Artikeln i VK

– Välkomna! hälsar Lotta Engman glatt när hon slår upp dörren till villan i Flurkmark. Runt kroppen har hon virat en stor sjal, och de fyra pyttesmå fötterna med vita sockor som sticker fram längst ned, skvallrar om vad som döljer sig under allt tyg.

– Det är första gången vi fått till knytningen på sjalen och nu har de sovit en hel timme. Jag får sitta och sova med dem så här i natt, skojar Lotta och stryker sina små flickor över ryggen.

Enäggstvillingarna Wilma och Alva är bara sju veckor gamla när vi hälsar på, och nätterna är fortfarande stökiga, berättar Lotta. Men även om det förstås är kämpigt med sömnbristen ibland kunde livet verkligen inte vara bättre just nu. Att Lotta och hennes sambo André skulle bli föräldrar var långt ifrån en självklarhet och graviditeten var full av komplikationer.

– Jag var inställd på att det skulle bli jobbigt, men det var faktiskt inte min rygg som ställde till problem. Jag drabbades av alla möjliga graviditetskomplikationer, många konstiga saker, men ryggen skötte sig väldigt bra, säger hon och skrattar.

Det är säkert många som kommer ihåg reportaget om Lotta i VK för några år sedan, då hon berättade om sin svåra olycka. Den inträffade för snart tio år sedan, 2008, när Lotta och hennes tjejkompisar var på sin livs resa i Thailand under fem veckor. En dag bestämde sig tjejerna för att åka båt till några öar för att snorkla. Vädret var inte det bästa, resan blev skumpig, och en kraftig våg gjorde att Lotta ramlade ner på golvet, tappade andan och förlorade medvetandet. När hon sedan vaknade kände hon att ryggen var skadad, men hon bet ihop och körde på så gott hon kunde med hjälp av värktabletter. Först efter en vecka blev smärtorna så svåra att hon sökte vård och då kom det chockartade beskedet att ryggen var bruten; en kota var platt och den andra var i två delar. Det var bara musklerna som hållit ihop ryggen och Lotta var en snubbling från att hamna i rullstol. Eftersom läget var akut genomfördes en operation i Thailand. Ryggen stabiliserades med en stålram och först efter tre veckor kunde hon återvända hem igen.

Olyckan vände upp och ner på det mesta. Ständig värk och sjukhusvistelser blev en del av livet, men Lotta har alltid försökt att se ljust på framtiden ändå. Hopp och tacksamhet är det hon alltid försökt förmedla, och så är det fortfarande.

– Jag skrev väldigt mycket på min blogg efter olyckan, den var en viktig ventil. Jag var också med i reportage i flera olika tidningar och fick mycket respons. Jag tror att folk kunde relatera till det jag varit med om på något sätt. Reportagen gjorde så jag kom i kontakt med människor som varit med om liknande saker, och det var skönt att få prata med andra som var i samma sits, förklarar Lotta.

Även om det var tungt till en början så kände Lotta tidigt att olyckan inte skulle få styra hennes liv, det tänker hon bestämma över själv. Och sakta har också måendet blivit allt bättre.

– Jag har fortfarande  problem med värk och vissa dagar känns som pest, men i dag har jag vant mig tror jag. Jag har lärt mig leva med värken och innan graviditeten jobbade jag heltid, berättar hon.

För något år sedan köpte Lotta och sambon André hus i Flurkmark och det var otroligt roligt, berättar hon. Även om ett hus kräver mycket jobb som förstås kan slita på kroppen, går det oftast att hitta lösningar som fungerar. Det går inte att skotta snö, men trädgårdsarbete fungerar fint och en hel del annat också.

Tanken på barn har också funnits där länge. Till en början var det inte att tänka på, och förra gången VK träffade Lotta konstaterade hon att det kanske aldrig skulle vara möjligt. Men efter att ryggen varit stabil under en längre period kände hon och sambon att det var nu eller aldrig. Och drömmen gick i uppfyllelse.

– Vi skojade lite om att det säkert skulle bli tvillingar, men det var verkligen inget annat än ett skämt. Så i början av graviditeten fick jag en ordentlig blödning. Vi trodde att det var ett missfall, men en kontroll visade att allt såg bra ut. ”Har du gått på någon äggstimulerande behandling” frågade läkaren. ”Är det två, eller?” kastade jag ur mig, och så var det.

”Hur ska ni orka?” och ”Oj, vad jobbigt med tvillingar!” är några av reaktionerna som Lotta mött ibland när hon berättat, men trots sömnbristen och flickornas nattliga kolik är ”jobbigt” inte det ord hon vill använda.

– Vi får ju dubbel lycka, två första leenden, så det är verkligen värt det. Visst var jag lite orolig över hur min kropp skulle klara en tvillinggraviditet, men det gick bra. Däremot var det väldigt många andra komplikationer.

En av de allvarligare sakerna var att flickorna gjorde ett första försök att komma ut redan i vecka 22. Lotta fick dropp som skulle stoppa sammandragningarna och tvingades sedan ligga till sängs i ett par månader.

– På slutet fick jag byta min soffa mot någon annans och åka och handla vilket var skönt. Flickorna föddes till slut i vecka 36+4. Då hade man försökt sätta i gång förlossningen i flera dagar så när det väl var dags ville de inte alls komma ut.

Ryggen gjorde sig tyvärr påmind under förlossningen. Lotta hoppades länge på en naturlig förlossning, men när värkarna väl kom i gång blev smärtan i ryggen för stor. Att sätta en epidural i en stelopererad rygg fungerade inte heller trots otaliga försök, så allt slutade allt med kejsarsnitt, sövning och en rejäl blodförlust för Lottas del.

– Förlossningen blev ju verkligen inte som ville ha den, men det är inget att göra åt. Mina vänner säger ibland att jag råkar ut för precis allting, vägen är aldrig spikrak eller enkel, men jag tror samtidigt att olyckan lärt mig att det ordnar sig ändå till slut. Det gjorde det även den här gången och nu är jag så otroligt rik, säger Lotta och pussar försiktigt sina sovande tjejer på hjässan.

Skrivet av Kristina Waldenborg på Kristina Waldenborg  och fotona är tagna av den härliga fotografen Per Landfors