Linnéa Olsén, Obbola

…en liten pojke

Av , , 2 kommentarer 11

När någonting händer som inget barn skall behöva gå igenom… men ändå händer. Vad gör man?

Hur berättar man för ett barn att ett liv berövats? Att livet som försvann var en väns? Vilka ord är de rätta? Vilka frågor svarar man på? Vilka frågor undviker man?  

Inget barn skall behöva tappa sitt liv, inga föräldrar skall behöva vara med om sitt barns död, inget barn skall behöva vara med om att en vän dör. Inget barn skall behöva tampas med dumma saker som vuxna ställer till med.

Ibland är det oundvikligt. Ibland finns det ingen återvändo. Ibland måste man som förälder svara på de frågor som kommer – när en vän dör.

När en vän dör, när leken som fanns inte längre kommer att finnas, aldrig mer. När det bus, de tankar, de funderingar, de uppfinningar som var tänkta, de som delades barnen emellan. När de inte längre finns? När sorgen hos ett barn blir så svår?

Vad säger man?

Hur förklarar man?

…förklara det för mig?

Denna dikten skrevs av ytterligare en förälder. Jag tyckte den var så fin att jag frågade om lov att få lägga upp den här, vilket jag fick. Den sammanfattar allt tycker jag.

En liten pojke

En liten pojke som aldrig mer kommer hem

Som inte kommer springa genom gräset igen

En liten pojke som lekte i sanden

Som höll sin mamma hårt i handen

En liten pojke som vi alla tyckte om

Där han fanns är världen nu tom

En liten pojke som ville allt

Men nu har världen istället blivit kall

En liten pojke med alla ord, alla tankar, alla drömmar

Vem pratar, vem tänker, vem drömmer dom nu

En liten pojke som nyss fyllt sju

Från himlen ser han oss nu

 -Jörgen Granström

 

Från oss alla, kärlek i massor.

 

Kärlek & Lycka.

Av , , Bli först att kommentera 7

Min hemska förkylning börjar så sakteliga att ge med sig. Jag sov för första gången på en hel vecka en hel natt vilket resulterade i att jag vaknade piggelin redan klockan 06:00!

Efter en hel balja kaffe var det stört omöjligt att somna om dessutom så jag gav upp vid 08:00.

Vilket förvisso inte kändes som en gigantisk uppoffring. Jag hade ganska mysigt hemma, själv. Jag, spåttifaj och min dator. Jag har fått en speciell låt på hjärnan, det är en bra låt så jag blir inte ledsen för det, även om jag kan förstå att mina barn inte blev överlyckliga när jag, deras mor studsade in på deras rum, sjungandes och dansandes. Att de dessutom sov gjorde inte dem lyckligare heller. Eller att jag faktiskt inte kan sjunga.

Jag tror inte heller mina grannar uppskattar låten lika mycket som jag gör, eller…de kanske gjorde det tidigare. Nu däremot är de nog förbannat leds på den då den har gått på repeat här hemma i en evighet nu.

Affe sade till mig när jag spelade den för miljonte gången att: Mamma, detta var sista gången! Sen drog han till en kompis och lämnade öppet för mig att spela den om och om igen.

 

Jag är på ett strålande humör. Jag känner för att krama hela världen. Min mamma har lånat mina fina småkillar ikväll dessutom. Så, jag och några fantastiska bäjbs skall grilla i morsans trädgård. Sen drar vi nog ut på någon finfin uteservering.

Så, ser ni mig ikväll?

Jag har lååångt rött hår. Lystrar till det fantastiska namnet Linnéa.

Hojta, så kan jag lova er att ni får en gigantisk kram! Eller iallafall en *thumbs up* om ni är rädd för fysisk kontakt.

KÄRLEK! 

Välkommen Juli, 2011 – Här är jag!

Av , , 2 kommentarer 8

Idag är det den första juli. 
Jag känner att det på något sätt får fungera som en milstolpe i mitt liv.

Jag är mer.

Juli månad är den månad som saker brukar hända för mig så jag tänkte, Hey – varför inte fortsätta med det?
 Jag gifte mig den 3/7 -1999. På söndag skulle jag och X alltså firat 12 år som gifta. Vilket inte lär hända detta år eller något år framöver.
Jag ska aldrig gifta om mig nämligen (bara för det så står jag säkert i kyrkan om några år, redo att säga Ja till en man igen). 
Denna månad går min skilsmässa igenom. Denna månad är även den månad när jag tänker ta tillbaka mitt flicknamn. Supertråkiga Eriksson. Det spelar liksom ingen roll tycker jag. Det är MITT namn. Jag är stolt över det.

Jag fick ett mess igår av Hasse där han titulerade mig Fröken Eriksson och gissa vad? Jag ÄLSKADE det. 
Namnet alltså. Att han sa MITT namn. 

Jag tänker inte sluta blogga. Jag ska bara byta blogg. 
Denna får vara kvar. Jag kanske startar en ny här på VK eller någon annanstans? Det vet jag inte ännu. 

Jag ska försöka vakna varje dag med ett leende på läpparna. ”Livet är för viktigt för att tas på allvar” – Oscar Wilde. Det stämmer. 

Jag har haft många funderingar nu under dessa sex månader och jag har någonstans fastnat i samma ekorrhjul som jag tror många kvinnor med mig gör.
Jag har ifrågasatt om jag är värd att älskas. Om jag är värd mina vänner? Om jag är någon?!

Vilket jag naturligtvis VET att jag är.
Vilket ALLA är. Såklart. 

När man hamnar i livskriser (som faktiskt en skilsmässa är) så är det lätt att man förminskar sig själv. Försöker göra sig osynlig. 
Handen på hjärtat bäjbs? Är det jag? 
Är jag en liten grå mus som inte vill dra uppmärksamhet till mig? 

Ehh? Nej!

Så, Välkommen Juli, 2011. 
Här är jag!