Mamma till Fyrafinakillar. Skriver om allt och inget, mest ordbajsar jag. Om ironi vore ett tilltalsnamn skulle det vara mitt, stundvis iallafall.

Min största passion i livet (förutom mina barn) är böcker, men av någon outgrundlig anledning så kan jag inte skriva om det. Jag kan nämna dem i förbifarten liksom bara.

Det jag skriver här representerar på inget sätt någon av mina arbetsgivare, mina ideella uppdrag eller någon av mina vänner eller min familjs åsikter.

Jag skriver som jag. Jag är jag - bara jag.

 

Skrivs av

Visar inlägg med etikett jobbet
Visa träffar från alla bloggar

Lunchbloggning!

 

Jag kom just tillbaka från vår LunchPromenad och då kom jag att tänka på en sak:
 
Jag är en IDOL!!
 
Ha, ha! Nej. Bara i mina barns ögon även om detta absolut inte är att förkasta på något sätt så kan jag väl inte stoltsera med att jag har en bra sångröst passande nog IDOL juryn.
 
När Noah var liten och jag skulle sjunga god natt visor för honom så skrek han i högan sky:
-Nej mamma… sluta sjunga!!
 
Ja, nu kanske ni får en liten bild av hur bra jag sjunger. Men jag gör det, mer än gärna för att jag tycker det är roligt att sjunga och jag mår bra när jag får kackla som en höna. Barnen (som faktiskt är vansinnigt musikaliska trots deras mors totala brist) lider i smyg och maken som älskar mig säger ingenting mer än att han får ett litet pinat uttryck i sitt annars så vackra ansikte.
 
Men, jag vet mina brister och skulle aldrig för mitt liv få för mig att ställa mig inför en hel idoljury, en hel tv-värld bara för att någon stackars människa ljugit mig blå och sagt att jag kan sjunga.
Frågan som alla ställer sig är:
 
Varför, varför, varför, varför, får folk för sig att de kan sjunga? När de helt klart inte kan?
Har de aldrig sett uttrycken i folks ansikten när de sjunger? Har de aldrig spelat in sig själva och lyssnat? OK, de kanske har sjungit kareoke någon gång i fyllan och folk har jublat, men… kan man säga att man är en världsstjärna då? På fyllan sjunger alla någorlunda bra, omdömet försvagas rejält som ni kanske vet.
 
Vi pratade om det på jobbet i går, om hur man skäms när en del människor ställer sig upp och sjunger, totalt omedvetna om sin egen brist på sångförmåga. Varför skäms man egentligen?
 
Jag tror att man skäms för att de som står där och gör bort sig inte har vett nog att skämmas själva. Vad tror ni?
 
Hemtex skulle kunna tjäna en massa pengar på att sälja ”skämskuddar”. Speciellt framtagna kuddar som döljer både ansikte och öron men som tillåter andning ändå. Jag vet att jag skulle köpa en till varje familjemedlem.
 
I kväll har IDOL turen kommit till Umeå, jag hoppas för min egen skull att ingen som jag känner står däruppe och gör bort sig själv. Jag tänker nog inte se…Jag har ingen ”SKÄMSKUDDE” ännu.

Åldersnojja, bekymmersrynka eller bara gammal hederlig kris?!

I dag känner jag mig GAMMAL!!!

Inte en dag yngre än 75 år om jag skall vara exakt. Kan det vara därför som jag i ett hysteriskt försök att bevara min (forna) ungdom klippte lugg alldeles nyss?

Ja, mest troligast så är det därför. På ett ganska patetiskt sätt så tror jag att det får mig att se några futtiga år yngre ut än vad jag egentligen är. Detta är ganska korkat av mig egentligen, jag gör samma sak varje år, klipper av mig luggen och sekunden som jag satt saxen i luggen så får jag ångest av kollosala mått. Snett och vint är det dessutom...

Jag förstår inte varför jag gör detta mot mig själv, år efter år efter år. Jag är ju rätt nöjd med att vara mig själv och trivs med de år som gud har gett mig. Men... jag är välan bombarderad av all propagande som resten av den kvinnliga befolkningen. Om man är något eller någon så är man ung, snygg och smal!!!

Jag är någon fastän jag varken är något av dessa ovanstående sakerna, tänk om jag bara kunde lära mig att jag är det alla 365 dagar/år och inte bara 364 som jag verkar tro!!!

Nja... nu får mina kollegor i alla fall något att skratta åt på jobbet i morgon! Det är OK, jag bjuder på det.

Linnéa with her bang...

*bang= Lugg!