Ni vet sådana där dagar när egentligen ingenting är rätt. Min katastrofala lördag var en sådan (kom ihåg grillningen) Förutom på en punkt.

Minstamig hade kalasande så under tiden passade jag på att hälsa på hos en kompis. Dricka lite kaffe och bara slappa ett tag. När jag så sitter där i hans kök, drickandes mitt kaffe säger han: Jo, just det. Jag har något åt dig.

Ok, tänkte jag. Antingen en bok, eller något annat roligt (förmodligen något som han själv finner extremt roligt som, tja…kroppsliga ljud).

In kommer han med en bukett fantastisk gula, vackra rosor.

Det kanske är förmätet av mig att stoltsera här med dom. Men jag blev så glad. Mina tårar rann av lycka för det är faktiskt första gången jag fått blommor UTAN att det varit något speciellt. Jag fick dessa för att jag är jag. Endast för min skull. Inte för att det var morsdag, eller för att jag fyllde år, eller för att vi bråkat eller för någonting.

Han såg blommorna, tänkte på mig och gav mig dom. För att jag är JAG?

Så nu, idag. När jag blir lite less på att tvätta. När dagen känns extremt lång. När jag blir trött på allt och alla. Då tittar jag på mina rosor och jag blir varm och glad i hela kroppen.

Alla borde ha någon som vet. Någon som köper blommor när livet känns som mest pissigt. Någon som är så bra på alla sätt och vis. Någon som sätter guldkant på vardagen.

Vill ni veta vad Gula rosor betyder? Det kan ni läsa om här.

Ps: Notera hur snyggt rosorna matchar min fantastiska klänning.

I lördags skulle jag och killarna ta vår grillpremiär här på Öbacka, pläjset där solen alltid skiner och yada, yada, well, you know the drill. Då snåltarmen tog överhand bestämde jag mig för att INTE köpa en lite större grill utan jag bestämde mig för att en engångsgrill fick duga.

Bad choice, very bad choice.

Då jag är matrona i en rätt stor familj och mina kidz äter mer än 30 stora hästar tillsammans så hade jag inhandlat kött i massor. Visste ni att engångsgrillar INTE blir så varma? Visste ni att OM man nu prompt måste grilla på en engångsgrill så är det ett smart drag att inte grilla för mycket kött åt gången. Det kväver nämligen glöden.

Det visste inte jag.

Eller, någonstans längst inne i min lilla skalle så visste jag väl det. Jag hade väl förträngt det. Trots att X (eller kanske just för att ?) upprepade gånger sade till mig att köpa mer kol och lägga på grillen så gjorde jag inte det. Jag kunde minsann själv. Inget X skulle berätta för mig hur man grillar. Ingen man överhuvudtaget förresten. Jag kan själv.

Nå, då jag stått ute i kylan och fryst i en timme gav jag upp, köttet var halvrått, majsen hann jag inte ens grilla innan jag gav upp. De grannar som gick förbi gav mig små medkännande blickar och log lite sådär ni vet som att de tänkte: Stackaren…hon försöker iallafall.

När jag packade ihop mig och förberedde mig på att gå in såg jag grannen. Han stod ute på sin gräsmatta med superultragrillen numero uno. Flott stod han där och vände sina små köttbitar. Jag ville bara slita åt mig grillen och grilla klart mina. Men, sånt kan man inte göra. Jag är ju väluppfostrad.

Nå, snopen grillpremiär som slutade i att jag stödstekte köttbitarna i stekpannan. Patetiskt försökte jag dessutom få all majs att rymmas i en stekpanna. Men potatisen var god iallafall.

Jag hävdar fortfarande benhårt att jag kan själv. Nästa gång skall jag köpa en riktig grill. Riktig kol och då kan grannen grilla sina patetiska bitar själv.

Jag har länge sagt att innan jag blir 40 skall jag ha läst iallafall en bok av Fjodor Dostojevskij. Jag skäms för att erkänna det men jag har ännu inte gjort det. Jag har Brott och straff  stående i min bokhylla, skamsen ser jag den var gång jag väljer, alternativt ställer in en nyläst bok i bokhyllan men väljer att ignorera den. Jag slår händerna för ögonen och tänker att om jag inte ser den finns den inte. Bröderna Karamazov ligger på mitt nattduksbord. Som för att verkligen få mig att må dåligt. Jag har faktiskt läst några sidor ur den men texten är liten och tråkig.

Ja, jag vet att Herr Fjodor räknas som en av de största inom litteratur. Ja, jag vet att han har inspirerat många blivande författare. Ja, jag vet att jag borde skämmas.

JAG VET!

Jag skäms. Jag lovar. Jag ska…snart.

Men, tills dess läser jag om de böcker som står i min bokhylla. Just nu är det Kärlekens historia – Nicole Krauss som läses om för tredje gången. Det är en riktigt vacker historia tycker jag. Iallafall jag får en varm känsla i hela kroppen. Så, får ni tid och möjlighet – läs den.

Så, vad hände med mina 30 dagar av låtar?

Det fallerade. Jag orkade inte längre. Tur att jag inte fick betyg i det 😉

Just nu är denna väldans bra iallafall.

Jag skulle kunna ta gårdagens låt och applicera den här. Men, det gör jag inte.

Istället blir det denna, som säkert många, många fler med mig har gråtit ungdomens sorgetårar till när "kärleken" i livet gjort slut.

 Dag 07!

Alltså, detta är svårare än vad man någonsin kan tänka sig. Alla låtar påminner ju om ett speciellt tillfälle. Hur skall man kunna plocka ut en endaste låt av alla man någonsin hört?

Men, ok. Den låt som just nu påminner mig mest om ett specifikt tillfälle är denna låt.  

Jag tror att jag redan tidigare berättat om tillfället. Men, jag kan göra det igen, för er stackare som av någon outgrundlig anledning missat mina eminenta blogginlägg – Here we go again.

I våras (förra våren that is) skulle jag för första gången någonsin sen jag tog körkort köra längre än Obbola – Umeå. Jag skulle ta mammas bil och bila hela vägen till Sundsvall för att hämta upp min lillebror, som för tillfället pluggade i Falun. Hans far körde honom till Sundsvall och jag hämtade upp honom där. Samtidigt som jag faktiskt passade på att träffa min styvfar igen.

Nå, jag var faktiskt livrädd när jag börajde köra. Sträckan Obbola – Umeå är inte så svår och när man kört den tillräckligt många gånger så kan man den liksom. Så, jag sitter där med darriga ben och i vild förtvivlan försöker jag få in en bra radiokanal. DET, kära vänner går inte. Ty av någon outgrundlig anledning så fungerar inte radion alls, den bara brusar. Så, jag letar febrilt efter en bra cd-skiva att stoppa in.
Lite historia. Min mamma och hennes man lyssnar nästan uteslutande på Country. Förutom i bastun, där lyssnar (hennes man iallafall) de på tyska Schlagers. Fråga mig inte varför. Det bara är så.

Nå, det enda jag hittar är samlingscd´s med COUNTRY!!!

Jag tar bara någon och stoppar in. Låter den gå på repeat några varv för att sedan lyssna på texten – ordentligt. Speciellt en av dom fastnade. Till slut finner jag mig kunna hela låten utantill och någonstans där i slutet så är det ett lite speciellt stycke. Det MÅSTE man vajja hela kroppen till.

Jag måste ha sett helt galen ut, körandes med en och samma låt på repeat i 27 mil. Vansinnigt studsandes som en galning, trummandes på ratten för vet ni vad? Den svänger ju 😉  Min bror som faktiskt är den enda av mina syskon som har någon som helst musikalisk ådra var inte speciellt nöjd på hemvägen. Till slut nästan grät han att jag skulle byta låt. Men, ni vet – den som kör bestämmer.

Sen i höstas körde jag samma sträcka igen. Denna gång UTAN vare sig radio eller CD – spelare. Vet ni vad? Det gick bra att sjunga låten alla 54 mil. Jag hade lite svårt att få till det där speciella musikstycket på slutet, men det gick!

Så, låt nummer 07, ett speciellt tillfälle? Sträckan Umeå – Sundsvall förra våren samt i höstas.

Tisdag. Mulen, grå, kall och bara rent otäck.

Peppen jag hade inatt av att eventuellt städa idag efter jobbet försvann på en gång jag kom hem och lade mig i sängen för att vila och inte kunde kliva upp förrns klockan var 17:00. Vaknade till lite där av att 16´s flickvän trodde hon var ensam hemma. Så ensam att hon högt skrålade på med Dover-Calais. Vilket inte var helt otrevligt. Pinsamt för henne då hon förstod att jag var hemma bara 🙂

Idag är det dag 6. Idag skall jag påminna mig om en specifik låt som påminner mig om ett specifikt ställe. Det är inte det lättaste. Alla låtar jag lyssnar på smälter samman med varandra och på ett konstigt sätt så påminner alla låtar om varandra.

Men, just denna grupp och kanske framför allt denna låt påminner mig vansinnigt mycket om USA. Jag jobbade som barnflicka i New Jersey som 17-åring. I en liten yttepyttestad som heter Boonton. Min kompis V jobbade som barnflicka i en annan stad så jag var inte helt ensam.

Nå, denna låt hörde jag på MTV (för er youngsters out there, det fanns en tid när MTV, som faktiskt står för Music Tele Vision spelade musik, jag lovar. Ville man lyssna på det allra senaste i musikväg så var det mtv man skulle lyssna på. Det fanns inget spåttifaj, tv´n stod på konstant och det var ungefär i samma tidpunkt som Fresh Prince in BelAir och Married With Children toppade tv-listan med sploinkans nya avsnitt. Japp, så gammal är jag.) och jag blev bara så kär.

Så, dag 6, en låt som påminner mig om ett ställe. 

 Platsen? USA – Boonton, New Jersey

Jämställhet?

Året vi snackar just nu i skrivande stund är 2011.

I detta året har vi åstadkommit vad? Kissie. Kvinnliga kändisbloggar där de talar om hur extremt duktiga de är som inte bara lyckas fixa en framgångsrik karriär utan som även älskar att ta hand om sin man och barn. Där de mellan scentagningar, författande eller vad fan de nu gör dessutom stoppar korv, steker söndagsstekar på löpande band och gör all städning själva i deras gigantiska 500kvm stora villa. Detta bara för att de gillar det så mycket. Kvinnor som iförda huckle och förkläde hyllar hemmafruns tillvaro.

Vi får fortfarande lära oss att en lycklig kvinna är en smal kvinna. Ät rätt, frossa inte. En lycklig kvinna är den kvinna som har allt, villa, volvo och vovve. Gärna med en framgångsrik liten make där i bakgrunden som aldrig är hemma men som drar hem stora pengar till hemmet.

En riktig kvinna får inte ta plats. Hon får inte skratta för högt, synas för mycket. Vilja för mycket. Hon skall vara precis lagom kåt, precis lagom framgångsrik. Hon skall ha rätt kurvor på rätt ställe (rätt ställe är naturligtvis gigantiska bröst och en fast liten stjärt a la Jennifer Lopez) Hon skall jobba arslet av sig för att kunna försörja sin familj samtidigt som hon gärna skall ha en framträdande position i samhället. Men, förbannas om hon på något sätt försummar sin familj. Hon skall ha lika stor ork till att efter middagen sitta med barnen i evigheter och köra bil fram och tillbaka som hon har till att natta de små, för att sen vara en glad och tillgiven älskarinna till sin make, älskare eller whatever.

Hon skall hålla koll på de senaste uppfostringsrönen och vara jäkligt försiktig med att stöta sig med grannarnas uppfostringsmetoder. Alla sätt är dåliga utom de som resten av grannskapet kör med. Ansluter man sig inte till samma metod som för tillfället är på ropet blir man utan tvekan paria i grannskapet. No doubt.

En riktigt kvinna får inte på samma villkor som sina manliga kollegor eller vänner ta lika stor plats. Hon får inte skratta lika högt, prata lika mycket. Då är hon en gaphals eller en bekräftelsekåt liten människa. Vet din plats kvinna. Skratta, lite lagom. Prata, lite lagom. Sprätt på näsan om du andas lite för högt, eller tar dig lite för mycket ton.

En riktigt kvinna vet att de bästa BH-arna inhandlas med rätta på den lyxiga boutiquen Ingrids där en BH är lika dyr som en hög årslön i ett mindre bemedlat land. En riktig kvinna lagar inte pulvermos till sina barn. En riktig kvinna vet sin plats.

Jag har lite svårt för dubbelmoralen som de flesta kör med. Där de hävdar att de är feminister och arbetar för kvinnors lika rätt i samhället. Att vi kvinnor faktiskt är likvärdiga män. Mycket snack och lite verkstad kan jag tycka ibland. Men, det kanske bara är jag?

Idag är jag lite irriterad. Inte så mycket, det går över. Kanske till och med nu, när jag skriver av mig lite ilska. Japp.

Vet ni vad? Jag gör pulvermos till mina barn.

Ojsan!

Här var det ett tag sen. Jag gör såhär. Jag kör tre dagar nu på en gång. Inte för att det hände så mycket i mitt liv i helgen, egentligen. Jag har bara haft annat att tänka på. Valborg firade jag (firade var väl kanske inte det rätta ordet, hängde med snarare) med H hemma hos honom. Han bjöd på finmat och vi lyssnade på musik, drack lite vin och dansade. Det var trevligt.

Here goes:

Dag 3 – En låt som gör mig glad.

Dag 4 – En låt som gör mig ledsen

Dag 5 –  En låt som påminner mig om någon. V, denna är till dig.