Vissa saker stannar man bara kvar i. Om det är förhållanden, en dålig ovana, ett visst mönster. Ibland så blir man hemmablind och varken törs, vill eller orkar stanna upp, fundera och ta det där skrämmande steget framåt.

Ni som känner mig, eller ni som nån gång läst den här bloggen vet att jag har en fjantig last på söndagarna. Väldigt barnslig.
Varje söndag så köper jag söndagsbilagorna från Aftonbladet och Expressen. När kidzen sommar så läser jag dom i sängen, sida upp och sida ned. Jag plöjer genom dom och fullkomligt vältrar mig i allsköns skvaller, recept och levnadshistorier.
Det är en vana jag haft i väldigt många år. En rätt dålig ovana då det faktiskt utan att jag förstått det har påverkat mitt liv.
Har bägge bilagorna inte funnits på min mack har jag kört vidare till nästa. Har jag nattjobbat på söndagar har jag köpt dom och lekt att det är söndagskväll på en måndagsmorgon.
Det har tagit tid, pengar och stört mitt sociala liv lite.

Nu – de senaste veckorna har jag faktiskt stått emot. Jag har sett dom. Petat på dom lite men valt bort dom. En dålig ovana, ett slags beroende i avmattning.

Detsamma kan man säga om annat i mitt liv. Jag är avmätt. Trött. Jag har roligare saker att göra i mitt liv. Roligare saker att vänta på. Att ta det där steget är jobbigt. Men – om man inte gör det? Vem skall göra det då?

I övrigt är jag sjuk. Igen. Min förra barnvecka låg jag i feber hela helgen. Denna barnveckan i feber, halsonda och en hosta som verkar vilja hosta upp mina lungor. Vilken tur mina kidz har va?

”Hej ungar, vad kul att ni kom, mamma skall liga död i soffan/sängen hela veckan, jag ska bara hosta upp mitt gröna slem så skall jag absolut kramas med dig sen”.

Nå – jag lever ju iallafall.

Hej!