Nåt är fel på min perkulator. Den kokar kaffet som vanligt men den håller inte värmen. När det gått 30 minuter så stänger värmehållarfunktionen av sig och kaffet blir fesljummet. Efter ytterligare ett tag  så startar den om och kokar allt kaffe igen. Vilket i sig inte är ett jätteproblem. En del människor gillar ju superduperstarkt kaffe. Jag tillhör inte den kategorin av människor. Jag skulle bara kunna säga till mina besökare att: Kära vänner, ni har tre alternativ. 1) Drick ert kaffe superfort så hinner ni med en påtår innan kaffet kallnar. 2) drick kaffet sakta, få en kall påtår eller 3) Vänta en timme så får ni ett kaffe som är kokat två gånger. Garanterar att ni får både magproblem samt att ni lär vara vaken i några dygn.

Ett annat alternativ är såklart att köpa en ny perk. D E T kära vänner, det svider. Denna perk är en gåva från mitt X´s bortgångna farmor. Hon var en fantastisk kvinna. I stort sett blind men stod ändå balanserandes på en stol, hängandes utanför fönstret på tredje våningen för att putsa de fönster hon ändå inte kunde se ut genom. Snacka om tjurskallighet. Helt underbar. Frispråkig. Jag önskar att jag blir som hon var när jag blir gammal.

I övrigt denna tisdag så gör jag inte så mycket mer än att ringer på jobb, skriver kontaktannonse…nä, förlåt, personliga brev, strosar runt i morgonklänning och dricker fesljummet kaffe som kokar om då och då. kan man ha det bättre?

Mitt ex introducerade en ny internet sida åt mig. En sida där man gratis kan streama film och tv-serier. Det fungerar ypperligt att se film med telefonen dessutom. Vilket i sin tur innebär att jag ligger nätterna igenom och ser film och tv-serier. Jag kan inte sluta. Klockan blir 2, 3, 4 och jag tänker för mig själv: "bara ett avsnitt till, sen skall jag sova".

Det lyckas jag sådär med. Att sova alltså. När jag ÄNTLIGEN lagt mobilen åt sidan och försöker blunda så är jag i ett halvlevande tillstånd där fantasier blandas med de filmer eller tv-serier jag nyss sett i ett skumt, snurrigt virrvarr. Jag tycker det är bättre med böcker. Då blir man inte lika snurrig, inte jag iallafall.

Då och då när jag ligger där mittinatten och blandar fantasi och verklighet får jag uppslag på vad jag skall skriva om här. Jag lider ju fortfarande av någons slags inspirationsbrist. Inte för att jag inte har något att skriva, tvärtom, jag har massor att skriva om men inget som jag anser vara speciellt intressant för er att läsa om. Nå – jag läste någonstans att när man får en bra skrividé skall man försöka skriva ned den. Att det är bra att ha papper och penna liggandes på nattduksbordet. Jag har telefonen och skriver i anteckningar istället. Men – det som känns så himla läckert och smart där 05:00 på morgonen verkar mest sinnessjukt när jag läser igenom det på morgonen. Mestadels är det lösryckta meningar helt tagna ur sitt sammanhang. Som "Gad diggetti"? Hur tänkte jag där? Vad menade jag med det?

På jobbfronten står det stilla. Jag fick förlängt tre veckor iallafall. Det är nästan bara som att förlänga plågan. "Du får tre veckors frist, sen kan du börja leta efter lämpliga broar att leva under". Jag ringde en kvinna på rekryteringsenheten (som man tydligen MÅSTE gå genom nu för att få jobb, annat var det när jag var ung, då ringde man till det ställe där man ville jobba och sa: Hej, jag vill jobba hos er. Oftast så fick man det) som verkligen verkade ha vaknat på rätt sida. Med en kycklingglad röst meddelade hon mig att: Jomen, du har ju jobbat inom kommunen så himla länge och får ju snart en tillsvidare anställning här så du behöver verkligen inte oroa dig. Du får jobb snart igen.

Jag, som nästan stod på en stol med en snara runt halsen, redo att närsomhelst sparka undan stolen, blev föga tröstad av hennes ord men fick iallafall tummen ur och ringde några ställen ändå. Även om man MÅSTE gå genom rekryteringsenheten. Vilket jäkla påhitt va?

I övrigt så händer det inte mycket i mitt liv…

Visst har jag berättat för er om mina darlings som hänger hemma hos mig alltsomoftast? Nå – en av de vackra har en pojkvän som verkligen ogillar min fascination för fasta tvålar. Jag tycker om att hålla något fast i min hand som gör mig ren. Det ger mig en känsla av tillfredsställande. Tolka detta som ni vill. Nå – varje gång han går på toaletten så kommer han ut och viskar till mig, lite som i förtroende att: "visst är det lite äckligt med fasta tvålar Linnéa? Tänk dig alla bakterier som frodas och växer på dom, dessutom så luktar de nästan ingenting heller…En vacker dag så köper jag en pumptvål åt dig"

Not to worry kära prospekt, jag har köpt en pumptvål som numera huserar på den lilla toaletten. Du skall även få en egen handduk tänkte jag. Jag skall brodera in ditt namn på den så att ingen annan törs använda den. Allt för fina vänner. På den stora toaletten återfinns den fasta tvålen.

Med detta så säger jag hej!

Sista veckan på ”min” avdelning är det denna vecka. Två ynka nätter kvar sen är det hejdå!
Jag skulle så gärna vilja skriva en del om alla de roliga saker jag får vara med om där men jag har faktiskt tystnadsplikt. Vilket är viktigt. Tystnadsplikten alltså.

I övrigt skriver jag personliga brev där jag framhäver mina fantastiska kunskaper och min enormt stora sociala skill. Jag skämtar inte när jag säger att just i det skrivande ögonblicket glömmer jag Jante och känner mig som en über männisch.
Jag vet att jag har skrivit det förut och jag nämner det igen.
Ett personligt brev är skrämmande likt en kontaktannons.
”var lagom rolig, skriv smart, berätta om dina hobbies, din familj, ditt liv”. Visst vill ni snälla träffa mig? Snälla? Jag är bäst!
Ja – just det. ”Glöm” gärna att du har fyra barn. Eller snarare – nämn dom inte.

Hur kommer det sig att arbetsgivare blir livrädda när jag nämner antalet barn jag har? Det är ju inte så att jag måste torka 17-åringens stjärt när han gjort sina behov. Eller att jag måste stanna hemma från jobbet när storkillarna är sjuka.
Jag får faktiskt inte göra det heller. Eller – jag får. Utan ersättning från FK då.
Ja. Jag vet inte…?
Personligen så anser jag att mina ungar håller mig ung. Jag ser antalet som en tillgång och inte som en belastning.

Förra våren blev jag kallad på en intervju där kvinnan som intervjuade mig inte kunde sluta prata om mitt stora antal barn. Jag fick inte jobbet. Inte på grund av mina barn utan på grund av min lilla erfarenhet inom säljyrket.

Vad anser ni om det? Ska antalet barn spela någon roll när man söker ett jobb? Och ljug inte. Det är klart att arbetsgivare hajar till när det kommer upp.

I övrigt:
Barnvecka, kärlek.

Hej!

Det jag saknar mest med denna lägenheten är ett ordentligt kök.
Jag avgudade mitt kök i Obbola. När jag väl kunde övertala X om att flytta köket tvärs över huset vill säga.
Bara projektet att övertala honom var en två år lång historia som innehöll MYCKET tjat. Men sen, när allt var klart? När mitt superminikök blev som en balsal? Då blev huset nästan perfekt.
I mitt tycke skall köket vara hemmets hjärta. Det är där jag trivs som bäst. Hur bra kan man egentligen trivas i ett kök som har öppen planlösning mellan kök & vardagsrum? Relativt bra men inte helt.
Jag skulle vilja riva ut lite bärande väggar. Smälla upp en del andra väggar. Måla om. Kakla om. Byta diskbänk, kyl och frys och göra köket älskvärt.

Nu tror jag inte att Bostaden (som är min hyresvärd) skulle uppskatta om jag började ändra deras planlösning bara för att jag vill ha ett annat kök.
Så – jag får väl leta efter det perfekta köket i en annan lägenhet?!
Till saken hör att jag tillbringar lika delar tid i köket som i sovrummet. Jag älskar att sitta i köket, dricka kaffe och surra med vänner. Laga god mat och skratta.
Det går absolut att göra det med en öppen planlösning men jag saknar ett STOOOOORT kök.

Eller en uteplats.
Eller en lägenhet alles nere vid älven?
Aldrig ska man då vara riktigt nöjd…?

I övrigt så börjar skolorna snart. Jag längtar efter rutinerna.

Kärlek!

 Aaaahhh!

Men i mitt patetiska senaste inlägg så har jag ju glömt berätta att jag läst. Jag har läst och läst och läst. Jag har fullkomligt vältrat mig i nya böcker nästan vareviga dag denna sommar. Jag har tvingat på en vän en massa av mina favoritböcker och hade jag inte varit någorlunda väluppfostrad så hade jag stirrat ut honom tills han var klar med varenda bok för att sedan förhöra honom om vad han tyckte. Jag hade uppskattat en skriftlig redovisning om vilka delar han gillade och vilka han inte gillade för att sedan kunna diskutera…men, som sagt. Jag är någorlunda väluppfostrad.

Jag har hittat böcker i min bokhylla som jag köpt för att sedan ögonblickligen glömma bort. Fantastisk överraskning i sommar. Tårdrypande, snyftiga chiclit romaner. Jag har gråtit, jag har skrattat och jag har sörjt när boken är slut bara för att fnittra förtjust när en ny bok kommer in i mitt liv.

En del människor skriver tydligen upp vilka böcker de läst. Sånt gör inte jag. Jag försökte med det och försökte till och med ha mina böcker i alfabetisk ordning ett tag men kom sedan på att: Nej – det är inte jag. Jag kommer ihåg alla böcker jag läst ändå.

Vännen förklarade det där så bra. Han sa: Du är lite som jag. Du vet exakt vart du ställt just den boken du vill ha. Du kommer ihåg omslaget. Du behöver ingen annan ordning än din egen. UNDERBART! Väldigt passande. Exakt så är det.

Jag skapar min egen ordning. You gotta love it!

 När min skalle får en overload av tankar och funderingar så brukar jag fara iväg till Obbola. Jag sätter mig vid strandkanten. Plaskar lite i vattnet och bara tänker. Det är något med vattnet och stillheten där som gör att alla saker faller på plats. Dessutom så är mobiltäckningen därute kass så jag kan nästan inte bli nådd. Underbart!

Att tänka gör man nog bäst ute i naturen tror jag. Just nu känns det dock som att jag kanske tänker lite för mycket och att jag skapar situationer som inte finns. Jag oroar mig för allt och ingenting. Exempelvis, jag har två arbetsveckor kvar av mitt vikariat. Sen är det slut. Jag vet inte om jag får fortsätta eller inte. Jag vill fortsätta. Såklart. Men – får jag inte månadslön så MÅSTE jag börja hoppa in extra på timvik redan nu för att täcka upp för september månad.

I min skalle har jag redan skapat scenarion där jag och ungarna blir utkastade på grund av obetald hyra. Eller att de får bo hemma hos sin pappa och jag får kampera hos vänner tills de blir kräkless på mig. Till slut så händer det oundvikliga –  jag blir en "baglady" och kravlar omkring på vasaplan styrandes en kundvagn med alla mina tillhörigheter och ungarna skäms för mig. Jag blir aldrig bjuden på deras student och deras bröllop? ALDRIG! Mina barnbarn får aldrig lära känna sin farmor för hon är en patetisk spillra av vad som en gång var en människa och bor i en pappkartong nere vid älven. Sånt finurlar jag på när jag sitter vid vattnet.

Jag säger ju att jag skapar scenarion som inte nödvändigtvis behöver finnas där.

BAAAAHHH! Allt det och en massa annat skit och onödigheter har avhandlats där vid stranden i Obbola. Det mesta gick fort.

Stundvis så suger det att vara vuxen. Stundvis så suger det att leva som ensam vuxen. Iallafall när det kommer till den ekonomiska biten.

Nå – inget mer *BofakkingHoo* nu.

Nu är det bra.

Allt blir bra.

Tillslut.

Denna har lyssnats på flitigt hemma hos mig i sommar.

Hej!

Var så fantastiskt vacker inatt.
Jag promenerade hem från Sjöbris utefter älven (ensam, ja. Jag var faktiskt lite rädd) och månen lyste som var den av guld (hehe).
Nä, men den var fin.

Nå – när jag nu promenixade hem till en lägenhet där för tillfället bara 17 år väntade så slog det mig att det är så det kommer att vara nu de närmaste 10-15 åren. Jag kommer att ha mina barn boendes hos mig totalt i minst 30 år framöver.
Ja – jag behöver ju knappast fundera på vad jag ska göra med tiden.

När de väl flyttar hemifrån? Då är jag runt 50 år. Vad ska jag göra då? Vem är jag då? Och varför tog jag inte tillvara på tiden bättre när pojkarna var riktigt små?
Det vet jag ju iochförsig. När pojkarna var små hann jag aldrig stanna upp och tänka efter ordentligt. Jag hade fullt upp med blöjbytning, matning, nattning. Med fyra småkidz finns det lite eller ingen tid till filosofiska funderingar av något seriösare slag. Det är väl kanske det som är livets gång. Barnen växer upp, man hinner knappt med det. Allt går på rutin, bada, byta, natta osv varje dag. De växer upp, skaffar egna barn och då får man njuta av småbarnstiden igen?
Iallafall det bästa av den. Myset.

Jag känner mig som 150 år fast jag bara är 38.
Jag ska stanna upp ett tag tror jag. Fundera mer. Ta vara på nuet och mina ungar (det är väl egentligen ett fruktansvärt ord – ungar? Barnen låter bättre).

Och med kärleken?
Kärleken? En kär lek. Det är precis vad det är. En kär lek. Varken mer eller mindre. ”Hjärtat är bara en muskel kärlek blott en konstruktion”

Vad gör jag vaken nu? Jag vänder på dygnet så att jag ska kunna jobba mina nätter. Utan att vilja dö halvvägs in i skiftet.

Nå – pepp till er alla. Njut av era barn, den kära leken och av sommaren (Två veckors jobb kvar för mig S E N har jag 4 veckors semester).

 Nån stackare sa till mig för ett tag sedan att jag inte kan laga mat. Detta grundar sig den stackars människan på? Ja? jag vet egentligen inte.

Hursomhelst. Jag kan laga mat, det vet jag… men den kommentaren har etsat sig fast i min skalle lika hårt som rödbetesaft på en vit tshirt.

Visst är det konstigt? man får en miljon positiva kommentarer från alla möjliga slags människor och så får man en (1) E N kommentar från en människa som inte vet bättre och genast så börjar man tvivla på sina kunskaper. det är som att de positiva saker folk sagt bara försvunnit. Puts väck är dom och jag börjar tvivla på mig själv.

Nu säger inte jag att jag är en gourmand i köket. Eller att jag kan platsa in i något slags matlagningsprogram. Men – nog kan jag laga mat. jag älskar att laga mat. Jag älskar att bjuda mina vänner på olika slags maträtter och att få komma på nya, roliga små maträtter är nog det roligaste jag vet.

Om jag tog så illa vid mig av en sån kommentar…tänk er då hur illa andra måste fara av en del dumma kommentarer som slängs ut sådär hipp som happ.

Som alla stackars kändisar?

Maj gåååd vad jag INTE vill vara kändis. Allt spott och spe de får stå ut med? hur vi anser att vi har rätt att offentligt skratta åt dom eller håna dom oavsett vad de än gör.

Alla idrottsmän? Alla politiker?

Ja – jag vet, har man valt ett liv i offentlighetens lykta så får man lite bita i det sura äpplet. Men jag kan ändå inte riktigt låta bli att skämmas lite över vad jag själv sagt och tyckt om en del kändisar, politiker och idrottsmän.

Alla gör ju så gott de kan. Alla vill nog helst bara vara så bra de kan vara.

Ödmjukhet. Att vara ödmjuk är viktigt.

Tills nästa gång darlings…hej!

Min lillebror har fått en liten prins. Världens sötaste är han och fasters lilla ögonsten. Jag är kär. Hela mitt hjärta bankar för denna lilla skrutt som absolut inte gör något för att förtjäna det. Han bara ligger där, fiser, rapar och drar då och då på smilgroparna så vackert att mitt hjärta smälter som glass i solskenet (som de flesta män jag känner faktiskt, börjas det så tidigt?) han är ljuvlig. Han doftar så fantastiskt att mina stackars hormoner går bärsärkagång.

Min 7-åring hävdar bestämt att lilla Theodor (som nya kusinen heter) är egentligen hans egen lillebror och att kanske han borde bo här med oss? Jag är benägen att hålla med faktiskt. Även om jag är övertygad om att biologiska mamman och pappan säkerligen skulle gråta sig till sömns varje natt av saknad.

Sen, när jag finner mig själv sitta som den värsta "förståsigpåare" inför svägerska och bror om små barns väl och ve (va fan? alla är väl proffs på sitt eget barn…jag hatade sådana där människor när mina egna var små. Skall jag bli en sån själv nu?) slog det mig hårt i skallen: Jag kommer att bli en hemsk farmor.

Jag kommer att tigga och be om att få sitta barnvakt. Jag kommer att muta de stackars barnen med coca-cola till middagen och glass till kvällsfika. Jag kommer att skämma bort barnen så till den milda grad att jag kommer bli bannad som barnvakt.

Jag får helt enkelt öva mig på lilla Theodor.

Kolla in killen, kan man bli annat än kär i honom?

 Jag rensar ut vintern. Ställer undan barnens alla vinterkläder och vinterskor.

Vilket trevligt litet problem det är egentligen. Nackdelen är bara att det tycks som att jag av någon outgrundlig anledning har blivit välsignad med resten av kvarterets alla barns vinterkläder?

Jag borde vara lika duktig som HNS som rensar ut och säljer. Men…? Just när jag gjort mig av med ett klädesplagg som kidzen haft så kommer jag på att: Ja just det, det där plagget skulle vi haft nu. JUST nu skulle det passa ypperligt. Sen så grämer jag mig i all evinnerlighet över just det plagget och att jag ALDRIG mer kommer att finna ett plagg som var lika användbart som just det plagget.

Jag är nog lite grann av en samlare. Antar jag.

Det är samma som med mina böcker. Eller barnens böcker för den delen. Jag vill inte och kan inte göra mig av med dom. Jag tänker såhär; Att när det kommer små barn hem till mig, syskonbarn, vänners barn, småsyskon till barnens vänner osv så SKA det alltid finnas böcker tillgängliga för dom att läsa i, smaka på, peta i. Böcker är ju själva källan till all glädje i livet. Tycker jag.

Detta även fast mina egna barn är för stora för pek och bilderböcker numera.

Ok, vinterkläder och böcker. Det är väl ok att samla på? Men…

Av konstiga anledningar så tycks jag även finna det extra viktigt att samla på trasiga pennor, enstaka pärlor, tomma förpackningar som en gång innehöll något viktigt osv i all oändlighet. Allt detta ligger intryckt i säkert förvar i ett av mina köksskåp. Ett köksskåp som jag definitivt skulle behöva använda till viktigare saker. Men icket då. Det är redan paxat av alla mina EXTREMT viktiga skräpsaker.

En vacker dag skall jag rensa det.

Tills vidare så får det stanna kvar där. Man vet ju aldrig exakt när man kan behöva använda den där tomma förpackningen med ipren. Eller hur?