Jag är med i en bra grupp på facebook som heter Ryggstödet och det är en grupp för oss med ryggskador. Det är en jättebra grupp där man kan ventilera med likasinnade. Att kunna prata med folk som förstår vad man känner, tänker och går igenom. Ett ämne som ofta kommer upp är hur man bemöts av omgivningen när man har en skada som inte syns.

För min egen del vet jag att det funnits och kanske fortfarande finns människor som ifrågasätter min skada. Varför dom gör det vet jag inte. Varför det finns dom som tror att man fejkar en sån här skada. För det är ju jätteroligt att vara sjukskriven, det är jätteroligt att ha en ekonomi som knappt går runt. Att inte kunna göra det man vill, när man vill, hur man vill.

Visst kan jag skylla på mig själv till en viss del då jag är en tjurskalle utav dess like. Jag vill visa mig stark inför mina nära och kära, ni vet det där KAN SJÄLV!!! Om man hela tiden säger att allt är bra och man bara biter ihop när det gör ont gör ju att folk tror på det jag säger och det jag utstrålar. Jag vet inte om det är dom i min närhet jag lurar eller mig själv.

Det tog över två år innan jag kunde släppa på det där och börja visa mig sårbar för dom runt mig. Att kunna säga att allt inte var guld och gröna skogar. Att våga grina illa när det hugger i ryggen och att våga visa att det är inte är okey.

När en människa möter mig för första gången så vet dom inte hur mitt liv ser ut, att jag lever i ständig smärta, lever med oro och ångest, stress och press. Att jag är väldigt begränsad i min vardag och på många sätt är beroende av andra. Men åh andra sidan så vet jag inte heller vad den människan som jag möter har för bagage. Vad denne går och dras med och tänker på, hur denne har det i sin vardag. Alla har vi våra bagage och lättast är att vara öppen och ärlig om saker och ting. Även om det är svårt beroende på vad man har i sin ryggsäck och det kan tolkas på olika sätt. Jag vill verkligen inte att nån ska tycka synd om mig på nått sätt och vis men det kan hjälpa till förståelse varför man är och gör som man gör. Att slippa missförstånd och spekulationer över varför man för si och så.

Jag har lärt mig att man blir inte svagare för att man visar sin svaghet. Jag tycket det kräver mod och styrka att låta sårbarheten komma fram. Det är först då man kan bearbeta och försöka gå vidare efter vad det nu är som har hänt. Förr var jag sån som sa att man skulle bita ihop, det går över, det blir bättre. Men nu är det mer bryt ihop för att få ur sig jobbiga känslor och sen samla sig för att kunna kämpa vidare.

För vissa av er så är detta kanske bara svammel medans vissa förstår precis vad jag surrar om.