Vi har Eagles och Red Eagles. Medan Timrås röda flaxar för att åter hitta de rätta vindarna för ett lyft så är Kaliforniens örnar på väg att landa för gott. Inte konstigt med tanke på att man svävat högt i fyra decennier vid det här laget. Gruppmedlemmarna är alla på god väg att nå pensionärsstrecket.

I går kväll befästes att gruppen inte bara har sin plats i det exklusiva jordiska sällskapet Rock and roll hall of fame. Rum finnes även i rockhimlen, så kunglig var känslan att vara på plats. Bara tanken på arvet de kommer att efterlämna ger rysningar. Att de serverade dem på plats med sin pantenterade ekvilibristiska pondus gjorde inte saken sämre.

Vilken precision, vilket ljud, vilken känsla för detaljer, vilka finslipade melodier, vilket låtskatt. Visst, det var ett eko från förr - som förhoppningsvis aldrig klingar av. Men det såg inte lovande ut på väderfronten. Kvart över nio äntrade kvartetten den jättelika scenen, påpälsade med långrock, regnjacka, skinnväst, halsduk och allt vad det var. Under regntunga skyar värmde stämsången i inledande "Seven bridges road".

Temperaturen i publikhavet steg snabbt med "How long" och "Take it to the limit". Två gammelkäcka nummer där Glenn Frey fick visa sin ännu klockrena countrystämma. Ett ståtligt trumpetsolo inledde den givna höjdpunkten, som alltså kom tidigt; "Hotel California". Don Henley satt vid trummorna och sjöng med en röst som påminde förvånansvärt mycket om den när det begav sig, för 35 (!) år sedan.

De intensiva rörelserna mellan låtarna på scenen var intressant att följa. Totalt 13 musiker skiftade flitigt instrument och diverse tekniker ställde fram och tog undan utifrån ett noga inplanerat schema. Flygel här, congas där, blås av olika slag, stråkar, keyboards och gitarrer i mängd. Scenshowen var väl i övrigt inte mycket att hurra för. En stor duk där mer eller mindre finurliga bilder och filmer ständigt rullade hamnade lätt i blickfånget. Farbröderna framstod knappast vare sig som muntergökar eller modeikoner och hade heller inte mycket att förmedla mellan låtarna. "Hello Sundsvall", försökte Glenn Frey. "Tack", utbrast Timothy B. Schmitt på svenska med amerikansk accent. I konsertens senare del inbjöd Don Henley till allsång i "The long run".

Låtarna och framförandet av dem sade desto mer. Det var oerhört välspelat, topparrangerat och superbalanserat. Vi fick arenamaffiga utvik, småskalig countryrock och klockrena stämsångsballader. Perfektionisterna i Eagles står inte Toto långt efter när det gäller att bli sågade i pressen. Själv samlar jag på sånt här. Rock behöver inte vara skramlig och disharmonisk för att beröra. Eagles är mästare på den gyllene motsatsen.

Joe Walsh stod för kvällens roligaste inslag när han vid flera tillfällen briljerade på sina många gitarrer. Don Henley hamnade helt i otakt - vädermässigt - när han skulle bjuda på sin Kaliforniensomriga "The boys of summer". Regnet öste ner och han drog upp luvan, samtidigt som surfare rullade på den stora scenfondväggen. Det lät dock hur snyggt som helst. 21 låtar framfördes på bra precis två timmar. Bästa stycket? En räcka?