Ingenting...jag har varit och gjort klart mitt gästspelande. Det var trevligt att få träffa alla mina gamla kollegor igen. Dom är ju faktiskt jättegulliga.

Jag saknade en del som var hemma med sjuka barn men jag kan ju inte få allt jag pekar på här i världen.

Av olika anledningar så skall jag nog ta en lite yttepyttepaus i mitt bloggande. Men, var så säker. Jag kommer tillbaka. Inte just nu bara.

Nu är det mycket...

Tills dess så får ni hålla till godo med detta...

 Av Edith Södergran

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

Så, tills vidare...Puss & Kram

Cornelis Vreeswijk - Till Linnéa Via Leonard Cohen Linnéa vad vill du höra Jag glömmer det varje gång Jag har något i mitt öra Som kanske kan bli en sång Det darrar ju i gitarren Den ber om ett vackert grepp Nu öppnar jag etuiet Och kysser din underläpp Sitt stilla och tyst Linnéa Här kommer en vacker vers En frånvarande skall meja Jagar mig kors och tvärs Ett krumhorn och två tymbaler Försvinner långt härifrån Gitarren skälver i famnen På min moders ende son En eskimå öppnar ett fönster Då blir hela rummet svalt Ut strömmar förföriska dunster Det rimmet var genialt Du vet jag kan hålla värmen Det vet du nog att jag vet Jag är lika varm som saturnus minst Och stark som en järnmagnet Nu är snart den visan färdig Det märker du redan själv Fram flyter min penna värdig Som timret i någon älv Sitt stilla och tyst o vänta Bli kvar i din tavelram För när jag har skrivit färdigt Linnéa Är pennan så gott som lam Nu blir alla stjärnor matta Och stelnar till som staniol I öknarna torra och platta Framspringer det vattenhål Och mörkret viker om natten Och än är det inte dag Linnéa här är din visa Linnéa, och här är jag

Cornelis Vreeswijk - Vacker Visa Till Linnéa

Munnen full av russinflarn, handen full av skinka.
Du är allt ett ljuvligt skarn, du din lilla slinka.

Du är allt en ros & lilja, du är allt en man kan vilja.
Du är allt en man kan få, du är allt jag tänker på.

Maka på dig lite du, gott om plats i sängen.
Får jag lov att här och nu, utforska terrängen.

Ser man på du är ju naken, ser man på du är ju vaken.
Att du är det ser man på, som envar lätt kan förstå.

Munnen full av mjuka bröst, handen full av vilja.
Och jag svär med säker röst, inget kan oss skilja.

Ljuset slocknar inte alls du, kom slå armen om min hals du.
Lite mera lite till, gärna det ifall du vill.

Munnen full av russinflarn, handen full av längtan.
Kom nu ska vi göra barn, du mitt hjärtas trängtan.

Sängen mjuk i tysta huset, kom nu får vi släcka ljuset.
Du är schack och jag är matt, tack detsamma hej god natt

Jag tycker den är faktiskt ganska så bra denna visa:-)

Ni vet den där tonårskärleken som följer med er vart ni än går? Den som gjorde så ont, som brände och sved men samtidigt lyfte er till skyarna?

Den där kärleken som nästan blev en besatthet. Den där kärleken som dina föräldrar oftast inte uppskattade eller godkände.

Sedan, när kärleken tog slut, vilket det gjorde i omgångar. Så var det alltid från hans sida. Och själv så låg man hopkrupen i fosterställning och grät i flera dagar.

För tonårskärleken var det aldrig så allvarligt, han fann fort en ny. Ibland en av dina vänner. Vilket alltid resulterade i nya fosterställningar, gråtandes.

Ja, inte avundas jag tonåringarna som har kvar sina tonårskärlekar :-)

Min tonårskärlek bor kvar här i Umeå. Jag vet inte riktigt om han är gift men jag vet att han har barn i alla fall. Nu var det flera många år sedan jag såg eller tänkte på honom men idag, just idag kom jag att tänka på honom.

Undrar hur han mår, hur han lever, hur han ser ut. Om åren behandlat honom väl eller om han rasat ihop totalt.

Jag hoppas att han är lycklig...

Ja, för små barn behöver inte livet vara så komplicerat. Ge dem en skön kudde och livet är komplett.

Idag tänkte jag ta mig en joggingtur. Förhoppningsvis efter de har plogat vägarna.

Imorgon skall jag gästspela på "gammjobbet". Dricka Gokaffe där och surra ihjäl mina gamla kollegor.

Återkommer med mer när jag druckit mitt morgonkaffe.

Puss & Kram

Nu var det länge sedan jag uppdaterade er om mitt vansinnigt intressanta liv. Jag förstår att ni haft abstinens. Nå, frukta ej er väntan är över.

Vad har hänt då? Något superduper intressant? Något livsomvälvande? Något som riktigt Rocked my world?

Näe, faktiskt inte.

En sak har jag gjort, jag gick in till en friskola. Berättade för rektorn där att jag är bibliotekarie och att dom behöver mig. Så han snart kan förvänta sig att anställa mig :-) Undrar om han var beredd att ringa efter farbröderna med de tighta vita tröjorna? Ha, ha! Han tror säkert att jag skämtade men det gjorde jag inte. Jag var blodigt allvarlig.

Jag har fått lite andra bra tips idag åxå, men dom tänker jag hålla för mig själv ett tag till...Suga lite på karamellen och fundera om jag törs.

Igår och idag har jag inte tränat något. Lite ångest har jag nog. Nå, jag tar igen det imorgon ordentligt tänkte jag.

Puss & Kram

Tänk om jag inte kommer in?

Varför har jag inte ringt och frågat dem? Varför har de inte hört av sig?

Jag bara nojjar och nojjar, över allt och ingenting.

Jag skall sluta med det nu. På måndag… Då skall jag sluta med sånt.

Till dess så nojjar jag runt ett tag till, oroar mig för det mesta. Det är ju sån jag är, tills på måndag i alla fall.

Puss O Kram

Jag vet inte?

Trött, förmodligen eftersom jag arbetat inatt.

Less? Nja...lite grann kanske.

Sur? Näeh, inte ett dugg. fast jag har all anledning som helst att vara det då elräkningen gick Sky high!

50 minuter kvar innan jag får bege mig hemåt.

Zznark!

-Ja, jag kanske skall gå ned i källaren och leta rätt på mina "smalkläder"?

Så, ner i källaren, rota och leta som en galning bland alla säckar och lådor innan jag till slut fann det jag letat efter!

Mina smalkläder!!!

Glad i hågen så började jag försöka sortera upp dem i storleksordning:

X-Small, Small och Medium.

Jag började naturligtvis med den minsta modellen som Nästan, men bara nästan kom ovanför mina smalben. Nå, jag suckade inte så mycket för det utan fortsatte glad i hågen med Small. Hmm...? Jag undrar om de har krympt lite grann nere i källaren? Vidare till medium och även om jag faktiskt fick på mig dem så satt de inte så bra.

Försök att tänka er en risgrynsgrötstub som någon klämt på en massa snören, alldeles för hårt satt. Ungefär så såg det ut. Det vällde över... inte bara här utan där, och där och där.

Men, jag har nog kommit på det, kläderna HAR krympt nere i källaren. Vi fick ju en vattenskada och även om de ligger i vattentäta påsar är det klart som korvspad att kläderna krympt. Ordentligt. Jag skall nog kontakta vårt försäkringsbolag tror jag?!

Lite deprimerad över mina kläders snopna krympning så tog jag en liten joggingtur. Så långt som jag kunde innan mina nedre regioner satte P för det.

Nu tänker jag nog duscha och försöka städa undan innan maken kommer hem och finner sin ordning i källaren oordnad.

Puss & Kram

Man kan ju tro att det är samma sak men icke då. Igår fick min syster, som av en händelse råkar vara spinninginstruktör på Medley inne i stan, med mig på ett av hennes spinningpass.

Jaja, tänkte jag som faktiskt har fått upp flåset rätt så bra nu under dessa veckor. Hur svårt kan det där vara, egentligen? Det var ju i och för sig säkert 6 år sedan jag satt på en spinningcykel sist men det går säkert jättebra, tänkte jag.

Rätt så kaxig så ställde jag mig vid cykeln men styret satt ju löst och sadeln var helt lös? Hm, skall det vara så? Nä, tänkte jag efter. Klart att det inte skall vara så. Så jag tjuvkikade på mina cykelgrannar och försökte härma dem men det gick inte så bra. Till slut såg min syster mina desperata försök att få till cykeln så medan jag satte mig på sadeln så fixade hon till cykeln till mig.

Hm, ett mindre nederlag tänkte jag. Jag borde ju kunna detta!

Nå, nya tag nu när passet snart börjar. Stolt så satt jag då där, på sadeln och började trampa runt med pedalerna som jag såg grannarna göra. Men, där det såg lätt och enkelt ut för dem, balanserandes på ena stjärthalvan så höll jag upprepade gånger på att fullkomligen trilla av cykeln. Sadeln är ju för smal. Den är inte gjord för bredstjärtade kvinnor som mig i alla fall. Så jag vinglade fram och tillbaka medan jag försökte få till samma nonchalanta blick som resterande spinnare.

Nå, första låten började och kaxig som jag var så tog jag i ordentligt. Jag har ju numera en bra kondition. När andra låten satte igång började jag se mig omkring efter nödutgångar. För visst var det outhärdligt varmt härinne? Droppade det inte från taken? Nehepp, det var visst min svett som rann.

Då sade min syster, spinninggalningen själv : -Japp, kom igen nu då... Nu är uppvärmningen slut!

VAD? Uppvärmningen? Jag som trodde att vi redan satt igång, mina ben kändes som gelé, hjärnan som potatismos och svetten strilade ned för mitt ansikte. Och detta var bara uppvärmningen?!

Som ni kanske förstår så gick resten av passet i intensivt tempo, mina stackars nedre regioner var mörbultade av sadeln så jag kunde för mitt liv inte sitta ordentligt men inte heller stå då mina ben var helt bortdomnade.

Men, roligt var det och jag lovar. Jag kommer att gå fler gånger. Förutsatt att mina nedre regioner hämtar sig från den ondsinta behandling som den blivit utsatt för.

Detta är min syster, spinninginstruktören!

Puss & Kram

Jag har ännu inte fått veta om jag kommit in på kursen som jag så desperat vill gå på där i början av April. Jag kanske till och med måste ringa dit och höra mig för hur det går för dom? I värsta fall så tar jag mitt pick och pack, stoppar på mig datorn och drar till den stora huvudstaden i alla fall. Jag kan låna lite böcker på biblioteket och skriva för mig själv. Jag, min dator och förhoppningsvis en tv. Kan livet bli så mycket bättre?

För lite andrum behövs, även för den mest ultimata fyrbarnsmodern :-) *haha*

Jag har även grava funderationer på att klippa av mig mitt långa hår. Nu når det nästan ner till midjan och jag vet inte...kan en mamma ha så här långt hår? Ser det inte bara barnsligt patetiskt ut? Luggen som jag så patetiskt klippte i höstas är på väg ut igen. Ja, herregud. Vilka I-landsproblem jag har.

Näe, sluta terrorisera er med mina patetiska små inlägg och göra någon nytta här hemma.

Puss o Kram

Tidigt, alldeles för tidigt i morse så vaknar jag av att Alfred står och kvider i köket. Det visar sig att min bebis har magsjuka.

Han har kräkts i vardagsrummet, i köket och fortsätter kräkas i en hink som mamman snabbt hämtar.

Så, Leos får gott vänta. Vi stannar hemma och kurerar oss. Vilken tur att jag, som den ultimata modern har ett vitpepparkornsförråd hemma.

Nå, Leos finns ju kvar ett tag till.

Hoppas bara att ingen annan blir magsjuk!

Vi var ganska så nöjda, det var den nyaste bilen vi någonsin köpt och den gick som en klocka. Ett tag i alla fall. Tills i somras när jag och maken skulle ta en resa till IKEA. När vi kommit till Nordmaling så lade bara bilen av, hackade och ville vila ett tag. Nå, eftersom vi älskade vår bil så fick den vila ett tag men vi tordes inte riktigt fortsätta så vi vände om hemåt. Ingen IKEA denna gång med andra ord.

Sedan var det som om själva fan farit i bilen, den började stanna var och varannan gång vi körde med den. Vi kollade oljan, vattnet, herregud, vi lämnade till och med in den men det finns inga som helst indikationer på att det är något som helst fel på bilen. Ja, förutom att den stannar när den blir lite trött då. Bilverkstaden förstod inte vårt problem då bilen vägrade bete sig som den brukar, nej då...den gick som en klocka hela tiden. Verkstaden sa till och med att det var en bil i bra skick. Ja, den är en lurig jävel vår bil.

Efter inlämnandet till verkstaden var det som om bilen förstod att vi började tappa tålamodet med den. Så den skärpte till sig ordentligt ett tag för att nu, de senaste dagarna bli helt galen. Jag tar mig knappt in till stan nuförtiden innan den stannar, vill vila ett tag för att sedan hackande fortsätta.

Så, från att vara en älskad medlem i vår familj så har bilen blivit den mest hatade någonsin. Ingen vill ta i den med tång ens. Jag, som är en känslomänniska tar det naturligtvis väldigt personligt. Bilen hatar mig, det är jag helt övertygad om.

Ändå så pratar jag med den, gullar varje gång jag startar den. Strör superlativer över den men det verkar inte spela någon som helst roll...den har bestämt sig. Den skall bara jävlas med mig.

Så, ni förstår när jag blir rik, då skall jag inte göra mig av med den svarta döden. Nej då...jag skall spara den och varje gång jag är irriterad över något så skall jag ta mitt brännbollsträ, traska ut till Svarta döden och göra av med lite frustrationer. Och vet ni vad? Jag kommer inte alls att ha dåligt samvete.

Vad har jag gjort idag?

Idag har jag varit på ett utvecklande möte på UNIFLEX, lärt mig the do´s and don´ts vid en eventuell anställningsintervju. Man skall INTE vara arrogant, inte ljuga, inte komma dit doftande som en askkopp osv.

Jaha...DET visste jag inte. Jag trodde att eventuella arbetsgivare nästan krävde att man var ohyfsad, otrevlig, luktade illa. Pratade skit om tidigare arbetsgivare och beter sig som en skitstövel helt enkelt. Se där vad man får lära sig mycket.

Förvisso så var det ett bra samtal, för dom som inte vet sådana saker. En del tips och trix fick jag med mig så det var ju bra...

När mötet var avklarat gick jag en liten vända på stan, kikade in i lite butiker och grämde mig åt att jag inga pengar hade. Rackarns vad fina klänningar det finns nuförtiden. Bara för att vi ger bort våra pengar till Umeå Energi så kryllar det av fina klänningar och kjolar i varje butik *muttrar* Maken hörde på radion om att lågenergilampor kunde göra så att de nya mätarna fick spunk...tänk om det vore så enkelt för oss??!! Vi har ju nästan bara lågenergilampor...nu när jag tänker efter, så har vi nog bara lågenergilampor!

Japp, Umeå Energi, ge oss pengarna tillbaka. Det är lågenergilampornas fel!!

Nå, efter den bittra promenaden på stan så tog jag en (snarare 3-4) kopp gott kaffe på Costas och tjyvlyssnade på vad mina medgäster pratade om. Det var allt från Facebook till huruvida en del skulle anställa vissa personer (japp, jag satt bredvid tre kvinnor från en viss assistansförmedling här i stan). När jag satt där så ringde det i deras telefoner nästan konstant. Så det är ju bra för alla brukare, folk vill verkligen jobba som assistent.

Även om jag tjyvlyssnade lite (jag läste faktiskt en bok samtidigt så så mycket lyssnade jag inte.) så skämdes jag inte. Det var så mysigt att sitta där, smålyssna lite på andras sorl och bara vara. Fantisera lite kring dem som personer, hur de var, är, kommer att bli.

Japp, idag har jag haft en riktigt BRA dag. Med mig själv som bästa sällskap.

Puss & Kram

Även om jag då och då kan sakna bebistiden och verkligen längta tills jag får gosa med en liten igen så är det så skönt att mina barn med lite assistans klarar sig bra. Var sak har sin tid och jag har gjort bort bebistiden, aldrig mer igen *skönt*. Nu förlitar jag mig på mina nära och kära att de tillfredsställer mitt bebisbehov.

Nu har jag bryggt mig en ljuvligt god kopp kaffe och tänkte dricka den medan jag uppdaterar mig på era bloggar.

*sträcker på mig som en katt i solskenet*

Puss & Kram

Jag dricker så mycket kaffe att det känns som om mina vener är fyllda med kaffe. Vilket faktiskt inte gör så mycket. Jag gillar kaffe. Kaffe är gott, speciellt på kvällen när det nästan känns lite förbjudet att dricka kaffe.

Vilken liten daredevil jag är va?

Dricka kaffe så här på kvällskvisten *tihi*

Nu har vi bestämt oss i alla fall, jag och pojkarna tar en tur till Leos på torsdag.

Förra gången vi var där var faktiskt även det en torsdag…

Jag håller tummar och tår för att det inte blir någon mer brytningsolycka, det orkar jag inte med.

Noah, som dyrt och heligt lovade att inte hoppa mer i den uppblåsbara rutschkanan tänkte visst inte hålla det löftet. Vi får se om jag törs släppa iväg honom.

Är ni där och ni ser en tant (jag då) våldshålla en förpubertal, obstinat blond kille samtidigt som hon skriker – NEJ, INTE RUTSCHKANAN!!!

Då kan ni slå er i backen på att det är jag.

Nu måste jag nog göra något känns det som.

Puss & Kram

Mycket snö blir det:-)

Jag ogillar skarpt måndagar. Det spelar ingen roll att jag är ledig, det är som om måndagen som sådan har en skarp och ogillande klang när man säger det. Lyssna bara:

-Måååånndaaaag!!

Visst låter det otrevligt?

Att det är internationella kvinnodagen idag gör väl lite skillnad men inte speciellt mycket. Jag vet inte riktigt vad som förväntas av mig idag? Skall jag slita av mig min Bh, springa runt på stan och sjunga -Åhh, tjejer?

Eller skall jag storma in på alla mansdominerande arbetsplatser och skälla ut dem för att männen är i majoritet?

Idag kanske är dagen som alla mina män (jag råkar ju bara ha 5 stycken av manligt kön hemma) skall passa upp på mig. Idag kanske är dagen som jag slipper göra någonting hemma, jag får ligga i soffan, äta praliner och läsa mina böcker utan att jag behöver göra något? När barnen vill ha lunch så säger jag bara:

-Nej, idag är det min kvinnodag, du får göra din egen lunch. Jag firar att jag är kvinna.

När minstingen behöver hjälp med torkningen på toaletten så säger jag:

-Lär dig, du är kille, jag är kvinna. Idag är det min dag!

Jag vet faktiskt inte. Vad förväntas av mig idag? Är det någon som vet?

Eller idag kanske är dagen som jag skall göra alla traditionella sysslor. Safta, baka, sylta. Storstäda, putsa vårt silver?

Ta på mig förklädet och hylkan och bara se så där allmänt ultramoderlig ut? Åh, inte är det så himla lätt att vara kvinna idag, här har vi en egen dag, men vi har ingen aning om vad som förväntas av oss denna kvinnliga dag.

Jag tänker i alla fall måla mina naglar, plocka mina ögonbryn, kanske göra en ansiktsbehandling. Ja, bara sånt som JAG gillar.

Politiskt korrekt eller ej...Det struntar jag högaktningsfullt i!

Jag har en liteyttepyttebror som är 7 år yngre än mig. När vi växte upp så var han odräglig, jobbig och bara allmänt dryg. Förmodligen så var mina känslor besvarade med samma mynt, ty i hans bebisbok fann jag ett skrivet recept på hur man bäst tillreder ett stycke Linnéa!

 Ha, ha! Syskonkärlek så att det förslår!

Jag kan dock lova er att nu, nu älskar vi varandra. Min bror (alla mina bröder) är den bästa brorsan i hela stora vida världen. A, du är BÄST! *smackar iväg en stor blöt puss till dig*

Obbola 07:20 på morgonen.

Ljuvligt, ljuvligt!

Bilden är dock tagen genom min sidoruta så den kan vara lite suddig :-)

Men ack så vackert.

Nu, hoppar jag isäng. Godnatt på er alla!

 Pojken som en gång i livet tyckte att det roligaste som finns, det är att cykla, leka i snön, hoppa studsa...?!

Det enda som egentligen betyder något här i livet just nu är musiken på datorn, spelen han spelar, kläder och kompisar. Vad hände med min bebis?

Bestämde han sig bara för att vakna en dag och komma i puberteten?

-Ja... idag verkar vara en bra dag att komma i puberteten.

Skit samma att mamman desperat vill få tillbaka sin underbare lille son, att den där tonårspojken, han kan vänta ett tag.

Mamman vill att leken i snön, springet, lättsamheten skall komma tillbaka. Tonåren, de kan (snälla, snälla) vänta några år till!

De två stora pojkarna som varit hemma hela veckan på grund av sjukdom är numera friska stora pojkar. Antibiotika gör susen för sprängande öron och snoriga halsar. Numera har mamman hela huset för sig själv. Konstig känsla. Nja, jag har ju förvisso Smilla, Tigerkatten hemma. Men hon gör inte så mycket väsen av sig. Hon struttar mest runt och letar efter råttor och möss som hon kan smaska på. Jamar då och då som för att göra mig påmind om att hon är kvar inomhus. Tokiga katta.

Nästa vecka är det sportlov. Då är det slut med lugnet. Jag funderar om jag och pojkarna törs fara på Leos Lekland då eller om Noah bryter fler ben då. Jag vet inte. Vad tror ni? Bada skall vi i alla fall göra någon gång i veckan.

Slalom? Hmm...Jag skulle verkligen vilja ta med mig killarna på det, men det är något jag måste fundera på. Noah kan nämligen inte åka slalom denna termin. Skruven som sitter i hans ben tar i och det gör lite ont för honom.

I vilket fall som helst så lyser solen just idag, jag är på ett strålande humör och inatt är det jobbnatt.

Idag blev det ett ganska så trist inlägg, inga kontroversiella åsikter, ingen ilska, inga superlativer gentemot någonting eller någon annan. Idag är jag bara...jag, rätt så nöjd dessutom.

Just nu?

Kaffe, Pappers- VK och eventuellt en springtur senare.

Puss & Kram.

Idag har jag nämligen varit en väldigt upptagen kvinna, jag har:

1) Varit ute på en springtur (men, det har jag ju redan berättat om)

2) Sprungit på stan som en galning, shoppat 12-års presenter, 50-års presenter samt 61-års present!

3) Uppvaktat min excellenta farbror på hans 50-års dag (Grattis igen Micke).

4) Susat hem, hämtat barn, tagit hand om sjuka barn, lagat mat, susat ned på stan igen för att:

5) Hälsa på älskade V som bjöd på kaffe.

6) Haft ett intressant möte.

7) Storhandlat på Maxi!

*PUST*

Vilken tur va att jag smög in på Bokrean för att shoppa lite böcker. Så nu kan jag sätta mig i soffan, kasta upp mina trötta fötter på bordet och LÄSA!!

Kvällens Bok: Snömannen av Jo Nesbö

Hoppas den är bra.

Imorgon??

Ja, jobb på natten men dagen, den ligger öppen! Så skönt.

Just det, det är ju inte bara min excellenta farbror som fyller år idag, utan även en av mina älskade Systerdöttrar. Hon firar den aktningsvärda åldern av 12 år!

Så, STORT grattis till dig älskade, duktiga, Emelia! Moster är så stolt över dig!

Emelia dansar Linedance på tävling.

Jag är lite besviken på er läsare, inte en enda som vill springa vårruset, blodomloppet och Tjejmilen med mig? Det är nästan så att jag sitter här hemma i min kammare och gråter. Men, jag förstår er. Latmasken kan vara en besvärlig parasit ;-)

Detta är resultatet jag förväntar mig...Men, det lär nog ta ett tag. På den där bilden var jag ju bara 25 år. Ung och oförstörd :-) Endast två barn som gav mig gråa hår. Nu med fyra barn så lär det nog ta lååång tid innan jag är tillbaka igen.

Tills dess...Keep on Jogging!

Ps: Just det...Det är min man som jag står brevid, om ni inte förstod det så är detta mitt bröllopskort:-)

Tänk om Mija kunde svinga sin trollstav och vips så blev hela huset superultrafint.

Det behöver inte ens vara Bygglov som kommer. Jag kan nöja mig med Design Simon and Tomas, Äntligen hemma (men, där måste man ju betala själv), Arge Snickaren eller...vem som helst som känner för att lägga mycket tid, pengar och kärlek på vårt hus.

Nackdelen med att vara med i TV, det är förståss att då måste man främst ha städat hemma. Hela Sverige kommer ju att se kaoset som råder i vårt Obbolianska hem. Inte för att jag egentligen skäms för det. Ur Kaos kommer ordning. Men det blir som onödigt jobb.

Sedan så måste man ju visa upp sig, i TV. Offentligt. Det är en sak att skriva här men att verkligen vara på TV?? Med alla skavanker som man kan tänkas ha...Näe. Hela Sverige får se när man tvättar sin smutsiga byk.

Nej Tack!

Men, drömma får man väl?

**************************************************************************

Nu drar jag på mig springkläderna. Piffar upp dem med min urtjusiga rosa mössa och tar en liten tur. Drömmandes om Mija, Willy och han den där snyggingen. Simon & Tomas. Martin Timell...osv!

Puss & Kram

Umeå Energi!!!

Det skall ju komma en till mastodontfaktura. Just när man trodde sig ha sitt på det gröna så är dom där igen, sliter och drar. Bara skall ha & ha & ha! Herregud, när blir dom nöjda egentligen?

Jag vet inte ens om jag törs öppna denna faktura. Törs man det? Är det någon vänlig själ som vill komma till oss, ta fakturan, betala den och INTE berätta för oss (främst mig då) vad den var på.

Nä...Bort med negativ energi (haha, visst var jag fyndig där?)och fokusera på det roliga i livet.

************************************************************************

Nu kommer ni att säga:

- Jaja Linnéa, vilken Partypingla du är då?! Kanske till och med anta en lite skrumpen min i era små söta fina ansikten. Men jag skall faktiskt ut på Lördag...IGEN!! *skäms*

Min man spelar ju som sagt i ett band. Dom är inte speciellt stora men vansinnigt duktiga. På lördag spelar dom på Scharinska. Jag kommer definitivt att vara där. Jag tycker att även ni skall komma dit.

Bandet  heter:

Hellbilly Jokers och de spelar Rockabilly med en lite hårdare attityd. Jag LOVAR att det kommer att bli ösigt.

Min Man som spelar Ståbas, heter Pär Olsén.

Sångarens namn är Philip Lejarp

Trummisen, som spelar så att stockarna bryts heter Oscar Oscarsson!

Photo By: Maggie Gustafsson

Sedan finns det en grupp på FB som heter "At night when everybody´s asleep. I´m a Superhero" eller något liknande. Så då började mina små skruvade tankar att spinna på ordentligt.

Jag var inte längre tråkiga vanliga jag, utan en tvättäkta superhjälte. Konstigt nog så fick det tiden att gå mycket fortare än vanligt. Jag är ledsen att behöva säga det, men jag har ännu inte lärt mig att flyga. Jag tänker att man kanske måste vara en superhjälte ett tag innan man bemästrar den ädla konsten i armflygning?

Visst måste nattmänniskor vara ett speciellt släkte? Ha, ha!

**************************************************************************

Igår var jag ute på min första joggingtur på en vecka. Jag kan lova er att det kändes i mina ben. Men jag är så rackarns stolt över mig själv. Jag sprang hela vägen. Så, Vårruset, Blodomloppet och avslutningsvis Tjejmilen i höst. Here I Come! Någon som vill springa med mig? I dare you!

Min hushållerska verkar ha tagit ledigt under en ganska lång period, nu när jag tänker efter så har jag nog aldrig sett henne. Jag skall nog sluta ge henne lön tror jag. Bäst att sätta igång med hennes sysslor då. Dagens tjänstefolk...ja, jag säger bara det!

Tvätta, städa, diska, gnussa, hela dagen lång! Det är vad jag tycker om!

Jag drar på mig trikåerna, cape´n och min mask som skall göra mig oigenkännlig för alla er vanliga människor. Jag springer runt, flyger, flaxar och räddar alla människor, djur och hus från farliga saker.

Brinnande hus, jag är där.

Bovar som gör inbrott, jag är där.

Katter som klättrat upp i träd, jag räddar dom.

Japp, så nu vet ni. Jag är egentligen en superhjälte. Det är därför jag inte sover på nätterna.

Vad gör ni på nätterna när ni inte sover?

När de Bh:ar vi köper inte längre kan lura omgivningen så gör vi kvinnor bröstförstoringar för flera tusen för att i ett desperat hopp försöka få tillbaka (eller förbättra) våra forna brösts glansdagar. Samma bröst som gett liv åt våra barn.

Vi sprutar in nervgift i läpparna eller i pannan för att de rynkor som vi genom ett helt liv skaffat oss skall försvinna. Varför är vi kvinnor så desperat ute efter att se unga ut? Skall vi inte vara lyckliga över att vi har varit unga? Kan vi inte bara luta oss tillbaka och glädjas åt den nya ungdomen, våra barn!? Måste vi patetiskt försöka leka samma ålder som dem?

Vi färgar vårt hår för att täcka över det faktum att vi faktiskt börjar bli gråhåriga. Allt som kan misstolkas för ålder måste bort. Dölj, dölj, dölj! Vi plockar våra ögonbryn frenetiskt när håren med åldern börjar ta nya proportioner.

Strama in och strama upp, fettsug här och fettsug där.

Jag skall inte ljuga, jag tillhör dem som fuskar mig genom livet. Jag har fina "hålla in fläsket" strumpbyxor, tjusigt dyra "piffa upp Boobisarna" Bh:ar. Jag spenderar dyra pengar på cremér som påstås kunna föryngra min hy med flera år, eller i bästa fall hålla åren borta ett litet tag till.

Med växande ilska färgar jag mitt hår när mina gråa strån letar sig upp från min hårbotten. Inget får synas. Mina ögonbryn plockar jag regelbundet, naturligtvis.

Jag använder linser när behovet är som störst, för gud förbjude att jag skulle visa mig på lokal med glasögon. Är inte glasögon ett tecken på ålderdom?

Mina bristningar, som jag genom mina fyra barnafödanden fått, skäms jag för. Många dyra penningar har fått sätta livet till när jag desperat smörjer min mage.

Varför?

Varför kan jag inte istället visa mig som jag verkligen är? Vara stolt över mina bristningar, de har ju gett mig mina dyrbaraste ägodelar. Jag har burit ägodelarna i min kropp. Fyra gånger till och med. Det vore ju konstigt om det inte skulle visa sig på något sätt?

Vara stolt över mina elefantöron till bröst. De har gett liv åt fyra barn. Istället för att försöka göra dem piggare än vad de egentligen är?!

Sträcka på mig och sluta färga håret.

Istället så fortsätter jag inhandla dessa dyra cremér och hårfärgningsprodukter, superlyxigt dyra bh:ar och "hålla in" strumpbyxor. Smörjer min mage i ett desperat försök att få bristingarna att med tiden blekna.

Någon gång kanske min ålder kommer ikapp med mig!

Tills dess så fortsätter jag...och fler med mig att vilseleda!

Alla vi kvinnor, stora, små, tjocka, smala, gamla, unga. Vi gör vårt allra bästa för att vilseleda alla män (eller andra kvinnor då om man är lagd åt det hållet, HBT korrekt? Japp). Om vi nu skall börja längst in, med det så menar jag det understa klädlagret som vi kvinnor (i alla fall de flesta jag känner) använder så är det så här:

En av guds bästa uppfinning till kvinnor, Hålla in strumpbyxorna. En tajt liten sak som håller in magen, stjärten, låren, ja, allt möjligt som vi kvinnor anser oss behöva hålla in. Det finns även lyfta upp arselet strumpbyxor för dem som anser att deras stjärt är för platt. Tydligen så skall de fungera väldigt bra, jag vet inte.

Det finns även endast trosor som fyller samma funktion som strumpbyxorna, men de har jag aldrig provat.

BH:arna, ja. Nu tänker alla, men jag använder då ingen speciell BH, bara min gamla vanliga Lindex BH, med Bygel. Men, vet ni, bara där så är det ett lurendrejeri. Prova att använda en BH UTAN bygel någon gång så får ni se vad långa era bröst blir helt plötsligt. Vi använder PushUp Bh, för att få våra stackars små tax öron (eller i vissas fall elefantöron) att verka större, fylligare, piggare, fastare.

Vi använder smink för att dölja skönhetsfel som ingen egentligen bryr sig om. Consealer, mascara, eyeliner, rouge, antirynkcreme, läppstift. You name It, we got it! Allt i skönhetens namn.

Vi rakar oss för att verka kvinnligare, men sen när blev det egentligen kvinnligare att vara kal under armarna eller på benen? Om det nu är kvinnligare? Varför har vi då hårväxt där? Borde inte naturen sett till att vi förblev kala om det är kvinnligare att vara kalrakad?

Så, skala av en kvinna från alla kläder och då, först då ser ni henne som hon egentligen ser ut.

Allt annat är egentligen bara lurendrejeri.

Det ögat inte ser, kan hjärnan inte förstå?

Jag gör mitt bästa dock för att verkligen tala mig själv till rätta. Men, jag verkar vara en dålig lyssnare.

Jag skulle så gärna vilja vrida tillbaka klockan, göra söndagen till dagens dag. Skriva min ansökan på ett bättre sätt, lämna in den i god tid.

Men, gjort är gjort. Det finns ju fler jobb därute som det står mitt namn på. Synd bara att arbetsgivarna inte verkar förstå det :-)

Min brist på sömn inatt gjorde så att jag inte vaknade i tid utan med ett ryck klockan 08:00. Ungefär en timme för sent. Men, då jag har världens bästa barn så hann vi i tid ändå. Frukost i bilen fungerar ibland.

Det känns som om veckan börjar bra.

Nä, nu...positiva saker.

Jag dricker ett underbart gott kaffe. Farliga katten försöker ihärdigt att döda mina blommor och jag har en rykande färsk VK på frukostbordet. Nja...livet är inte så tokigt ändå.

Idag?

AMS:a, skriva nya (förhoppningsvis bättre) ansökningar och ta en liten springtur, den första på en hel vecka.

Puss & Kram

www.uddabilder.se

Suveränt rolig sida gjord av två helt underbara och duktiga killar (japp, min mans kusiner).

Blir man inte på bra humör då? Då vet jag inte vad man skall göra. Då blir man nog ALDRIG glad.

Roboth & Azone...Ni är suveräna! Tack för att ni gör mig glad varje gång jag går in på www.uddabilder.se

Sista ansökningsdag var ju den 28:e. Tror ni att jag hann skicka in den i tid då? Nope, 00:00  1/3 så landade den halvfärdiga skitdåliga ansökan in hos den stackaren som måste läsa den.

Av mina tre referenser så har jag bara hunnit prata med en av dem. Bara där så brister min ansökan katastrofalt! Dags att maila runt lite och gulla med mina referenser. Gaaahhhhhh!!!

Nu betvivlar jag att jag ens kommer att bli kallad på en intervju. Så där dålig ansökan har jag ALDRIG gjort. Jag har ju suttit och suttit med den tills den var helt trasslig. Jag skäms så mycket för den.

Bra start på en ny vecka?

Nej!

Nu skall jag sätta mig i soffan och sura lite över min totala inkompetens, min brist på att framhäva mig bra i ett personligt brev och bara tycka allmänt synd om mig själv!

Det dumma, det är att varje gång jag sätter mig vid datorn så ser jag ut genom mitt (förvisso väldigt skitiga så därmed lite svårgenomskådligt) köksfönster och ut på taket. Som är täckt av meterhög snö. Egentligen så borde jag ge mig ut och skotta lite snö från taket, eller skotta snö från parkeringen, eller ja, göra något konstruktivt. Så att det dåliga samvetet inte blir så dåligt längre och man kan slappa med Gott samvete.

Bla, bla, bla... vilket slamsigt inlägg detta blev då!

Nej, jag måste göra något. Jag blir så förvanskligt rastlös annars.

Kanske V vill bjuda sin väninna på lite kaffe så att jag kan skvallra om kvällen hon missade? Fast, då måste jag ju in till stan. Vill man det?

Hyra film kanske?

Näe...IcaHäriByn har inga nya filmer så då måste jag antingen till Holmsund eller till Stan, igen!

Nä, jag tror att jag sätter på lite Spotifyed, dansar och sjunger med ungarna i köket och är glad över att det är söndag! Och Vilodag!

Majjj Gåååd vad roligt det var.

Sten, Sax, Påse som var förbandet till kultbandet Kylans Rockorkester var suveräna. Johannes och grabbarna levererade ordentligt. Var ni där så såg ni mig, längst fram. Dansandes som en galning. Vem behöver gym när Sten, Sax, Påse finns?

Herregud, avskaffa alla gym och inför ett obligatoriskt offentligt spelande från killarna! Fetma kommer inte längre att vara ett problem. Jag har träningsvärk i muskler jag inte visste fanns*haha*. Jag blev till och med tillsagd av en äldre herre som bad mig stå still*skäms*.

Kylans Rockorkester var bra, men i mitt tycke så var de lite för Bluesiga. Min mamma, som jag gick med hon diggade dem stenhårt i alla fall.

Oh vad jag längtar till nästa spelning av Sten, Sax, Påse!

*enda minuset, det var att jag och min danspartner INTE fick höra Ylle, men...det är ett överkomligt minus*

Hoppas att ni alla får en lika trevlig kväll som jag kommer att få:-)

*mer progg till folket*

Puss & Kram

Skor ligger huller om buller, kläder, vantar, mössor och tjocksockar ligger överallt. Barnens hockeyklubbor och hjälmar återfinns precis på det ställe där de INTE skall vara och deras skolväskor? Ja, dem hittar vi ibland. I och för sig, det kanske är så även hos andra flerbarnsfamiljer? Jag vet inte, men förmodligen inte.

Nu rackarns, nu skall jag bli organiserad även i hallen.

Nu sliter jag gubben från hans AjFånande och nu läggs fokus på hallen.

Projekt Hall, here we go!

Har ni tur så lägger jag upp före & efter bilder. Men, det är bara om ni har tur!

Jo, jag slocknade som en klubbad liten ...unge i soffan, redan klockan 17:00, innan "bompa".  Jag har något vagt minne av att jag stapplar mig till sängen. Resten av fredagen är som i en dimma.

Där fick jag för att jag hade planerat att sitta och skriva klart min ansökan. Nå, den skall inte vara inne förrns i morgon så än har jag tid på mig.

Jag tycker fortfarande att personliga brev är överreklamerat. Jag vet inte hur jag skall försöka få fram alla mina goda kvalitéer och kunna lägga fram dom på ett intressant sätt. Det gäller ju att fånga intresset hos dom som läser, men hur i guds namn gör man det?

När man konkurrerar med 100 miljoner andra arbetssökanden så måste man ju skriva något som är spektakulärt!! Jag är ju inte så spektakulär, ganska vanlig om jag får säga det själv. Inte tråkig, men vanlig. Jag gör inga speciella saker utan är väl mer som folk är mest. Bläeh!

En av cheferna på mitt andra jobb (nä, inte chefen på "min" avdelning utan på den närliggande avdelningen). Han tyckte att jag skulle göra en film och skicka. Istället för ett personligt brev då. Ja, jag kanske skall göra en liten film av och om mig själv, lägga upp den på YouTube och länka den till arbetsgivaren :-). Ha, ha!! Originellt så det föreslår!

Eller så skriver jag bara: Läs min blogg, där får du veta allt om mig!

Ha, ha, ha, ha!!!!

Nej, nu skall jag sluta gnälla om mina personliga brev.

Ikväll så skall jag och min älskade mor på Droskan, det är nämligen Proggkväll där. Jag tror att det kommer att bli jätteroligt. Jag återkommer om kvällen i morgon, jag lovar!

Puss & Kram!

Nu tror jag att jag måste göra om allt. Nej, kanske inte göra om allt men i alla fall ta bort mycket, ändra om mycket! Herregud, vad är meningen med ett personligt brev? Kan man inte bara skriva:

Vill du ha mig så kalla mig på en jäkla intervju så att jag kan berätta muntligen vem jag är och vad jag står för! Tack för att du orkade läsa så här långt!

Även om allt man skriver naturligtvis är sant så är det ju det där med hur man framställer sig själv som är så himla viktigt. OM jag exempelvis söker ett jobb som...Ja, låt oss ta Bibliotekarie som exempel. Så kan man nästan förutsätta att de gärna ser att man är intresserad av litteratur.

Skriver jag då att jag är utbildad bibliotekarie men jag har ingen aning om varför jag läste till det. Jag hatar att läsa skönlitterära böcker och ser mycket hellre filmen än boken. Då antar jag att de skulle sortera bort mig redan på första meningen.

Skriver jag däremot att jag är utbildad Bibliotekarie, att en av mina stora passioner är film. Då ser det ju bättre ut, eller?

Så nu!

Nu börjar jag om från början igen. Jag tar ett nytt, vitt blad och ser om jag inte kan göra mig själv intressant på ett annat sätt!

Idag har jag haft bägge småbarnen hemma. De har suttit i soffan och tjafsat med varandra medan jag försökt att få någon sömn i kroppen.

Fördelen med nattjobb: Man slipper den där förbaskade Försingringskassan när barnen är sjuka.

Nackdelen med nattjobb: När man kliver av så tar det ungefär ett dygn innan man är människa igen.

Nej, nu skall ta ett djupt andetag, sätta mig djupt koncentrerad och tänka på VAD det är som är så himla bra med mig och VAD det är som gör mig BÄST för just detta jobb!!!

Puss & Kram

Nu skall vi bara hålla tummarna att jag blir kallad på en anställningsintervju.

Det jag tycker är jobbigt med personliga brev, det är att varje gång man sitter och skriver så lägger man ned sin själ i att få det så bra, välformulerat och så intressant som möjligt. Men...man kan ju inte använda samma personliga brev flera gånger. Får man nobben av det jobbet så måste man skriva ett nytt personligt brev för andra jobb.

Jag har säkert skrivit en roman i personliga brev genom åren. Man kanske skall samla ihop alla, skicka dem till ett förlag och släppa dem som en bok?

-konsten att skriva en miljon personliga brev, men inte bli kallad på en enda anställningsintervju!

Hörrni, det borde bli en bestseller :-)

Inatt är det återigen nattjobb, denna natt så tänker jag inte låta mig skrämmas av små petitesser som slocknande lampor. Fast, jag blev ju egentligen inte speciellt rädd, utan mer bara lite...Hm, skvättig? Kan man säga så?

Nej, nu måste jag ju få lite gjort här hemma. Inte kan jag bara sitta här och skvallra med er hela dagarna. Det måste ni ju förstå :-) Jag har ju en familj att ta hand om!

Puss & Kram

Alldeles nyss så satt jag här, när helt plötsligt en enda lampa av en lång radda med lampor helt plötsligt blinkar till, slocknar helt ganska länge för att sedan tändas igen. Det tokiga, det är att alla dessa lampor kan bara släckas med en strömbrytare. Man kan alltså inte släcka dem en och en. Om man inte skruvar ut själva lampan då.

Jag tror egentligen inte på spöken. Eller, något måste man ju tro på. Det jag definitivt INTE tror på är spöken som kommer för att skrämmas, fladdrandes med vita lakan runtomkring sig. Jag tror inte på alla dessa hokuspokus program som visas konstant på tv´n heller. De är bara ett sätt för Media att tjäna pengar på rädda människor.

Det jag däremot tror på (förmodligen får jag skit för detta) det är att nog vore det konstigt om man bara försvinner när man dör? Vart tar man vägen? Kroppen dör, naturligtvis. Men själen då? Själen?

Har jag berättat för er om när vi nyss hade köpt huset?

De första mornarna väcktes småpojkarna av en galen fågel som gång på gång flög in i deras fönster. Barnen ställde upp alla deras små gosedjur för att skrämma iväg fågeln men det fungerade föga.

En morgon, när barnen farit iväg till skola och dagis var jag ensam hemma. Så jag sitter i vårt sovrum på övervåningen pratandes i telefonen med A, när jag hör hur fågeln dundrar in i fönstret. Jag går dit (betänk att jag hela denna tid pratar i telefonen) tittar på fågeln som faktiskt är en ganska så stor fågel. Och stänger dörren till barnens rum.

Lägger mig på sängen igen och fortsätter prata i telefonen när fågeln kommer till vårt sovrumsfönster. Gång på gång bara dunsar den in i fönstret och det ar lite läskigt så jag går ned i vardagsrummet tänker att tanten som bodde där innan oss nog hade matat den stackars fågeln och att den nu ville ha mat av oss.

När jag så sitter i vardagsrummet så kommer fågeln till vardagsrummet. Jag avslutar snabbt samtalet och nu är jag så himla rädd att jag nästan skakar av rädsla. Hur sjutton skall jag få bort fågeln?

Jag börjar med att göra små utfall mot fönstret samtidigt som jag gapar åt en att försvinna men fågeln bryr sig inte utan fortsätter dundra (med ganska stor kraft) in i fönstret. Till slut så nästan skriker jag ut vilka vi är, hur många barn vi har och hur mycket vi tycker om huset (ja, jag vet…piiinsamt). När jag var klar så slutar fågeln tvärt. Flyger iväg och vi har aldrig mer sett till den.

Jag lovar och svär…det är sant!

Nå, det jag vill ha sagt, det är att något finns… om det ligger i vår egen fantasi eller om det verkligen är själar. Det låter jag vara osagt.

Vad tror ni?

Åsså kommer det nu, nu när solen lyser:

-hum, man kanske skall köpa lite fröer och plantera till trädgården i sommar?

Varje vår, samma sak. Jag får värsta vår-ivern och tänker att just i år, denna vår så skall jag plantera fröer. Jag skall fixa i trädgården, jag skall få de grönaste fingrar någonsin.

Det är säkert. Gå tillbaka i mina gamla inlägg och läs bara.

Nå, denna vår så har vi ju faktiskt plats för lite odlingar. Förra våren var det lite kärvt om den varan eftersom vårt nya kök INTE var klart. I år så är det ju faktiskt färdigt, med hur mycket plats som helst för mina gröna fingrar att frodas.

Så nu... Nu måste bara snön försvinna så att jag snart kan ställa ut mina gröna odlingar (mest troligast så slutar det med att jag även detta år köper färdiga plantor i mitten av Juli som alla andra år).

Ja...jag undrar vad det är som framkallar dessa känslor av skapande hos mig. Solen? Våren? Tanken av att kan andra så kan jag?

Näe, Solen ger bara falska förhoppningar om gröna fingrar, spirande grönska och slutar med inköpta halvvissnade gröna växter.

Det är synd om honom.

Nå, mamman finner råd som kan trösta även den sjukaste lilla prins. I går var jag på Maxi och handlade när maken ringde för att berätta att sonen var sjuk så då inhandlades det:

* Halstabletter

*Coca-Cola

*En Svamp Bob Fyrkant tidning

*Samt strutglass.

För, när man är sjuk så är det jättesynd om den personen. Då får man sånt. Även om det är mittiveckan.

I övrigt så händer det inte så mycket. Jag hann göra lite grann på min lista igår.

Jag städade (KORS I TAKET), plockade undan i köket, ringde en potentiell arbetsgivare (som dessvärre inte svarade men jag försöker idag igen) samt satt en hel massa tid vid datorn och terroriserade alla mina vänner på Facebook med You-Tube filmer.

Det blev en salig blandning av Poison, Manu Chao, Leonard Cohen & Tenacious D. Jag tror att de var ganska så less på mig till slut. Undrar just hur många som spärrade flödet från mig:-)

Puss & kram

Mamman oroade sig jämt över allt möjligt. Om hon var en snäll nog mamma, om hon var en rättvis nog mamma. Om hon satte upp ordentligt med gränser eller om mamman är en alldeles för slapp mamma? Att vara mamma är ett heltidsjobb, i alla fall om man är denna mamma. Som konstant oroar sig för sina älskade guldklimpar.

Mår de bra? Är läraren snäll med dem? Är de andra barnen snälla med dem? Äter de ordentligt? Dricker de ordentligt med vätska? Frågorna hopar sig i mammans tankar medans hon gör viktiga jobbsaker.

Ibland får den goda mamman råd, vissa råd är bra, vissa gör att mamman bara vill krypa in i skinnet. Men, som den goda mamma hon är så försöker hon ta till sig alla de råd hon får. Vilket ibland inte är det lättaste, ty som mamma anser hon att hon borde kunna allt själv.

Att vara endast pojkmamma är inte heller det lättaste. Ty mamman själv är ju ingen pojke. Hon kan ingenting om mopeder, bilar, sport eller andra saker som de fyra ljuvliga små pojkarna älskar så mycket. OM tonårsmuschar, finnar, nattliga grejer, bollar, bilar eller hur viktig en cool cykel kan vara. Allt sånt är ett mysterium för vår goda mamma. Men, vår mamma försöker så gott hon kan.

När mamman var liten så fokuserades det på böcker, killar, discon och huruvida det var snyggast med en påfågelslugg eller heltuperat hår. Inget av dessa saker är de fyra pojkarna speciellt intresserade av. Man kan till och med säga att när mamman börjar prata om hur det var på mammans tid så går det ett gemensamt "suck" genom rummet och som ett trollslag så försvinner alla pojkarna.

Men, mamman vet, att även om de fyra små pojkarna tycker att hon är ganska så töntig, inte kan någonting, hela tiden säger fel saker, rör sig på fel sätt, pratar för mycket i kön till affären, hela tiden oroar sig för dem och tjatar om att de Måste, måste, måste klä på sig. Så vet hon, att de fyra små pojkarna faktiskt älskar henne.

För, det har de faktiskt sagt till henne.

De har sagt, att:

- "Mamma, jag älskar dig lika mycket som alla prickar i alla tak i hela världen"

Och vet ni vad? Det finns många prickar i alla tak i hela världen!

Jag dricker kaffe och förbereder mig på dagens uppgifter som är följande:

1) Ringa en arbetsgivare och fråga lite om det jobb som han lagt ut på AMS.

2) Ringa ytterligare en person i arbetsgivarposition och fråga om jag kan få komma på en intervju. Bara för att höra mig för lite grann.

3) Städa här hemma (igen...ja, jag vet. Jag tycks inte gör annat men om sanningen skall fram så har jag energi för att städa när jag sitter vid datorn. Sekunden jag går från datorn så försvinner min städenergi).

4) Leta efter tapeter på internet till sönernas rum.

5) Slappa

6) Dricka ännu mer kaffe

7) Fundera på om jag skall sätta igång med städningen.

8) Fundera på om jag skall gå ned i källaren och rensa där (vi har så vansinnigt mycket skräp att en storrensing vore verkligen på sin plats)

9) Kolla på klockan och inse att jag inte kommer hinna nr 3, 7 & 8

10) Hämta barnen.

Ja...en spännande dag i det Obbolianska hushållet.

Nejdå, istället så lägger jag den bredvid mig på nattduksbordet så att jag verkligen kan se vem det är som ringer och väcker mig när jag sover. För herreminskapare vad det har ringt nu på morgonen. Det värsta, det absolut värsta...det är att det är ju inte ens deras fel att jag vaknar. Jag får ju skylla mig själv som är så korkad att jag lägger telefonen så nära mig när jag borde sova!

Jag vet inte vad jag skall skylla på...Om jag ens har något att skylla på? Tillfälligt avstängd hjärna kanske?

Nu skall jag hämta barnen sen måste jag nog ta en omgång med dammsugaren här hemma. Den verkar INTE ha blivit använd nu när jag jobbat!

Puss & Kram!

Det är verkligen en idyll där till och med den omtalade faboliken (Fabriken) på ett skumt sätt passar in i miljön. Allt hör liksom ihop.

Nå, nog med superlativer angående Obbola. Även om jag finner detta lilla samhälle (nå, by då) som det mysigaste någonsin så är det ju inte säkert att ni läsare vill höra det, om o om o om igen!

Jag funderar på att ta kontakt med vädergudarna och fråga vad de egentligen håller på med. Nu har det snöat och varit iskallt i flera många veckor. Nu får det vara nog liksom. Vad tror dom egentligen? Att vi inte har annat för oss här uppe i norr än att skotta snö, elda, skotta mer snö, skrapa bilar, klä oss med dubbelt av allting osv? Vad tror de?

Att vi här uppe i norr inte tycker om värmen? Att vi inte vill ha gröna småmusöron på björkarna redan i mars? Att vi egentligen inte tycker om solen som värmer hustaken?

Att det första vi gör när tulpanerna trevande kryper upp genom istäcket bara river upp dem? Att vårt mål när gräset börjar växa är att så fort som möjligt rycka bort de försiktiga små grässtråna?

Vad tror de om oss, egentligen va??

Nej, nu är det jag som ringer till gudarna och tar  mig ett allvarligt samtal med dem, nu är jag less på vintern, nu vill jag ha vår, med allt vad det innebär, sol, gräs, knoppande björkar och kvittrande fåglar. Jag vill kunna gå ut utan att klä mig för ett helt kompani. Jag vill, jag vill, jag vill...Jag vill ha VÅR!!

En solig sommardag! Vår katt Smilla som undrar vad en Igelkotte är.

I morse (lördagsmorgonen) när jag tog min svarta fara och drog mig hemåt så var bilen så kall så kall och den blev inte varm förrns jag var ungefär halvvägs hemma.

Själv så var jag tvungen att göra som "gammfolket" och ta på mig nattakläder annars så hade jag nog frusit till is. Inte för att vi har kallt hemma, utan för att jag var som en isbit efter den kalla bilresan hem. Så, på med nattakläder, ner i sängen och värma sig med en mysig liten söt Affe(som hela tiden puttade bort mig för att jag var så kall).

Vi pratade om det jag och maken, att nog hade "gammfolket" rätt i vissa saker (egentligen allt). Man skall sova i kläder istället för att slösa på värmen inomhus på natten. För det är ju allmänt vedertaget att man sover bättre när det är lite kyligare i sovrummet, men, å fryser ju kroppen. Så om man klär på sig så sover man bättre!

Vad finns det mer för gamla knep som de gjorde förr i tiden?

Många mattor på golvet för att inte frysa om fötterna?! Smart tänkt. Det och tjocksockar borde göra susen i vårt "gamm"hus!

Är det någon där ute som har fler knep?

Nu menar jag inte bara hur man håller värmen inne, utan även lite husmorsknep.

Sånt som försvunnit med tiden.

Sånt vill jag höra om.

Puss o kram!

Jag drömde om Lisbeth (ni vet, hon i bloggen bredvid). Hon ägde en butik som min man regelbundet snodde varor ifrån men, det var ok sa Lisbeth...Hon tyckte att det var bättre att han snodde därifrån än någon annan???

Sedan skulle vi springa över E-4:an Vid korsningen Hagaskolan-I-20 med Alfred i högsta hugg, trafiken var värre än den värsta USA trafikstockning men det gick bra, vi fick bara lite småblessyrer.

Min kompis V, bodde i en gigantisk lägenhet med 3-4 stycken brukare hemma hos sig för enligt henne så var det såå perfekt att ha jobbet nära. När jag frågade om det inte var jobbigt att alltid jobba så sa hon bara: Nej då...jag älskar ju mitt jobb! Jag önskar bara att jag hade fler brukare.

Ja...Vilka tokiga drömmar man kan ha.

Om man nu skall göra en snabbanalys av mina drömmar så kan man i dröm nr:1 läsa ut att bloggen betyder mer för mig än vad jag vill ge sken av. När jag till och med drömmer om mina bloggrannar.

Dröm nr 2: Kan betyda att jag tycker livet går så fort? Eller något? Jag vet inte.

Dröm nr 3: Att just nu så känns det som om jag jobbar och sover hela tiden (fast, det stämmer ju inte riktigt).

Vad tror ni?

Vad kan mina skumma drömmar betyda?

Nu skall jag slappa i soffan med min familj, se lite på "Lilla Kycklingen" med barnen, sedan förbereda mig inför nattens jobb!

Puss på er!

Ps: OM jag kommer ihåg det i morgon bitti, så skall jag ta kort på hur det ser ut här i Obbola just innan man kommer till vårt hus. Den bilden är en av anledningarna till att jag föll som en fura för Obbola!

It is Löööövelyyy!

Jag skulle naturligtvis föredra att ligga i min varma säng och sova men jag sov några timmar innan jobbet så jag klarar mig hela långa natten.

Jag har redan hunnit läsa ut en bok. Hm..jag vet inte om jag berättat det men jag är faktiskt en JÄVEL på att läsa böcker snabbt. När jag var liten, en sisådär 7 år o bodde i Sundsvall så hade jag lånat flera stycken, tjocka böcker (naturligtvis inga bilderböcker utan alla var kapitelböcker) så fick jag inte lämna tillbka dom när jag kom knallande med dem efter bara några dagar. Bibliotekarien tvivlade på mig när jag sa att jag visst hade läst ut dem:-)

Sen vande hon sig nog. Nackdelen med att läsa så fort som jag gör, det är att inga böcker räcker länge. Jag bara läser o läser o läser, tills de tar slut. Vilket de oftast gör inom bara någon timme (förutsatt att jag får sitta ifred då).

Nå, Adlibris är ju billiga och snart är det ju bokrea *tjohooo* Sen så är ju biblioteket en guldgruva!!!

En annan nackdel det är att det är nästan ingen i min släkt som köper böcker till mig i födelsedagspresent längre, för oftast så har jag redan läst dem. Min Bror A (han i Falun) han brukar dock vara duktig på att finna böcker till mig. Sist så fick jag en biografi om en männsika som jag aldrig hade hört talas om. men, den är säkert jättebra. Jag skall snart läsa den...snart!

Nej, nu har jag slösat med tid länge nog. Nu skall jag arbeta lite grann.

Puss på er!

Ja, denna hära Olsénaren hon skall i alla fall jobba natt hela långa helgen. Fördelen med att jobba på helgen, det är att jag slipper skjutsa barnen på skolan när jag kommer hem på morgonen. Nackdelen, det är ju att det just är helg. Fast, det finns något rofyllt med att jobba på helgen. Allt är lugnt och skönt. Ingen stress.

Dessutom så kan jag roa mig med att se alla fulla människor stappla förbi på parkeringen utanför. Det är faktiskt en syn för gudarna.

I går var jag faktiskt och hälsade på min nya lilla kusinbebis på Ersboda. Oj vad ljuvlig hon var. Å vet ni vad? Det var faktiskt den första gången jag kunde gosa med en bebis UTAN att få ett enormt bebisbehov själv. Jag bara gullade, gosade och lämnade tillbaka henne. Så skönt. Nu tänker jag vänta på barnbarnen, som beräknas komma om en sisådär 30 år. Inte en dag tidigare har jag bestämt.

Nå, När jag skulle hem så kikade jag förbi min farbrors jobb där faktiskt även min äldste sons faster jobbar. I vilket fall som helst så var min lilla kusin L där och jag höll på att fullkomligen tappa hakan. Hon och min Ebbe är som kopior av varandra. Det var lite roligt att se. Att generna från min fars sida var så starka.

Bla, bla, bla...Ja, inget arg elakt inlägg i dag inte. Snarare ett lite mesigt inlägg om jag får säga det själv.

Jag har så mycket kvar att vara arg på men jag tror att jag skapar nog en egen blogg för den? Vad tror ni?

LeaLinnéa kanske?

Så får denna blogg vara lite sådär gullepluttenuttig som en blogg kanske skall vara?

Ha, ha, ha!!!

Puss på er.

Jag är så förundrad över att jag inte fick mer elaka kommentarer än just den första i mitt "Umeå Energi-Energitjuvar" inlägg. Den första kommentaren var ju knappt elak den heller? Bara frågande. Med all rätt måste jag tillägga.

I mitt liv så händer det ju faktiskt även bra saker, även om vattenkannan tenderar att tippa över gentemot det negativa hela tiden.

Jag har pratat med mitt Fackförbund som faktiskt visar sig vara världens BÄSTA fackförbund. Nu när jag blev arbetslös så har jag förgäves försökt få tag på dem för att kunna betala in rätt medlemsavgift men utan framgång. Nu, igår så fick jag tag på dem och det var inga som helst problem. Fast jag var lite sen dessutom.

We Lööv mitt Fackförbund!

Så, ni ser...livet går vidare, ändå.

Det gäller bara att inte fastna i den negativa spiralen av deppighet som annars lätt kan hända. Jag är bättre än så!

Alltså, igår kväll så var jag så irriterad att jag ringde och skällde ut en stackars Telia anställd. Ja, min omgivning kan inte ha det speciellt lätt just nu. Barnen kanske måste gå i terapi som vuxna på grund av att deras mor var en bitterfitta när de var små? Naturligtvis måste jag bekosta den då det är jag som drivit dem till det.

Ja, inte är det lätt att vara Olsénare idag inte?

Ok, skall vi tala om Umeå Energi nu då? Vill vi det? Vill vi ens gå där?

Förra månadens elräkning var den högsta vi någonsin haft under alla dessa år här i Obbola. Den låg på sina rejäla 6 347 kronor. Saftigt värre för oss då fyra hungriga barn samt en inkomst inte riktigt är kompatibla med varandra.

När vi då fick denna räkning så drog vi in på all el. Vi stängde av element, luftvärmepump eldade konstant och hade det kolsvart nästan hela tiden just för att vi läste att nästa månad skulle bli rekordhög. Vi tänkte att : Japp, nu blir den INTE högre än så här.

ACK vad vi bedrog oss. Denna månads elräkning var på...*TRUMVIRVEL*

8 521 kronor!!!

Så nu, istället för att komma tillbaka på rätt sida (ekonomiskt då) så kommer hela min lön att gå till elräkningen! (frågan är om lönen ens kommer att täcka elen?)

Min fråga är nu då...Hur i hela helvetet kan elräkningen bli HÖGRE fast vi drog ned på all elanvändning? Och 8 521 kronor??? För EN månad?

Jag förstår inte...

Ja, jag vet. Jag blev kanske för personlig nu. Inte fasen vill ni veta sånt. Men det skiter jag i. Jag skulle vilja veta hur, varför och när elen blev så förbannat dyr?

Hur hög blir nästa månads elräkning då?

Nä, nu säljer vi hushelvetet, flyttar in till stan och bor i en sketen liten etta med alla barnen. Kunde de göra så förr, så kan väl vi göra så nu?!

Nyss ringde hon mig och bad mig vara lite mer positiv i mitt bloggande.

- Tänk, du kunde ha bott i Thailand just när Tsunamin kom. Eller inte ha någonstans att bo alls. Snart så tror alla att du är en bitter gammal kärring. Å det är du ju inte.

Ja, kära syster. Jag skall försöka vara lite mer positiv.

Jag är frisk, barnen är friska, katten mår bra och fångar råttor mest hela dagarna (inte inomhus tack gode gud). Så, lite mer positivt tänk :-)

I dag är jag irriterad på vägen till och från skolan, det kalla vädret, lukten som kommer från Obbolafabriken och som av någon outgrundlig anledning fått för sig att hamna hos oss istället för inne i byn eller i Holmsund som det brukar göra, kalla bilar, alla jäkla reklammail som hamnar i min mailbox istället för positiva jobb besked, min lön...som jag vet kommer att bli superlåg bara för att jag just nu arbetar inom ett kvinnoyrke och en hel bunt med andra saker.

Men, jag orkar inte skriva om allt. Det skulle ta alldeles för mycket tid fån mitt övriga surfande på datorn så jag nöjer mig här.

Ja, jag säger bara det... vaknade jag en morgon och bara bestämde mig för att Enough is enough eller?

Nå, snart kanske jag blir på bra humör igen, snart.

Jo...jag kom på. Ett av alla de miljontals jobb jag sökt innebar att man skulle göra mail utskick till en hel bunt med människor. Då jag är medlem så får jag alltid ett av dessa mail och jag håller på att bli tokig! Herregud, skall man inte se till att den personen som får jobbet kan stava då? Eller? Min 9-åring stavar bättre än vad den personen gör. Ja, det irriterar jag mig också på idag.

Ja, jag tror att jag håller på att bli bitter, det verkar inte bättre än så.

Here Goes...

På mina barns skola har de tydligen någon konstig regel som inte tillåter alla barn att få en semla på Fettisdagen. Varför? Ja, jag vet inte.

Nå, tydligen så får 6-års och ettorna smaska goda semlor. Men, går man i tvåan så vill man tydligen inte äta sånt? Ja, jag vet inte. Det är vad mina barn berättar för mig i alla fall (gråtandes vid matbordet) Det kanske är ytterligare ett led i Umeå Kommuns (Läs Obbola/Holmsunds kommundelsförvaltning) besparingsplan. Särbehandla vissa elever och låt de resterande barnen känna sig utanför genom att inte låta alla barnen få en semla. Bara vissa, väl utvalda elever kan få. Men gud förbjude. Inte alla, absolut inte alla. Vad hände med alla barns lika värde? Ja, någonstans mellan ekonomin och tjänstemännens ignoranta beteende så försvann barnen.

Alltså, jag är inte dum, jag förstår mycket väl att skolan inte har råd att bjuda alla barnen på Nisses färdiggjorda semlor (som för övrigt faktiskt är de godaste i hela Umeå). Men, när jag var liten och gick i skolan så bakade vi semlorna själva. Hur svårt kan det vara liksom?

Ja, just det...Jag glömde. När de renoverade skolan så byggdes det ingen lokal lämplig för hemkunskapsundervisning. Utan den förstår ni, den ligger i Holmsund! På ett nära och bra avstånd. Vad blir i längden billigare tror ni? Bygga en hemkunskapslokal i omedelbar närhet till skolan, eller att skjutsa elever varje dag de närmaste 50 åren till Holmsund? Räkna på den ni.

Nä...idag så dissar vi barnens skola för deras semmel-hantering.

Fetdiss till er! Eller rättare sagt, semmeldiss.

Vännen, han blev nyss erbjuden (och tackade nej) till ett jobb med snuskigt hög lön. Han var redan så nöjd med den position han har inom sitt nuvarande företag. Vilket är superbra. Men, om han inte hade haft de kontakter han har så tvivlar jag på att han överhuvudtaget blivit erbjuden tjänsten. Förvisso så är han en oerhört kompetent människa. Men...kontakter, kontakter, kontakter! Det är enda sättet.

Även om jag söker jobb som jag har utbildning eller är kvalificerad för så blir jag inte anställd. Bara för att jobben finns ute på AMS så är det inte säkert att jobbet egentligen finns ute till allmänheten. Jag kan lätt räkna upp flera olika jobb jag sökt bara för att finna att tjänsten redan är tillsatt, av någon inom företaget eller någon släkting till någon anställd, eller någon vän till någon inom företaget.

Företagen MÅSTE enligt lag lägga ut lediga tjänster till allmänheten men oftast så är den som sagt redan tillsatt. Antingen så är den tillsatt av någon släkting, eller någon som redan arbetar inom företaget. Det orättvisa i detta, det är att de yttre sökande inte får samma chans som den som redan glidit in på ett bananskal. Man blir inte anställd utifrån erfarenhet, utbildning eller på annat sätt intjänade kunskaper som kan anses som likvärdiga. Utan den redan tidigare anställde får fortsätta på en annan (Ibland till och med högre) position för att de blivit kompisar med cheferna. Så där sitter de, utan den nödvändiga kompetens som behövs för deras position. Bara för att de är vän med en vän med en vän!

Svågerpolitik när den är som bäst, eller hur? Naturligtvis så skall man använda sig av sina kontakter när man söker jobb, men det får aldrig bli på bekostnad av att någon annan, mer kvalificerad person blir utan.

Det är som om jag skulle söka jobb på min fars företag som plåtslagare. Helt utan utbildning, inget intresse egentligen av att arbeta inom den yrkesgenren men, bara för att han är min far så skall han anställa mig? Hur dumt är inte det, egentligen? Skulle jag göra ett bra jobb?

Det dumma i kråksången, det är att företaget som nobbade de övriga sökanden vet ju egentligen inte vilken person de sagt nej till. Den personen som de ratat kanske skulle vara den som lyfte deras företag på ett sätt som de inte trodde var möjligt.

Allt handlar egentligen bara om att få en chans. Eller så byter man umgängeskrets.

Låter jag Bitter?                

Då sonen loggat ur makens Spotifyed (och jag faktiskt inte kan hans lösen till den) så är jag tvungen att lyssna på sonens favoritmusik.

Kalla mig gammelmodig, inskränkt eller bara töntig (det skiter jag i) men jag förstår inte varför de skrivs låtar som denna:

"The Whisper song, Dirty- Wait till U See my Dick"

Jag förstår inte!

Hela låten igenom så sjunger killen om att han skall "Beat the Pussy up"??

Nu var väl den musiken vi lyssnade på som unga inte heller den bästa (men, det har jag förträngt, min son är ju bara 15 år. Jag var ju gammal och kunde hantera det.) eller vad sägs om låtar som:

-Ung & Kåt?

-Me so horny?

Och så vidare??

Jag vill så gärna tro att vår musiksmak var bättre, att texterna, även om de var i vissa fall grovt pornografiska ändå hade någon slags mening?

Vad tycker ni? Var låtarna bättre förr eller är det samma skit?

Vad borde jag göra om jag nu inte kan sova då? Ja, jag borde städa (the neverending story hemma hos oss med fyra barn), tvätta, vattna blommor. Men, jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte.

Jag borde istället rekognosera vilka böcker jag skall ta med mig på jobbet inatt. Även om jag har läst de flesta böckerna i min bokhylla så finns det några som jag av någon outgrundlig anledning ännu inte har läst.

Men, vad är det jag gör, istället för att pricka av alla viktiga saker på min "To Do list"? Jo, jag lusläser Facebook, vk.se samt papperstidningen VK.

Bläddrar fram till Recensionen av Lushes & Tramps bara för att få veta att när bandet var nystartat så lekte VK´s utsända med kiss och bajs? Hm? Vill jag veta det? All Cred till dig du skribent på VK, men jag är faktiskt inte så intresserad av att veta att när du gick i småskolan så lekte du sådana lekar. Jag ville veta om bandet, jag ville även få läsa lite om förbandet "Breather" som i mina ögon gjorde en fantastisk spelning. Ingenting sånt kunde jag läsa. Iofs, VK´s utsända...Du skrev en väldigt personlig recension. Men sånt kan man skriva om i sin blogg. Där kan ämnen såsom kiss, bajs och illamående avhandlas. Inte i en offentligt publicerad recension. Jag är förvånad över att VK ens publicerade den. Om jag skall vara riktigt ärlig.

Den var i mina ögon en mer personlig reflektion över vilka sorters lekar du lekte som liten. Samt att du försökte bortförklara din frånvaro genom att skylla på illamående. Säkerligen så var du illamående, men...snälla. Berätta det på din blogg, inte i tidningen. Jag bryr mig faktiskt inte. Jag ville läsa om banden, inte om dina privata förehavanden. Sånt där kan du hålla till din blogg.

Detta till trots så fick Lushes bra betyg, verkligen välförtjänta. Men Breather då??? Breather då?

I mina ögon så fick Breather en solklar femma. Och dom nämns inte ens. Det kan i och för sig ha sin förklaring då Vks´utsända kanske lekte som mest med kiss och bajs under den perioden.

Tack till Scharinska för en  fantastiskt bra nostalgikväll med TVÅ av Umeås i särklass bästa band.

Det var idel kända ansikten där. Både bekanta och mindre bekanta och jag tror att alla hade det trevligt. Även min älskade V, som kvällen till ära strödde förolämpningar omkring sig, trängde sig i kön och bara var sig själv :-)

Det är lugnt V, du kan göra även den tristaste dag rolig bara genom att vara du. Det är därför jag älskar dig så mycket.

Jag och min bättre hälft spenderade mest tid nere i källaren då det var enda platsen som man faktiskt kunde röra sig UTAN att gnuggas emot ryggar, magar eller värre.

Planen var egentligen att vi skulle sova hemma hos min mor, men som genom Guds försyn så fick vi oanad skjuts hela vägen hem till Obbola. Praise The Lord... Det är klart, att sova hemma hos sin mor är trevligt, men den bästa sängen är ändå den egna.

Idag tänkte jag faktiskt ta en liten joggingtur innan inhämtning av barn skall ordnas. Japp, jag är faktiskt piggelin idag.

PoK

Nå, detta är naturligtvis ett I-landsproblem. Jag skall inte gnälla. Jag har väl gnällt nog om höga elräkningar, kallt väder och dåliga kläder. Nu när våren äntligen är i antågande så skall jag bara vara tyst.

Men, människan är väl så som natur, gnällig? Är det inte det ena så är det andra. Ingenting är bra nog för att vi skall vara tysta.

Denna soliga dag tänkte jag i alla fall försöka mig på en joggingtur här i lilla paradiset. Nej, jag joggar naturligtvis inte mot Fläse, stadsmänniska som jag är. Här blir det en liten tur runt inne i själva byn. Ju fler människor desto bättre. Egentligen så är det ju bara för att jag är så förvanskligt rädd för alla djur som eventuellt kan tänkas komma och skrämma mig på min lilla tur, ja ni säger att Björnarna sover nu, men jag vet nog. När de hör mig komma struttandes så vaknar de och tänker:

-Ahaaa, där kommer hon, Linnéa! Nu skall vi äta upp henne.

Så ni förstår, det är därför jag absolut INTE kan jogga runt bland obebyggt område. Björnarna är ju ute efter mig. Björnarna och älgarna och rävarna och haren. Alla är de blodtörstiga varelser. I min fantasi i alla fall.

Så nu kära vänner, Obbolianer och annat löst folk. Snart ser ni mig i min snygga rosa Smurfmössa strutta runt inne i byn. Var inte oroliga, jag är inte farlig även om jag ser mer än lovligt galen ut ibland.

PoK

Mina öron hör precis vad som helst nu förtiden, helt orimliga saker som min omgivning absolut inte skulle säga:

Eller, vad sägs om detta:

-Hörru, kan du hämta en nätstrumpa till mig. Jag är så täppt i näsan och det blir ju bättre om man tar lite nätstrumpor i näsan...!

Efter en kort ordväxling så kommer vi fram till att det var nässpray och INTE Nätstrumpor som skulle in i näsan. Jag tyckte att det lät lite konstigt att nätstrumpor skulle ha en sådan magisk inverkan på täppta näsor. Men, vad vet jag?!

Hm, Undrar om jag måste ta diskborsten och göra en storrensning i mina öron

I kväll skall jag dessutom inte träna något. Vilket känns...så där. Jag vet att kroppen behöver sin vila, men jag vill ju. Det kan hända att jag far in tidigare och tar en långpromenad inne i stan. Visst är det konstigt, jag känner mig tryggare att gå omkring där ensam än vad jag gör här ute på landet. Jag undrar vad det kan bero på. Säkerligen så är det för att det är mer befolkat, mer belysning, bättre plogat osv.

Det är ju finare att ta en promenad här ute än inne i stan. Dock inte på kvällen när det knappt finns några gatlysen ut till oss. Då är det läskigt. Vem vet vilka monster som lurar i buskarna på kvällskvisten. Mest troligast de värsta monstren som finns. Och alla är de ute efter mig, naturligtvis.

Nå, vi får se hur jag gör. Nu skall jag i alla fall dricka mitt morgonkaffe (!!) för att sedan ta itu med katastrofområdet även kallad huset.

Jag stör mig fortfarande över curlingfasonerna som pågår men jag vet att det finns ju inget jag kan göra åt det. Så därför låter jag det bara rinna av mig, som vatten på en gås. Jag lägger min energi på andra, roligare saker. LIX!

I natt skall jag nattjobba och jag hade tänkt skippa joggingturen hos modern, men jag tror att jag far ändå. Man kan ta en långpromenad och en joggingtur på samma dag, det går!

Nu, middag till mina troll, sen iväg till ömma modern.

PÅ dagens meny står:

*Trumvirvel*

Fiskbullar och potatismos!

Gott va?

Fasiken, jag konkurrerar ju med 4000 personer, för jag antar att av alla dessa 4000 så är det säkert 1000 personer som söker jobb som de inte ens är kvalificerade för, för det har de hört någonstans att de skall de göra ändå!

Sen är det ju superbra att Balticgruppen har donerat pengar för alla jäkla ungdomsjobb, men vi vuxna då? Jag hittade minst 20 jobb som jag är mer än kvalificerad för, ett som jag dessutom har utbildning för, men jag får inte ens söka det. Jag är för gammal.

När jag var ungdom så var Sverige även då i en ekonomisk kris, men jag fick minsann ta det jobb jag fick. Ja, jag vet. Jag låter som en bitter gammal kärring, men jag tycker att "curlandet" går så högt upp politiskt så det inte är klokt!

Är det smart att låta vuxna människor, med bil, barn och hus vara arbetslösa? Vart vinner man på att ge ungdomarna ett jobb, egentligen? I och för sig, när att vi vuxna inte har råd att betala lånen längre, eller elräkningen, eller alla försäkringar. Då kan ju ungdomarna köpa våra hus för en spottstyver. Ja, varför inte?!

Ja, jag vet...jag skall sluta låta så himla bitter.

Detta inlägg är kopplat till denna artikel på vk.se.

Jag har suttit hela natten och försökt få till det, men hur jag än gör så låter det bara som :

-Hej, jag heter Linnéa och är 35 år...vill du snälla, snälla, snälla, dejta mig?

Det är väl inte meningen att ett personligt brev skall låta så va?

Äsch, snart ger jag upp.

Jag vill inte förakta att arbeta inom vården, men det är INTE för att jobba där i resten av mitt liv som jag pluggat i 4, 5 år. Då kunde jag lika gärna stannat där från första början.

Jag hade känt samma sak om jag jobbat vart som helst annars. Jag pluggade för en anledning, inte för att komma tillbaka till samma jobb.

Men, jag är INTE Bitter, bara uppgiven!

Jag har även hunnit med att vara seriös, ansträngt mig till det yttersta för att komma på vad jag kan egentligen och kom fram till att jag måste vara ett super"catch" för vilken arbetsgivare som helst.

"So What" att mina personliga brev låter som om jag skriver på en kontaktannonssida, att bilden jag oftast skickar på mig själv är mer än lovligt snurriga och att min CV har fler jobb i sig än riskorn i ett rispaket. Någon har sagt till mig att det är bra att ha haft många jobb, det tyder på att man inte går och drar fötterna efter sig och det kan jag ju lova att jag inte gör. Jag är ju faktiskt ganska bra, ändå.

Jag lärde mig ju faktiskt någonting på Universitetet och det känns ju bra, så här i efterhand när jag sitter med studielån upp till öronen och inget jobb att betala dom med, fyra hungriga pojkar som vill ha mycket mat och en törstig Chrysler som slukar mer bensin än Niagarafallet samt ett hus som kräver mer renovering än vad vi har råd med. Jag har ju i alla fall min kunskap!

Nu skall jag bara få lite hjälp att finslipa mina personliga brev och snygga till min CV så då kanske jag får ett jobb, till slut.

Jag har även fått mer pepp av folk som faktiskt ser min viktminskning. *tjohooo* Ni är bäst!

Nu skall jag försöka varva ned litegrann med gott The och tv i soffan!                      

När jag just flyttat hemifrån så var jag så fattig att jag just inte hade råd med någonting. Jag hade skrapat ihop lite smått och gott från släkt och vänner bland annat en kaffepanna. En sån där riktig som man kokar kaffet i. Men, jag lyckades aldrig få kaffet riktigt gott i den. Hur jag än gjorde så smakade kaffet bara sump och blaskigt. När jag så fick råd så inhandlade jag en kaffebryggare och var rätt nöjd med smaken på det kaffet ända tills för ett år sedan.

Då fick vi nämligen en perkolator av Farmor E.

Då delades livet upp i före och efter perkolatorkaffet.

Helt plötsligt så kan jag inte dricka vanligt bryggkaffe längre. Eller, jo, klart att jag kan. Men, det finns inget som går upp mot smaken av perkolatorkaffe (ja, det skulle var kaffet på mitt tidigare jobb då).

Det är ju lite bängligt att göra kaffe i en sån så vi inhandlade en kaffebryggare för ett tag sedan som vi hade tänkt att vi kunde använda när det bara var vi två hemma eller om jag var själv. Men serrö, det kaffet var ju icke drickbart. Det smakade värre än hin håle själv. Så nu står vår nya kaffebryggare undangömd i förrådet och samlar damm. För kasta den kan man ju inte göra.

Från vår gård så har det snotts cyklar i flera omgångar. Oftast så finner vi dem lite senare, trasiga och jäkliga någonstans inne i byn. Barnen blir naturligtvis jätteledsna när deras käraste ägodel blir stulen direkt från gården, men vi har inte heller vetat vem det varit som snott cyklarna heller. Annars så hade vi polisanmält det på en gång, även om de återfunnits.

Nå, nu har det hänt igen. Äldste sonen skulle lämna tillbaka en bekants cykel men först så skulle han på IcaHäribyn för att inhandla lite smått o gott. När han kommer ut från ICA så är cykeln borta, stulen av en kompis till honom!!

Jag blir så ledsen, arg och besviken. Nu återfanns cykeln nästan på en gång, men det är så himla onödigt.

Frågan är: Hur törs man ens sno cyklar i en sådan här liten by? Fattar dom inte att man nästan genast får reda på vem som snott den? Byn är faktiskt inte större än ett telefonsamtal!

Nu vet vi vem det är som snott den,  men det är upp till ägaren att bestämma om det skall polisanmälas eller inte. Jag röstar för...Men, det är inte mitt beslut, Tyvärr!!!

20 år sedan!!!!!!!

Herregud min skapare, hur gammal är jag egentligen?

Nå, jag har letat och letat och letat efter information om det finns någon organisation som drar ihop sådana fester men finner ingenting. Så, jag får väl göra det själv då?

Det roligaste skulle vara om alla 20-årsjubilerande klasser i Umeå fick fira tillsammans, men, det blir för stort för mig allena att dra ihop!

Så nu...Om det finns någon som känner någon som gick in min klass (Bräntbergsskolan 7-9 F 1987 - 1990? Tror jag) Så hälsa dem att ta kontakt med mig! En del finns på Facebook, men långt ifrån alla!

Eller, om det finns någon annan som vill dra ihop för hela Bräntis avgång 1990! med mig så maila mig:

linnea_olsen@hotmail.com

Japp, det var bara det jag ville!

Tänk om UNIFLEX kvinnan kommer på att " Nä, men Linnéa, du kan nog ingenting. Det är lika bra för dig om du tar och gräver ned dig i en grop och stannar där tills någon saknar dig"

Å tänk om INGEN skulle sakna mig? Skulle jag då stanna i den där gropen resten av mitt liv då? Djupa funderingar så här på måndagsmorgonen.

***************************************************************************

Sonen, den äldste ringde i går kväll och ville så hemskt gärna sova hos sin flickvän. - Näe, sa jag, -jag tycker nog inte det. Det är ju skola i morgon och du vet ju att du har så himla svårt för att vakna.

- Men, alltså, jag kan vakna själv. Sa sonen lite förnärmat. Och berättade för mig den storslagna planen han hade om att han skulle vakna i vanlig tid (Här hemma är den vanliga tiden 07:55!!) ta bussen ner på stan för att därifrån ta bussen ut till Paradiset.

- Så du förstår mamma, jag kommer att komma i tid till skolan ändå!

Vis av tidigare erfarenhet så var jag skeptisk, väldigt skeptisk så vi bestämde att han skulle sova hemma ändå. Och var det så att han vaknade av sig själv, eller klev upp första gången jag väckte honom så skulle han (på prov) få sova hos flickvännen någon veckodag.

I morse så vaknade sonen 07:55...Då hade jag ihärdigt försökt få upp honom sen klockan 07:00!

Men, alltså...han kan vakna själv! Han vill bara inte!

Jag stryker på armen, klappar på kinden. Jag lyssnar och försöker att förklara. Att pyssla om och göra det där lilla extra är allt jag kan göra.

När jag går därifrån så fylls jag med vemod, vanmakt och oro. Men, jag hoppas och tror att allt kommer att bli bra, tids nog.  

I går var värsta dagen för mina ömma, stackars leder. Framemot morgonen var jag så ledbruten att jag knappt kunde böja benen utan att känna mig som om jag egentligen var den som borde bo på mitt jobb, gärna med alla slags hjälpmedel som finns tillgängliga. Ändå så var jag så duktig och stretchade ordentligt? Nå, i kväll så går jag på´t igen. Jag och ömma modern tar samma runda igen. Det blir bra det! Beach 2010, here i come!

Nä...Nu skall jag dricka mer kaffe och hoppas att jag blir en människa innan jobbet börjar!

Eventuellt så läser min mans släkt, eller delar av den i alla fall.

Men vilka fler?

Så, om ni törs så får ni gärna berätta vilka ni är!

Nu drar jag iväg till nattjobbet i alla fall! Maken och barnen har laddat med läsk och chips så de klarar sig nog utan lite kvinnlig fägring ett tag.

Ha en bra natt, det skall jag ha!

So what att de kanske inte har ett jobb som passar mig?

Jag kan ju göra vad som helst, jag kan sitta vid ett bord och skriva, knappa på en sån där gammal skrivmaskin. Svara lite i telefon. Flytta papper från en hög till en annan. Ja, sånt kan jag göra jättebra. Man kan till och med säga att ett sånt jobb skulle jag sköta med bravur.

Sedan så kan jag hantera telefonförsäljare jättebra. Jag köper allt! Jag menar, man måste ju hjälpas åt i dessa tider och om vi köper av telefonförsäljare så kanske de köper våra tjänster? Eller hur?

Eller så kan jag stå för det kulturella på deras arbetsplats. Jag skulle kunna ha högläsning på lunchen för alla anställda. Snacka om att jag skulle tillföra mycket glädje!

Inte begär jag för mycket? Jag tycker inte det.

Inte skulle jag begära så hög lön heller, men som privat anställd kulturarbetare så borde jag ju ha i alla fall minst 25 000 i ingångslön med en årlig ökning på 2 000 med start samma år. Jag anser att det är en skälig lön.

Varför anställer de mig inte?