Min gulliga pappa skulle bjuda mig på födelsedagslunch idag. Då X lånat min bil skulle pappa hämta upp mig.

Han hämtade mig på Öbacka (Pläjset där...ja, ni vet solen och yada, yada...), körde oss till polishuset,  kastade i oss lunchen, hällde i oss en snabb kopp kaffe och sen skjutsade han mig ned på banken så att jag kunde betala lite räkningar. Allt detta inom loppet av (och jag överdriver inte nu) 30 minuter!

Idag var det sådär extra påtagligt att min far är en ivrig person. Han har alltid varit det, min syster är likadan. Min farmor likaså. Mina farbröder, mina fastrar.

Jag då? Vart kommer jag in?

Jag är nog ett hittebarn antar jag. Mamma och pappa var nog ute i skogen och vandrade när de fann mig, säkerligen inlindad i en filt så att jag skulle hålla mig varm (jag är ju född i kallmånaden mars). Antagligen så var jag söt som socker så de övervägde aldrig att lämna in mig till polisen. Helt sonika så tog de sig bara an mig och gjorde mig till deras. Det skulle förklara en hel del måste jag säga.

Nå, tack Pappa för lunchen. Det var gott, med en novalucol nu till efterrätt så mår jag finemangs ;)

 

 

Idag lyssnar jag på denna

Det sitter en pojke på månen och tittar nyfiket ner.
Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler
Det sitter en pojke på månen, han sjunger stilla sin sång.
Älska, älska för kärlek. Älska en endaste gång

Men mamma, du måste förklara. Vad är meningen med det här?
Varför kom jag till jorden om jag bara är till besvär?
Nu dalar min sol över Söder, jag längtar till helt andra hav.
Den största sorgen i livet är den att jag aldrig blev vald.
Så älskade mamma, kom håll din gosse i hand,
för jag har tröttnat på livet, jag reser mot fjärran strand.
Med ångbåt på min pyjamas och liljekonvaljer i blick
jag färdas mot okända länder och ordningen jag aldrig fick.

Det sitter en pojke på månen och tittar nyfiket ner.
Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler.
Det sitter en pojke på månen, han sjunger stilla sin sång.
Älska, älska för kärlek. Älska en endaste gång.

Äntligen gossen får sova, lutad mot skimrande dröm.
Fjärran från verkliga fasor, vilar till sist i sin sömn.
Han kramar barndomens nalle, och skådar regnbågens skatt.
Modern vakar vid bädden, sov nu min prins, gonatt.
Dagen skymmer, och natten gläntar redan på dörrn.
Grinden till trädgårn står öppen, spikklubba, maskar och mull.
Find More lyrics at www.sweetslyrics.com
Men drömmen som ledde mig framåt var också av skimrande gull,
slott och blänkande dammar av svanar och näckrosor full.

Det sitter en pojke på månen och tittar nyfiket ner.
Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler.
Det sitter en pojke på månen, han sjunger stilla sin sång.
Älska, älska för kärlek. Älska en endaste gång.

För jag har älskat så många, hjärtat av längtan var fullt.
Så många jag älskat i mörkret, jag har älskat för kärlekens skull.
Men nu är det dags att fara, man blåser i ångvisslan strax.
Det enda som är lite sorgligt, det är att mamma inte får plats.
Men älska, älska för kärlek, han sjunger stilla sin sång.
Minns att du föddes till livet för att älska en endaste gång.

Det sitter en pojke på månen och tittar nyfiket ner.
Det sitter en pojke på månen, han sitter stilla och ler.
för alla barn i världen han viskar ett trösterikt ord,
för alla ensamma hjärtan, för alla barn på vår jord.

Det sitter en pojke på månen, han sjunger stilla sin sång.
Älska, älska för kärlek, älska en endaste gång, endaste gång, en endaste gång
Älska, älska för kärlek, älska en endaste gång,
en endaste gång, en endaste gång.

Puss, kärlek i massor till er alla!

 

med en skalle bestående av deg, kroppsdelar gjorda av smör som smält i solen och hjärnceller som inte fungerar alls. Dessutom lider jag av posttandläkarkäke. Dvs mina käkar har den grymmaste träningsvärken någonsin. Idag är det minsann ynkligt att vara mig. Nå, det går över.

Just nu lyssnar jag på denna

 

...men Linnéa, du har ju utelämnat något!

Vaddå? Undrar jag? Vad kan jag möjligtvis ha utelämnat för er läsare? Vad kan vara så oviktigt att jag "glömt" berätta det för er?

Självklart!

Jag har ju inte berättat för er om gårdagens fruktansvärda tandläkarerfarenhet. Nå? Är ni nyfikna? Vill ni veta hur det gick?

Efter min finfina frukost så packade jag ihop mig själv och tog med mig min blonda lockhåriga son. Då vi bor alles i närheten av folktandvården 3 trappor så tog vi naturligtvis en liten promenad. Sonen var väl inte den gladaste promenixpartner som existerat men, vi gick genom Östra Station och det var ju kul, ett tag. Rulltrapporna kan roa även mig en stund. Upp och ned, upp och ned. Skoj.

In till tandläkaren. Sonen, den söta, vägrar att sitta i vänthallen så jag MÅSTE vara ett föredöme för honom, trots min skräck inför alla stora, konstiga verktyg som skall in i min mun.

Nå, tandläkarna vägrar att dra ut tanden då de envist hävdar att: -Det är  inget fel på denna tand, den kan rotfyllas. -Rotfyllas? Flämtskriker jag? Rotfyllas? Vad tror ni? Att jag är gjord av pengar. Dra ut alla mens ni ändå håller på! Jag behöver inga tänder. Jag kan LÄTT ha protes, lätt!

Det kan ju liknas med en jäkligt snabb bantingsmetod? Tänkte jag tyst. Utan tänder så kan jag ju inte tugga maten. Smidigt! Kilona bara rasar av mig.

Men icket. Jag fick inte dra tanden. Den skulle rotfyllas. Priset för en första behandling? 1000 RIKSDALER! Kaaa- tching, rakt ned i VLL´s kassa (åsså gnäller de om underskott?)

Nå, jag sitter där, i tandläkarnas vansinnigt bekväma stol. Ni vet, där huvudet är snäppet nedanför resten av kroppen så att huvudet ganska snabbt fylls med allt blod. Jag viskväser att jag vill att de berättar ALLT de kommer att göra med mig. Då bara i rent pedagogiskt syfte naturligtvis, så att jag kan förklara allt för min stackars intet ont anande son (egentligen så är det ju uteslutande för min skull, jag är fullkomligt LIVRÄDD tydligen för tandläkaren, jag visste inte det förrns igår).

Tandläkaren försäkrar mig om att de skall förklara vartenda steg de tar. Vareviga lilla instrument de tar fram skall de noga redogöra för. Så, med två gigantiska bedövningssprutor i munnen, en ärlig försäkran från tandläkarna så känner jag mig redo. Nu får de borra.

Det började rätt så bra, tandläkaren gick igenom steg för steg.

-Nu tar jag fram slipen, nu skall jag borra lite, nu skall jag...osv.

Sen började jag nog känna mig lite för bekväm, lite för avslappnad kanske, för helt plötsligt så sliter hon fram en gummiduk, täcker mitt ansikte och drar fram en grym jättetång som jag antar att hon skall använda för att slita ut alla mina tänder med alternativt slita sönder mina läppar. Jag kan ju faktiskt inte prata ordentligt. Hela munnen är bedövad och jag har dessutom en gummiduk som täcker hela munnen. Jag skrikslafsar fram: shca ashasa aslhlo schööööölaasme schlen shcläää?

Tandläkaren förstod inte riktigt vad jag pratade om heller så hon bara fortsätter. Men, hon måste ha sett paniken i mina ögon för efter ett tag så berättar hon att det inte är något farligt. Att duken skall sättas som skydd för alla bakterier som finns i min mun. Att nu när de skall borra ned i mina tre (fyra) kanaler så kommer det att vara helt öppet och oskyddat. Monsterverktyget skall användas för att hålla gummiduken på plats.

Jag känner mig ungefär lika gammal som min 6-årige son när jag ligger där. Jag är fullkomligt skräckslagen inför ALLT! Hjärtat slår miljoner slag i sekunden och jag nästan hyperventilerar.

När allt är över, när mina knogar och min ansikte så sakteliga börjar få tillbaka färgen kommer jag ihåg min son. Han har inte sagt ett ljud. Han har varit fantastiskt duktig och får därför "min" leksak av tandläkaren. Han valde ett flygplan.

Hans kommentar: -Mamma, du har suttit ett helt varv.

Har jag ont i tanden nu?

INTE ETT DUGG! Tralalalalalaaaaaa!

1000 kronor fattigare (grattis Linnéa på din födelsedag) med en försäkran om MINST tre gånger till av denna superroliga aktivitet. Men smärtan är puts väck. Så värt.

 

Idag lyssnar jag på denna.

 

Ha en fantastisk dag. Kärlek i massor till er alla.

 

Oh herrejösses min skapare vilken kaosdag detta varit. Jag ogillar verkligen skarpt att fylla år. Främst för att jag förväntas servera en massa hemgjort fikabröd och andra onyttigheter samtidigt som jag förväntas göra allt detta med ett leende.

Födelsedagen började med nojjiga sms till mina vänner. Samt naturligtvis en tandvärk från helvetet där inga mediciner kunde råda bot på smärtan. När jag så ÄNTLIGEN kunde somna så fick jag mig iallafall säkert en två- tre timmar innan väckarklockan ringde.
Så, helt plötsligt står ALLA mina fyra fantastiska barn i min dörröppning. Trötta, med ögonen röda och håret åt alla håll. Helt plötsligt så står de bara där.
Med en gigantisk kopp blåbärsThe, en kopp kaffe och inte mindre än FYRA mackor. Min grönögde hade gjort ett nytt fint halsband som jag bär med stolthet.

Gode Gud vad jag är lyckligt lottad som fått just dessa barn. Vilka stjärnor.
Jag älskar dom så mycket att jag knappt kan andas ibland.

X, som är ett väldigt förstående X. Som dessutom vet hur mycket jag ogillar födelsedagar, överraskade mig med att ha köpt en gräddtårta samt två smörgåstårtor så att jag skulle slippa göra det iallafall. Dessutom...
Ni kan aldrig ana.
Jag fick en biljett till Miss Li av honom.

KÄRLEK!

När X överlämnade allt till mig på parkeringen här på Öbacka, Pläjset där solen alltid lyser och alla alltid är glada, så kunde jag inte riktigt hålla tillbaka tårarna. Jag stortjöt som en liten bebis som blivit av med tutten. Snoret rann och jag bara grät. Inte för att jag var ledsen. Ja, tammetusan om jag inte gråter nu med. Jag gråter av lycka. Jag gråter för att mina barn älskar mig så mycket att de frivilligt ställer klockan en timme tidigare än vanligt. Jag gråter för att X känner mig så väl. För att han vet vad jag behöver.

Jag gråter för att någonstans, längst in i kroppen är det inte så överdjävligt att fylla 37 år.

Ja. Detta blev ett rackarns så privat inlägg. Men...jag ÄR ju sån. Privat alltså.
Nu tänker jag krascha. Torka bort allt snor, snyta min näsa lite. Sova ikapp alla timmar som tandvärken tagit ifrån mig.

All kärlek i världen till er.

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Tant's födelsedag.
Hipp, hipp hurra för mig.
Förra året på exakt denna dag jobbade jag natt. Hade just kört av vägen för första gången i mitt liv och fastnat å det grövsta i en gigantisk snöhög på Ersboda.
I år blev det annorlunda.
I år gick jag på Bio dagen före. Inget nattjobbande minsann.
Bara slappande.

Som för att fira av mig ordentligt tänker jag ge mig själv en tidig födelsedagspresent. Jag har nämligen bokat in ett arla morgonmöte med folktandvården.
07:30 skall jag sitta där, låta de förfäras över mitt munförfall & laga den fyllning jag tappade i höstas men som bestämde sig för att inte börja göra ont förrns nu. Å nu snackar vi O N T!
Jag har helt emot alla medicinska regler och förordningar knaprat Treo, Alvedon & Ipren i sinne. Jag har knappt sovit något på nätterna då smärtan stundvis varit snudd på outhärdlig.

Men nu minsann. Nu är det slut på de dumheterna.
Jag ger mig själv den bästa presenten av dom alla - en smärtfri mun.

Så, harkla eder. Ta ton, åsså sjunger ni för allt vad era lungor kan: Ja må hon leva...
Jag tackar & bockar.

Lördag...

Idag skulle jag ta och röja lite grann i lägenheten, jag hade i mitt stilla sinne tänkt försöka mig på att vika klart lite tvätt, kanske ta en tur på Rusta för inhandling av tapeter till mitt överromantiska sovrum. Av alla mina planer blev det noll, inget, nada.

Först kom min söta, fina brorflickvän Rebecca på besök. Vi hann sitta och skvallra i säkert 30 minuter innan alla andra bara vällde in. Det var min syster och hennes äldsta dotter, FD fina grannen Maritha, Redhead Pernilla och hennes fina ungskock för att avsluta med Veronica och hennes två fina barn Signe Linnéa och så lilla Ture som jag aldrig träffat. Ja, jag skäms för att säga det, pojken är 7 månader...jag ser Jimmy, barnens far som en av min allra BÄSTA vänner och jag har inte träffat pojkstackaren förrns nu. Vilket säkert var bra. För jag blev totalt kär. Igen.

Nu måste jag sätta upp en skylt på min dörr:

SMÅBEBISAR UNDANBEDES, DE BLIR UPPÄTNA. VÄNLIGEN  LÄMNA DEM I TRAPPUPPGÅNGEN!

Jag blir ju sjuk... Hela min kropp skriker: ge mig en bebis.

Jag saknar att prutta dem på magen, att snusa in deras underbara bebisdoft. Att ständigt och jämt lukta bebiskräk.

...samtidigt som jag inte, absolut INTE vill ha fler barn.

Men, sitta barnvakt? Oh ja. Så, alla mina yngre syskon. Kom igen nu. Skaffa bebisar så jag får bli faster, så jag kan få sitta barnvakt någon gång. Jag kan ta alla jobbiga skriknätter. Kom ihåg, det finns på pränt här.

När min mamma var 17 år fick hon sitt första barn. När hon var 20 hade hon två barn. vid 26 års ålder tre stycken barn. När min syster var 21 going on 22 år fick hon sitt första barn. Det innebär att när min mamma var 39, going on 40 fick hon sitt första barnbarn. När hon var 40 going on 41, 2 barnbarn...SHIT!!! Mamma, All kärlek till dig.

Det skulle kunna vara jag, om nu min son hade de planerna. Det har han nu inte. Hoppas jag. Jag sätter mitt hopp till mina småbröder som ännu inte fått tummen ur. Personligen tänker jag inte bli farmor förrns jag blir 50, minst.

Ikväll lyssnar jag på denna, tänker lite på min syster, ljuvliga V och blir ytterst sentimental.

 I övrigt så är jag toknöjd med dagen. Jag småsnurrar lite ikväll, bara sådär rent allmänt. Nojjar för måndagen. Funderar på att införskaffa en gigantisk hårblås, tina lite tjäle så jag kan gräva en grop till mig själv och komma upp lite lagom till sommaren. Ba så där.

 

 

 

 

 

 

En relativt vanlig fredagskväll på Öbacka, jag har svängt ihop en smörgåstårta som konstigt nog INTE fick plats i kylen. Jag har noga slagit in den och skyddat den mot eventuella skadedjur och ställt ut den på balkongen (svängt ihop btw, som om jag bara gör det var och varannan fredag just for fun liksom?)

 Lånat hushållsattiraljer av grannarna (som jag för övrigt inte känner än, bara det var pinsamt nog). Jag har nojjat för en dold el-brand men som jag såhär i efterhand nog tänker skylla mina whiskeydrickande grannar för. Lukten har nämligen försvunnit. Så, i deras whiskeyindränkta rus visste de nog inte vad de höll på med?! De kanske skulle laga mat? ;-)

Jag har hunnit med att stressa X lite innan hans spelning (vilket jag faktiskt är rätt nöjd med). Jag har nojjat inför min födelsedag. Jag vill INTE fylla år. Jag vill stanna i åldern. Jag hinner inte med.

Jag är fantastiskt nöjd med att vara 26...(36) eller som en kille skrev till mig tjugosexton. Jag vill INTE fylla tjugosjutton, inte än. Jag är ju inte klar med detta året än. Jag har så mycket ouppklarat ännu.

Nå, jag vandrar längst ned i minnenas allé. Går igenom gamla USA låtar. Lyssnar på Geto Boyz. Denna spammas hemma hos mig just nu. Tro det eller ej, jag kan hela texten utantill. Så ja, jag sjunger med. Nej, ingen får höra.

Fatta, det var 20 år sedan jag hörde den första gången. Den är fortfarande lika bra tycker jag.

 

 

Ha en fantastisk helg, det skall jag ha. Sjuka barn till trots.

 

 

Igår var det en sur, pissig dag. Jag hade sovit illa natten innan och förväntades vara på ett strålande humör av alla jag mötte. Det var jag inte. Inte blev det bättre dagen efter heller.
I vilket fall som helst så glömde jag mina jobbskor i X's bil (svarta döden, om ni vet vilken jag menar?) Dessutom så skulle jag börja jobba 07:00 idag. X bor en miljard mil härifrån så jag orkade verkligen inte svänga förbi honom där på morgonkvisten.

I min snurriga, desillusionerade hjärna hade jag ett vagt, svagt minne av att jag någonstans i källarens alla lådor och säckar hade sett ett annat par jobbskor.
Alternativ 1) Traska till min bil, kallstarta den. Göra inbrott i X's bil (som egentligen är min med) för att susa iväg till avgrunden där han bor för att hämta skorna. Eller
2) gå trapporna ned till källaren för att leta efter mina skor.

Då jag bara hade en halvtimme på mig och det första alternativet KUNDE innebära poliskontakt så valde jag alternativ nr 2.
När jag så står utanför källardörren tycker jag mig höra röster. Manliga, höga röster men tänkte att det säkert var inbillning. Vilket så snart jag öppnade dörren visade sig vara helt och totalt fel.
I en sliten, gammal soffa sitter det två medlemmar ur ett kollektiv som finns här i huset. Doften och den mörka glasflaskan de har mellan sig skvallrade om att de säkerligen fått lite för mycket att dricka.
Jag, som var på ett fantastiskt dåligt humör kunde inte annat än att bli glad. De bad mig så hemskt mycket om ursäkt men förklarade sig med att de endast satt där för att de inte ville störa nattsömnen för resterande boende i deras kollektiv.
Dessutom så var det absolut INTE vad jag hade förväntat mig att träffa på. 6:30 en torsdagsmorgon nere i en källare på Öbacka.

Nå, jag fann mina jobbskor. En i en svart sopsäck i ena delen av källaren och den andra i en låda, längst ned. Då finfina vännen lånat mig sin cykel så hann jag dessutom i tid till jobbet.
Slutet gott, allting gott.

Min enda undran just nu är hur de två stackars gossarna mår idag. Förmodligen som de förtjänar ;-)

Kommer ni ihåg alla dessa Väggord som alla prompt skulle ha för några år sedan? Totalt (nästan) omodernt nu iallafall. Inte för att jag egentligen har något emot dom, egentligen. Jag flippade lika mycket som alla andra och inhandlade en jag med.

Ni kommer väl ihåg:

Kärleken övervinner allt.

Veni Vidi Vici

Lär dig livets största gåta...

Carpe Diem

osv.

Så någonstans så kändes det inte riktigt som jag. Jag är nog egentligen ingen väggordsmänniska. inte för att jag vet hur en väggordsmänniska är, egentligen. Men, jag känner mig inte som en sådan.

Men, ett väggord skulle jag prompt ha, jag ville ju vara som alla andra. Så, jag letade och letade. Sökte citat från kända och okända. Tills en dag. Jag bara föll över det bästa, finaste, underbaraste och sannaste citatet någonsin. Jag satte aldrig upp det dock, varför vet jag inte. Det kanske var för att dess rätta plats inte var i huset?

Idag följde jag med X när han skulle titta på en lägenhet och då bara ger han mig tuben med väggordet i. Jag hade nästan glömt bort det.

Kan ni gissa vem som sagt dessa kloka ord?

Jag tänker sätta upp denna, någonstans i min lägenhet. Mer behöver man inte veta egentligen om barn. Eller hur?

Idag lyssnar jag fortfarande på Miss Li. Hon är fantastisk. Denna är hur häftig som helst.

 

Ha det bäst.

Jag följer en kvinna på Twitter, Anna heter hon. Ja, hon är en gammal Umeåbo och även om jag inte känner henne personligen så ger det mig ändå en känsla av samhörighet.

Hursom så ställde hon en fråga idag. Inte till mig personligen, utan till alla. Frågan var: att när hon tänker på framtiden, så får hon ont ca tre centimeter ovanför naveln. Vad är det som finns där?

Mitt svar, det enda svar jag kunde komma på, det för mig enda självklara svaret, var att där ligger själen. Jag får nämligen också ont där när jag tänker på framtiden, på jobb, på sommaren, på mina barn, på räkningar. Jag får ont där när jag tänker på kärlek, på svartsjuka, på ilska. När jag tänker på min familj. Jag får ont där när jag är ledsen. Jag blir varm där när jag är glad.

På ett sätt tänker jag mig själen som ett litet ljus, som beroende på vilken stämning man befinner sig i lyser antingen varmt eller kallt. Det kalla, det är det som smärtar. Det varma, det är det som ger oss den där fina, härliga känslan av välbehag.

Det kanske är barnsligt av mig. Att tro att själen har en bestämd plats i kroppen. Men, jag kan för mitt liv inte komma på något bättre alternativ.

Någongång, någonstans har jag hört talas om att nervösa människor tänker för mycket med sin mage. Varför säger de så? Nervösa människor, oroliga människor, empatiska människor tänker för mycket med själen.

För, det är där själen bor.
Cirka tre centimeter ovanför naveln.

Jag har en speciell last, vana, tradition. Kalla det vad ni vill. På söndagarna MÅSTE jag ha bägge tidningarna och bägge söndagsbilagorna. Sen, när jag kommer hem så skall jag läsa dom, nedbäddad i sängen. Det är inte ens kulturbilagor. Det är Aftonbladet och Expressens bilagor. Skvallerbilagor kan man kalla dom. Förtäckta skvallertidningar. Nånstans så känns det mer legitimt att köpa dom än att köpa Se och Hör, eller Hänt Extra. jag är ju Bibliotekarie. En bibliotekarie läser inte sån skit. Eller hur? En riktig Bibliotekarie läser endast SvD eller DN´s kulturbilaga. För vi står över all annan skit. Nå, jag är inte en riktig Bibliotekarie. Jag älskar sånt. Mer skvaller till folket skriker jag!

Jag skulle lätt kunna köpa "riktiga" skvallertidningar, om det inte vore så att jag skulle skämmas ögonen ur mig när jag skulle betala.

Nå, att läsa Söndagsbilagorna gör det legitimt för mig att gotta mig i kändisarnas liv och leverne. Oftast så finns bägge bilagorna kvar men ibland, ibland är den ena slut. Det resulterar i att kvällen blir helt förstörd för mig.

Igår körde jag en vän på jobbet och vi stannade till på Shell för att jag skulle få köpa mina tidningar. Gissa vad? Det fanns bara den ena kvar. Jag låtsades som om det inte berörde mig, men inombords så nästan grät jag.

Nå, när jag släppt av min vän på jobbet så var jag tvungen att susa förbi Statoil Carlshem och DÄR fanns bägge. Man kan alltid lita på Statoil Carlshem.

Min söndagskväll blev som den brukar bli. Trots allt.

Idag lyssnar jag på denna

 

I get high on you baby
And I don't think we should wait (2x)

Every little day
Every other little daaaay
You take my breath away in
Every little way
Every other little waaaay
It feels so good and

I get high on you baby
And I don't think we should wait (2x)

Every little night
Every other little night 

I dream of you and
Every little time
Every other little time
It feels so good and

I get high on you baby
So I don't think we should wait (2x)

No I don't think we should wait (2x)

I get high on you baby
So I don't think we should wait (2x)

No I don't think we should wait

 

Jag Gillar Miss Li. Hon spelar dessutom på UmeOpen. OM det finns någon som känner suget att ge mig en finfin födelsedagspresent så får ni mer än gärna ge mig inträdesbiljett till den.

Ha en finfin måndag. Det skall jag ha!

När varken utbudet på Tv'n lockar eller ungarna är hemma är det trist att bara slappa i soffan. Då kan man lika gärna hoppa i säng. Vilket jag tänker göra. Läsa ut lite biblioteksböcker. Lilla Stjärna - John Ajvide Lindqvist, Känslornas Kemi - Mil Millington, Läppstifts Djungel - Candace & den sista påbörjade Fru Bengtssons andliga uppvaknande - Caroline L Jensen.

En salig blandning, jag vet. Men jag är ju sån. Läser allt. Är en "sucker" för snygga bokomslag och väljer alltsomoftast en bok efter omslaget.
Helt emot vad man skall göra, jag vet.
Ett hett tips är iallafall "Lilla Stjärna". Det är en bra skräckbok. Lagom mordisk och övernaturlig.

Imorgon är det en annan dag, en ny fin lördag på Öbacka. Pläjset där solen alltid skiner. Jag och minafina funderar på att dra iväg på en utflykt. Badhuset i Holmsund hägrar eventuellt. Sen fyllde min lillebror år idag. 15 år minsann så förmodligen uppvaktar vi honom på vägen hem.
Jag är faktiskt fantastiskt nöjd över att ha en lillebror som är två år yngre än min förstfödde son. Det känns lite fränt. Ännu fränare är det att han accepterade min vänförfrågan på FB idag. Han vill bli sedd i samband med mig, hans lastgamla storasyster som faktiskt skulle kunna vara hans mor.

Så, grattis lilla söta lillebror på din femtonårsdag. Och grattis till mig som har en lillebror som gör att jag känner mig yngre än den tant jag faktiskt är.

Ha en finfin natt nu alla.

Människan söker uppmärksamhet. Vi vill bli sedda, oavsett om det är för vad vi gör, för vem vi är, för vad vi står för, för hur vi ser ut. Uppmärksamhet vill vi ha (de flesta av oss iallafall). Även de mest introverta av människor skriker ut ett meddelande, även om det är det motsatta.

Allt vi gör när vi använder oss av sociala medier, oavsett om det är sociala plattformar som Facebook, Twitter, Apberget, forumskrivande eller bloggskrivande. Så skriker vårt beteende ut samma sak.

SE MIG!

Det spelar egentligen ingen roll om du är så anonym du kan vara när du använder dig av sociala medier. Du vill göra din röst hörd. Du vill provocera, vara empatisk, vänlig osv i all oändlighet.

En del använder sig av alla dessa forum som en slags gratis terapi, andra mer som en kul grej. Eller i en mer professionell roll. Hur använder jag mig av dem? Jag vet inte. Jag är nästan en splittrad personlighet när det kommer till dem. Jag är mig själv i alla. Jag kan inte låtsas vara någon annan. Jag är glad, mestadels. Ledsen ibland. Jag arbetar mycket genom dem, samtidigt som jag använder det som terapi, ett sätt för mig att kunna snabbt nå mina vänner när jag behöver dem eller när de behöver mig.

Nu, de sista månaderna har jag varit djupt deprimerad. Inte i den bemärkelsen att jag behövt ta medicin för det, men tillräckligt för att jag knappt har vetat hur jag skall få tiden från uppstigningen till kvällsläggningen att gå fort nog.

Ni som läst min blogg den sista tiden vet anledningen. Ni som inte vet, gå bakåt i tiden.

Jag har dessutom varit arbetslös. Vilket i sig sliter på en människas behov av att få känna sig behövd. Hursomhelst så har det börjat att lätta. Min arbetslöshet och min nedstämdhet vill säga.

Igår gjorde jag något jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle göra, jag höll i en föreläsning. Inför en grupp universitetsstuderanden. Det gick jättebra. Jag gillade det. Det egoboostade mig.

Idag slog det mig, jag har offentligt lagt upp mitt liv här på bloggen och på andra forum. Jag är dessutom sökbar under mitt eget namn.  Jag har berättat om när jag varit ledsen, när jag varit glad. Mina djupaste rädslor, min största skräck. Min djupaste sorg. Jag ÄR privat. Är jag för privat? Jag vet inte? Jag är definitivt personlig.

Som människa är jag intensiv, jag är innerlig. Jag är eld. Jag har svårt att kunna vara någon annan i mitt skrivande. Eller i mitt användande av sociala medier. Någonstans så tror jag att detta med att visa sig vara mänsklig är mig till fördel. Jag hoppas det. Det påverkar definitivt inte mig i min yrkesroll. Att kunna sära på de begreppen är en konst och jag behärskar det till fullo.

Att vara jag.

Att vara intensiv.

Är jobbigt ibland (jag tenderar att skrämma en del )

Jag försöker behärska mig. Jag lovar. Jag skall bli mindre privat. Men, att sluta använda mig av sociala medier tänker jag inte göra.

Vad jag INTE tänker göra. Jag tänker inte ändra på hur jag är som person. Jag råkar nämligen gilla mig själv, jättemycket.

 

 

 

 

 

 

En av min sons fina vänner. Hon är fantastiskt duktig. Lyssna på henne och njut!

Fina Emma <3

Idag provade jag att äta ägg igen. Det var med skräck jag lade ned äggen i det kokande vattnet och höll tummarna så hårt att knogarna vitnade. Jag beslöt mig efter en lång hemsk vånda att utesluta kaviaren. Det kunde  ju faktiskt vara så att det var den det var fel på.

Det gick bra. Jag kan numer äta ägg igen. Jag förstår att ni oroat er och begråtit mitt gigantiska problem lika hårt som jag gjort. Nå, faran är över för denna gång.

Ni kan alla pusta ut nu. Äggen är tillbaka i mitt liv.

**************************************************************************

Jag har bestämt mig för att inreda mitt sovrum till en romantisk dröm. Ni vet, sådär man bara drömde om som liten flicka. Nu var ju jag inte den mest flickflickiga lilla flickan som liten. Jag var mer en introvert, avståndstagande skum liten tjej som hellre läste böcker ensam i mitt rum än umgicks med människor. Men en liten rosa dröm har jag nog haft. Jag ville ju iallafall att min förstfödda flicka skulle heta Aurora. Ja, prexis som Törnrosa egentligen hette.

Nå, jag har iallafall bestämt mig för att på något sätt försöka kompensera för all testosteron som mitt hem översvämmas av genom att göra mitt rum till en slags oas, en romantisk dröm. Barbara Cartland, släng dig i väggen. Här kommer Linnéa´s sovrum. Därinne kan jag ligga och läsa mina chicklittböcker, drömmandes om Mr Right (eller Mr Wrong?) som kommer hoppandes på en vit häst, eller brun häst? Så viktigt är det inte. Kan få vara en cykel åxå. I solnedgången, eller uppgången. Vilket som låter bäst i era öron.

 Risken är att det inte finns en man i hela världen som någonsin skulle tordas in i rummet. Att allt "rysch pysch" får potentiella nattgäster att skrikandes lämna rummet, lägenheten och aldrig mer komma tillbaka. Nå, so be it då.

Nån liten glädje måste väl en stackars killmamma få ha va? Att någonstans, någon gång få känna mig omhuldad, bortskämd. Vilket ställe är bättre än i mitt eget lilla sovrum?

Nå. Ha det bäst!

Idag lyssnar jag på denna.

 

När jag inte har småkillarna är jag en ganska trist och tråkig förälder till 16. Han får laga till sin egen mat, jag äter när jag blir hungrig. Vilket vill säga nästan aldrig. Har jag tur blir jag serverad finfin mat nångång. Men, det sker sällan.

Nå, idag blev jag sugen på ägg. Sagt och gjort. Jag kokade några ägg och serverade dem med en klick kaviar på toppen. Salt, gott och säkerligen nyttigt. Jag må icket veta. Jag äter som sagt bara.

Det första ägget var gudomligt, så även det andra. Det tredje smakade ingenting tills jag kom till kaviarklicken. Antingen så var det en dålig klick kaviar jag fick i mig eller så var den sista fjärdelen av mitt annars så smaskiga ägg dåligt. Smaken jag fick i munnen var värre än döden själv. Det smakade som något ruttet, något som legat och grott i solvärme i några månader.

Jag kunde inte ens behålla det i magen. Jag var tvungen att springa på toaletten och kräkas upp allt. Jag kan garantera er att det smakade lika illa på vägen upp som det gjorde på vägen ned (det såg inte så aptitligt ut heller...vilket endast resulterade i att jag kräktes än mer. Too much info? Läs inte då!)

Nu kan jag aldrig mer äta ägg, inte med kaviar till iallafall. Nu när jag tänker på det, aldrig mer kaviar heller. Jag tror att jag blev matförgiftad, jag inbillar mig att jag är döende. Jag pratade med X, hans spontana reaktion var: HAHAHAHAHAHAHAHAHAH!!! Ingen sympati hade jag att hämta där inte.

Jag tycker att han är orättvis. Den enda fördelen med min framtida bortgång i matförgiftning är att han per automatik får min lägenhet. Vilket han inte blir ledsen över, vem vill inte bo på Öbacka, pläjset där solen alltid skiner liksom?

Trots att jag sökt tre olika jobb idag så känns det lite lönlöst då jag ändå kommer att gå bort snart. Det var trevligt att skrivas med er :)

Dramaqueen? Jag? Inte alls!

 

Torsdagsmorgon.

Som sagt, jag söker igenom Spåttifaj. Lyssnar på allt. Ratar ganska mycket. Denna gillar jag.

 

 

 

Texten är inte så dum den heller:

If heaven is a place upon your skin
That I may have touched from without to within
Then dust yourself of fingerprints and grin
And grin

We don't have to stay
With these people whose ideas
Are just what other people say

We can walk away
From these feelings that are filling up
Our lives with daze

And I guess that I've been singing all my life
Well that's right
And that is fine

I've been spending all your money and your time
Well that's right
And that is fine

'Cause I don't have to stay
With these feelings that are filling up
My life with daze

I can walk away
From these people whose ideas
Are just what other people say

Can I?

And the crowd that is gathered is confused
They're all trembling inside solitude
We've got nothing left to use
We've got all the bullets
But there's no one left to shoot

We can't walk away
From these feelings that are filling up
our lives with daze

We may have to stay
with these people whose ideas
are just what other people say

Can I again?

But if heaven is a place upon your skin
That I may have touched from without to within
Will then dust yourself of fingerprints and grin
And grin
And grin

I guess that I've been singing all my life
Well that's right
And that is fine

I've been spending all your money and your time
Well that's right
And that is fine

Jag är så ofantligt stolt över mina barn, såklart. Det är väl alla föräldrar, konstigt vore det väl annars. Just ikväll har jag och 16 haft ett finfint samtal. Vi har pratat om allt möjligt, om musik, om tjejer, om relationer, om allt möjligt

Han har till och med försökt sig på att förklara tjusningen med att spela tv-spel för mig. Jag, egentligen rätt så ointresserad, försökte iallafall förstå. Vi drack Thé, lyssnade på min spåttifajlista. På hans Spåttifajlista. Skrattandes så att tårarna rann.

Mitt hjärta svämmar över av kärlek.

Min finfina kille. Mina finfina killar. Fattar ni? Jag har inte en, inte två, inte tre...utan hela FYRA fantastiska killar. Jag är så rik, så ofantligt rik.

Egentligen ogillar jag sådana här inlägg, där man skall försöka förklara sin kärlek till sina barn. Där man på något sätt skall försöka få andra att förstå hur starkt hjärtat slår för sina barn. Det går inte. Ingen förstår, samtidigt som alla förstår. Förstår ni?

Denna är till min fantastiska fyra.

 

Somewhere over the rainbow
Way up high
And the dreams that you dreamed of
Once in a lullaby ii ii iii
Somewhere over the rainbow
Blue birds fly
And the dreams that you dreamed of
Dreams really do come true ooh ooooh
Someday I'll wish upon a star
Wake up where the clouds are far behind me ee ee eeh
Where trouble melts like lemon drops
High above the chimney tops thats where you'll find me oh
Somewhere over the rainbow bluebirds fly
And the dream that you dare to,why, oh why can't I? i iiii

Well I see trees of green and
Red roses too,
I'll watch them bloom for me and you
And I think to myself
What a wonderful world

Well I see skies of blue and I see clouds of white
And the brightness of day
I like the dark and I think to myself
What a wonderful world

The colors of the rainbow so pretty in the sky
Are also on the faces of people passing by
I see friends shaking hands
Saying, "How do you do?"
They're really saying, I...I love you
I hear babies cry and I watch them grow,
They'll learn much more
Than we'll know
And I think to myself
What a wonderful world (w)oohoorld

Someday I'll wish upon a star,
Wake up where the clouds are far behind me
Where trouble melts like lemon drops
High above the chimney top that's where you'll find me
Oh, Somewhere over the rainbow way up high
And the dream that you dare to, why, oh why can't I? I hiii ?

Idag har min lilla prins tagit ut allt skrot ur sin fot. Nu har vi bestämt (läs jag) att han INTE skall bryta foten något mer. Nå, allt gick bra.

Jag traskade hem.

När jag kommer hem står det där en låda från NK utanför min dörr.

Gissa vad som fanns där i?

FEM semlor minsann. Fördelen med att ha snälla X minsann. De tänker på mig.

Jag tänker smaska semlor tills grädden kommer ut ur öronen (egentligen inte, jag är inte så förtjust i semlor, men det var gulligt av 16´s pappa ändå).

 

 

igår hade jag finfrämmande av världens högsta man.

Jag berättade för honom om att jag håller på att hitta min egen musiksmak. Att jag inte riktigt vet vad jag gillar ännu. Men att jag kommer dit, sakta men säkert.

Men, Linnéa, säger han. Du gillar ju Live.

Ja, klart jag gör. Live, världens bästa grupp. Jag hade helt glömt bort dom. Första gången jag hörde dom var när jag var i USA, jag föll. Hårt. Det är inte ofta jag gör det. Denna låt är en av mina absoluta favoriter. Det var även den första låten jag hörde med dom. 1992. För en hel evighet sedan.

Lyssna, njut och begrunda textens viktiga innebörd.

 

Ha bästa söndagen.

Igår, solen sken som starkast in i min lägenhet här på Öbacka. Jag stod  i mitt finfina kök och plockade upp varor. Helt plötsligt hör jag att ytterdörren öppnas. Efter ett tag kommer det in en man i mitt kök, en äldre herre som presenterade sig som en väldigt lycklig person. Han syftade på sitt efternamn.

Jag presenterade mig jag med. Presenterade mina barn och bjöd naturligtvis in den artiga gentlemannen på en kopp kaffe med dopp. Han såg sig förundrat omkring och frågade var min man var. När jag förklarade att jag var ensamstående blev han bestört. Hur kunde det komma sig? Att jag, en sån vacker kvinna var ensamstående. Med fyra killar? Han suckade igen och sa tyst för sig själv, hur kunde det komma sig att jag inte hade en man. Sen tystnade han. Tittade på mig och sa, med snäll stämma - Ja, jag kanske skall gifta mig med dig. Så du slipper vara ensam?

Jag förklarade att det gjorde ingenting. Jag ville vara ensam. Sen var jag ju inte ensam. Jag har ju mina barn. Han var ändå helt förfärad.

Han visste själv inte riktigt vart han bodde, men sa att min lägenhet var ganska trevlig, han kanske kunde få bo här med mig? Eftersom vi ändå skulle gifta oss vill säga.

Även om erbjudandet var lockande så tackade jag nej.

När vi suttit ett tag, surrandes om allt och ingenting. Sippat kaffe, doppat kaka. Bestämde jag mig att jag kanske skulle ta reda på vart han bodde. Han hävdade att han bodde i Hörnefors, men för mig kändes det lite för långt bort för en äldre herre i sina bästa år att gå ifrån. Så, jag gjorde som vilken annan skulle ha gjort. Jag ringde Hemtjänsten.

De visste naturligtvis vart och vem den lyckliga herren var. De förklarade för mig på vilken våning han bodde. Så, när kaffet var uppdrucket tog vi en liten promenad, jag och min nyfunna friare. Tog hissen upp till hans lägenhet och även om han inte riktigt kände sig bekväm med att stanna där, han skulle ju följa med mig, så stannade han.

Vet ni? Jag gillade honom. Han var en riktig gentleman. Trevlig dessutom. Sen, att jag fick mig en liten egoboost, (all egoboost är bra, jag behöver det) samt kaffepaus i mitt annars så monotona liv, det var bara trevligt.

Så ni förstår, livet på Öbacka är inte bara kaffe, städning, tvättning. Rätt vad det är så får man sig ett frieri av trevliga grannar. Även om jag inte direkt hade tänkt mig min friare riktigt så gammal så var det trevligt.

Så, till min lyckliga granne. Till dig dedikerar jag denna sång.

 

 

Idag går jag och minafina på Bio. Myser och bara är lyckliga.

 

 

Min finfina gamla kollega Annmarie Mäkele. hon från den stora fabriken, har hedrat mig med en Award.

OJ, jag skall berätta fem saker om mig själv som ni inte redan vet.

Hm...det lär bli svårt. Jag är redan ganska utlämnande i min blogg ;)

Men here goes:

1) När jag var liten så kunde inte jag och min syster somna om vi inte hörde ljudet av pappas rakapparat. Det var det bästa ljudet som fanns att somna till. De kvällar pappa inte rakade sig fick min leksaksdammsugare agera "stand in". Vi somnade som små ljus. Den avund jag kände när min syster fick en väckarklocka med samma snoozeljud som en rakapparat. Grön av avund blev jag.

2) Jag var en "bitare" när jag var liten. Jag bet allt och alla. Ett tag var jag mina föräldrars vänners paria. Vi var knappt välkomna någonstans. En specifik gång, jag och min syster kommer ihåg det än (ja, hon påminner mig om det alltsomoftast) så tryckte jag upp henne mot väggen och högg henne i bröstkorgen. Jag vägrade släppa taget. Stackars syster, vad hon fått lida. Jag bits inte längre.

3) Jag är så fantastiskt nyfiken på hur saker fungerar. Jag vill veta, jag vill kunna allt. Jag är fullt medveten om att det inte är fysiskt möjligt, men jag försöker. Misslyckas jag så biter jag ihop. Surar ett tag och försöker igen. Jag försöker tills jag antingen måste kapitulera för min okunnighet eller tills jag fixar det. Det kan vara både en bra och en dålig egenskap. Jag röstar på bra.

4) Jag blir sällan arg. När jag blir arg så blir jag alltid så arg att jag gråter. Då tror folk att jag är ledsen och tycker synd om mig. Vilket är helt fel. Jag är ju förbannad. Nå, som tur är så är jag alltifrån långsint. Jag skriker till, gråter en skvätt så är det bra sen. Gamla oförrätter stör mig aldrig. Jag tycker inte att det är värt min energi.

5) I ett svagt ögonblick i höstas lovade jag för mig själv att jag inte skulle klippa håret på två år. Det har snart gått ett år sen jag klippte mig (ja, jag får toppa mig, inte mer). När jag klippte mig sist så klippte jag till just ovanför brösten. Nu når det ned till midjan. Det växer som ogräs, verkligen. Varför lovade jag mig själv detta? Jag vet faktiskt inte. Bara för att se om jag kan stå ut kanske? Än så länge går det bra. Klart att det finns stunder när jag försöker tvinga X att raka av mig allt. Men, de är sällsynta.

 

*Pust* Nå, klart. Det var svårare än vad jag trodde. Det finns ju som inget nytt för mig att berätta om mig själv, ni vet ju allt redan ;)

Nå, jag skickar denna vidare till "Always The  Lovely" Mrs K.

Anette, en gammal granne från den vackra lilla byn vid havet.

Ciccis tillvaro här på vk-bloggen.

Bidde bara tre stycken. Jag följer inte så många bloggare faktiskt.

Idag lyssnar jag på denna:

 

 

 

Puss.

 

Denna Passar bättre in på mig idag.

Onsdag.

Detta kan vara i särklass den segaste dagen någonsin. Det känns som om klockan segar sig fram och för varje timme backar den en halvtimme. Jag har hunnit med massor men ändå ingenting känns det som. Jag sitter och stirrar tomt in i datorns  bildskärm och har ingenting att skriva. Ingenting att läsa, ingenting att engagera mig i. Apatin kommer som ett brev på posten när man är arbetslös. Är dessutom hemma med sjuk grönögd prins.

Jag har dock roat mig lite idag, haft finfint kaffefrämmande av Mr R. Generat honom lite. Har satt upp generande lappar i trappuppgången till mina fina grannar (frågar ni fint kanske ni får veta vad jag skrev...kanske). Tvättat lite till. Lunchat med X, hjälpt min grönögde med lite matte. Letat nödvändig information till andra. Skrivit en del ansökningar. Ringt runt lite.

När ledan sliter i en som värst är det svårt att komma på bra, konstruktiva saker att göra. Det enda man möjligtvis kan få för sig att göra är att vandra runt, runt, som en osalig ande i hemmet. Från ett rum till ett annat.

Det finns många, jag borde. Många, jag måste. Men, jag kan för mitt liv inte ta tag i ett enda av alla dessa måsten. Jag gör det som är nödvändigt idag, inte så många mer knop än så. Ser på klockan som sakta, sakta tickar fram.

Att vara arbetslös är nog det värsta man kan drabbas av. Inte nog med att man går miste om den sociala kontakten som kollegor bidrar med, utan man blir sakta men säkert mer och mer apatisk. Tvivlar på sin egen förmåga att kunna bidra med något. För att inte tala om den ekonomiska biten. Nå, jag är inte deprimerad. Bara apatisk, idag iallafall. Slö. Slapp och skulle vilja resa bort. Jag skulle behöva lite attention idag. Men, bara lite.

Nå, solen skiner som alltid här på Öbacka. Jag kokar mer kaffe och gör något annat.

Idag lyssnar jag på denna:

 

Jag vaknade på ett illa humör idag.

Hade tänkt att skriva ned alla negativa saker med denna dag men, när jag satte mig vid datorn, skrev så fingrarna blödde, så läste jag igenom dokumentet en sista gång innan publicering.

Vilken jäkla tur.

Jag är INTE en negativ människa, jag är i allra högsta grad en positiv människa. So what att jag inte har ett jobb. So what att disken då och då flödar  över diskbänken för att mina goda intentioner om samarbete barn/förälder stupar (curlingmamma? Javisst.)

Jag har ett fantastiskt liv. Naturligtvis med dippar då och då. Vem har inte det?

Dokumentet jag skrev var allt annat än positivt. Det dröp av bitterhet, missunnsamhet, negativitet och stora svarta moln. Maj gåååd.

Nej, jag tänker INTE låta petitesser, små saker, världsliga saker, rubba mitt goda humör.

Idag lyssnar jag på denna

 Solen skiner, som alltid på Öbacka. Jag tvättar. Diskar, finurlar lite på livet, skriver lite, sjunger lite. Är faktiskt, lite, lite lycklig. Trots allt.