Var så fantastiskt vacker inatt.
Jag promenerade hem från Sjöbris utefter älven (ensam, ja. Jag var faktiskt lite rädd) och månen lyste som var den av guld (hehe).
Nä, men den var fin.

Nå – när jag nu promenixade hem till en lägenhet där för tillfället bara 17 år väntade så slog det mig att det är så det kommer att vara nu de närmaste 10-15 åren. Jag kommer att ha mina barn boendes hos mig totalt i minst 30 år framöver.
Ja – jag behöver ju knappast fundera på vad jag ska göra med tiden.

När de väl flyttar hemifrån? Då är jag runt 50 år. Vad ska jag göra då? Vem är jag då? Och varför tog jag inte tillvara på tiden bättre när pojkarna var riktigt små?
Det vet jag ju iochförsig. När pojkarna var små hann jag aldrig stanna upp och tänka efter ordentligt. Jag hade fullt upp med blöjbytning, matning, nattning. Med fyra småkidz finns det lite eller ingen tid till filosofiska funderingar av något seriösare slag. Det är väl kanske det som är livets gång. Barnen växer upp, man hinner knappt med det. Allt går på rutin, bada, byta, natta osv varje dag. De växer upp, skaffar egna barn och då får man njuta av småbarnstiden igen?
Iallafall det bästa av den. Myset.

Jag känner mig som 150 år fast jag bara är 38.
Jag ska stanna upp ett tag tror jag. Fundera mer. Ta vara på nuet och mina ungar (det är väl egentligen ett fruktansvärt ord – ungar? Barnen låter bättre).

Och med kärleken?
Kärleken? En kär lek. Det är precis vad det är. En kär lek. Varken mer eller mindre. ”Hjärtat är bara en muskel kärlek blott en konstruktion”

Vad gör jag vaken nu? Jag vänder på dygnet så att jag ska kunna jobba mina nätter. Utan att vilja dö halvvägs in i skiftet.

Nå – pepp till er alla. Njut av era barn, den kära leken och av sommaren (Två veckors jobb kvar för mig S E N har jag 4 veckors semester).