…Och jag firade in både julen 2012 och det nya året 2013 med förkylningen från "hell".

Jag har legat i feberfrossa. Trots dubbla täcken, nattklänning, mysbyxor, tjocksockar och mössa samt min mirakelmedicin – två alvedon och en ipren var tredje timme – så har jag frusit. Det var inte en av de vackraste stunderna i mitt liv och faktiskt en av de stunder när jag var patetiskt och sorgligt medveten om att jag faktiskt i allra högsta grad är S I N G E L!

I dessa, de svagaste av mina stunder så önskade jag nog att en knight in fakking shiny armour skulle komma ridandes på sin vita springare, leverera varma och kalla drycker, lägga sin svala hand på min faktiskt brännheta panna och tycka synd om mig.

Nå – riktigt så är det ju inte. Det finns faktiskt inget sexigt över en svettandes, yrandes kvinna som tappar rösten och ligger och högljutt förbannar alla elaka bassilusker som verkar ha bosatt sig i kroppen. Jag betvivlar på att ens en knight in fakking shiny armour skulle vilja kliva in i sjukdomarnas högfäste just då. Jag klandrar ingen.

På självaste nyårsaftonen, som jag och barnapappan beslöt oss för att sjukligt fira tillsammans, gick jag och lade mig klockan 22:00. Blev väckt av ovanstående kvart i tolv och tvingades ut för att titta på de dimhöljda bergens raketer…

Det som egenligen är mest förvånansvärt i hela den här historien är väl att medan både jag och barnens far ligger i varsin lägenhet, minst lika sjuka (men jag undrar om inte han nog var snäppet sjukare? Ni vet – en mans förkylning och allt det), så har ingen av barnen har ens haft det minsta tillstymmelse till feber?

De har varit piggare än piggast och jag är ledsen att behöva säga detta, men de har haft skittrist. Enda gången i mitt liv som jag faktiskt uppmuntrat barnen att spela tv-spel och sitta vid datorn så mycket som det faktiskt bara är fysiskt möjligt att göra.

Jodå, på ett sätt så är det nog bra att avsluta 2012 med sjukdomar. 2013 kan ju bara bli så mycket bättre. Det enda jag dras med nu som ett litet momentum över farsoten som drabbade mig är heshet. Jag låter som en nerrökt whiskeykärring, eller gubbe, take your pick. Hade jag varit sångerska hade jag låtit minst lika häftig som Marianne Faithful. Jag lovar.

Med detta sagt vill jag önska er alla kärlek, vänskap och förståelse för era sjuka singel vänner därute. Varför inte dra på er en rustning, leta rätt på en vit springare (jag antar att det går lika bra med en vit bil) och leka lite knight för era älskade vänner.