Det finns dagar när man undrar varför man överhuvudtaget klev upp. Igår var INTE en sån dag, även om jag då och då ifrågasatte huruvida jag och den rödhåriga mamman hade alla bestick i lådan när vi tyckte att det var en ypperlig idé att bjuda två förskoleklasser på samma kalas.

Vi tyckte dessutom att det verkade som en bra idé att trycka i alla barnen socker i massor. När de fikat klart, tryckte vi i dem ytterligare lite (jag hoppas det inte var något barn som kräktes hela natten) med orden, ni får äta hur mycket ni vill.

Vi lekte. Sätta knorren på grisen. Dansstopp och avslutade med att trycka i barnen varsin godispåse. Bara för att öka på deras sockerberoende lite.

Jag och den rödhåriga mamman hade fullt sjå med att leka diktator (vilket egentligen passade oss ypperligt, vi är nog rätt bestämda av oss som föräldrar både jag och den rödhåriga), trösta små flickor som ville hem till sina föräldrar, servera saft, kakor och tårta.

När kalasandet var över bjöd X på middag. The Joy. Hela min skalle snurrade av sockerstinna barnskrik och trallvänlig pop. Jag var inte på humör att tillreda någon kulinarisk läckerhet precis.

Den fantastiska rödhåriga mamman tog mina tre små barn hem till sig. Jag fattar inte hur hon orkade. Jag undrar om hon är superkvinnan. Jag kan garantera att det är INTE jag, inte alls. Jag somnade som en liten bebis när jag kom hem. Jag skulle bara blunda lite och vaknade 5 minuter innan det var dags att hämta tillbaka trollen.

Men, nu är det över. Min ljuvligt blonda lockhårige prins har haft sitt kalas. Jag kan återigen klappa mig på bröstet, känna mig som en ypperlig förälder och tänka att nu är det ett tag till nästa kalas.

Idag lyssnar jag på denna.

 Dricker kaffe och njuter av den ständigt skinande solen på Öbacka. Försöker återhämta mig från kalasandet. 

Ha det bäst.

 

Att vara pojkmamma.

Det kan inte vara något annat än kärlek på högsta nivå.

Jag skulle ut och äta middag på restaurang igår. Mina killar, när de är  små iallafall tycker oftast att jag är den vackraste kvinnan på jorden. Jag är perfekt. I deras ögon. Sen händer det något när de kommer in i tonåren. helt plötsligt ser de alla mina skavanker och mina brister. Tack gode gud har de någorlunda vett nog att inte påpeka allt för mig, bara en del av dem.

Nå, Då 16 var det enda hemmavarande barnet frågade jag honom om jag såg ok ut. Ja, någon måste jag ju fråga och spegeln och jag är INTE kompisar. Jag undrar vem den där gamla, slitna kärringen i spegeln är. Det kan inte vara jag, för sådär ser då inte jag ut. Systematiskt försöker jag att undvika den där gamla kärringen. Nå, jag frågade alltså sonen.

Först tittar han bara på mig, vänder bort huvudet och fortsätter med det han höll på med. Inte ett ljud kommer över hans läppar. Jag, korkad mor som jag är, fortsätter enträget. Men gubben...Hur ser jag ut? Är det ok? Är jag ok?

Till slut kastar han sig bakåt, tittar på mig med en arg blick och säger med HÖG röst: MAMMA, Jag vet inte, jag orkar inte bry mig. Jag är neutral. Jag är SVERIGE! Du får se ut hur du vill.

Jahapp...

Jag har närt hela Sverige vid min barm. Innebär det att jag kan söka EU-Bidrag nu?

 

Idag lyssnar jag på denna.

 

Min guldlockige prins har ju fyllt år, kalasandet har det väl varit lite si och så med. Han fyller ju i december. Iallafall så har hans kompis i grannklassen fyllt år och jag och mamman kom fram till att vi bjuder bägge klasserna, alla barnen. Bokar Hartvigsgården och har ett finfint kalas. För det är dom värd.

Hursomhelst, jag och den rödhåriga mamman fixar allt praktiskt. Styr och ställer (vilket passar oss rätt bra). Mitt X hade i uppgift att ordna fikabröd. Igår pratar jag med honom, två gånger. Poängterar hur viktigt det är att han INTE glömmer att ta med sig fikabröd för två klasser. Jag tyckte att han lät lite konstig på rösten men, lade inte så stor vikt vid det.

Jag och Mamman möttes upp igår, käkade middag. Jag lånade några av mina barn för att de skulle kunna vara delaktig i planeringen av kalaset.

 

Det är de två vildbasarna i förgrunden som skall ha kalaset.

Så satte vi oss att invänta X. När han väl kommer har han med sig en gigantisk låda med fikabröd. Finfint...

...och en stor påse med Pitabröd?

- Pitabröd? Frågar jag?

- Japp, säger han med ett extremt nöjt ansiktsuttryck. Du ser, jag glömde inte. Glömde? Frågar jag och känner mig mer än lovligt korkad. Har jag bett om Pitabröd? Pitabröd för två klasser?

- Japp, säger han igen. Du bad ju om det. Du sade ju det två gånger till och med. Pitabröd för två klasser. Här är det, varsågod.

Antingen så har vi, jag och X ett gigantiskt kommunikationsproblem, eller så måste X rensa sina öron från eventuella vaxproppar. Eller så måste jag lära mig att tala ur skägget (!!).

Nå, jag har frysen full med Pitabröd. På söndag skall jag och pojkarna ha värsta, bästa myssöndagen. När kalasandet är överstökat vill säga.

Kan ni gissa vad vi skall äta till middag?

 

 

Idag lyssnar jag på denna. Ja, dålig kvalisort. Jag vet. Men, med ett bra budskap.

Det finns bättre version på Spåttifaj.

 

Nej men...Inte ett enda inlägg idag? Men så tokigt. jag förstår att ni saknat mig i sinne ;)

Nå, ibland gör jag andra saker än att sitta vid datorn, ibland. Inte är det ofta men ändå.

Är det någon av er som missat dessa killar?

 

Om ni har gjort det så rekommenderar jag er att genast uppdatera er på Youtube. Se, se, se. De är hysteriskt roliga och Social Media Club i Umeå är stolt att kunna presentera dem på årets första möte som äger rum på fredag.

Tid: 11:30

Datum: den 25 februari 2011

Plats: Norrlandsoperan

Anmäl er via Social Media Clubs Umeå´s hemsida på Facebook.

Ni kommer INTE att bli besvikna.

 

Drömde arga drömmar hela natten inatt. Iallafall så kändes det som det och när jag vaknade, kallsvettig och flämtande var jag fortfarande rätt så arg, ledsen och grymt irriterad.

Har ni någonsin drömt en sån dröm? Att när man vaknar på morgonen är man fortfarande småirriterad på den man drömde om? Det går som små rysningar av obehag genom kroppen när man tänker på alla hårda ord, alla elakheter som haglade. Även fast det bara var en dröm?

Nå.

Jag vet ju att det bara var en dröm. Jag har skakat av mig känslan nu (även om det fortfarande känns lite kymigt).

Dammiddagen? Den var så fantastiskt trevlig. Även om EN man faktiskt fick ynnesten att umgås med oss vackra, strålande kvinnor. Fler gånger, vackra damer, fler gånger. Ni är fantastiska (Ja, PM, Du med, du är lika strålande som vi ;).

Söndagen gick i (förutom kattungefödandets tecken då) ätandets tecken. Jag smaskade paj, gratäng, bröd, kex, ost. Middagen utgjordes av ostkrokar. Och bara för att toppa med ytterligare kalorier så drog jag ned på Statoil och inhandlade ett stycke Ben & Jerrys glassbytta. Jag hade ALLA intentioner att smaska i mig all glass själv, bygga på min annars så vackra och strålande kropp lite men när jag skrapat på toppen var det som om all paj hamnat någonstans i halsen och det tog bara slut. Jag kunde inte få i mig en enda bit till.

Min besvikelse visste nästan inga gränser men...Så är det ju ibland. Nå, jag har ju kvar glassbyttan till ikväll. Måste bara komma ihåg att gömma den från 16 som annars tenderar att leta rätt på alla onyttigheter och äta upp det fortare än vad jag hinner andas.

Jaha...Dagboksinlägg idag minsann. Jag ogillar ju egentligen sånt om ni kommer ihåg?

Så, tills jag har något vettigt, intelligent, strålande att säga får ni faktiskt nöja er med detta.

Idag lyssnar jag på denna. Det tycker jag att ni också skall göra.

 

Kommer ni ihåg att jag skrev att kattskrället var dräktig igen? Kommer ni ihåg att jag skrev att jag kände rörelser? Kommer ni ihåg att jag kände ett trängande behov av att hitta en bo-lådeplats till henne?

I Fredags gjorde jag i ordning en fin låda till henne. Inredde den med mjuka filtar och hade mig. Funderade som en tok innan jag kom på det ultimata stället för henne att föda sina små.

Idag Gick hon omkring och jamade som en tok. Följde mig vart jag än gick. Till slut öppnade jag dörren till den lilla toaletten (där även bolådan finns) och snabbt som sjuttsingen smet hon in dit. Vansinnigt nöjd över att hon accepterat min låda gick jag därifrån och tänkte inte mer på det.

Tills Noah kommer in och säger: Mamma, Smilla följde efter mig och nu ligger hon i garderoben.

Gaahhh!!!

Jodå, där ligger hon. Kattrackaren. I min linnegarderob. Bland alla örngott och handdukar tronade hon som en drottning överst. Jag ville inte flytta henne så jag tog undan allt och hoppades att hon skulle sjå sig ett tag med födandet, så hon själv kunde flytta. INTE.

Nå. Fyra lurviga små underverk kom till världen idag. I min linnegarderob. Mitt fina, excellenta förslag ratades totalt.

Nu undrar jag bara, VAD var det som hände?

I fredags hade jag ingen katt. Nu har jag helt plötsligt FEM? FEM stycken...*suckar*

Nå, söta som socker är dom. Piper och låter helt fantastiskt mysigt. Ja, det är sött med kattungar. Ett tag...

Ser ni vad som är vad?

Glömde ju...Idag lyssnar jag på denna.

 

En helt vanlig fredag, en dag i februari. Jag viker tvätt, sätter upp gardiner. Spikar upp tavlor, speglar, ljuslyktor. Det händer inte mycket här idag. Inte ikväll heller.

Det som är mest spännande på Öbacka ikväll är pizzabakandet som jag och pojkarna skall göra. Jag hittade ett fantastiskt bra recept på pizzadeg i höstas. Ikväll skall jag utveckla det lite grand. Jag och killarna gillar att laga mat tillsammans. På något sätt så känns det mer som om det faktiskt är helg då. När vi lagar maten tillsammans alltså.

Annars?

Det blir en fantastiskt lugn kväll, jag, pojkarna. Bara njuta av varandra. Precis som det skall vara en fredagskväll. Kika på lite Sci-Fi, mysa, stanna uppe länge. Imorgon? Imorgon är det en annan dag.

(Kände på kattskrällets mage och tror ni inte att det minsann sparkar därinne...det indikerar väl att det inte är så länge kvar va? Jeesus...Bolåda? Vart? Gaahh!)

Puss på er alla finingar.

 

Veronica Maggio. Jag älskar henne.

Idag var jag iväg en tväris till Maxi för att handla lite och återkom med en dräktig katt. Japp, kattstackaren som jag lämnade ett tag hos min mamma är dräktig. Ja, jag älskar min katt. Jag älskar katter, jag älskar kattungar. Smillabäjbi får dessutom de vackraste kattungar någonsin.

Meeen...

Med förra sommaren i färskt minne så är detta någonting jag inte vill gå igenom igen. Kattungar överallt, tömma kattlådor stup i ett, mata dem. Smillabäjbi som drog hem möss konstant och lämnade dem, oftast levande inne i köket. Bara för att vara snäll med hennes små prinsar och prinsessor. INTE uppskattat av mig måste jag erkänna, men det var ju en fin gest av henne.

Ja, jag vet. Vi borde ha steriliserat henne. ja, jag vet, vi borde ha gett henne p-piller iallafall. Men, Nu var hösten en jobbig tid för mig. riktigt jobbig. Allt sånt försvann i min egen privata röra.

Nå, X trodde väl att hon hade nån månad kvar av dräktigheten. Så, är det någon som absolut vill ha kattungar av henne sen så vet ni vart de finns. Jag har bra rekommendationer av de som tog hennes förra ungar. Hon är en bra kattmamma, vår livsfarliga grå kisse. Den bästa faktiskt.

Hursom. Torsdag...torsdag...torsdag.

Om jag upprepar det tillräckligt många gånger kanske jag får in i min lilla skalle att det faktiskt ÄR torsdag. Städtorsdag. Visst har jag berättat för er att jag INTE är pedant? Inte för fem öre. Jag borde kanske vara det med fyra barn och allt. Jag ogillar stök. Jag ogillar ostruktur. Men, alltsomoftast så känns det som om jag är ensam om att städa. Ensam om att vilja ha det städat. Nu när X har flyttat så måste jag erkänna...det är mindre stökigt här hemma (inte för att X var den som drog fram mest, där låg han och barnen i samma klass;-).

Det stök som finns, är MITT och barnens. Lika förbaskat trist att städa för det.

Nå, lika bra att bita i det sura, bittra, förbaskade äpplet och ta itu med röran. Det försvinner INTE av sig själv och...tänk vilken lycka när det är klart. Såpadoften som ligger i lägenheten. Alla saker på sin plats. Ja, jag gör´t bara. NU!

LAVVLI.

 

 

Så. Onsdag.

Jaha, vad gör en liten Linnéa idag då? Jo, hon gör en massa trista, tråkiga ärenden. Ringer en massa trista tråkiga samtal. Ja, livet blir inte mycket roligare än såhär. Även om jag bor på Öbacka, pläjset där solen alltid lyser.

I somras mötte jag nya människor i mitt liv. Fantastiska kvinnor. Som på mer än ett sätt berikat mitt liv. Genom dem mötte jag ännu fler starka kvinnor. Nå, nu på lördag så kommer dessa fantastiska kvinnor hem till mig. Barnen skall till sin pappa. X har ett av de tristaste jobb någonsin. Vi har lite svårt att byta helger sådär mellan oss, han jobbar nämligen varannan helg. När han inte jobbar varannan helg så har han spelning. Men, denna lördag är viktig för mig. Det är genom starka, vackra människor i livet som man växer. Genom dem man kan finna den där inre styrkan att gå vidare, att känna att man faktiskt är någonting (vilket jag har lite svårt att förstå just nu). Jag längtar som en tok.

Trots att solen inte lyser på andra ställen i Umeå just nu. Trots det så kan jag inte låta bli att känna ett visst hopp, en viss tillförsikt till att det finns en mening med allt.

Att allt som händer, händer för att jag skall lära mig någonting.

Så, jag tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster, ser solen som skiner därute. Tar på mig solglasögonen och börjar så smått att traska iväg.

Även om jag kanske ser rätt trött ut idag, så känner jag mig rätt så pigg.

LAVVLI!

 

 

Ibland så behövs det inte så mycket mer än en låt.

 

Idag när jag låg i min säng och kände mig ytterst ynklig kom jag ihåg en påminnelse jag fått av en god vän om att se Dear Zachary, en dokumentär om en mördad fars påminnelse till sin son.

Nå, jag såg den. Grät ytterligare och någonstans där, mitt i mitt eget patetiska liv så kände jag att jag nog inte skall gnälla ändå. Jag lever. Jag har fyra fantastiska barn. Jag har någonstans att bo och jag har tonvis med vänner som gillar mig för den jag är.

Detta till trots så har det inte varit en bra dag idag.

Jag försökte bortse från min patetiska situation och fokusera på att DET KUNDE VARA VÄRRE... vilket jag till slut iallafall kunde greppa, med lite stöd från en finfin vän (tack snälla, söta, fina du).

Efter ett varmt bad, mätta och belåtna barn så skall jag hoppa i säng tidigt. Försöka se det ljusa i livet. jag har minafyrafina barn iallafall.

OM ni ännu inte sett Dear Zachary, se den. Det är sista chansen idag nämligen. På något sätt så hamnar de trasiga pusselbitarna i ens eget liv lite på plats, inte mycket. Men lite...

Ja...Tisdag.

Ni vet den där magkänslan jag gick och lade mig med igår? Den har inte blivit bättre. Den suger sig fast, som en liten blodigel har den bosatt sig i min mage. Jag är irriterad, lättretlig, lider av akut kaffebrist och borde, borde egentligen vara fantastiskt glad. Det går inte.

Jag är dessutom än värre i nacken idag. Det har, precis som jag förutspådde, spridit sig till käken och gör mig inte bara sned i hela ryggen utan jag har vissa svårigheter med att tugga ordentligt. Det kan ju bara vara en bra sak, jag kommer ju inte att kunna äta ngt, ergo kanske tappa ett kilo eller två.

Jag borde dessutom ta upp min joggning igen. Nu när vi ändå är inne på hälsoaspekter av mitt liv. Ja, jag borde. Men, det är så fantastiskt mycket annat som jag borde göra. jag borde bli rik, jag borde städa, jag borde göra än det ena än det andra.

Idag känns det som om alla måsten lastas på mig och jag ramlar bakut av dem. Just idag vill jag inte vara vuxen. Just idag vill jag vara 15 år igen (utan nackspärr).

Ja, det har definitivt med min nackspärr att göra. Ni vet, ont skall med ont fördrivas. Därför surar jag ihop idag, knaprar alvedon och lider. Så idag, har ni något vett så stör ni mig inte nämnvärt idag.

Men MAJ GÅÅÅD vad jag gnäller?

Bor jag i gnällbältet eller? Ja, idag så gör jag nog det.

 

Jag vaknade imorse med nackspärren från helvetet. Den har bara eskalerat. Säkerligen är det ett av mina straff. Jag har välan gjort något ondskefullt som jag måste straffas för, eller så har jag legat i de skummaste av kuddar. Eller på helt fel sida.

Hur som så är det förbaskat jobbigt. Mitt huvud kan inte vara sådär spontan som det brukar vilja vara. Eller huvudet kan ju vara spontan, det är snarare nacken som jävlas med mig. 

När barnen ropar på mig måste jag vrida HELA kroppen annars kan jag inte se vad de gör. Fråga exakt hur snyggt det är liksom? 
Vilken tur att jag inte var bjuden på däjt ikväll, hur hade det sett ut? 

Sitta där, uppklädd och dan. Försöka se ljuvlig och vän ut när jag använder hela kroppen för att ta en tugga. 
-Vänta, jag skall bara äta en matbit innan jag svarar ljuvt på din fråga.
Varpå jag halvt slänger mitt huvud ned över tallriken för att få i mig en liten tugga.

Nackspärren sitter dessutom på halva halsen och undersidan av käken med, det känns som om någon kört in en sån där som rasar när man bowlar där. Bara på ena sidan då. 

Supersnyggt måste jag erkänna. Imorgon har det säkert spridit sig till munnen. Jag kommer att se ut som om jag vore halvsidesförlamad (absolut inget fel med det, det är tragiskt för dem som verkligen är det, nu är ju inte jag det...). 

Ni har säkert nångång haft nackspärr ni med. Då vet ni att man kan inte ligga ordentligt, inte sitta ordentligt, knappt tänka. Allt som snurrar i den lilla skallen som sitter på nacken är hur i helvetet man skall kunna röra sig så försiktigt som möjligt.

Bah, triviala problem. Men, det är orsaken till att jag ligger vaken denna sena (tidiga) timme. 

Lid med mig så skall jag lida med er när det blir er tur.

Jaha.
Då var även denna dag över. Det jag tyckte var jobbigast med hela dagen var nog alla blombuketter som hängde på dörren. De vackra kärleksförklaringar jag fick både som sms, via mail och ja, ta mig tusans gubbar om jag inte dessutom fick handskriva heta kärleksbrev tapetserade på alla väggar i lägenheten. Förvisso vansinnigt smickrande.
-Tack alla mina beundrare, men jag är inte intresserad.

Jag nöjer mig med att laga till en finfin middag till minafina & X, ta emot (förvisso) den finaste gräddbakelse med mitt handskrivna namn på av ytterligare ett X & förmånen att få diska efter maten. Det är sånt som gör mig lycklig.

Jag har ju sagt att jag ogillar romantik, att jag inte förväntar mig sånt alls. Att jag inte kräver någonting. Inte ens ett finfint sms.

Med en konstig känsla i magen, väldigt lyckliga barn, så lägger jag mig i sängen med den förvissningen att nästa år, nästa år...då är det jag som blir bjuden på middag. Då är det jag som får ett handskrivet kort där det står varför just jag är så bra.

För ni vet ju, What goes around, comes around.

Bitter? Jag? Bah!

Detta är en av de vackraste kärleksvisor jag vet. Lyssna och njut. Idag är det ju alla hjärtansdag vettja.

 

Lite söndagsnjutning. Vacker röst, vacker text, vacker kvinna.

Igår hade vi kusinträff, min farmor och farfar hade lyckats avla fram inte mindre än sju barn och de i sin tur har tillsammans lyckats producera sjutton barn. Igår var vi var en tapper liten skara som hade samlats hemma hos mig för lite vindrickande och surr. Tyvärr hade inte alla kusiner möjlighet att komma, men det gör inget. Vi saknade dem, men vi hade fantastiskt trevligt ändå.

Finfina kusiner har jag.

 

 Finfina syskon (tyvärr blev det inga bra bilder på varken mig eller min syster så bror Jonas får stå för det vackra:)

 

och syskonflickvänner med.  

 

Vi spelade spel, "Helballa Åttiotalet".

Jag krossade naturligtvis mina småkusiner. De var ju knappt född på 80-talet. Jag däremot, var en tant redan då. Hade jag INTE vunnit spelet hade jag varit tvungen att ta på mig skämskoftan. Det medföljer ju en viss ordning med att vara näst äldsta kusinen.

Tack alla fina kusiner från den Erikssonska klanen. Vi träffs alltför sällan, ändring på det nu va? Nästa gång drar vi ihop ALLA kusiner.

 

Fredag.

16 har en lankompis över. Jag gjorde misstaget att gå in i hans rum bara för att mötas av den mest bisarra doften någonsin. Två hormonstinna 16 åringar instängda i ett litet trångt rum bäddar för otrevliga odörer. Lika fort som jag äntrade rummet blev jag ombedd att genast gå ut. Vilket jag naturligtvis gjorde, gladeligen. Jag går INTE in dit igen, inte utan gasmask och beväpnad med deodorant iallafall.

Jag vill gå ut och mingla ikväll, socialisera med mina vänner. Synd att min bästa V har övergivit mig. Att hon drog för att jobba på SvD. Vad är SvD mot mig liksom? Kul för henne, men jag då? Får man göra så mot sin bästis liksom? Nå, jag har andra vänner. Hör du det V?

JAG HAR ANDRA VÄNNER!!!

Det är roligt med gamla vänner. Jag har en handfull av mina riktigt gamla vänner kvar. Plus en hel massa nya vänner. Ta V som exempel, hon var egentligen min systers vän tills jag snodde henne (förlåt Syster). Nå, jag har känt henne sen jag i stort sett gick i blöjor. Det inte hon vet om mig det är inte värt att veta. Jag berättar ALLT för henne. Hon är fantastisk.

På bilden är det C, V, Min syster och jag längst ut på hörnet. Visst var vi söta?

Det jag inte berättat för V, det är att jag saknar henne så fantastiskt mycket. jag säger det då och då. Men, kanske inte riktigt lika ofta som jag borde.

Jag försöker att vårda mina vänner, gamla som nya. De sägs ju att små sår och vänner skall man vårda ömt. Det ligger någonting i det.

Mina vänner, denna är till er (Ja, jag vet...lite sleeezy men det får ni ta. Jag känner mig fylld av kärlek till er idag).

 

 

Veckan har gått bra. Jag har haft för mycket saker att tänka på att sorgen knappt varit närvarande. Tills ikväll. Jag ringde för att prata med X och ville även säga Godnatt till trollen.
Min minsting, ljuvligt lockhåriga, blonda lilla Affe sov. Så jag pratade med Ebbe den grönögde & Noah, min cooling. När jag pratar med dom känner jag hur tårarna bara rinner.

Jag saknar dom så.

Hur gör ni andra? När slutar man gråta av sorg för att man saknar sina fantastiska barn?
Hur stoppar man tårarna från att välla fram?
Hur?
Berätta för mig.

Mitt hjärta slits itu. Jag är bara halv känns det som.
Alltid mamma, men halv.

 

Igår kväll var jag helt slut. Det kändes som om någon tagit en ångvält och kört över mig med den, upprepade gånger. Varenda liten muskel i min kropp vibrerade av utmattning. Varenda liten nervtråd hade svårt att hitta rätt. Mina knän vek sig och jag kunde knappt tänka klart, än mindre köra bil skulle jag vilja säga.

Jag hade inhandlat en påse med smågodis som jag tänkte smaska på när jag ändå var barnledig ni vet, läsa en bra bok i sängen, bara gotta in mig i onyttigheter och lättja. Men jag bara kraschade. Somnade som en klubbad liten sälunge och sov. Drömde ingenting alls förrns nån gång imorse.

Å vilken dröm? Helt sjuk. Nej, ingenting i stil med köttätande maskar (om ni kommer ihåg den drömmen).

Jag har två stickade strumpbyxor, ett par svarta och ett par limegröna. De limegröna var helst spårlöst försvunna i min dröm. Totalt väck.

Nå, jag engagerade hela Umeåstad att leta efter mina limegröna strumpbyxor. Det anordnades skallgång, radio och tv var engagerade men strumpbyxorna var spårlöst försvunna. När jag slutligen skulle sova tog jag av mig mina svarta strumpbyxor bara för att finna att de limegröna fanns under dem.
Hela denna tid hade jag haft dem på mig. Jag hade aldrig behövt leta. Definitivt inte engagera hela Umeå. Måste jag berätta att jag skämdes?

Hm? Om nu någon kvasianalytiker skulle få för sig att analysera denna dröm så är jag INTE intresserad av resultatet. Jag vill inte veta. Jag kan nog ana mig till det själv. Jag är inte så svår, jag är ganska genomskinlig men om man stoppar huvudet i sanden så finns det inte.

Det är roligt med drömmar.

Det är genom drömmarna man gör självanalyser, när den lilla skallen bearbetar vad den varit med om. De drömmar jag kommer ihåg mest, de som fastnat i min skalle är de som verkligen betytt något. Som den med de köttätande maskarna. Den betydde något.

Sen VAD de betyder? Det får man försöka lista ut och så en dag kommer man bara på det, POFF liksom. Som en smäll i bakhuvudet.

Jaha...Djupa funderingar såhär en torsdag mittpådagen.

Jag är fortfarande helt utmattad. Men, en god mor vilar aldrig. Jag måste styra min kos mot den stora affären vid det stora vattnet, inhandla mat till 16 som försmäktar annars när det bara är vi två hemma. Dessutom bunkra upp lite inför trollskaran som kommer på måndag.

Så, tills jag skriver nästa gång får ni njuta lite av denna.

 

Med risk för att Hela den Olsénska klanen skall ogilla mitt beslut att måla bordet vitt så måste jag säga att det blev ett gigantiskt lyft. Jag är lite i samma linje som andra när det kommer till att bevara det gamla. Men, just detta bord var fantastiskt slitet. Jag iddes inte heller stå med slip och lacka faneren.

För det var verkligen i risigt skick. Som sagt, det är ju mitt bord. Jag gör som jag vill och X gav mig tillåtelse innan. Men nog blev det bättre? Det tycker då jag iallafall.

 

Då jag målade hela dagen igår blev det inte så mycket städat. Tyvärr, men jag är i en energikick just nu så jag gör det idag istället. Inte för att det är stökigt, mer bara för att jag känner att jag måste.

När man skall städa en vacker dag på Öbacka, pläjset där solen alltid skiner är denna låt ett måste

 

 

 

Nå, säkerligen går det att städa till andra låtar med, men denna har ett sånt skönt gung i sig som gör städandet till en dans. Lavvli.

Idag skiner solen starkare än någonsin. Så, sträck på er. Jag gör som Uffe Lundell. Jag tycker ni skall göra samma sak.

När X´s farmor gick bort (ja, rättare sagt så dog hon)Tjatade jag på X att vi visst ville ha ett fint köksbord, det var ju så fint, så fint. X var inte speciellt sugen och inte någon annan i hans släkt heller. Men, jag är ju kvinna. Jag brukar få som jag vill.

Nå, hem kom det inte, det har stått hemma hos min mor. Precis som om jag någonstans visste att jag skulle behöva det. När jag så flyttade till Öbacka, pläjset där solen alltid skiner så tog jag med mig bordet. Bara för att upptäcka att varje litet glas gav ringar av dess like på mitt fina bord.

Visst är det snyggt? Men ni ser ringarna va? Inte snyggt.

 Så, idag inhandlade jag antikvit färg, letade fram ett tyg som legat i garderoben sen min grönögde föddes och började måla.

Det kommer att bli sååå snyggt.

Jag drog även med mig X idag på Myrornas och andra diverse second hand affärer. Där fyndade jag en finfin stol som kommer att passa ypperligt som skrivbordsstol. Lite vit färg och ett nytt tyg bara.

Tralalalalaaa.... Visst ser ni det framför er? Vitt med ett snyggt tyg till.

Lavvli.

Jag kommer att få det så fint. Snart iallafall.

 

Idag kära vänner, idag ler lyckan mot mig. Idag skiner solen, det finns inte ett moln på himlen och jag är stark. Idag Älskar jag ALLA (ja, faktiskt, alla...) Idag kan jag göra kullerbyttor, hoppa två meter upp i luften av lycka. Idag kan jag sjunga de vackraste visor utan att spräcka en enda ton.

Idag kan jag göra allt.

Idag tänker jag dessutom roa mig hela långa dagen. Jag skall göra trista vuxen saker som att tvätta, städa och dricka kaffe. Men, jag gör dem med ett stort leende som sträcker sig från mungipa till mungipa. Dessutom, dessutom kära vänner. Jag tänker dansa lite i mitt nya fina kök i min nya fina lägenhet på det bästa området i stan, Öbacka. Pläjset där solen alltid skiner och alla alltid är glada.

I mitt eget paradis en trappa upp.

(jag saknar fortfarande killarna, oroa er inte, men livet känns faktiskt rätt bra idag)

Dessutom fina ni, lyssnar jag på denna idag.

 

Den är perfekt att dansa till i vackra kök och fina vardagsrum i kök på Öbacka.

Jag har en gigantisk brist på något. Jag har ingen aning om vad det är. Om jag får en kvalificerad gissning så är det salt. Jag har nämligen snart satt i mig en hel burk Felix Hela Saltgurkor.

(Freudianskt säger en vän, jag vet inte.)

Jag, som aldrig äter sånt smaskar som en galning.

Nu har jag bara en kvar i min fina burk. Hur skall jag göra nu då? Jag har förvisso smörgåsgurka kvar. Men, det är faktiskt inte lika gott. Då måste man nästan ha en limpsmörgås med ost som tillbehör. Det, kära vänner är jag INTE sugen på.

Att jag inte upptäckt Saltgurka tidigare? Konstigt.

Exakt VAD är det som är freudianskt med denna bild? I dont see it ;-)

Bara smaskigt gott, salt, knaprigt och...gott.

 Nå, annars har dagen inte bjudit på några som helst roliga överraskningar. Jag har INTE fått en inbjudan till en söderhavsö med en läcker ung snygg man (vart är alla när jag behöver dem?). Jag har heller inte vunnit miljoner på lotto. Jag har heller inte fått lägenheten storstädad. Jag får inga kärleksbrev som landar på min hallmatta (det är ju en omöjlighet dessutom då jag har brevlådan nere i trapphuset). Jag fick inte heller erbjudande om ett välbetalt jobb med lite timmar. Trist.

Däremot har minafinalilla A fått skolans gunga på munnen så att hans två lösa framtänder blev just så pass lösa att de numera hänger och dinglar i munnen. Röra dem eller slita ut dem får vi inte. Nå, jag och X tog bilen i raketfart upp på folktandvården för att säkerställa hans blivande fina tänders säkerhet. Ni kan alla pusta ut. Det såg bra ut.

Nu är det bara jag och 16 hemma. Han, som den tonåring han är gömmer sig inne på rummet så jag, hans gamla mor får gott sitta själv i vardagsrummet. Vilket passar mig ypperligt en kväll som denna. Jag kan smaska mina saltgurkor, lyssna på min deppiga musik (samma som igår btw) och vältra mig i självömkan.

 

 

Denna vecka? Läs detta. Starkt, träffsäkert och berörande.

http://jagskulleskrivaenbok.blogspot.com/

Snart är det alla hjärtans dag. All kärleksdag.
Jag har aldrig varit på en däjt på alla hjärtansdag. Aldrig någonsin.
De män jag antingen levt med eller varit tillsammans med har inte varit lagda åt det romantiska hållet. Inte för fem öre.

Det mest romantiska jag varit med på alla hjärtansdag, var när jag som 17-åring var i USA och däjtade SnyggEnrique från Puerto Rico. Vi träffades i En väns lägenhet & där fick jag choklad & en nalle som höll i ett hjärta. Lite snabbt hångel för att sen lämna mig.
Säkerligen skulle han på en annan däjt.
Så, jag har gett upp lite.

Jag får ingen romantik i mitt liv. Jag behöver det inte. Jag får kärlek i massor däremot.
Jag har ju mina kärleksfulla söner.
Denna alla hjärtans dag skall jag ösa all min kärlek över mina barn. En av papporna skall baka kärlekskakor till dem. Jag skall laga den finaste middagen någonsin. Jag skall skriva något till var och en av mina söner om hur mycket jag älskar dem. Vad de betyder för mig.

Det är ju DET som alla hjärtans dag egentligen handlar om. Inte den kommersiellt påförda hysterin om vem som får finaste gåvan. Eller stressen över att INTE ha en dejt.
Kärleken till de närmsta. I mitt fall mina barn, är större än allt annat.

Vill papporna till mina barn närvara vid vår kärleksmiddag så är de varmt välkomna, de älskar ju sina barn de med, lika mycket som jag gör, hoppas jag.
Vill de eller kan de inte?
No worry.
Jag vet att kärleken är lika stor för det.

Imorgon far mina smågryn till sin pappa. Min lägenhet blir stor, tom och ödslig. Det blir bara jag och 16 kvar hemma. Vi går om varandra, vi äter på stående fot i köket. Någon gång ser vi varandra i dörren. Pratar lite lätt. Saknar de små.

Både jag och 16 låtsas som om allt är som vanligt, fast det aldrig mer kan bli så. Aldrig. Vi är två separata individer, en nästan vuxen och en vuxen med saknad och sorg efter dem som gör våra liv komplett, vårafina. Småpojkarna som driver oss till vansinne med sina bråk, sitt tjafsande. Som samtidigt berikar våra liv till 100 %. Som ger oss skratt, glädje, lycka.

Jag har tur, jag har ju alltid 16 hemma. Jag får njuta av iallafall ett av mina fantastiska barn jämt. Jag är tacksam.

Denna vecka är ändå sorgeveckan. Den veckan där hjärtat brister var och varannan dag. Den veckan där jag tar pojkarnas kuddar till mig i sängen. Luktar på deras dofter och gråter. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta sakna. Sluta längta. Vår familj är inte alltid komplett.

Jag tar omvägar förbi skolan. Jag vill inte råka stöta på dem. Inte för deras skull, för min egen skull. Blotta tanken på att jag inte kan/får hämta hem dem till mig är hjärtskärande.

Denna vecka försöker jag fylla med andra saker. Jag kan inte sitta hemma varje dag. Det går inte.  Jag måste fokusera på andra saker. Jag måste fylla upp tomrummet.

Jag tänker knappt komma hem. Till den tysta, stora lägenheten.

Jag lyssnar på denna och skickar tankar till ALLA minafina. Jag finns där med er. Jämt. I mina tankar är ni alltid. I mitt hjärta bor ni. Alla fyrafina.

 

Ännu återstår en dag av mys. Vi kastar all ordning och äter middag i vardagsrummet ikväll.

 

När jag var 18 år bodde jag granne med ett par i 25 års åldern. De hade en hel del suspekta vänner, bland annat en man som precis skulle mucka från Anstalten. Mannen i huset frågade mig om jag var sugen på att gå på blinddäjt med den stackars nyutkomna mannen. För:

-Han behöver prata med någon som är "normal".

Hm, ja...? Först var jag ytterst tveksam. Jag var ju så ung och att gå på dejt med någon som just kommit ut från fängelset, som hade suttit inne för ett brott så grovt att jag inte fick veta vad som hänt? Nä, det kändes läskigt. Nå, ung, dum och fantastiskt snäll. F Ö R snäll, så sade jag till slut ja.

Under premissen då att jag inte skulle behöva betala för något under hela kvällen.

Nå, den stora däjtdagen var inne. Vi skulle mötas utanför Eurasia. Jag var livrädd, jag var ju som sagt bara 18 år. När han då kommer höll jag på att kissa på mig av rädsla. Detta var ju som sagt några år sedan. Min erfarenhet av trasiga människor var inte den största och detta var en trasig man, i ordets alla bemärkelser. Dessutom så saknade han en tumme på ena handen. Jag vet inte varför det skrämde mig så mycket. I min 18-åriga hjärna skapade jag bilder om hur han tappat tummen och det var inte på ett bra sätt.

Från början var han snäll, jättetrevlig. Vi pratade. Beställde hajfenssoppa. Det var första gången jag åt det. Sen började han bli konstig, han började prata med mig som om jag var hans ägodel. Att jag inte fick göra si, att jag inte fick göra så. Betänk nu att detta var INNAN mobiltelefonernas tid så jag kunde inte fejka mig ur den skumma situationen som uppstod heller.

Jag visste att min syster skulle ut på Diligensen (aka Dillen för er som är gamla nog att komma ihåg det) så jag övertygade honom att gå dit istället för att gå på pub. Väl där började han skälla högt och ljudligt på mig när jag pratade med syrran. Jag fick inte prata med någon annan, jag skulle stå bredvid honom hela tiden. Han hade ju minsann betalat för maten så då var jag hans för kvällen. Till slut smet jag ifrån honom. Jag bara drog.

Sen följde det en månad av nattlig telefonterror, av mystiska samtal flera gånger varje kväll där jag fick diverse skällsord skrikta till mig...ja, det var han. Nej, jag anmälde det inte. Jag borde ha gjort det, men jag tordes inte. Som sagt, jag var ung och dum.

 Jag vet inte vad som hände, om mina vänner pratade med honom men till slut så ebbade det ut. Men, jag kan lova att jag var länge livrädd för att gå hem själv.

Så, som ni kanske förstår går jag inte på blinddäjter längre. Jag är lätt skeptisk till sånt. Man vet aldrig vilket pack det finns därute. Jag förlitar mig på det gamla vanliga sättet. Träffa människor jag känner. Människor jag gillar. Människor jag tycker om.

 

 

Lördagar är den bästa dagen på hela veckan. Man kan med gott samvete ligga i sängen hela dagen. Bara dricka kaffe, läsa skvallertidningar. Vältra sig i sin egen lathet & inte röra på sig mer än nödvändigt. Dagen efter är ju även den en ledig dag. Så det behöver inte finnas någon som helst stress. Jag får dessutom snart finfrämmande. Ja, någon vill hälsa på mig. Jag HAR vänner. Fantastiska "Red" kommer hit med sina barn.

Kvällen till ära skall min älskade mor bjuda mig och min fantastiska kvartett på middag. Inte vilken middag som helst heller. Nej då, vi skall äta på Droskan. Minafinas absoluta favoritställe.

Bla, bla, bla...
Meningslöst bladder som kommer från mig just nu. Men det är väl så det skall vara på en lördag? Ett meningslöst, avslappnat, rofyllt bladdrande.
Jag dricker mer kaffe, bläddrar vidare i tidningen och njuter av att jag är jag och ingen annan. Precis som det skall vara.
Ha en fantastisk lördag alla fina.
Det skall jag ha.

Det här med att bita ihop och komma igen?

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det nu. Ibland, alltsomoftast vill jag bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och komma fram igen, lagom till våren. Det G Å R inte. Jag får inte. Jag har fyrafina som förlitar sig blint på mig. Jag måste finnas där för dem. Jag har ett ansvar gentemot dem att ordna till mitt liv efter separationen. De, minafina, de valde inte detta. Vad dem anbelangar hade de mer än gärna sett att jag och deras far fortfarande levde som ett par.

Men, jag förstår dem som känner så och som faktiskt gör det. Det Ä R tungt. Det är tungt att ha barn, det är tungt att leva ensam med barn. Det är tungt att ensam dra allt lass. Jag har redan gjort detta en gång, då, för en miljon år sedan var det lika tungt. Ekonomiskt iallafall. Att reda ut alla frågetecken, att dela på ekonomin.

Nu, Denna gång, med denna man, köpte vi hus tillsammans. Bara det är ett aber i sig, att få huset sålt. Att prata med mäklaren, prata med banken, att göra allt detta samtidigt som jag, som VI skall tillåta oss att sörja. Att få ordning på den ekonomiska röra som vi satt oss i.

Jag kan känna att jag saknar en handbok i skilsmässa. Hur man skall göra, vilka olika stadier man går igenom. The "To do list" så att säga. Den borde delas ut till alla par som gifter sig (nej, jag är inte bitter. Bara krass). Ett tag kändes det som om jag famlade i mörker. Som om jag förväntades veta alla dessa saker. Men, jag hade ingen som helst aning om hur man gjorde. Hur förväntas jag känna eller göra när detta händer? Hur skall jag reagera i denna situation?

Att för mig erkänna alla dessa svagheter? Det är ett personligt nederlag, absolut. Jag är ju den som alltid klappar mig för bröstet och kan allt, själv.

Idag misströstade jag. Idag har det varit en tung dag (och då är ändå bara klockan 11 på förmiddagen). Men så helt plötsligt...

...får jag ett mess: De genuint starka är de som erkänner sin svaghet, stöddon är sköra varelser. Snor och gråt tror jag personligen är bra ansiktsbehandling, man skimrar inifrån sen.

Tack för de fina orden.

Idag känner jag mig inte stark. Idag är jag liten. Idag vill jag inte vara med längre. Idag vill jag dra täcket över huvudet och sjunga.

Men, jag skall inte göra det. Jag har ett ansvar. Jag är mamma först och främst.

Jag skall ha fredagsmys med minafina. Vi skall spela Yatzy har jag bestämt. Jag äger på Yatzy. Bara så ni vet.

 

 

Jag har varit på ett konstigt humör idag, glad, ledsen & sur om vartannat.
Jag är ju fattig som en kyrkråtta och borde därmed inte ha gjort det hemmansköp jag gjorde idag. Men, då jag är en god mor så föll jag för deras bedjande blickar och tårögda små ögon och tog min lilla blå räjserbil till ÖB för att inhandla en brödrost.

Speciellt dyr var den inte, även om den grävde ett gigantiskt hål i min redan håliga ficka. 99 riksdaler fick jag punga ut med men det var det värt kände jag.
Äntligen skulle barnen få äta rostat bröd igen.
Nå, hemma tog min grönögde fram brödrosten, pluggade in den efter konstens alla regler och... INGENTING!

Den blev inte varm, den bara stod där och skämdes.
Nå, jag då, som mor var helt övertygad om att jag minsann skulle fixa det bättre än den grönögde så jag stod och fipplade ett tag. Ingenting hände.
Absolut ingenting.

Det var då jag fick en snilleblixt, jag STOPPAR ned handen i brödrosten för att se om den blir varm ändå. Nä, det blev den ju inte. Jag funderade lite till och kom fram till att jag nog skall hålla ned strömbrytaren SAMTIDIGT som jag tar i värmeelementen...

Å vikken jäkla stöt!

Nä, den är trasig. Strömförande? Absolut. Men några bröd blir det INTE rostade där iallafall.
Ja, 99 kronors brödrosten från Ö o B var inte så bra, man får visst valuta för pengarna där.

Mm, det suger att jag måste lämna tillbaka den, men. Jag har lovat minafina en brödrost så en fungerande brödrost skall vi minsann ha.

Puss.

Till alla er som tvekar.

 

Idag firar vi att vi har två tonåringar i hemmet.  Noah, vår lilla sötnos fyller år idag och jag vet inte hur det är i andras familjer, men i vår familj får man välja middagsrätt själv. De andra barnen brukar välja Pizza, hamburgare eller pannkaka. Inte så konstigt egentligen. Det är rätter som gjorda för att locka barn. Onyttiga, salta, sockriga.

Inte vår Noah inte.

Han valde Spenatsoppa. Det har varit hans favoriträtt sedan han var liten och gick på Förskolan Mården "Öst på stan". Kockerskan där, Sambeto, lagade världens godaste spenatsoppa och Noah tiggde snabbt som attans till sig receptet.

Sedan dess lagar vi det då och då. Alla barnen äter med god aptit och en stor kastrull tar fort slut. Receptet har vi slutat följa sedan länge och numer lagar jag det helt utan, bara på känn liksom. Det spelar ingen roll, det är fantastiskt gott och nyttigt framför allt. Det är inte heller en rikemansrätt och det, kära vänner. Just nu passar det mig som handen i handsken.

Jag har dessutom haft förmånen att få en gigantsik hjälp av X och snällaJimmy idag. De har borrat, skruvat och X har burit ned saker till förrådet i massor.

Jag har plockat, städat, sorterat och *VOILA* Lägenheten ser ut som ett hem. Äntligen.

Det enda jag saknar nu är min fina bokhylla. Inte förrns dess är det ett riktigt hem.

Nu, ha en finfin kväll. Det skall jag ha.

 

 

Så, vad har en gammal Obbolian, numera stadsbo igen roat sig med hela dagen? Mjo, jag har hälsat på en fin gammal (nå, hon är ju faktiskt yngre än mig) kollega från SCA som bara flyr fältet. Hon rymmer hela vägen tillbaka till Västerås (Grattis Västerås, ni får en finfin ingenjör, Sveriges bästa, dessutom en finfin vän).

Vet ni? Jag skäms, hennes lille prins som ni kan se på bilden är född i Juli. Jag har inte träffat henne sen januari. JANUARI... Förra året that is.

Detta var alltså första gången jag såg SnyggSixten.

Jag, som i mitt förra inlägg bestämt hävdade att jag inte var ett dugg bebissugen. Att jag inte ville ha fler barn alls. Hm? Jag fick genast den där bebissjukan som alla vi kvinnor vet är så smittsam.

Mina bröst började spänna, mitt hjärta snöptes åt och jag fick en jäkligt konstig röst så fort jag tittade på SnyggSixten.

Jag VILL INTE ha fler barn. Jag har fyra, det räcker mer än väl.

Men Sixten? Han var så snygg att klockorna stannade. Han hade mer än gärna fått följa med mig hem. Utan tvekan.  Han hade nog trivts tror jag med  att få fyra äldre bröder. De skulle ta hand om honom på ett rekorderligt sätt dessutom. Så fort mamman ifråga (SnyggTilda) vände bort huvudet försökte jag stoppa ned honom i någon av mina fickor men blev påkommen konstant.

Nå, nu har jag bestämt mig. Jag skall helt enkelt undvika att vara i närheten av de där så djuren. De är ju livsfarliga. Smittan sprider sig snabbt som en löpeld och tydligen var jag inte immun längre. Det värsta, det är att de finns ju överallt. Vart man än tittar så är de där, söta, små, gulliga. Med sina små underbara gaga-ljud och sin fantastiska doft som får mig att bli alldeles kollrig.

Det är ju bara att se själva på bilden. Är han inte alldeles ljuvlig så säg?

Jo, Mamma Tilda är inte så dum hon heller.

Hur vet man när man är kär? Hur vet man att detta man känner är på riktigt? Den kärleken jag kände som femtonåring, sextonåring, sjuttonåring? Den där som fick min mage att slå flipperifloppvolter. Den där kärleken som fick mig att ligga sömnlös på nätterna. Skall det vara samma sorts kärlek nu?

Skall min mage trippelstudsa flera gånger varje minut. Skall jag inte kunna sova, äta, dricka vatten? Skall jag skriva kärleken i frågas namn flera gånger. På allt i pappersväg jag kommer över? Skall jag vandra omkring som ett levande nervknippe?

Oh herregud, tänk om kärleken mot all förmodan blir besvarad? Vad gör jag då?

Jag är nog lite rädd för det just nu. Att leva med samma man i femton år sätter sina spår. Per automatik kommer jag nog att föra över det beteende jag hade gentemot X på den eventuellt nya. På samma sätt som han säkerligen kommer att göra detsamma.

Japp, jag har läst om det. Rebounds kallas det. Ni vet, man träffar någon strax efteråt en separation. Blandar ihop det man känner (som oftast är ett gigantiskt bekräftelsebehov) med kärlek. Tror att detta är den nya mannen eller kvinnan i livet. Jag tror på det där med att träffa några grodor innan man hittar den rätte/a. Men, vad vet väl jag? Ingenting. Jag är ju helt ny på detta.

Jag är livrädd för att träffa någon. Jag vill inte binda mig. Jag är livrädd för att känna igen. Kärleksmässigt iallafall. Tids nog går väl det över det med.

Jag är livrädd att jag skall blanda ihop passion med kärlek. Förälskelse med något djupare. Jag vill inte vara den som nöjer mig. Den som tar vem som helst som visar intresse för mig. Tänk om jag blir en sån? Tänk om jag träffar någon som inte gillar mina barn? Som inte gillar barn överhuvudtaget? Eller, tänk om jag träffar och blir passionerat förälskad i någon som vill ha fler barn? Jag vill inte ha fler (herregud, jag drömmer ju mardrömmar om att jag väntar barn igen).

Vilken tur, vilken himla fantastisk tur att allt detta ligger så långt bort i min personliga agenda att det knappt går att skönja den i fjärran. Jag kan tycka att det kan ligga en viss styrka att först och främst vilja veta vem J A G är innan jag blandar in någon annan i mitt liv? Ja, jag vet inte. Jag tisdagsmorgonsvamlar nog bara.

Ni vet, ligger och funderar halva nätterna över livets väsentligheter och kommer fram till samma kloka saker som för en vecka, två veckor sedan. Ibland känner jag mig som en uggla, lika klok iallafall. Oftast dum som ett spån.

Just nu, just idag? Mest trött.