Jag kommer ihåg när jag var yngre.

Jag kunde arbeta en hel natt, sova några få timmar för att senare på dagen vara pigg som en lärka. Skulle jag på fest så var det inga problem. Vaddå sömnbrist?

Nu, när jag har jobbat natt så tar det flera dagar innan jag kommer i fas igen. Första kvällen är en bedrövelse. Jag är så trött och vill helst bara sova, sova, sova! Andra kvällen likaså. Det tar alltså två dygn för min kropp att fatta att man skall sova på natten och vara vaken på dagen.

Vad är det som händer med mig? Börjar jag på att bli gammal eller är det min kropp som är så förbaskat korkad nuförtiden?

Jag vill naturligtvis tro på det senare alternativet. jag har nu nog med ålderskomplex som det är. Skall jag verkligen behöva dras med det faktumet att min kropp är gammal? Näe, jag tror inte det va?! Jag lever i förnekelse ett tag till. Att jag somnade i soffan lagom till "bompa" är bara för att det är så mysigt att somna till det!

Vet ni vad jag sitter i soffan och gör nuförtiden då? Jo, lyssnar efter de där mössen som jag numera VET finns inne i huset. Jag tror inte riktigt att ni förstår hur jobbigt jag har det på kvällarna. Inte nog med att jag måste sitta och lyssna efter droppande (en klockas tickande är vansinnigt likt en droppande vattenkran om man anstränger sig ordentligt), eller sniffar i luften efter misstänkta mögeldofter. Kikar i taket om jag ser vattenrosor (vilket är en omöjlighet, jag vet ju egentligen det då taket i vardagsrummet är golvet i barnens rum o där finns det då rakt inget vatten) dessutom så måste jag nu lyssna efter möss som springer både inne i väggarna och utanför. Att vara mig är ett heltidsarbete i sig. Jag borde få betalt av mig själv för att orka med detta OCH dessutom ett riktigt jobb.

Jag undrar om jag skall skriva det i min CV?

Nuvarande arbetsgivare: Mig själv

Vanligt förekommande arbetsuppgifter? Att stressa upp sig för småsaker, noja, lyssna efter inbillade ljud som KAN vara en potentiell vattenskada, möss eller andra hemskheter som kan drabba en stackars husägare.

Det är så konstigt det där, för jag är ju egentligen inte en nojig person. Jag är Ko-lugn i stressade situationer. Men inte hemma. Jag har nog inte riktigt vant mig vid tanken på att jag är husägare och om någonting går sönder så kan jag inte bara ringa Bostadens vaktmästare så fixar hon biffen. Utan allt skall vi göra själva. Vilket enormt ansvar!

Nej, nu tänker jag göra natt!

Inga nojor i natt, jag lovar! (jag tänker stänga dörren till vårt sovrum och spela Rockklassiker på högsta volym, då hör jag ingenting :-)

Tidigt i morse, alldeles för tidigt för att vara en lördag om ni frågar mig, väckte Smilla oss med ett högljutt jamande.

Jag stapplar upp ur sängen, struntar i att ta på mig glasögonen och ser därmed inte vad hon skriker för. Jag konstaterar krasst att hon lever, hon blöder inte och beslutar mig för att hoppa i säng igen. Smilla ger sig dock inte utan fortsätter sitt ihärdiga jamande så jag tar på mig glasögonen denna gång, kliver upp, fast besluten att kasta ut henne när jag ser anledningen till hennes jamande.

SmillaBäjbi har varit en duktig katt och fångat en mus.

Om ni läst mina tidigare inlägg om SmillaBäjbis råttfångarkunskaper så vet ni att hon gör det med jämna mellanrum, tar in möss alltså. Jag var fast övertygad om att hon varit ute, tagit in en mus och dödat den inomhus. När det plötsligt slår mig...Smilla har varit inne HELA natten!!!

VI HAR MÖSS...INOMHUS!!

Hur kan det komma sig? Hur kom den in? Vart kom den in?

Så kommer vi på. När vi rev vårt gamla kök så blev det en glipa mellan golvet och väggen. Stadsbor som vi är så tänkte vi inte mer på det. Utan vi lämnade det sådär. Vilket i sin tur beredde en öppen väg för dessa gulliga små skogsmöss. Det var precis som om vi bjöd in dem.

Genast så kommer min noja upp...Hur många möss har vi egentligen inne? Bara för att SmillaBäjbi fick ta på en, så behöver det ju inte betyda att det inte finns fler i huset. Vi kanske är stolta (går naturligtvis att diskutera om stoltheten där) innehavare av en mus- koloni?

Hela Sörjälas små skogsmöss kanske huserar i vårt hus just nu? Deras samhälle har sin centralpunkt i vårt hus. Vårt hus är deras Vita hus i Washington. Deras Stadshus, torg, stadskärna om man så vill!

Nej, nu blir det en ordentlig sanering av hela huset. Från topp till tå! Och ytterligare en grej för mig att noja över.

Ja, så här går det när stadsbor flyttar på landet. Då flyttar skogsmössen in i deras hus för vi stadsbor har inte vett att täta ordentligt.

Ja, det är bara att erkänna. Jag kan inte sticka! Jag och finpillrigt handarbete passar inte ihop. Klart att jag lärde mig i skolan. Där kunde jag både virka och sticka, men ju äldre jag blev desto längre bak i minnesbanken åkte mina kunskaper i handarbete. När jag väntade Jack så inhandlade jag garn, stickor och köpte en lättläslig stickbeskrivning så att min lilla nyfödda bebis kunde få fina stickade kläder av sin mor.

Oj, vad jag slet med den där stickningen. Bara för att lägga ned den i lådan. När jag väntade Noah så kom den upp igen. Men, jag insåg snabbt mina tillkortakommanden och bad Svärmor sticka istället. Och så har det fortsatt...Snälla svärmor har stickat sockar på sockar. Fina söta små vantar och koftor till barnen. När vårt sockförråd tryter så ringer jag till Svärmor och gullar med henne så poppar det fort upp några sockar hos oss bara några dagar senare.

När barnen ville ha Åremössor så ringdes det till farmor som genast satte igång med stickandet. Även lilla jag fick en fin rosa Åremössa.

Själv, har jag fått stå där med skammen när folk har frågat om det är jag som stickat. Böjandes huvudet har jag varit tvungen att nekande säga Nej, det är svärmor som är så duktig.

Nu skall det dock bli ändring på detta. Ty här i vår lilla söta by så finns det några tappra eldsjälar som har startat (eller om det funnits ett tag, det vet jag inte) ett stickcafé. Där man skall få hjälp med stickandet. Jag kommer att stå där, bultandes på porten (kanske, om jag törs). Ivrig att få komma in!

Snart kanske även jag kan sticka sockar, vantar och koftor till mina barn? Tänk att en femtonårig lång längtan snart är över!

Ps: Svärmor...jag skulle vilja ha ett par nya tjocksockar. Å Ebbe behöver, Å Pär, Å Jack, Å..Ja, alla behöver faktiskt nya. Gulle dig :-)

Som sagt, söndagar är inte min största inspirationskälla. Jag undrar varför? Kan det bero på att söndag är vilodagen? Jag vet inte.

Så nu stoltserar våra vita lakan med denna snygga målning!

* Obbolaspöket är en relativt ofarlig figur som bor här runtikring vårt hus, när det händer saker som vackra målningar på tapeter, rivna tapeter, tuschstreck på stolar och diverse andra saker som vi föräldrar inte är så förtjusta i så är det ALLTID Obbolaspöket som varit framme. Han är en busig rackare, men han är väldigt snäll!

underbara gåvor i genetiskt arv.

Av min käre far:

Tendensen att bli överviktig. Kort, dåliga knän, torr hy och snygg potatisnäsa!

Av min kära mor:

Förmågan att redan vid den tidiga åldern av 25 år bli gråhårig!!

Så nu, eftersom det var ett tag sen jag färgade mitt hår så sitter jag nu med färg i håret. Jag ogillar verkligen skarpt att vara tvungen att färga håret var och varannan vecka.                                                                                                                                            För När jag fick förmågan av min Mor att bli gråhårig tidigt, så fick jag som kompensation av min far, gåvan att ha hår som växer som ogräs med en kvalite som är starkare än hästtagel! OM så inte detta var nog så rinner färgen av mitt hår med ett jämnt intervall av två veckor! Ja, Ibland så är det roligt att vara jag.

Försök nu att se bilden av mig framför er:

Kort, överviktig, extremt torr hy som fnasar varje vinter, en stor potatisnäsa som stoltserar i mitten av ansiktet. grått långt hår!

Ja...Fanns det inte häxor i Obbola tidigare så finns det nu i alla fall!

Vad har hänt i vårt Olsénska hem då? Ja, vi har blivit bjudna på finmiddag av min underbara mamma. Droskan blev invaderat av hungriga Obbolianer.

När vi bodde inne i stan (för vad som känns en evighet sedan) så var vi ofta på Droskan och tog en bit mat. Det var perfekt, en restaturang nära hemmet. Billig och god mat. Nu, när vi bor på "icke gångavstånd" till Droskan har det faktiskt aldrig blivit av. Förrns i går kväll då.

Oj vad gott det var, trevligt sällskap, barnen höll sig någorlunda lugna och vi skrattade mycket. En perfekt lördagskväll med andra ord.

Nu är det söndag och jag funderar på vad jag skall göra idag. Jag läste i VK att det var loppis både i Obbola på folkan och i Stöcksjö. Hm, undrar om det är värt ett besök?

Jahaja...Som vanligt så lider jag av söndagsblockering.

Jag skulle önska att jag kunde skriva så där fyndigt och roligt / Intressant/ läsvärt/ spännande. Men, jag gör ju inte det på söndagar. Inspirationen står i stiltje. Noll, nada! Inläggen som skrivs liknar mer dagboksinlägg:

- Hej dagbok. Idag har jag... o.s.v

Det är ju inte riktigt meningen men, det får bli vad det blir.

Nu skall jag försöka få liv i min man, plocka undan lite grann och sedan besluta mig för vad jag skall göra idag.