Vad har de svenska och sjuka gjort för att förtjäna ett liv i svält och med minimalt med hjälp?

Om man är multisjuk och är i akut behov av hjälp till mediciner för att hålla sig över vattenytan samtidigt som man inte har pengarna för att man inte har råd att köpa mediciner, vad ska man göra då?

Gå till sociala? Nej, dom har fått nya direktiv detta år som säger att även om det skulle hålla en person utanför mer skuld så får dom inte hjälpa till med medicin om man är inom försäkringskassan.

Det innebär, i realitet, att om man är sjukskriven och i behov av medicin så får du välja, svälta, skuldsätta sig ytterligare för i ärlighetens namn så är inte försäkringskassans utbetalningar höga nog, eller helt sonika sluta med livsviktig medicin.

På vilket sätt hjälper detta landet och de sjuka? Detta är en fråga som gäller alla partier eftersom de sjuka är allas problem.

Var vill ni stå? På mänsklighetens sida med alla de problem som finns och behöver lösas

Eller på er egna sida, glömma de som inte är perfekta och superfriska och bara göra de rikare rikare?

Ett val, som angår er alla, oavsett vilken politisk inriktning som ni håller nära hjärtat. Jag kan bara säga att jag vet var jag står, vad mitt hjärta klappar för och jag önskar alla var lika säkra.

Men jag har vänner, vänner som stöttar och tycker om mig, en dag kommer vi att träffas, jag hoppas innerligt det.

Vi har startat en egen grupp, vi tar in människor som vi verkligen tycker om och som faktiskt stödjer andra.

På svensk mark så är det ju inte riktigt roligt heller... 2 personer som jag såg som mina vänner blev förbannade på mig eftersom jag inte valde deras sida vid en konflikt.. Jag tog den neutrala sidan och försökte verka medlare men när dom startade upp ett tvillingforum för att skada mig och mitt forum. Men mitt forum är det största aktiva, etablerade smyckestillverkningsforumet som finns i Sverige. Jag är inte orolig :)

Det negativa.. lite över ett år sedan att jag förlorade min farbror.

Ont som f-n i såret.

Men jag har funnit mindfullness, trots att jag inte får gå längre eftersom jag inte får skjuts dit längre och jag kan verkligen inte gå så långt.. Oavsett detta så är samtalen med Eva och meditationen ovärderlig.

Sen så är jag klar med halsbandet :)

Mitt nyaste armband är med och jag det är ett bidrag till GoodQuillHuntings tävling Birds of a feather.

Jag håller på med ett halsband i romantisk brudstil men det tar sin lilla... ja det är inte enkelt att kanta när man har fjädrar överallt men det är kristaller, vita sötvattenspärlor och graderat med fjädrar från vitt till mörkblått.  Det får ni se senare :D

Sen minns jag vad jag hade planerat igår... pärla, se arkiv x på datorn och sova...

Jag har testat en sak som jag tror kommer att användas mer av mig... nålfilta fast ull på mina pärlbroderier! Säkert massor som gör det men jag kände verkligen för att testa på ett hänge som jag ska göra ett matchande halsband åt denna ring 

Jag kanske ska visa håret även om många i Lycksele redan har sett det :)

Sådärja.

Jag blev intervjuad av en reporter från Hem och Hyra. Det blev ett jättefint repotage, mer inriktat på det positiva än på det negativa som är mitt liv.

Jag har bara 3 råttor kvar...

Men det har hänt så mycket, jag kan inte ens börja berätta allt.. Jag kan säga att jag tror jag mött andra halvan av min själ i Nederländerna. En tjej, inte så mycket äldre än mig men vi har gått och blivit i det närmaste bästa vänner, oskiljaktiga. Ett ansikte jag bara sett på bild, men en själv som jag talar med varje dag... Kanske en dag vi kan träffas...

Ingen VC idag! Blir på torsdag istället:)

Underbar cover av en vän, Elina Tervonen... Jag känner henne som Eleri och hon känner mig som Allamej men det spelar ingen roll. Ibland kan man hitta de bästa vännerna på nätet och det finns ingen garanti för att man någonsin kommer att träffas.

Ska till VC idag... jag är lite neg över det faktum att sköterskan här vill göra tvärtom mot vad dom sa i Umeå.

Men men

Sen så kan jag passa på att säga solhelvete!

Nu blir alla gassande människor förbannade men tänk er in i min sits. Om det är för varmt så får jag feber, jag kan inte kontrollera min kroppstemp alls.

Om solen kommer åt min hud så bränns jag och kommer den åt benen så får jag sår som håller i sig längre än vad sommaren gör.

Solen i sig, en stråle rakt i ögonen och jag har migrän och kräks ett bra tag. Det enda som funkar då är mörker, svalka och tystnad.

Dessa saker existerar inte trots att symtomen har funnits sen jag var liten. Jag hittar på för ingen kan ju må dåligt av Sooooooolen. Jo jag.

Så när jag går i mina heltäckande kläder ha lite hänsyn. Det finns anledningar till det mesta.

Så otroligt underskattad.

Jag har en hel del anledningar till varför jag inte skriver, men ingen är intressant för den stora massan så varför ens trycka på er orsaken? Nej, jag låter er läsa politiska bloggar istället och givetvis Spankys, undvik alliansbloggar dock. Dom har med sin politik fått många att överväga självmord så det är helt enkelt inte värt det.

Min goda vän Vicky rekommenderade denna låt åt mig idag. Det är hennes kusins band och denna låt spelades på  hans begravning.

Jag är ledsen idag och kommer nog att vara det ett bra tag men jag kommer att bli ok, det kommer att ta sin tid men jag kommer att lyckas.

Ljus och Kärlek//Veronica

Alla har vi varit där men jag tänkte att en liten lista över vad som är bra och inte när relationerna tar slut kan vara bra att ha

Att vara tokkär:

• Livet leker, allt ser man genom rosafärgade glasögon, men kom ihåg dina vänner och familj. Dom är dom som kommer att vara kvar när h*n inte är det längre
• Behåll dina intressen, gör saker på olika håll för ni är trots allt inte siamesiska tvillingar.
• Ändra inte dig själv, h*n blev kär i en individ, bli inte en kopia av din partner.

Vardagen efter smekmånaden:

• Det är nu ni ser varandras fel och brister. Var dom där underkläderna verkligen där förut och vem gör vad?
• För att skapa ett hållbart förhållande måste ni nu komma överens om hur ett gemensamt liv ska utformas.
• Ekonomi, gemensam eller individuell, oavsett så måste räkningarna betalas och bäst är ju om man kan ta hand om sina egna räkningar och skulder. Att skuldsätta sig till sin partner är att se till att den personen har övertaget.

Det håller inte. Ni märker att era värderingar och intressen skiljer sig totalt och ni eller en av er bestämmer sig för att göra slut.

• gör aldrig slut med sms, över msn, i telefonen eller via facebook. Ta det öga mot öga.
• Lyssna på den andra partern, förklara ärligt varför ni inte fungerar
• Far inte ut och knulla runt samma kväll, visa respekt.

Detta är lite av vad jag lärt mig genom åren, kan komma att läggas till mer.

Man skulle kunna önska att det inkluderade även denna stads politik och överlevnadsinstinkt men i det fallet så finns den inte.

Det är dags att kämpa tillbaka mot dödens käftar som sakta sänker sina tänder in i oss. Vi vill ha turister men vad ska dom göra? Det är ju inte som om det kommer att finnas kvar några butiker att gå i.

Nä mitt älskade hem som jag flyttade till är på väg att dö, man hör staden flämta i dödskramper och ingen vågar göra något för att rädda den.

Det är över 400 år sedan som den här platsen blev en stad. Men vi viker oss för kustborna som knappt blivit torra bakom öronen.

Istället borde vi kämpa med näbbar och klor för att inte bara överleva utan även glänsa, vara något som man är stolt över.

Det finns utrymmen att bygga på. Det finns massor med villig arbetskraft och butiker som skulle komma hit om vi faktiskt lade manken till och gjorde denna stad till en handelsplats att räkna med.

Att låta en så vacker stjärna falla för att man "int kan" är rent så jag skäms.

Det finns drömmare i den här staden och jag är en av dom. Jag kan se hur otroligt valmående den skulle kunna vara, hur turisterna återkommer varje år för att det är så otroligt trevligt att vara här. Jag ser inflyttande familjer för att denna stad har allt dom kan önska.

Men jag är en drömmare.... antagligen är turisterna som vi är så beroende av nöjda med att fika och klippa sig.

Sakta men säkert töms Lycksele på butiker. Gallerian som skulle bygga står still för att dom inte kan hitta de sista 30 minjonerna.

Samtidigt så byggs det som aldrig förr i Umeå.

Verkar som om politikerna i Lycksele och övriga inlandet har skaffat sig hus och lägenheter i kuststäderna och sakta suger ut den sista slanten som finns i denna så enastående metropol för att sedan lämna oss boende.

Jag tycker att javisst, stick till kusten ni, jag har bott där och det är inte så fantastiskt. Eller om ni ändrar  er... Köpmannen stor klar så fort ni faktiskt frågar folk med pengar. Det finns ett gigantiskt område som tidigare var sågen, nere vid bolist finns ett stort obyggt område, och kom inte och snacka om att man inte får bygga där, Det får man visst.

Jag Vill se kamp i denna lilla stad som är i centrum av hela  lappland. Jag vill se den växa och frodas som den marknadsplats den en gång var. Jag vill se att ungdomarna stannar för att det är roligt att bo här, inte för att dom inte fått jobb i storstäderna.

Kämpa för folket i inlandet, kämpa för den stad som är erat hem. 

Om ni bara skulle se till att staden dog, varför startade ni tågtrafiken igen som jag föreslog? Varför Lily?

Jag ber inte om mycket, jag önskar mig hälsa, någon som älskar mig, en stabil ekonomi... that is it! Underbara saker som jag ser dom är helt vardagliga för så gott som alla andra. Som att ta en synundersökning och få nya glasögon.

Någon som älskar mig... ja finns han så möter jag väl honom en dag.

Stabil ekonomi... finns det ens?

Jag har börjat dras mer och mer åt vissa country tjejer, enbart för att jag insett vilka pipor dom har egentligen och i min dröm om att få sjunga igen så lyssnar jag på dom som faktiskt får.

Ut igen idag... hoppas jag kan hitta tillräckligt mycket skugga för att kunna ta mig till stället jag ska till utan vare sig migrän eller nya fina sår...

Nåväl, dags att gå och byta det nuvarande såret...

Kan försöka mig på en förklaring. Mitt sår är grönt och gör följdaktligen otroligt ont. Jag har börjat få migrän av solen. All hjälp som jag skulle få tas ifrån mig en sak i taget. Jag ramlade och fick hjärnskakning för 2 veckor sedan på torsdag och efter det så har jag hållit mig inne så mycket som möjligt.

Var ute nu idag eftersom jag får ju inte ha hjälp i hemmet längre. Den sociala fobin var på topp, jag hade så ont att jag hela tiden var på väg att gråta och yrseln gjorde mig så illamående att jag kräktes lite när jag kom hem.

Detta ska upprepas imorgon men tidigare på dagen och har jag riktigt otur så kommer solen. Då kan vi lägga till migrän till det övriga. + att jag då ska gå tredubbelt så långt som idag, helt utan någon som kan ringa polisen så att dom kan hjälpa mig upp om jag faller så ja. Jag är ledsen, rädd och jag vill inget mer just nu.

När jag tatuerade mig så sa folk att det skulle göra jätteont så jag gick in i studion förberedd att jag skulle få ont. Det gjorde inte ens i närheten av så ont som det var sagt så jag var lättad och allt gick bra.

Idag på VC så ville dom att jag skulle bada såret på benet med calibad... Jag frågade om det skulle göra ont, "nej nej det gör inte ont, vi ska bara se om det funkar" Vaddå funkar?

Jag satt med såret i kalium i en kvart och det gör skitont!

Jag frågade sen varför och vad vad dom förväntade sig att se efter första badet "vi ville se om du stod ut"

Jag hade stått ut betydligt bättre om jag varit förberedd... Det svider som (svordom) fortfarande och jag ser verkligen inte fram emot när jag ska hämta ut det från apoteket...

Om smärtan går över blir jag säkert mer positiv men just nu... Läkarna går fria, ostraffade trots att dom förstört mitt liv.

Jag går med ett sår som orsakts av rosfebern som jag fick när jag slog till benet på min farbrors begravning. Jag kommer aldrig att kunna glömma honom men jag vill inte förknippa den mannen med den här smärtan.

Det ack så oengagerade läkaren på VC vet ju inte ens att man inte får avbryta behandlingen med penicillin förrän infektionen är helt ute ur kroppen... Jag hoppas att den andra läkaren får mina receptförnyelser imorgon och inser att hon måste skriva ut det bums...

Vid sådana här tillfällen undrar man om det verkligen är värt att fortsätta kämpa... att fara till sjukhuset, bli inlagd och inte nämna ett ord om att jag inte tål morfin... och bara somna... Jag kan ju ändå inte andas ordentligt för det gör så förbannat ont

Om någon bara kunde säga vad jag gjort för att förtjäna detta så kanske det skulle vara enklare att acceptera och stå ut. Men jag önskar inte ens min värsta fiende denna smärta.

Den här låten är något jag håller i mig i just nu. Men det har inget med nån kille att göra, utan min egna hälsa. Bokstavligen så kommer jag att bli starkare av detta om jag inte dör av det. Åtminstone tjurigare... Äh va fan, jag är redan tjurig som få... man måste vara det för att i huvudtaget klara av att ha det som jag har det nu.

Jag gillar att inte vara normal. Normala människor förstår jag inte och jag antar att dom inte har en aning om hur dom ska hantera mig.

Att erkänna sig inte vara normal är i mina ögon ett bevis på styrka. För vem vill egentligen vara normal? Alla vill väl egentligen vara extraordinära... eller?

Men Mandy Grawley är verkligen bra och jag kan relatera till hennes musik.

Japp jag har ont men det vet ni redan.

Om din högstadie gående son med skarpt grönmönstrad jacka och hans 4 kompisar var ute inatt så kan jag meddela att för ca 1 ½ timma sedan försökte dom sparka ner min dörr. Det är andra anmälan om ofredande jag gjort. Jag borde ha gjort en till men jag tänkte att dom är unga.

Nu skuttade dom över linjen till vad jag anser är normalt tonårsbeteende. När jag var i den åldern så klassades sådana som dom som kriminella. Enda orsaken att ni inte hämtar ut dom från polisstationen är för att någon annan hade gjort något dumt innan dom så polisen var inte ledig att komma och ta dom.

Jag är ju ansikts och namnblind men efter tillräckligt många ggr så kommer jag ihåg alla detaljer. Undrar hur många anmälningar dom ska jobba upp sig till innan jag kan teckna dom?

Jag är helt övertygad om att jag kommer att bli galen på riktigt, jag vet att jag använder ordet med jämna mellanrum men jag har sällan varit så allvarlig i det hela som jag är nu.

Jag måste säga åt dom på VC att om jag inte får tillbaka den proceduren som jag hade med min förre läkare så kommer jag att bli helt galen och anmäla dom för misshandel.

För egentligen så är inte bensår något som dom hanterar varje dag. Snarare är det ett extremt undantag för dom som brukar få bensår brukar bo på äldreboenden och då tar boendets sköterska hand om att se på det sen gör personalen omläggningarna.

Jag jobbade som vårdbiträde av och till i 3 år. jag har dessutom tagit hand om mina egna sår i snart 2 år. Vem är mer kvalificerad? Japp jag.

Jag måste få mer penicillin, jag ser på såret och min kropp säger att detta inte räcker, jag behöver omläggningsmaterial levererat till dörren ett par ggr per vecka och sen LÅT MIG VARA IFRED!!!!! jag skakar för det bränner i skallen, jag är ledsen, panikslagen, total ångest och detta är min verklighet. Jag får inte sova.

Till råga på allt så förstår dom inte vad jag säger, dom är fullständigt ignoranta inför mina problem.

Så jag sitter vaken. väntar på att klockan ska bli 8 så jag kan ringa psyk och försöka få tag i min kontaktperson och tigga att han följer mig till VC och agerar tolk åt dom.

Om dom trodde att jag skulle komma över fobin på detta sätt så hade dom så otroligt fel att det borde vara straffbart.

Människor som inte kan lägga om bensår ska ge fan i att försöka. Att dra torra kompresser över ett sår som egentligen är mer avsaknad av 2 hudlager och inte tro att jag ska reagera... Lilla flicka... dags att fundera på ett annat jobb.

Jag kan inte sova för att det gör så otroligt ont och jag vet att tortyren upptas imorgon när jag ska på VC igen. Hoppas bara att dom som kan lägga om är där imorgon...

Sen måste jag förklara för dom hur jag pratar, jag överdriver inte och jag underdriver inte heller. Tex.  om jag säger att jag är pank så har jag inte 1000 kr kvar utan kanske 1 krona, oftast inte ens det.

När jag säger att jag har så ont att jag skakar så sitter jag faktiskt och skakar.

Säger jag att jag har så ont att jag bara vill dö så vill jag i det tillfället dö.

Om jag säger att om dom gör mig så illa en gång till så får dom en smäll gissa vad jag menar då...

Här sitter jag igen, benet bränner som eld och jag kan inte göra något för att lindra... jag måste snåla med jelonet kuverten och det skulle gå ett om dagen om jag skulle vara i någorlunda livsduglig form... men men...

Min hjärna har börjat med något som den aldrig gjort förr... den skriver texter till låtar som finns i mig, problemet är att trots att jag gick gitarrlektioner så kan jag inte ta ett korrekt ackord. Jag behöver en gitarist som kan läsa mina tankar, eller åtminstone förstår mig... om jag sen kunde sjunga igen skulle det inte skada.

Det enda jag kan göra mot dom som förstörde mitt liv är att sprida min historia så gott jag kan. För ingen annan ska behöva lida som jag gör.