Det finns dagar när man undrar varför man överhuvudtaget klev upp. Igår var INTE en sån dag, även om jag då och då ifrågasatte huruvida jag och den rödhåriga mamman hade alla bestick i lådan när vi tyckte att det var en ypperlig idé att bjuda två förskoleklasser på samma kalas.

Vi tyckte dessutom att det verkade som en bra idé att trycka i alla barnen socker i massor. När de fikat klart, tryckte vi i dem ytterligare lite (jag hoppas det inte var något barn som kräktes hela natten) med orden, ni får äta hur mycket ni vill.

Vi lekte. Sätta knorren på grisen. Dansstopp och avslutade med att trycka i barnen varsin godispåse. Bara för att öka på deras sockerberoende lite.

Jag och den rödhåriga mamman hade fullt sjå med att leka diktator (vilket egentligen passade oss ypperligt, vi är nog rätt bestämda av oss som föräldrar både jag och den rödhåriga), trösta små flickor som ville hem till sina föräldrar, servera saft, kakor och tårta.

När kalasandet var över bjöd X på middag. The Joy. Hela min skalle snurrade av sockerstinna barnskrik och trallvänlig pop. Jag var inte på humör att tillreda någon kulinarisk läckerhet precis.

Den fantastiska rödhåriga mamman tog mina tre små barn hem till sig. Jag fattar inte hur hon orkade. Jag undrar om hon är superkvinnan. Jag kan garantera att det är INTE jag, inte alls. Jag somnade som en liten bebis när jag kom hem. Jag skulle bara blunda lite och vaknade 5 minuter innan det var dags att hämta tillbaka trollen.

Men, nu är det över. Min ljuvligt blonda lockhårige prins har haft sitt kalas. Jag kan återigen klappa mig på bröstet, känna mig som en ypperlig förälder och tänka att nu är det ett tag till nästa kalas.

Idag lyssnar jag på denna.

 Dricker kaffe och njuter av den ständigt skinande solen på Öbacka. Försöker återhämta mig från kalasandet. 

Ha det bäst.

Att vara pojkmamma.

Det kan inte vara något annat än kärlek på högsta nivå.

Jag skulle ut och äta middag på restaurang igår. Mina killar, när de är  små iallafall tycker oftast att jag är den vackraste kvinnan på jorden. Jag är perfekt. I deras ögon. Sen händer det något när de kommer in i tonåren. helt plötsligt ser de alla mina skavanker och mina brister. Tack gode gud har de någorlunda vett nog att inte påpeka allt för mig, bara en del av dem.

Nå, Då 16 var det enda hemmavarande barnet frågade jag honom om jag såg ok ut. Ja, någon måste jag ju fråga och spegeln och jag är INTE kompisar. Jag undrar vem den där gamla, slitna kärringen i spegeln är. Det kan inte vara jag, för sådär ser då inte jag ut. Systematiskt försöker jag att undvika den där gamla kärringen. Nå, jag frågade alltså sonen.

Först tittar han bara på mig, vänder bort huvudet och fortsätter med det han höll på med. Inte ett ljud kommer över hans läppar. Jag, korkad mor som jag är, fortsätter enträget. Men gubben…Hur ser jag ut? Är det ok? Är jag ok?

Till slut kastar han sig bakåt, tittar på mig med en arg blick och säger med HÖG röst: MAMMA, Jag vet inte, jag orkar inte bry mig. Jag är neutral. Jag är SVERIGE! Du får se ut hur du vill.

Jahapp…

Jag har närt hela Sverige vid min barm. Innebär det att jag kan söka EU-Bidrag nu?

Idag lyssnar jag på denna.

Min guldlockige prins har ju fyllt år, kalasandet har det väl varit lite si och så med. Han fyller ju i december. Iallafall så har hans kompis i grannklassen fyllt år och jag och mamman kom fram till att vi bjuder bägge klasserna, alla barnen. Bokar Hartvigsgården och har ett finfint kalas. För det är dom värd.

Hursomhelst, jag och den rödhåriga mamman fixar allt praktiskt. Styr och ställer (vilket passar oss rätt bra). Mitt X hade i uppgift att ordna fikabröd. Igår pratar jag med honom, två gånger. Poängterar hur viktigt det är att han INTE glömmer att ta med sig fikabröd för två klasser. Jag tyckte att han lät lite konstig på rösten men, lade inte så stor vikt vid det.

Jag och Mamman möttes upp igår, käkade middag. Jag lånade några av mina barn för att de skulle kunna vara delaktig i planeringen av kalaset.

Det är de två vildbasarna i förgrunden som skall ha kalaset.

Så satte vi oss att invänta X. När han väl kommer har han med sig en gigantisk låda med fikabröd. Finfint…

…och en stor påse med Pitabröd?

– Pitabröd? Frågar jag?

– Japp, säger han med ett extremt nöjt ansiktsuttryck. Du ser, jag glömde inte. Glömde? Frågar jag och känner mig mer än lovligt korkad. Har jag bett om Pitabröd? Pitabröd för två klasser?

– Japp, säger han igen. Du bad ju om det. Du sade ju det två gånger till och med. Pitabröd för två klasser. Här är det, varsågod.

Antingen så har vi, jag och X ett gigantiskt kommunikationsproblem, eller så måste X rensa sina öron från eventuella vaxproppar. Eller så måste jag lära mig att tala ur skägget (!!).

Nå, jag har frysen full med Pitabröd. På söndag skall jag och pojkarna ha värsta, bästa myssöndagen. När kalasandet är överstökat vill säga.

Kan ni gissa vad vi skall äta till middag?

Idag lyssnar jag på denna. Ja, dålig kvalisort. Jag vet. Men, med ett bra budskap.

Det finns bättre version på Spåttifaj.

Nej men…Inte ett enda inlägg idag? Men så tokigt. jag förstår att ni saknat mig i sinne 😉

Nå, ibland gör jag andra saker än att sitta vid datorn, ibland. Inte är det ofta men ändå.

Är det någon av er som missat dessa killar?

Om ni har gjort det så rekommenderar jag er att genast uppdatera er på Youtube. Se, se, se. De är hysteriskt roliga och Social Media Club i Umeå är stolt att kunna presentera dem på årets första möte som äger rum på fredag.

Tid: 11:30

Datum: den 25 februari 2011

Plats: Norrlandsoperan

Anmäl er via Social Media Clubs Umeå´s hemsida på Facebook.

Ni kommer INTE att bli besvikna.

Drömde arga drömmar hela natten inatt. Iallafall så kändes det som det och när jag vaknade, kallsvettig och flämtande var jag fortfarande rätt så arg, ledsen och grymt irriterad.

Har ni någonsin drömt en sån dröm? Att när man vaknar på morgonen är man fortfarande småirriterad på den man drömde om? Det går som små rysningar av obehag genom kroppen när man tänker på alla hårda ord, alla elakheter som haglade. Även fast det bara var en dröm?

Nå.

Jag vet ju att det bara var en dröm. Jag har skakat av mig känslan nu (även om det fortfarande känns lite kymigt).

Dammiddagen? Den var så fantastiskt trevlig. Även om EN man faktiskt fick ynnesten att umgås med oss vackra, strålande kvinnor. Fler gånger, vackra damer, fler gånger. Ni är fantastiska (Ja, PM, Du med, du är lika strålande som vi 😉.

Söndagen gick i (förutom kattungefödandets tecken då) ätandets tecken. Jag smaskade paj, gratäng, bröd, kex, ost. Middagen utgjordes av ostkrokar. Och bara för att toppa med ytterligare kalorier så drog jag ned på Statoil och inhandlade ett stycke Ben & Jerrys glassbytta. Jag hade ALLA intentioner att smaska i mig all glass själv, bygga på min annars så vackra och strålande kropp lite men när jag skrapat på toppen var det som om all paj hamnat någonstans i halsen och det tog bara slut. Jag kunde inte få i mig en enda bit till.

Min besvikelse visste nästan inga gränser men…Så är det ju ibland. Nå, jag har ju kvar glassbyttan till ikväll. Måste bara komma ihåg att gömma den från 16 som annars tenderar att leta rätt på alla onyttigheter och äta upp det fortare än vad jag hinner andas.

Jaha…Dagboksinlägg idag minsann. Jag ogillar ju egentligen sånt om ni kommer ihåg?

Så, tills jag har något vettigt, intelligent, strålande att säga får ni faktiskt nöja er med detta.

Idag lyssnar jag på denna. Det tycker jag att ni också skall göra.

Kommer ni ihåg att jag skrev att kattskrället var dräktig igen? Kommer ni ihåg att jag skrev att jag kände rörelser? Kommer ni ihåg att jag kände ett trängande behov av att hitta en bo-lådeplats till henne?

I Fredags gjorde jag i ordning en fin låda till henne. Inredde den med mjuka filtar och hade mig. Funderade som en tok innan jag kom på det ultimata stället för henne att föda sina små.

Idag Gick hon omkring och jamade som en tok. Följde mig vart jag än gick. Till slut öppnade jag dörren till den lilla toaletten (där även bolådan finns) och snabbt som sjuttsingen smet hon in dit. Vansinnigt nöjd över att hon accepterat min låda gick jag därifrån och tänkte inte mer på det.

Tills Noah kommer in och säger: Mamma, Smilla följde efter mig och nu ligger hon i garderoben.

Gaahhh!!!

Jodå, där ligger hon. Kattrackaren. I min linnegarderob. Bland alla örngott och handdukar tronade hon som en drottning överst. Jag ville inte flytta henne så jag tog undan allt och hoppades att hon skulle sjå sig ett tag med födandet, så hon själv kunde flytta. INTE.

Nå. Fyra lurviga små underverk kom till världen idag. I min linnegarderob. Mitt fina, excellenta förslag ratades totalt.

Nu undrar jag bara, VAD var det som hände?

I fredags hade jag ingen katt. Nu har jag helt plötsligt FEM? FEM stycken…*suckar*

Nå, söta som socker är dom. Piper och låter helt fantastiskt mysigt. Ja, det är sött med kattungar. Ett tag…

Ser ni vad som är vad?

Glömde ju…Idag lyssnar jag på denna.