Min gulliga pappa skulle bjuda mig på födelsedagslunch idag. Då X lånat min bil skulle pappa hämta upp mig.

Han hämtade mig på Öbacka (Pläjset där…ja, ni vet solen och yada, yada…), körde oss till polishuset,  kastade i oss lunchen, hällde i oss en snabb kopp kaffe och sen skjutsade han mig ned på banken så att jag kunde betala lite räkningar. Allt detta inom loppet av (och jag överdriver inte nu) 30 minuter!

Idag var det sådär extra påtagligt att min far är en ivrig person. Han har alltid varit det, min syster är likadan. Min farmor likaså. Mina farbröder, mina fastrar.

Jag då? Vart kommer jag in?

Jag är nog ett hittebarn antar jag. Mamma och pappa var nog ute i skogen och vandrade när de fann mig, säkerligen inlindad i en filt så att jag skulle hålla mig varm (jag är ju född i kallmånaden mars). Antagligen så var jag söt som socker så de övervägde aldrig att lämna in mig till polisen. Helt sonika så tog de sig bara an mig och gjorde mig till deras. Det skulle förklara en hel del måste jag säga.

Nå, tack Pappa för lunchen. Det var gott, med en novalucol nu till efterrätt så mår jag finemangs 😉

Idag lyssnar jag på denna

Det sitter en pojke på månen och tittar nyfiket ner.
Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler
Det sitter en pojke på månen, han sjunger stilla sin sång.
Älska, älska för kärlek. Älska en endaste gång

Men mamma, du måste förklara. Vad är meningen med det här?
Varför kom jag till jorden om jag bara är till besvär?
Nu dalar min sol över Söder, jag längtar till helt andra hav.
Den största sorgen i livet är den att jag aldrig blev vald.
Så älskade mamma, kom håll din gosse i hand,
för jag har tröttnat på livet, jag reser mot fjärran strand.
Med ångbåt på min pyjamas och liljekonvaljer i blick
jag färdas mot okända länder och ordningen jag aldrig fick.

Det sitter en pojke på månen och tittar nyfiket ner.
Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler.
Det sitter en pojke på månen, han sjunger stilla sin sång.
Älska, älska för kärlek. Älska en endaste gång.

Äntligen gossen får sova, lutad mot skimrande dröm.
Fjärran från verkliga fasor, vilar till sist i sin sömn.
Han kramar barndomens nalle, och skådar regnbågens skatt.
Modern vakar vid bädden, sov nu min prins, gonatt.
Dagen skymmer, och natten gläntar redan på dörrn.
Grinden till trädgårn står öppen, spikklubba, maskar och mull.
Find More lyrics at www.sweetslyrics.com
Men drömmen som ledde mig framåt var också av skimrande gull,
slott och blänkande dammar av svanar och näckrosor full.

Det sitter en pojke på månen och tittar nyfiket ner.
Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler.
Det sitter en pojke på månen, han sjunger stilla sin sång.
Älska, älska för kärlek. Älska en endaste gång.

För jag har älskat så många, hjärtat av längtan var fullt.
Så många jag älskat i mörkret, jag har älskat för kärlekens skull.
Men nu är det dags att fara, man blåser i ångvisslan strax.
Det enda som är lite sorgligt, det är att mamma inte får plats.
Men älska, älska för kärlek, han sjunger stilla sin sång.
Minns att du föddes till livet för att älska en endaste gång.

Det sitter en pojke på månen och tittar nyfiket ner.
Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler.
för alla barn i världen han viskar ett trösterikt ord,
för alla ensamma hjärtan, för alla barn på vår jord.

Det sitter en pojke på månen, han sjunger stilla sin sång.
Älska, älska för kärlek, älska en endaste gång, endaste gång, en endaste gång
Älska, älska för kärlek, älska en endaste gång,
en endaste gång, en endaste gång.

Puss, kärlek i massor till er alla!

med en skalle bestående av deg, kroppsdelar gjorda av smör som smält i solen och hjärnceller som inte fungerar alls. Dessutom lider jag av posttandläkarkäke. Dvs mina käkar har den grymmaste träningsvärken någonsin. Idag är det minsann ynkligt att vara mig. Nå, det går över.

Just nu lyssnar jag på denna

…men Linnéa, du har ju utelämnat något!

Vaddå? Undrar jag? Vad kan jag möjligtvis ha utelämnat för er läsare? Vad kan vara så oviktigt att jag "glömt" berätta det för er?

Självklart!

Jag har ju inte berättat för er om gårdagens fruktansvärda tandläkarerfarenhet. Nå? Är ni nyfikna? Vill ni veta hur det gick?

Efter min finfina frukost så packade jag ihop mig själv och tog med mig min blonda lockhåriga son. Då vi bor alles i närheten av folktandvården 3 trappor så tog vi naturligtvis en liten promenad. Sonen var väl inte den gladaste promenixpartner som existerat men, vi gick genom Östra Station och det var ju kul, ett tag. Rulltrapporna kan roa även mig en stund. Upp och ned, upp och ned. Skoj.

In till tandläkaren. Sonen, den söta, vägrar att sitta i vänthallen så jag MÅSTE vara ett föredöme för honom, trots min skräck inför alla stora, konstiga verktyg som skall in i min mun.

Nå, tandläkarna vägrar att dra ut tanden då de envist hävdar att: –Det är  inget fel på denna tand, den kan rotfyllas. –Rotfyllas? Flämtskriker jag? Rotfyllas? Vad tror ni? Att jag är gjord av pengar. Dra ut alla mens ni ändå håller på! Jag behöver inga tänder. Jag kan LÄTT ha protes, lätt!

Det kan ju liknas med en jäkligt snabb bantingsmetod? Tänkte jag tyst. Utan tänder så kan jag ju inte tugga maten. Smidigt! Kilona bara rasar av mig.

Men icket. Jag fick inte dra tanden. Den skulle rotfyllas. Priset för en första behandling? 1000 RIKSDALER! Kaaa- tching, rakt ned i VLL´s kassa (åsså gnäller de om underskott?)

Nå, jag sitter där, i tandläkarnas vansinnigt bekväma stol. Ni vet, där huvudet är snäppet nedanför resten av kroppen så att huvudet ganska snabbt fylls med allt blod. Jag viskväser att jag vill att de berättar ALLT de kommer att göra med mig. Då bara i rent pedagogiskt syfte naturligtvis, så att jag kan förklara allt för min stackars intet ont anande son (egentligen så är det ju uteslutande för min skull, jag är fullkomligt LIVRÄDD tydligen för tandläkaren, jag visste inte det förrns igår).

Tandläkaren försäkrar mig om att de skall förklara vartenda steg de tar. Vareviga lilla instrument de tar fram skall de noga redogöra för. Så, med två gigantiska bedövningssprutor i munnen, en ärlig försäkran från tandläkarna så känner jag mig redo. Nu får de borra.

Det började rätt så bra, tandläkaren gick igenom steg för steg.

-Nu tar jag fram slipen, nu skall jag borra lite, nu skall jag…osv.

Sen började jag nog känna mig lite för bekväm, lite för avslappnad kanske, för helt plötsligt så sliter hon fram en gummiduk, täcker mitt ansikte och drar fram en grym jättetång som jag antar att hon skall använda för att slita ut alla mina tänder med alternativt slita sönder mina läppar. Jag kan ju faktiskt inte prata ordentligt. Hela munnen är bedövad och jag har dessutom en gummiduk som täcker hela munnen. Jag skrikslafsar fram: shca ashasa aslhlo schööööölaasme schlen shcläää?

Tandläkaren förstod inte riktigt vad jag pratade om heller så hon bara fortsätter. Men, hon måste ha sett paniken i mina ögon för efter ett tag så berättar hon att det inte är något farligt. Att duken skall sättas som skydd för alla bakterier som finns i min mun. Att nu när de skall borra ned i mina tre (fyra) kanaler så kommer det att vara helt öppet och oskyddat. Monsterverktyget skall användas för att hålla gummiduken på plats.

Jag känner mig ungefär lika gammal som min 6-årige son när jag ligger där. Jag är fullkomligt skräckslagen inför ALLT! Hjärtat slår miljoner slag i sekunden och jag nästan hyperventilerar.

När allt är över, när mina knogar och min ansikte så sakteliga börjar få tillbaka färgen kommer jag ihåg min son. Han har inte sagt ett ljud. Han har varit fantastiskt duktig och får därför "min" leksak av tandläkaren. Han valde ett flygplan.

Hans kommentar: –Mamma, du har suttit ett helt varv.

Har jag ont i tanden nu?

INTE ETT DUGG! Tralalalalalaaaaaa!

1000 kronor fattigare (grattis Linnéa på din födelsedag) med en försäkran om MINST tre gånger till av denna superroliga aktivitet. Men smärtan är puts väck. Så värt.

Idag lyssnar jag på denna.

Ha en fantastisk dag. Kärlek i massor till er alla.

Oh herrejösses min skapare vilken kaosdag detta varit. Jag ogillar verkligen skarpt att fylla år. Främst för att jag förväntas servera en massa hemgjort fikabröd och andra onyttigheter samtidigt som jag förväntas göra allt detta med ett leende.

Födelsedagen började med nojjiga sms till mina vänner. Samt naturligtvis en tandvärk från helvetet där inga mediciner kunde råda bot på smärtan. När jag så ÄNTLIGEN kunde somna så fick jag mig iallafall säkert en två- tre timmar innan väckarklockan ringde.
Så, helt plötsligt står ALLA mina fyra fantastiska barn i min dörröppning. Trötta, med ögonen röda och håret åt alla håll. Helt plötsligt så står de bara där.
Med en gigantisk kopp blåbärsThe, en kopp kaffe och inte mindre än FYRA mackor. Min grönögde hade gjort ett nytt fint halsband som jag bär med stolthet.

Gode Gud vad jag är lyckligt lottad som fått just dessa barn. Vilka stjärnor.
Jag älskar dom så mycket att jag knappt kan andas ibland.

X, som är ett väldigt förstående X. Som dessutom vet hur mycket jag ogillar födelsedagar, överraskade mig med att ha köpt en gräddtårta samt två smörgåstårtor så att jag skulle slippa göra det iallafall. Dessutom…
Ni kan aldrig ana.
Jag fick en biljett till Miss Li av honom.

KÄRLEK!

När X överlämnade allt till mig på parkeringen här på Öbacka, Pläjset där solen alltid lyser och alla alltid är glada, så kunde jag inte riktigt hålla tillbaka tårarna. Jag stortjöt som en liten bebis som blivit av med tutten. Snoret rann och jag bara grät. Inte för att jag var ledsen. Ja, tammetusan om jag inte gråter nu med. Jag gråter av lycka. Jag gråter för att mina barn älskar mig så mycket att de frivilligt ställer klockan en timme tidigare än vanligt. Jag gråter för att X känner mig så väl. För att han vet vad jag behöver.

Jag gråter för att någonstans, längst in i kroppen är det inte så överdjävligt att fylla 37 år.

Ja. Detta blev ett rackarns så privat inlägg. Men…jag ÄR ju sån. Privat alltså.
Nu tänker jag krascha. Torka bort allt snor, snyta min näsa lite. Sova ikapp alla timmar som tandvärken tagit ifrån mig.

All kärlek i världen till er.

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Tant’s födelsedag.
Hipp, hipp hurra för mig.
Förra året på exakt denna dag jobbade jag natt. Hade just kört av vägen för första gången i mitt liv och fastnat å det grövsta i en gigantisk snöhög på Ersboda.
I år blev det annorlunda.
I år gick jag på Bio dagen före. Inget nattjobbande minsann.
Bara slappande.

Som för att fira av mig ordentligt tänker jag ge mig själv en tidig födelsedagspresent. Jag har nämligen bokat in ett arla morgonmöte med folktandvården.
07:30 skall jag sitta där, låta de förfäras över mitt munförfall & laga den fyllning jag tappade i höstas men som bestämde sig för att inte börja göra ont förrns nu. Å nu snackar vi O N T!
Jag har helt emot alla medicinska regler och förordningar knaprat Treo, Alvedon & Ipren i sinne. Jag har knappt sovit något på nätterna då smärtan stundvis varit snudd på outhärdlig.

Men nu minsann. Nu är det slut på de dumheterna.
Jag ger mig själv den bästa presenten av dom alla – en smärtfri mun.

Så, harkla eder. Ta ton, åsså sjunger ni för allt vad era lungor kan: Ja må hon leva…
Jag tackar & bockar.

Lördag…

Idag skulle jag ta och röja lite grann i lägenheten, jag hade i mitt stilla sinne tänkt försöka mig på att vika klart lite tvätt, kanske ta en tur på Rusta för inhandling av tapeter till mitt överromantiska sovrum. Av alla mina planer blev det noll, inget, nada.

Först kom min söta, fina brorflickvän Rebecca på besök. Vi hann sitta och skvallra i säkert 30 minuter innan alla andra bara vällde in. Det var min syster och hennes äldsta dotter, FD fina grannen Maritha, Redhead Pernilla och hennes fina ungskock för att avsluta med Veronica och hennes två fina barn Signe Linnéa och så lilla Ture som jag aldrig träffat. Ja, jag skäms för att säga det, pojken är 7 månader…jag ser Jimmy, barnens far som en av min allra BÄSTA vänner och jag har inte träffat pojkstackaren förrns nu. Vilket säkert var bra. För jag blev totalt kär. Igen.

Nu måste jag sätta upp en skylt på min dörr:

SMÅBEBISAR UNDANBEDES, DE BLIR UPPÄTNA. VÄNLIGEN  LÄMNA DEM I TRAPPUPPGÅNGEN!

Jag blir ju sjuk… Hela min kropp skriker: ge mig en bebis.

Jag saknar att prutta dem på magen, att snusa in deras underbara bebisdoft. Att ständigt och jämt lukta bebiskräk.

…samtidigt som jag inte, absolut INTE vill ha fler barn.

Men, sitta barnvakt? Oh ja. Så, alla mina yngre syskon. Kom igen nu. Skaffa bebisar så jag får bli faster, så jag kan få sitta barnvakt någon gång. Jag kan ta alla jobbiga skriknätter. Kom ihåg, det finns på pränt här.

När min mamma var 17 år fick hon sitt första barn. När hon var 20 hade hon två barn. vid 26 års ålder tre stycken barn. När min syster var 21 going on 22 år fick hon sitt första barn. Det innebär att när min mamma var 39, going on 40 fick hon sitt första barnbarn. När hon var 40 going on 41, 2 barnbarn…SHIT!!! Mamma, All kärlek till dig.

Det skulle kunna vara jag, om nu min son hade de planerna. Det har han nu inte. Hoppas jag. Jag sätter mitt hopp till mina småbröder som ännu inte fått tummen ur. Personligen tänker jag inte bli farmor förrns jag blir 50, minst.

Ikväll lyssnar jag på denna, tänker lite på min syster, ljuvliga V och blir ytterst sentimental.

 I övrigt så är jag toknöjd med dagen. Jag småsnurrar lite ikväll, bara sådär rent allmänt. Nojjar för måndagen. Funderar på att införskaffa en gigantisk hårblås, tina lite tjäle så jag kan gräva en grop till mig själv och komma upp lite lagom till sommaren. Ba så där.

En relativt vanlig fredagskväll på Öbacka, jag har svängt ihop en smörgåstårta som konstigt nog INTE fick plats i kylen. Jag har noga slagit in den och skyddat den mot eventuella skadedjur och ställt ut den på balkongen (svängt ihop btw, som om jag bara gör det var och varannan fredag just for fun liksom?)

 Lånat hushållsattiraljer av grannarna (som jag för övrigt inte känner än, bara det var pinsamt nog). Jag har nojjat för en dold el-brand men som jag såhär i efterhand nog tänker skylla mina whiskeydrickande grannar för. Lukten har nämligen försvunnit. Så, i deras whiskeyindränkta rus visste de nog inte vad de höll på med?! De kanske skulle laga mat? 😉

Jag har hunnit med att stressa X lite innan hans spelning (vilket jag faktiskt är rätt nöjd med). Jag har nojjat inför min födelsedag. Jag vill INTE fylla år. Jag vill stanna i åldern. Jag hinner inte med.

Jag är fantastiskt nöjd med att vara 26…(36) eller som en kille skrev till mig tjugosexton. Jag vill INTE fylla tjugosjutton, inte än. Jag är ju inte klar med detta året än. Jag har så mycket ouppklarat ännu.

Nå, jag vandrar längst ned i minnenas allé. Går igenom gamla USA låtar. Lyssnar på Geto Boyz. Denna spammas hemma hos mig just nu. Tro det eller ej, jag kan hela texten utantill. Så ja, jag sjunger med. Nej, ingen får höra.

Fatta, det var 20 år sedan jag hörde den första gången. Den är fortfarande lika bra tycker jag.

Ha en fantastisk helg, det skall jag ha. Sjuka barn till trots.

Igår var det en sur, pissig dag. Jag hade sovit illa natten innan och förväntades vara på ett strålande humör av alla jag mötte. Det var jag inte. Inte blev det bättre dagen efter heller.
I vilket fall som helst så glömde jag mina jobbskor i X’s bil (svarta döden, om ni vet vilken jag menar?) Dessutom så skulle jag börja jobba 07:00 idag. X bor en miljard mil härifrån så jag orkade verkligen inte svänga förbi honom där på morgonkvisten.

I min snurriga, desillusionerade hjärna hade jag ett vagt, svagt minne av att jag någonstans i källarens alla lådor och säckar hade sett ett annat par jobbskor.
Alternativ 1) Traska till min bil, kallstarta den. Göra inbrott i X’s bil (som egentligen är min med) för att susa iväg till avgrunden där han bor för att hämta skorna. Eller
2) gå trapporna ned till källaren för att leta efter mina skor.

Då jag bara hade en halvtimme på mig och det första alternativet KUNDE innebära poliskontakt så valde jag alternativ nr 2.
När jag så står utanför källardörren tycker jag mig höra röster. Manliga, höga röster men tänkte att det säkert var inbillning. Vilket så snart jag öppnade dörren visade sig vara helt och totalt fel.
I en sliten, gammal soffa sitter det två medlemmar ur ett kollektiv som finns här i huset. Doften och den mörka glasflaskan de har mellan sig skvallrade om att de säkerligen fått lite för mycket att dricka.
Jag, som var på ett fantastiskt dåligt humör kunde inte annat än att bli glad. De bad mig så hemskt mycket om ursäkt men förklarade sig med att de endast satt där för att de inte ville störa nattsömnen för resterande boende i deras kollektiv.
Dessutom så var det absolut INTE vad jag hade förväntat mig att träffa på. 6:30 en torsdagsmorgon nere i en källare på Öbacka.

Nå, jag fann mina jobbskor. En i en svart sopsäck i ena delen av källaren och den andra i en låda, längst ned. Då finfina vännen lånat mig sin cykel så hann jag dessutom i tid till jobbet.
Slutet gott, allting gott.

Min enda undran just nu är hur de två stackars gossarna mår idag. Förmodligen som de förtjänar 😉

Kommer ni ihåg alla dessa Väggord som alla prompt skulle ha för några år sedan? Totalt (nästan) omodernt nu iallafall. Inte för att jag egentligen har något emot dom, egentligen. Jag flippade lika mycket som alla andra och inhandlade en jag med.

Ni kommer väl ihåg:

Kärleken övervinner allt.

Veni Vidi Vici

Lär dig livets största gåta…

Carpe Diem

osv.

Så någonstans så kändes det inte riktigt som jag. Jag är nog egentligen ingen väggordsmänniska. inte för att jag vet hur en väggordsmänniska är, egentligen. Men, jag känner mig inte som en sådan.

Men, ett väggord skulle jag prompt ha, jag ville ju vara som alla andra. Så, jag letade och letade. Sökte citat från kända och okända. Tills en dag. Jag bara föll över det bästa, finaste, underbaraste och sannaste citatet någonsin. Jag satte aldrig upp det dock, varför vet jag inte. Det kanske var för att dess rätta plats inte var i huset?

Idag följde jag med X när han skulle titta på en lägenhet och då bara ger han mig tuben med väggordet i. Jag hade nästan glömt bort det.

Kan ni gissa vem som sagt dessa kloka ord?

Jag tänker sätta upp denna, någonstans i min lägenhet. Mer behöver man inte veta egentligen om barn. Eller hur?

Idag lyssnar jag fortfarande på Miss Li. Hon är fantastisk. Denna är hur häftig som helst.

Ha det bäst.

Jag följer en kvinna på Twitter, Anna heter hon. Ja, hon är en gammal Umeåbo och även om jag inte känner henne personligen så ger det mig ändå en känsla av samhörighet.

Hursom så ställde hon en fråga idag. Inte till mig personligen, utan till alla. Frågan var: att när hon tänker på framtiden, så får hon ont ca tre centimeter ovanför naveln. Vad är det som finns där?

Mitt svar, det enda svar jag kunde komma på, det för mig enda självklara svaret, var att där ligger själen. Jag får nämligen också ont där när jag tänker på framtiden, på jobb, på sommaren, på mina barn, på räkningar. Jag får ont där när jag tänker på kärlek, på svartsjuka, på ilska. När jag tänker på min familj. Jag får ont där när jag är ledsen. Jag blir varm där när jag är glad.

På ett sätt tänker jag mig själen som ett litet ljus, som beroende på vilken stämning man befinner sig i lyser antingen varmt eller kallt. Det kalla, det är det som smärtar. Det varma, det är det som ger oss den där fina, härliga känslan av välbehag.

Det kanske är barnsligt av mig. Att tro att själen har en bestämd plats i kroppen. Men, jag kan för mitt liv inte komma på något bättre alternativ.

Någongång, någonstans har jag hört talas om att nervösa människor tänker för mycket med sin mage. Varför säger de så? Nervösa människor, oroliga människor, empatiska människor tänker för mycket med själen.

För, det är där själen bor.
Cirka tre centimeter ovanför naveln.