Lottas Livslust

Jag är inte en person som alltid måste ha en liten godbit i väska i fall jag platt skulle fronta asfalten på grund av lågt blodsocker. Aldrig har kassörskan sett mig frenetiskt försöka slicka kontokortet fri från halvsmälta Plopprester. Jag gömmer inte heller godisbitar högst upp i ett köksskåp som en livlina vid ett eventuellt PMS-anfall.

I mitt kök finns en chipslåda.

Mitt perfekta fredagsmys är när chips i olika serveringskärl skymmer Tv-rutans Let’s dance. Likaså när olikfärgade små kryddpåsar blandas med gräddfil och lockande bjuder in ett saltat flarn till en djupdykning. När jag sedan stillar sältan med porlande läsk ur ett högfotat glas med en frostad bit, är mysets fullkomlighet total.

Sedan dag ett har min make tjatat om Ranch. En chipssort som fanns på 90-talet och enligt honom var en gudagåva till mänskligheten. Personligen så har jag inte ett minne av att jag någonsin ätit ett chipsflarn av märket Ranch? Vad jag däremot minns är en sort som hette Lövtunna Pepparchips från 80-talet men maken hävdade att Ranch ”is da shit” och satte igång och mailbombade OLW.

En vacker dag var jag medlem i en Facebookgrupp som hette ”Ge oss OLW Ranchchips igen” utan att jag själv gjort en aktiv knapptryckning. Fler Facebookgrupper med liknande krav dök upp och plötsligt hade självaste OLW startat en slags tävling ”Fredagsmys från förr” där chipsfantaster fick rösta på gamla favoriter från1970- 80- och 90-talet.

Under knappt tre veckor röstade 17 500 chipsälskare på Gillechips, Gourmetchips, Reffelchips, Italienska kryddor, Ranchchip och Lövtunna pepparchips. Vinnaren i omröstningen blev Ranch men inte alls lång efter kom mina Lövtunna Pepparchips som solklar tvåa. Båda skulle inom kort åter pryda chipshyllorna.

Inom kort, blev en hektisk period av fyra månader eftersom maken frenetiskt började söka igenom chipshyllorna redan veckan efter tävlingens slut. Det fanns inte en stormarknad, bensinmack eller landsortskiosk inom 40 mils radie som under denna period inte fick chipshyllorna granskade. Inte heller har mjölkkylar, frysboxar eller charkuteriavdelning klarat sig från grundlig inspektion, eftersom chips tydligen kan felplaceras.

Plötsligt en dag lyste chipshyllorna på Storkonsum brandgula och texten ”Äntligen tillbaka” och plakaten ”Fredagsmys från förr” talade om för mig att slutligen var helvetet över. Maken proppade handlingsvagnen till bristningsgränsen men jag låtsades inte känna den man som matade varubandet rågat med brandgula 300grams påsar. Istället stod jag lite vid sidan av, visslade försynt glassbilslåten och räknade lysrören i taket.

Nu har friden åter lagt sig över fredagsmyset och det är Lövtunna Pepparchips som gör en djupdykning i dippskålarna. Maken moffar in Ranch som om varje påse vore den sista utan en tanke på de 15 påsar som fått en egen hylla i källaren. När jag klär av mig om myskvällarna och smulor av Lövtunna Pepparchips ramlar ur Bh:n måste jag erkänna att makens militanta strävan faktiskt förgyllt mitt fredagsmys.

Det man skiter i att göra i trädgården på hösten är det ju uppenbart att man istället får göra om våren. I dag har jag ryckt upp gamla bamburör ur bambudungen, krattat lönnlöv till förbannelse och ryckt torra saker ur blomrabatter.

Nu ligger jag och mina mysbyxor i soffan och lyssnar på gamla Gyllene Tiderlåtar, spelar Quizkampen med okända och väntar på att grillen ska tändas.

En bra första maj helt enkelt.

Jag blev kvar på praktiken (läs Folkbladet) till klockan var 20.30. Under tiden så piffade brudarna, svepte cocktails till dansant musik, smekte ögonskugga på locken och vallade läppar glänsande. Ungefär samma tid som jag satt och käkade middag framför Västerbottensnytt så satt parfymdoftande brudar i en taxi på väg till storstansgalej.

Bitter?

Nej då!

Maken gled i väg till Scharinska för att headbanga på scen och jag har det så himla bra här hemma med chipssmulorna under soffdynorna och en kycklingkatt som sällskap.

 Hitta en sångtext från den tid mitt minsta yngel gick på fritids och skulle köra småstjärnorna. Man kan ju inte säga annat än att där jobbade fantastiska pedagoger...

Finns det botemedel mot överdrivet aktiva makar? Kanske på hälsokosten i form av en uppgrävd rot eller ett exotiskt pressat bär i drickform?

Maken stökar lite var stans och jag känner mig som en urvriden disktrasa efter fem dagar på Folkbladet och två nätter i kommunens tjänst.

Ge mig ett skumbad, ett glas rött, soft musik och rekreation!

”Härmed UTMANAR jag dig att skriva MINST ett blogginlägg om dagen - tills praktiken är slut! Utmaningen startar i morgon fredag och man behöver inte skriva ihjäl sig - en rad eller bild räcker. Förloraren bjuder den andre på lunch dagen efter. Upp till kamp mot förfallet =)”

Praktiken tar allt tid, all energi och efter åtta timmar galet totalkoncentrerande framför en dataskärm har jag gegga i hjärnan. Praktiken innebära oftare än aldrig övertid vilket snarare beror på min oerfarenhet än hög arbetsbelastning.

Hemmet förfaller, yngel får laga middag själv och mina vänner har jag inte sett skymten av på sex veckor. Varje gång jag ser maken hajar jag dock till, eftersom jag förundras över vem denna snygging är som plötsligt har börjar vandra omkring i mitt hem.

Kanske är jag inte gjord att jobba dag, kanske tar det ett bra tag att ställa om från 14-års nattarbete?

Trots allt så är praktiken väldigt rolig och varje dag lär jag mig något nytt och varje dag blir jag snabbare och varje dag förstår jag bättre den krångliga geometri vi skriver artiklarna i.

Under dessa veckor har bloggen blivit lidande vilket jag tycker är trist eftersom här får jag verkligen skriva exakt det jag själv vill. För att försöka göra någonting åt saken så utmanade jag min klasskamrat, vars blogg också blivit lidande – för att göra någonting åt förfallet.

Första dagen förlorade jag utmaningen men inte i dag!

Om tjugonio dagar lämnar jag snöstorm och ishalka och oskrapade morgonisiga uppfartsparkerade bilar. Jag lämnar snabeldraken med katthårsfylld påse, diskmaskinens sil snusfull, tvättmaskinsluckan på glänt och löpska kissekatter nästan själv. Jag stänger av mobilen, släcker ner TV, gömmer datorn men tar med ett par högtalare så jag bärbart kan lyssna på bra musik. Jag lämnar yngel i storasysters fostran, kammar till maken, packar lätt och drar till Turkiet. Om tjugonio dagar.

Jag skulle i väg och göra en intervju med ett par moppebrallisar i Obbola. Givetvis behövdes en fotograf för att artikeln skulle bli fullständig för vad är en artikel utan bilder?

På Folkbladet fotar man inte själv utan där finns anställda fotografer som sköter detta, professionella med utbildning och lång erfarenhet.

Det var bara det att just denna dag så var alla fotografer upptagna med fotobokningar lång över öronen och alternativet var att jag skulle fota själv eller boka om intervjun?

Som den blyga och försynta praktikant jag är masade jag mig iväg till fotografernas residens på redaktionen och bad om några fototips av ett proffs.

Jag tror att vi förstod varandra rätt bra, jag och fotografen, för en av mina bilder hamnade på första sidan...fast där hade någon döpt om mig till Norgren men det är ju ett ganska fint efternamn det också.

Jag käkade taco för första gången på min födelsedag. Året var 1983. Själv hade jag aldrig hört talas om ordet taco och än mindre visste jag att det var en maträtt uppskrämd ur den Mexikanska urbefolkningens vardagskost. En kamrat till mig hade ätit taco hemma hos sin lärare och förklarade att det var gudagott, orientaliskt och hett.

Jag fyllde alltså 18 år och skulle bjuda mina kamrater på en mexikansk middag och då kan man ju lätt fundera på var hittar man en gudagod, het, mexikansk vardagsrätt som börjar på bokstäverna taco i Holmsund 1983? Jo på lillkonsum som då även kallades Servus och i dagsläget är omdöpt till Rikets Sal.

Vi åt och torkade pannor med rosa storkonsumköpta servetter, åt och torkade ännu mer pannor – för 1983 var taco verkligen en het maträtt om man jämför med den annars så vardagliga filén black and white, kassler med ananas, kyckling i lergryta och päronhalvor med after eight.

Att jag redan 1983 skulle bli en sån oerhörd trendsättare hade jag väl aldrig kunnat drömma om? Inte heller hade jag kunnat drömma om att taco skulle bli en vardagsrätt i svenska hem varje fredag, varje månad, varje år hela vägen långt in på 2000-talet?

Taco är fortfarande efter alla dessa år gudagott, hett och orientaliskt men det bästa är nog ändå alla lådor man kan proppa fulla med lunchrester efter en tacomåltid. För även om rätten funnits i mitt liv i över 30 år så har jag aldrig lärt mig att laga rätten lagom.

Vad som allra mest förundrar mig är nog hur man ska servera taco prydligt och vackert?

Hemma hos mig så slängs tacofärsen fram på bordet i sitt tillagningskärl – kastrull eller stekpanna. Osten, paprikan, tomaterna, gurkan och löken serveras i olikfärgade skålar av porslin eller Ikeas rostfria. Salladen i en ful grön sockekaksbunke av plast, majsen i sin konservburk, tacosåsen i sin ordinära glasburk och oliverna likaså. Aiolin ställer jag mitt på bordet i en vit skål med röd text som lyder: God jul.

Hur gör ni för att göra det vackert och inbjudande på tacobordet om fredagen?

Sedan vill jag bara tillägga att på min tid hette det inte Tacos med S på slutet utan Taco - precis som det står på förpackningarna.

Jag har varit långt ner i avloppet i dag. Både under badkaret och under handfatet. I vår familj är det jag som är avloppsrenserskan. Maken är mer musikskaparen och plattsläpparen och stå-på-scen-och-ge-fans-vad de-vill-ha-aren. Jag är mer kloakkvinnan som försöker skala bort andra människors geggiga hudavlagringar från insidan av avloppsledningar. I dag körde jag ett rensband ända ner till Storkonsum och ur avloppet kom Chewbacca. Jag önskar att jag var bra på någonting annat som till exempel att pyssla med blommor, men det är jag inte.

Både min mor och min svärmor och mina vänner har en ömsint förmåga att om våren komma förbi med allehanda självodlade små späda växtligheter. Ibland får jag hjälp att sätta dem i jorden och sedan är det meningen att de ska skötas och vattnas och bli så blommigt fina. Av mig. De ska bilda fina matchande mönster eller klättra efter små snören eller något sorts galler. I min trädgård.

Sällan blir det så.

Jag har en orkidé som jag länge varit oerhört stolt över. Jag fick den i februari på min födelsedag och den blommar fortfarande så vackert trots att jag inte vattnat den nämnvärt. Här om dagen var jag på tjejmiddag och alla mina vänner med illgröna fingrar bytte givetvis odlingstips så här inför våren. Jag lyssnade på ett halvt öra och till min fasa snappade jag upp att orkidéer inte ska vattnas utan ”ställas i vatten” för att själv suga upp den mängd vätska de behöver.

Så fort jag kom hem tappade jag upp ett bad åt mitt ståtliga blomster och försökte lyfta upp växten ur krukan. Men en kniv försökte jag lossa lite runt kanterna men blomman gick inte att rubba. Jag ropade på maken som försökte med manliga muskler men blommar vägrade bestämt att lämna sin kruka. Jag ställde tillbaka kreationen på sin vanliga plats och tänkte att någonting rätt måste jag trots allt ha gjort eftersom den fortfarande blommar.

I går kom min kamrat på besök. Hon som hade yppat hemligheten om att orkidéer ska bada. Lite försyn framförde jag mitt problem om växten som vägrade lämna sin boning. Inte lika försynt svarade min kamrat:

– Men lilla Lotta det här är ju ingen riktig blomma förstår du, inte har du väl vattnat den här sedan i februari?