Tvillingträff

Av , , Bli först att kommentera 4

Idag har vi varit på en spontanträff med tvillingmammorna, vi var 7 stycken. Vi saknade 5 mammor men ändå så roligt att vi blev så många. Det börjar bli lite svårt att hitta ställen att hänga på, vi tar ju upp en hel del plats med alla vagnar och ungar. Idag hängde vi på Väven och det ju stort och rymligt där så jag tror att vi kommer återvända fler gånger. Det är så mäktigt att vi är så många som har twins i Umeå som är födda under 2017 och att vi har hittat varandra, jag är så glad

20180614_134726

Artikeln i VK

Av , , Bli först att kommentera 4
Västerbottens Kuriren hörde av sig för ett tag sen då dom sett på bloggen att jag har fått barn. Journalisten minns då artikeln som skrevs för flera år sen om min olycka och skada och ville nu gärna skriva lite om hur livet har blivit. Dom får ofta frågor om vad som hände sen med personerna dom skrivit om och tyckte att min historia var värd att berätta, att man kan gå från smärta och elände till lycka och kärlek med karl, hus och barn. Det är ju fantastiskt hur mycket det är som har hänt i mitt liv sen olyckan. För er som inte sett artikeln så har jag texten här. Jag är jättenöjd med texten och är så himla glad för dom fina bilderna som togs
Hon bröt ryggen under en semesterresa i Thailand och det var osäkert om kroppen skulle klara en graviditet. Men rädslor får inte begränsa livet, menar Lotta Engman och efter många komplikationer blev hon och sambon André Norlund nyligen överlyckliga föräldrar till tvillingflickor.
– Välkomna! hälsar Lotta Engman glatt när hon slår upp dörren till villan i Flurkmark. Runt kroppen har hon virat en stor sjal, och de fyra pyttesmå fötterna med vita sockor som sticker fram längst ned, skvallrar om vad som döljer sig under allt tyg.
– Det är första gången vi fått till knytningen på sjalen och nu har de sovit en hel timme. Jag får sitta och sova med dem så här i natt, skojar Lotta och stryker sina små flickor över ryggen.
Enäggstvillingarna Wilma och Alva är bara sju veckor gamla när vi hälsar på, och nätterna är fortfarande stökiga, berättar Lotta. Men även om det förstås är kämpigt med sömnbristen ibland kunde livet verkligen inte vara bättre just nu. Att Lotta och hennes sambo André skulle bli föräldrar var långt ifrån en självklarhet och graviditeten var full av komplikationer.
– Jag var inställd på att det skulle bli jobbigt, men det var faktiskt inte min rygg som ställde till problem. Jag drabbades av alla möjliga graviditetskomplikationer, många konstiga saker, men ryggen skötte sig väldigt bra, säger hon och skrattar.
Det är säkert många som kommer ihåg reportaget om Lotta i VK för några år sedan, då hon berättade om sin svåra olycka. Den inträffade för snart tio år sedan, 2008, när Lotta och hennes tjejkompisar var på sin livs resa i Thailand under fem veckor. En dag bestämde sig tjejerna för att åka båt till några öar för att snorkla. Vädret var inte det bästa, resan blev skumpig, och en kraftig våg gjorde att Lotta ramlade ner på golvet, tappade andan och förlorade medvetandet. När hon sedan vaknade kände hon att ryggen var skadad, men hon bet ihop och körde på så gott hon kunde med hjälp av värktabletter. Först efter en vecka blev smärtorna så svåra att hon sökte vård och då kom det chockartade beskedet att ryggen var bruten; en kota var platt och den andra var i två delar. Det var bara musklerna som hållit ihop ryggen och Lotta var en snubbling från att hamna i rullstol. Eftersom läget var akut genomfördes en operation i Thailand. Ryggen stabiliserades med en stålram och först efter tre veckor kunde hon återvända hem igen.
Olyckan vände upp och ner på det mesta. Ständig värk och sjukhusvistelser blev en del av livet, men Lotta har alltid försökt att se ljust på framtiden ändå. Hopp och tacksamhet är det hon alltid försökt förmedla, och så är det fortfarande.
– Jag skrev väldigt mycket på min blogg efter olyckan, den var en viktig ventil. Jag var också med i reportage i flera olika tidningar och fick mycket respons. Jag tror att folk kunde relatera till det jag varit med om på något sätt. Reportagen gjorde så jag kom i kontakt med människor som varit med om liknande saker, och det var skönt att få prata med andra som var i samma sits, förklarar Lotta.
Även om det var tungt till en början så kände Lotta tidigt att olyckan inte skulle få styra hennes liv, det tänker hon bestämma över själv. Och sakta har också måendet blivit allt bättre.
– Jag har fortfarande  problem med värk och vissa dagar känns som pest, men i dag har jag vant mig tror jag. Jag har lärt mig leva med värken och innan graviditeten jobbade jag heltid, berättar hon.
För något år sedan köpte Lotta och sambon André hus i Flurkmark och det var otroligt roligt, berättar hon. Även om ett hus kräver mycket jobb som förstås kan slita på kroppen, går det oftast att hitta lösningar som fungerar. Det går inte att skotta snö, men trädgårdsarbete fungerar fint och en hel del annat också.
Tanken på barn har också funnits där länge. Till en början var det inte att tänka på, och förra gången VK träffade Lotta konstaterade hon att det kanske aldrig skulle vara möjligt. Men efter att ryggen varit stabil under en längre period kände hon och sambon att det var nu eller aldrig. Och drömmen gick i uppfyllelse.
– Vi skojade lite om att det säkert skulle bli tvillingar, men det var verkligen inget annat än ett skämt. Så i början av graviditeten fick jag en ordentlig blödning. Vi trodde att det var ett missfall, men en kontroll visade att allt såg bra ut. ”Har du gått på någon äggstimulerande behandling” frågade läkaren. ”Är det två, eller?” kastade jag ur mig, och så var det.
”Hur ska ni orka?” och ”Oj, vad jobbigt med tvillingar!” är några av reaktionerna som Lotta mött ibland när hon berättat, men trots sömnbristen och flickornas nattliga kolik är ”jobbigt” inte det ord hon vill använda.
– Vi får ju dubbel lycka, två första leenden, så det är verkligen värt det. Visst var jag lite orolig över hur min kropp skulle klara en tvillinggraviditet, men det gick bra. Däremot var det väldigt många andra komplikationer.
En av de allvarligare sakerna var att flickorna gjorde ett första försök att komma ut redan i vecka 22. Lotta fick dropp som skulle stoppa sammandragningarna och tvingades sedan ligga till sängs i ett par månader.
– På slutet fick jag byta min soffa mot någon annans och åka och handla vilket var skönt. Flickorna föddes till slut i vecka 36+4. Då hade man försökt sätta i gång förlossningen i flera dagar så när det väl var dags ville de inte alls komma ut.
Ryggen gjorde sig tyvärr påmind under förlossningen. Lotta hoppades länge på en naturlig förlossning, men när värkarna väl kom i gång blev smärtan i ryggen för stor. Att sätta en epidural i en stelopererad rygg fungerade inte heller trots otaliga försök, så allt slutade allt med kejsarsnitt, sövning och en rejäl blodförlust för Lottas del.
– Förlossningen blev ju verkligen inte som ville ha den, men det är inget att göra åt. Mina vänner säger ibland att jag råkar ut för precis allting, vägen är aldrig spikrak eller enkel, men jag tror samtidigt att olyckan lärt mig att det ordnar sig ändå till slut. Det gjorde det även den här gången och nu är jag så otroligt rik, säger Lotta och pussar försiktigt sina sovande tjejer på hjässan.
Skrivet av Kristina Waldenborg på Kristina Waldenborg  och fotona är tagna av den härliga fotografen Per Landfors

Familjen växer

Av , , 4 kommentarer 6

19 november föddes våra efterlängtade ärtor och vi mår alla bra. Bloggen uppdateras inte så ofta nu så vill man följa oss går det bra att göra det på Instagram, sök på lotttttaz så hittar ni oss där.

20171120_075948

 

20171213_194723

 

20171217_125555

Halvvägs in i graviditeten

Av , , Bli först att kommentera 7
Våra bäbisar växer nu så det knakar och vi har snart hunnit halvvägs in i graviditeten. I onsdags var vi på RUL och allt såg bra ut. Förra gången skilde den 5 dagar i storlek mellan tvilling 1 och 2, men denna gång så var det bara 1 dag mellan dom. Det känns fortfarande helt overkligt men vi längtar som tokar efter dom.
Eftersom risken med att dom föds för tidigt ökar när dom är två så har vi börjat fixa dom praktiska sakerna inför det som komma skall. Barnvagn och bilstolar är beställda och igår var vi och köpte oss en större bil som vi alla får plats i. Det kändes i hjärtat att byta in Forden som var vår första bil och som tagit oss på många äventyr, men nu börjar ett nytt kapitel i våra liv och jag är säker på att vi kommer att tycka om Skodan lika mycket.
Vi har även börjat få mycket saker av våra nära och kära så det är inte så mycket som kommer behövas att fixas här hemma. Det är mest att ta itu med saker man skjutit på för länge, sånt som vi inte kommer ha tid eller ork för när tvillingarna kommer. Jag vill få ordning och reda här hemma så det enda jag behöver tänka på då är barnen och inget annat. Vi håller även på att göra oss av med lite gamla möbler för att göra plats i rummet som ska bli deras.
Tiden har gått så fort och vi hinner knappt med, halva tiden har alltså passerat. Första halvan mådde jag mest illa, riktigt illa. Jag kräktes 10-30 gånger om dagen och fick knappt behålla nått jag stoppa i magen. Jag blev trött och uttorkad men barnen mådde iaf bra och det är det viktigaste. Jag började må tjyvens i vecka 6 och det höll i till vecka 16, nu mår jag bara illa nån gång då och då. Min mage växer fort när det är två små som trängs där inne och det är så härligt när det både syns och känns att man är gravid. Så här står det om barnen i vecka 19:
Fostret är nu ungefär 22 centimeter långt, väger runt 280 gram och kan knäppa sina händer. Fosterfettet är tjockt och täcker hela fostret. Fostret har även fått små tunna hårstrån över hela kroppen, som kommer att falla av innan det är fött. Hårstråna skyddar den känsliga huden. Bakom anlagen för mjölktänderna finns nu även anlagen för de permanenta tänderna som barnet ska få senare i barndomen.
Nu blev jag sådär akut trött som jag blir några gånger per dag så soffan lockar mer än datastolen. Jag ska försöka att bli bättre på att uppdatera bloggen under graviditeten. Sambon har ju fixat i ordning en ny dator och vi har köpte nya fina databord. Hoppas att jag har några läsare kvar ♥

Bombhotad på väg till Thailand

Av , , Bli först att kommentera 2
Torsdag den 2 mars skulle vi äntligen få åka på vår efterlängtade resa till Thailand. Vi jobbade till lunch och sen kom Elin och hämtade oss och körde oss till flygplatsen. Vi tog oss snabbt och smidigt till Stockholm och väl där fick vi fördriva lite tid innan planet till Thailand skulle gå. Vi checkade in bagaget och passerade säkerhets och passkontroll och allt flöt på bra, tillslut satt vi äntligen på planet och vår resa skulle börja. Trodde vi!
20.45 skulle planet lyfta men det drog ut på tiden. Kapten ropade ut i högtalarna att dom hade tekniska problem och vi skulle vara iväg om 15-20 minuter. När den tiden hade gått kom nya meddelanden med jämna mellanrum och det var olika ursäkter till varför vi inte kom iväg. Tillslut rullade vi ut och vi trodde att nu äntligen får vi åka, men ack nej. Denna gång var det något godkännande vi väntade på och tiden gick.
Efter knappt två timmar tittar jag ut genom fönstret och ser bussar och polisbilar runt oss och då fattar jag att det är något dom inte berättar, jag surfar in på Aftonbladets hemsida och där läser jag BOMBHOT PÅ ARLANDA. I samma veva ropar polisen i högtalarna att vi skulle få lämna planet och det enda vi fick ha med oss var telefonen och plånboken. Vi skulle bussas till en gate där vi skulle få mer information. Det var bara ett fåtal som visste om bombhot ombord på planet så allt gick väldigt lugnt till. Vi satt längst bak i planet så vi fick åka med sista bussen som tog oss en bra bit från planet, flygplatsen var helt öde. Det var poliser överallt, klädda i vanlig uniform och hälften av dom var klädd i skydd från topp till tå, det enda som synes var ögonen.
Inne i vänthallen sitter knappt 300 personer omringad av polisen och vi förstod ganska snabbt att vi kommer alla bli kollad och identifierade, så blev det också. Det tog lång tid innan vi fick någon information om varför vi evakuerades och när vi väl fick den så sa man också att vi skulle bli förhörda och efter det så skulle vi bege oss till ett nytt ställe där vi skulle få ett hotellrum och mer information. En och en fick vi prata med polisen, barnfamiljer och äldre först. Vi fick svara på ett gäng frågor och sen lämna id och kontaktuppgifter. Sen började köandet, 280 pers som ska få hotellrum och förhoppningsvis tillbaka handbagage, vi skulle även få mer information .  Rum fick vi men varken väskor eller info, vi hänvisades till hotellet och sen till olika hemsidor. Köandet fortsätter nu till bussarna och sen till incheckningen på hotellet. 03.30 låg vi äntligen nerbäddad  och tankarna bara snurrade. Vi hade inte ätit något sen 17.00 och det fanns inget på hotellet förutom en hårdbrödmacka och cola i minibaren. 2 timmars sömn fick vi innan det var dag för frukost och jakt på nu information .
Vi skyndade oss att äta så vi skulle vara redo att åka så fort dom sa något. Väntan varade ett par timmar innan vi fick veta att inget kommer att hända förrän efter 13.00. Min magkatarr börjar nu blossa upp och all medicin är ju kvar på planet. Jag träffade en man som behövde sin blodtryckssänkande så vi beslutade oss för att ta bussen till Arlanda för att gå på apoteket och fixa det vi behövde ,  sen tog vi bussen tillbaka. Väl på hotellet igen stod det på tavlan att hotellet skulle bjuda på lunch och sen skulle vi få veta mer. Vi käkade och tillslut kom informationen vi väntade på, eller inte riktigt. Alla skulle tillbaka till Arlanda och bege oss till en viss gate för att där få mer info, ännu mer väntande. När vi suttit där ett tag skulle vi gå till ett helt annat ställe och vi kände oss som en flock med får som vallades runt. Där fick vi iaf veta att vi skulle få hämta våra handbagage eftersom dom måste genom röntgen igen. Nu börjar köandet igen!
Eftersom vi checkat ut så var vi officiellt inte i Sverige längre utan alla 280 passagerare var tvungen att gå genom säkerhetskontrollen för att komma in i landet igen för att sen passera passkontrollen för att checka ut igen, tror ni att det tog någon tid eller? När vi passerat passkontrollen sista gången fick vi gå raka spåret till planet som just nu var det säkraste i hela landet eftersom det var kollat från topp till tå. När alla var ombord så var vi uppe i luften ganska snabbt och alla var glada att vi faktiskt var på väg.
Tankar som kommit så här i efterhand är ilskan över hur man kan låta oss sitta på ett bombhotat plan i över två timmar. Jag förstår att det blir kaos om man säger till redan innan vad som står på och så men att det ska ta över två timmar känns fan inte bra. I efterhand förstår jag varför vi backade ut och det var ju för att skydda byggnaden så gott det går. Jag var nog mer chockad än jag trodde där och då för nu  tänker jag tillbaka på hur sjukt obehagligt allt var. Bombhotet i sig men även tystnaden från polisen som bara står runt oss och övervakar oss. Jag är tacksam för att hotet kom innan vi lättat så vi slapp nödlanda någonstans i tex Ryssland som vi flög över. Det finns säkert tusen tankar till som kommer om detta allt eftersom tiden går men just nu tog det slut. Vi är iallafall i Thailand och mår hur bra som helst , vi njuter för fullt .
Det brukar kunna bli lite väl händelserikt när jag åker till Thailand, eller vad säger ni?