En fläkt som fungerar kommer snart att installeras. Sängen kommer på fredag. 

Kvar i år:

Begravning med övernattning.

Framställning av 3 tavlor

Tillverkande av ett IBA tävlingsbidrag.

Jul

Sen borde det bli lugnt åtminstone till min födelsedag….

Jag fick den här låten igår av en snäll person som förstod precis hur jag kände när det kom till mobbingen som sker på vissa forum på ifokus… Jag är inte det enda offret men en av dom…

Jag har sovit som man kan förvänta sig denna helg… inte så bra. Min röst är på väg bort.

Ibland måste man lära om sig, inse att saker som man såg som självklara tidigare som att stiga upp på stolar inte är möjligt… så att hänga min rosa julstjärna igår blev ett helt projekt. Tack och lov att jag har en underbar granne som hjälper mig.

Jag kan fortfarande inte skaka av mig de tvångstankar som jag fått inför begravningen… Jag försöker verka normal men ibland så kommer crazy fram… Särskilt när det är saker som jag inte kan kontrollera… då måste jag skapa saker som jag har kontrollen över… även om det bara är illusioner av kontroll så måste jag ha dom…

Jag får sängen OM möbelfirman går med på alla snurrar som måste till…..

Mantra som går runt runt är energi kan inte dö, den kan bara förändras… vilket innebär att ingen och inget dör. Det går bara vidare till en ny manifestation…

jag måste tänka så för annars äter sorgen upp mig innefrån….

Så vem behöver pengar? Vad är en säkerhetsbuffert på sparkontot? är det så Askungen skulle tänka idag? Om mina råttor kunde sy kläder och hamstern fixa håret medan pippin selade katterna framför min pumpa så kanske jag skulle kunna vara mindre fixerad vid sånt som inte går att fixa…

Ytterligare en natt utan direkt sömn… varit uppe sen 4.

Igår fick bråcket vara fotomodell och jag testade på vad jag tror är läderplastik…. dock ingen aning eftersom det är inte direkt något som man får någon direkt förklaring på…

Idag ska jag skriva mitt yttrande till socialstyrelsen, betala räkningarna, göra färdigt den halskedjan som är så fel att den är rätt och kanske… bara kanske plocka fram färgerna….. men jag är bara glad om jag slipper ångesten och allt som har att göra med att imorgon är det en vecka sen…

Min hjärna fungerar inte som den bör… Lite för mycket på gång… eller snarare så känns det som om jag håller på att begravas av en lavin av osäkerhet. Jag har bara en enda önskan, att få lugn och ro. Men det sker inte.

Jag ska på begravning och det enda min hjärna kan göra är att fundera på vad jag ska göra för smycken till min moster och mina kusiner… totalt banalt men det tar bort den egentliga orsaken till varför jag ska dit.

Fick en utmaning av Diane Hyde… att skapa ett helt nytt pärlbroderi innan årets slut… och detta tillsammans med resten som är med i gruppen som tex. Sherry Serafini… Snacka om prestigeångest….Att umgås via nätet med de som jag även ser som idoler har både för och nackdelar…

Men lugn och ro… det existerar inte…

När en älskad släkting eller vän lämnat jordelivet så kommer den första chocken, tårarna rinner och det finns inget stopp för känslorna som rinner ur en…

Sen när man lugnat sig någorlunda så kommer nästa del. Begravningen. Man ska då ta farväl och alla de känslor som man just hämtat sig från kommer tillbaka som om någon häller en hink med iskallt vatten över en… Smack. Allt på en gång.

Samtidigt ska man lyckas hålla en värdig min, man ska hälsa på alla som mår lika dåligt som en själv.

Jag har alltid beundrat dom somklarar av detta utan att falla ihop i en blöt pöl av hysteri och sorg…Jag är den blöta pölen… finns nog inga lugnande mediciner i världen som kan få mig att stå på benen på en begravning.

Jag beukar i största möjliga utsträckning försöka undvika begravningar. En del går att komma undan men andra…. som den som nu ligger framför mig… oundviklig.

Att försöka övertyga sig själv om logiken i allt liv, i religionen jag drivs av, hjälper inte… det var den här manifestationen jag älskade.

If tears could build a stairway,

And memories were a lane,

I would walk right up to Heaven

To bring you home again.

No farewell’s were spoken,

No time for goodbye,

You were gone before I knew it,

And only God knows why.

My heart still aches in sadness,

And secret tears will flow,

What is meant to me to lose you,

No one will ever know.

Author Unknown

Igår natt somnade min farbror/morbror och han vaknade aldrig igen. Han blev 56 år.

Den sorg man känner sitter fast, sömnen som kan ta bort smärtan kommer inte, man sitter och stirrar framför sig, tårarna rinner och ingenting kan ta bort smärtan.

Det är sådana här gånger man önskar att orden fanns där. Chocken är obeskrivlig. Man börjar se döden lura på alla man älskar. Och jag säger det inte åt dom, jag har sådana problem med just den saken…

Jag vet inte hur min moster och pappa klarar av detta, chocken var stor hos dom båda igår. Hela dagen var en stor chock. Han skulle leva minst 20 år till… Dom skulle bo halva året på Sri Lanka och andra i stugan i Bergnäs….

Mina kusiner, att förlora sin pappa i så ung ålder, just precis blivit vuxna men fortfarande så unga…

Chock.

Sov gott Berra, jag älskade dig.

Farväl, Ljus och kärlek till din familj och hälsa farmor och farfar

För varje år blir ångesten över julen djupare, redan nu vill jag krypa ner under täcket och stanna där… Men jag kommer att sätta upp den rosa stjärnan och fira som en snäll flicka.

Ska slakta säldockan jag jobbat med så jag kan påbörja "The horror collection" på etsy… hatar dockor… vill man se till att förstöra min dag så ska man sätta en blinkande docka utanför min dörr eller ge mig en mänskligt liknande tomte…

Jag skulle kunna tillbringa dagarna med att tänka ut ett sätt för bloggare att marknadsföra västerbotten men varken ork eller lust finns… Antagligen för att jag fortfarande inte kommit över blogghitler som när jag bad om en förklaring till uppgiften hon ville vi skulle göra upprepade samma sak men låååååångsaaaaamt. Jag har AS jag är inte korkad eller döv.

Men lik förbaskat så är det fullt med julpynt överallt. Jag vill inte fira jul, inte som det känns just nu. Det är så mycket fram och tillbaka och i slutändan så är man i paltkoma och promenaden hem känns som en mil trots att det rör sig om 250 meter…

Jag har inte bara en "vän" på fejjan som lagt upp inlägg om att man blir raderad om man man skriver happy holidays… Jag kommer att skriva Glad Yule… "I keep the CHRIST in christmas" dom är det…. dom som tänker radera en om man inte ser världen som dom gör.

För mig är julen ett helvete. Jag hänger min rosa stjärna för att jag gillar rosa och sen blir den inte nerplockad förrän runt påsk som tidigast. Jag orkar inte med alla förväntningar och krossade drömmar när dom ser vad dom fått i julklapp…

Vill bara kura ihop mig framför datorn med mina katter och se filmer… kanske spela nåt spel. that is it. Jag krossar människor jag älskars dröm om den perfekta julen… men faktum att den varit ett gissel för mig senaste åren och det bara blir värre…. Jag orkar inte.

Det blåser kraftiga vindar runt Carema… OM det hade varit en person så hade denne suttit i fängelse väldigt länge men eftersom det är ett företag så daltas det ju hej vilt med dom som styr samtidigt som all skuld läggs på de som är anställda av företaget.

Jag har varit inom äldreomsorg. kommunal sådan och visserligen så var vi underbemannade och regler fanns som var helt och fulltständigt  idiotiska.

De saker som sker på Caremas boenden är inte normalt. Det är diskreminering och misshandel, och dom som är skyldiga är inte dom som jobbar där, dom följer regler och riktlinjer satta av cheferna, så hur länge ska vi tillåta privatisering av sjukvård, ålderdomshem och palliativ vård?  Är det inte dags att stiga tillbaka några steg och faktiskt bedömma  utifrån resultat och inte ekonomi? 

Kom ihåg. Det ni gör mot de gamla idag är inget emot vad som kommer att ske mot er när ni ligger i ett privatiserat boende… för alla blir girigare, med girighet försvinner mänsklighet.