Igår gick ett program på Tv 3 som handlar om utsatta barn och är en kampanj i samband med Rädda Barnen. Det var ett sådant program som rev upp mycket tankar men samtidigt gav lite hopp. Man är förvaltare av sin eget liv, man måste själv vilja någonting för att bli något. Jag tror visserligen på det att det bara finns två vägar att gå, bryta ihop eller bita ihop. Man genomgår ju oftast bägge men att ta sig helskinnad ur en sådan situation är nog krävande. Det är nu länge sen allt hände men minnen finns ändå kvar. Det finns ingen anledning att älta men man blir berörd av att höra liknande historier och av att inse hur många barn som lever med missbrukande föräldrar och att så få gör något.



För att göra något riktigt osvensk så kan man ju försöka berätta för sig själv vad man har gjort bra, det är inte skryt utan fakta. Men man får knappt tycka att man har åstadkommit något utan att andra ska tycka att man är självgod. Men min utväg var att  vara duktig i skolan, fokusera på läxor, och gärna stanna kvar på skolan lite längre efter man hade slutat. I nian fick jag stipendium för bästa betyg av avgångeleverna och det var första beviset på slitet jag lagt ner. Gymnasiet var såhär i efterhand kanske inte de roligaste åren eftersom att det hände mycket, oerhört mycket skolarbeten och höga krav men klarade det också och fick dessutom en vän för livet, min Lisa. Fick stipendium även här för jobbet som ekonomichef i vårat UF-företag. Hoppade direkt på universitetet i strävan efter djurskyddsjobbet. Klarade tre år på högskolan, yngst i klassen och ändå bra betyg, blev lite tjall på tråden med examensarbetet och fick inte mitt examensbevis förrän i december 2010 men nu har jag det. Konstigt att det inte firades eller något, ingen har någon stor deal av det. Inte jag heller. Men började tänka på det igår och nog fan får man vara stolt över det, jag är en av få i släkten som ens gått på högskola! Mitt exmensbevis ligger ironiskt nog i en låda och exjobbet har ingen annan än jag och mina lärare läst. Nu är det ju även så att ingen annan har visat intresse heller.

Jag ville bara komma till poängen att man kan visst komma någonstans, det gäller bara att bestämma sig, ha lite tur och iallafall någon bra människa i närheten som stöttar.

Min plan är bara att försöka vara en bättre människa än de som gjort allt ont, orsakat alla samvetskval och sömnlösa nätter. Det är man skyldig sig själv!