Hela sommaren har vi haft hantverkare utanför lägenheten som har fixat och donat vår utemiljö. De gör verkligen ett fantastiskt jobb. Dock har de fått lida då jag inte riktigt fattat det där med att min lägenhet inte är en skyddad bubbla, att mina fönster INTE blev skapade med insynsskydd utifrån. Utan faktum är att alla faktiskt ser lika bra in i min lägenhet som jag ser ut, om inte bättre. Jag springer runt som gud skapade mig titt som tätt. Oftast med en skitig gammal morgonrock slappt hängd på kroppen. (Jag fick faktiskt en ny av morsan för nåt år sedan  men den är inte lika härligt utnött som min gamla som har dessutom spår av sig från alla mina hårfärgningar. Memoribilia liksom…jag kan gå tillbaka några år och se vilken hårfärg jag hade då, kanske skulle jag börja märka up: illrött – sommaren 11)Till alla grannar och hantverkares chock.

En av dessa hantverkare brukar jag träffa på mornarna när jag kommer hem från jobbet, ni vet, trött av nattjobbet, rödögd med skitigt hår och en svag doft av handsprit som aldrig verkar försvinna. Har man en gång jobbat inom vården så fastnar den doften i huden.

Nå, denna stackars hantverkare och jag vi har haft någon slags tyst överenskommelse om att vi inte hälsar på varandra. Även om han kanske sett mer än vad som är lovligt av mig. Vi brukar bägge två böja ned huvudet och låtsas vara vansinnigt upptagna med vad det nu kan vara. Han med att jobba och jag med att inspektera hur mina steg tar sig när jag går.

Så en morgon tittar han upp på mig, ler och nickar.

Det var som att han ville berätta att: "nu när jag sett så mycket av dig så känner jag dig. Så nu kan jag le lite i mjugg och igenkännande nicka". Det kanske är så man skapar nya vänner? genom att först släppa på alla hämningar och bara tillåta sig själv att vara? Och sedan hälsa lite snett på varandra? Jag vet inte?

Nå – förhoppningsvis så är utemiljön snart klar så jag slipper smyga hem på mornarna bara för att slippa möta hantverkar´n. Hoppas allt är glömt snart.

På Facebook har en av min pappas släktingar skapat en grupp med min farfarsfars alla avkomlingar. Han hade 11 barn!!! Min farfarsfar alltså. Oscar Eriksson hette han. Jag kommer faktiskt ihåg honom. En kort (vi är rätt korta på pappas sida av släkten) gammal gubbe som var snäll. Han kunde (enligt sägen) stilla blod.

Nu kom jag bort från ämnet, vad jag ville säga var att i denna grupp så skall vi presentera oss och vem som avlat oss. Jag är redan helt lost. Vem är vem och vem är barn till vem och hur och hur många syskon och vem bor där och varför?

Men en jäkligt rolig grej är det. Tänk vad sociala medier kan skapa eller vad de kan åstadkomma. Jag hoppas att min pappas kusin som startade gruppen fixar en släktträff i sommar. Det vore väl något va?

Med det så säger vi hej!

Kärlek!