor? Absolut inte.

Jag tvekar inte längre.

Jag söker inte sympatier, jag vill inte att ni skall tycka synd om mig för jag har valt detta själv. Däremot behövde jag hjälp att ta mig upp ur gropen. Jag behövde hjälp att kunna stiga upp till en ny dag och kunna se glädjen i den nya dagen.

Jag har haft ett fantastiskt kontaktnät. Både med nya vänner och gamla vänner. Jag har gråtit, slitit mitt hår. Vältrat mig i självömkan och fått miljoner kramar av mina vänner. Ja, till och med mitt X har funnits där som stöd, fast gudarna skall veta att han behöver det lika mycket som jag gör.

För första gången i mitt liv var jag således tvungen att be mina vänner om hjälp. Det tog emot. En del av mina vänner bara körde på, slet i mig. Tvingade mig att ta tag i mig själv. En del var mer försiktiga. Förståeligt.

Jag vill bara tacka er alla. Tack för att jag fick gråta på er axel. Tack för att jag fick slita mitt hår i förtvivlan. Tack för att ni stod ut med mina nattliga telefonsamtal. Tack för att ni fanns där för mig. Tack till alla mina förstående vänner på facebook och Twitter som trots mina patetiska statusuppdateringar inte valde att blunda.

Tack till alla. Tack. Tack. Tack.

Ni är alla guld värda.

I mitt hem är det just nu bananlådor som har den mest framträdande rollen. För att överhuvudtaget komma in i Noahs rum måste man först styra undan en hög trave med lådor, försiktigt balansera dem så att de inte rasar och smyga förbi. Hallen är belamrad med lådor fulla med diverse gval som jag inte har en aning om vad jag skall göra med.

Småpojkarnas rum har lådor i vansinne och mitt sovrum likaså.

Jag har inte fått hit min bokhylla ännu, dock har jag massvis med hyllplan som ligger i ett hörn och skräpar. Jag måste ta mig i kragen och starta sorterandet.

Jag har en dröm om att någon vänlig själ skall komma hit och bygga upp min säng. Ja, jag sover i en klädkammare. Rummets bredd är ungefär lika brett som min säng. Lika avlångt som ett "vanligt" sovrum. Detta till trots så känner jag mig inte satt på undantag, jag sover som en prinsessa i mitt rum. OM det beror på syrebrist eller på det faktum att jag är tillfreds med livet? Ja, det lär vi väl se tiden an.

En av mina älskade småbröder kom förbi med en större säng än den 90´säng jag tidigare hade. Vilket var underbart. Jag är inte kräsen, jag hade kunnat sova i den lilla sängen ett tag till. Det är ju bara jag som skall husera där. Men ändå. Nu har jag en större säng, jag klagar definitivt inte. Jag njuter varje sekund.

Nackdelen med att vara ensam, för ja. Det FINNS nackdelar med att vara singel. Det är att allt sånt jag tidigare bara bett min man om hjälp med. Allt sånt måste jag göra själv nu. Har jag tur hjälper någon av sönerna till.

I övrigt flyter livet på rätt bra. Mitt självdäjtande igår var nyttigt. Jag rannsakar mig själv och kommer hela tiden fram till samma sak. Jag kommer att fixa detta. Jag vet det.

Det är tufft just nu, inte med mig själv men med allt runtomkring som måste sorteras upp, som måste struktureras. Dessutom, jag MÅSTE ha ett jobb.

Det är inte längre bara en liten önskan, det är extremt viktigt.

Så, har ni ett jobb, om än inte så litet som ligger och skräpar någonstans? Ge det till mig.

Nå, nog är vi Umeåbor rätt stolta över vår stad?

Jag kan förvisso bara tala för mig själv men nog känner jag pulsen slå lite extra när jag ser ut över älven, när jag ser broarna som på ett symmetriskt sätt tillåter Teg och Stan mötas. När jag ser alla vackra björkar som på våren slår ut sina små musöron.

Herregud, jag blir lycklig när jag på kvällen ser Maxibrons lampor lysa vägen. Det Ä R vackert.

När jag möter andra Umeåbor på ställen som egentligen är helt osannolika känns det i hjärtat på en gång. Det klappar lite extra. Vi är stolta över vår stad.

Vi har ett fint, bra universitet. Vi har ett bra sjukhus där en del av Sveriges mest framstående läkare arbetar. Vi har ett rikt kulturliv, vi har fantastiska skolor som tillåter och uppmuntrar barnen att vara nyfikna, intresserade.

I vilken annan stad kan barn bo mitt inne i stan men ändå känna sig som att de bor i en by? Jag bor "Öst på stan" med mina fyra killar. Jag är aldrig orolig. Vi trivs, vi bor nära centrum men ändå utanför.

I Umeå är allt nära.

Nu, 2014 skall vi dessutom bli Kulturhuvudstad. Kan vi göra annat än att klappa oss på bröstet och känna oss STOLTA?

Jag läste en artikel imorse skriven av Dagbladet.se, där Sundsvalls kommun hade gjort en undersökning och där de kommit fram till, ytterligare en gång att Sundsvall ÄR Norrlands Huvudstad. Första gången blev de nedtonade då de kände att de inte hade tillräckligt på fötterna för att kunna hävda att de kan titulera sig själva som Norrlands huvudstad.

Nå, i denna nya undersökning blev 2500 personer tillfrågade. Av dessa 2500 personer var majoriteten Sundsvallsbor. En halv miljon kostade projektet.

Ja, det är klart. OM Umeå kommun vill marknadsföra sig som Norrlands huvudstad så kan de ju bara satsa en halv miljon kronor och uteslutande fråga oss Umeåbor vilken stad vi tycker skall titulera sig som Norrlands huvudstad. Jag skulle bli oerhört förvånad om svaret skulle komma att bli Sundsvall.

Inte för att jag ogillar Sundsvall. Jag tycker att det är en fin stad. En gång i tiden har jag till och  med bott där. Men, som infödd Umeåbo är det nästan självklart att mitt hjärta klappar lite, bara lite extra för just Umeå.

Umeå,  som jag är stolt över att bo i. Som jag vill att mina barn skall växa upp i.

Umeå, som med sina vackra trähus, sina vackra björkar gett oss ett kännetecken i hela Sverige.

Är ni intresserade så kan ni läsa mer om Sundsvall – Norrlands huvudstad här:

http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.2644893-sundsvall-ar-norrlands-huvudstad–

Vad tycker ni? Känns deras undersökning seriös? Opartisk? Jag tycker nog inte det.

Jag vet inte hur man gör när man är singel.

Jag har haft barn och män runtomkring mig i 17 år.

Varje dag…

Nu? Nu skall jag helt plötsligt vara ensam. När man som jag dessutom inte har ett jobb, inte har vänner som är singlar (då alla sitter hemma och myser den ultimata familjelyckan) blir jag så rastlös.

Jag vill inte hänga med morsan (herregud, jag är ju vuxen).

Jag kan ju inte klänga på X:et. Vi är ju separerade av en anledning (även om vi trivs i varandras sällskap).

Jag vet inte?

V E M är jag när jag inte är Fru Linnéa Olsén?

Vad gör jag? Vad tycker jag om? Vad gillar jag? Ser jag på tv? Läser jag? Vad läser jag i så fall?

Har jag ett fritidsliv? Har jag vänner?

vad gjorde jag förut? Innan jag fick barn? vad tyckte jag om då? jag vet inte.

Existensiella frågor, kräver ett svar.

Jag vet inte mycket om mig själv.

Just nu vet jag inte vem jag är.

Julafton.

Jag har alltid ogillat julen, varför vet jag inte. Jag tycker att det är en kommersiellt påhittad vansinnig händelse som bara existerar för att få oss korkade konsumenter att konsumera ännu mer. Vi köper dyra, dumma julklappar till varandra när vi i praktiken lika så gärna bara kan byta pengar med varandra.

Här kära mor, du får 500 kronor av mig så får jag 500 kronor av dig, Tack snälla du.

Korkat, minst sagt.

Nå, denna jul var lite speciell. Om ni inte riktigt har förstått det så har jag och min man separerat. I allra största samförstånd. Igen… *ler*

Nå, vi har alla intentioner att ändå förbli vänner. Vi gillar varandra men det där speciella, det där pirret, det har vi tappat bort någonstans bland alla barn, alla husrenoveringar och alla förlorade jobb.

Julen skulle vi detta till trots fira tillsammans hade vi bestämt (vilket jag hoppas och tror att vi fortsättningsvis kommer att göra). Om ni inte visste det så har min äldste son en alldeles egen pappa. Som vi alltid kommit ypperligt bra överens med. Ingen svartsjuka eller korkade dumma flickvänner som sått split emellan (inte för att han inte haft flickvänner…det har bara varit bra flickvänner) Jag sade till min man när vi träffades att jag ALLTID kommer att ha en kanna kaffe klar till äldste sonens pappa och passade inte det så kunde han gå. Min man, som är en väldigt förstående man (nu lät han som tjuren Ferdinand´s mamma) har aldrig känt sig bortpolleterad eller på något sätt försummad.

Jag tänker nog fortsätta på den linjen, jag gillar bägge mina X. Dom är bra människor bägge två. Jag har fått fyra fantastiska barn med dem och vill gärna fortsätta umgås.

Ja, jag tar gärna cred för det. Inga konstigheter, inget skitsnack, ingen missunnsamhet minsann. Bara vara vänner.

Nå, i år ville 16´s pappa fira med oss. Absolut, självklart. Han är så välkommen så. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Vi knökade ihop oss i min mammas lilla matsal, min mor, hennes man. Min bror, min syster med man och två fina barn. Hennes mans syster, jag med BÄGGE mina X och mina fyrafina.

När vi så sitter där får jag en vision om hur våra framtida jular kommer att se ut.

Jag, min första sons far. En eventuell ny kvinna till honom, kanske några fler barn. Biologiska eller ingifta. Mitt nyaste X, hans eventuellt nya kvinna, fler barn? Jag, en ny man? Fler barn (då måste det bli hans barn från tidigare då jag inte tänker skaffa fler barn, fyra räcker) och minafyrafina. Min äldste är 16, han kanske träffar någon?

…mitt i allt sitter jag, som värsta matriarken. Här kan vi snacka om Tomten är far till alla barnen.

Personligen så kändes det som om denna julafton räckte. Att jag sitter med inte bara ett X utan TVÅ…

Nästa jul firar jag utomlands. Själv. Mina X har redan börjat planera hos vem de skall fira, Hos mitt första X eller mitt andra. Vem som tar med sig vad.

Ja, jag tror de fixar detta utan mig 😉

Som sagt, jag är ändå inte speciellt förtjust i julen.

Min äldste och hans far

Mina tre småttingar med deras pappa

Und ze matriark 😉