Arla morgonstund och den blekvarma solen lyser upp de ännu lövfria träden.

Jag och Riesen smyger ut redan för 05.00 för att inte väcka övriga flocken. Vår promenad går över åkern som är våt men fullt passerbar. När vi kommer till åkerdiket blir det lite marigt. Ja, inte för Riesen som snabbt tar ett graciöst hopp över till andra sidan.  Svårare för mig, med mina korta ben, jag behöver se över vart bästa passagen finns. Jo då, jag hittar ett ställe där det finns en tuva som jag kan ta hjälp av.

Ett stort kliv och så har jag vänster fot på tuva. Lutar mig så frammåt och drar åt mig högerbenet….varvid tuvan sakta sänker sig !? Tänka snabbt och handen får tag i en björkkvist som räddar mig, trodde jag. En torr kvist, som genast går av!

Sakta, i slowmotion, dras min tyngsta del av kroppen ned i det kalla våta åkerdiket. Stövlarnas längd räckte för att fötterna skulle hålla sig torra, men ack så blött det blev om baken. Bara att gilla läget och traska vidare.

Efter en liten stund så flög en tanke in i mitt huvud: Kanske det vore lika bra att kissa nu när jag ändå var blöt, det skulle liksom väga upp det kalla våta. Nja, vid närmare eftertanke så var jag fortfarande torr om fötterna, om jag kissade skulle det rinna sin väg rakt ned i stövlarna.

Trots doppet av min bak så hade vi en trevlig promenad i morgonsolen. Kaffet värmde gott när vi kom hem.