16 år kom ut ur badrummet och jag tyckte att han doftade bekant:

– Har Du på Dig min parfym?

– Ja!

– Varför det?

– Jamen det fattar Du väl…

– Nä…du har ju massor av egna parfymer. Tycker Du att min luktar gott?

– Men Morsan…

– ?

– Om tjejer tycker att tjejparfymer luktar gott så måste dom ju tycka att jag luktar skitmycket godare om jag använder just tjejparfym!

Vår lärare i svenska är en underbar lärare på väldigt många vis. Han lär oss mycket om skrivandet på ett mer skönlitterärt sätt – med känsla. Vår lärare i journalistik är också underbar men lär oss såklart att skriva nyheter – utan känsla och rappt. Ingen av dem tycker att vi ska krångla till det och skriva tungvridande – här har jag lyckats med det i alla fall:

En strimma ljus slipper igenom ett kvisthål i dörren. Hålet är osymmetriskt och liknar en stjärna. Kvisten finns inte mer och kådan runt om har stelnat. Ljuset skapar en växande stråle som avslutar i väggen bakom. Strålen visar liv i form av lekfulla partiklar. Det är inte direkt så att det stör längre, tvärtom är det ganska behagligt.

Förr var det mer liv och rörelse omkring. Praktfullhetens klass briljerade längst till vänster. Där hittade man en palett i färgspektrets alla nyanser. Stil och flärd sorterat efter klass. De höll varandra om ryggen och blandade sig inte gärna med någon annan. Där var ett hemlighetsfullt viskande men bara för de inom samma rang. Sent om natten kunde man bli väckt av ljud och glädje, ofta i konstlad falsett. Dyrbara parfymers sötma blandades med cigarrers tjocka rök. Glittrande lättsinne kom sent till ro.

Den andra sidans atmosfär bestod av såpa och ett lättare inslag av lut. Jordnära trygghet i kraftig vävnad. Pålitligheten ett givet tagande och id ett naturligt antagande. Belöningen ofta i form av en upprustning.

Det var långt innan kvisten försvann.

Jag befann mig mera i mitten, då liksom nu. Det var bekvämt att vara ingens och egen. Det var intressant att vara allas och någons. Om så bara för en kväll. Kombinationers sensuella och möjligheternas korrekta, gav mig ofattbara variationer på liv som levs. Om så bara för en kväll.

Jag har dansat på baler i förnämliga slott. Där underhuggare med knypplade ändar förskönat min vidd. Jag har dinerat vid belevade herrars bord med linnets barriär mot min barm. De blodröda gångna årens jästa droppar var mitt existentiella hot. Linnet mitt allt. Jag har jämförts med likasinnade, förblindat de andra och avbildats av fler. Jag har smyckats med pärlor, dekorerats med gyllene trådar och klätts i smaragder. Jag bländade.

Kvisten försvann.

Samma dag den skimrande stjärnglansen avspeglades på mitt axelband, var jag redan förbi. En fashionabel förfinad duplikat delade oväntat mitt mitten. Prydd med förtrollande diamanter på en bedårande vävnad var hon plötsligt främst. Rival. Jag bländades och slocknade i samma stund.

Kvistens frånvaro gör att jag fortfarande glänser. Mitt mitten är fortfarande mitt, även om det är tämligen tomt i klädskåpet. Mina pärlor finns kvar om än hängande i de lösa trådarna. Min nyans är rätt skarp med tanke på min svunna ungdomstid. Jag är tvättad och struken.

Det pirrar så härligt i sömmarna. Rynksömmen under bysten är nära att spricka och slitsen vill gärna åka isär. Jag är kär, på gamla dar.

På galgen bredvid hängdes i dagarna in en frack!

Jag är trött, Mr Charming är trött, yngel är trött och katterna bara sover.

Alla är trött.

Jag köpte en säck mandariner och drog mig till minnes att simhallen erbjuder ljusterapi.

Så minns jag plötsligt hur det var sist jag försökte släpa mig dit och tog en mandarin till istället:

Förra veckan skulle jag äntligen försöka ta tag i mitt utmattade liv och klev upp tidigt för att försöka mig på Ljusterapi på närliggande simhall.

Jag hade hört att ljusterapi skulle vara bra mot djurisk trötthet som tydligen inte bara drabbat mig utan även resterande av Sveriges befolkning.

Jag har alltid undrat om den enbara ljusterapin hjälper eller om den inte skulle ha bättre effekt tillsammans med en kopp syrgas?

Om jag förstått saken rätt så innebär ljusterapi i princip att man går in i ett kritvitt rum med kritvita möbler där en kritvit ljuskälla ska ge dig en kritvit behaglig känsla och ett kritvitt ljuvt fortsatt tänkande.

Personligen så tror jag att den redan kritvita jag totalt skulle försvinna i den kritvita ljusterapin och enbart blodomloppets artärer, vener och kapillärer skulle skvallra om att det satt en stackars kritvit Norrländska där.

Jag kollade upp öppettiderna och samlade ihop mig själv så pass mycket att både hjärna, hjärta och själ var på det klara med att ingen återvändo eller dålig bortförklaring accepterades.

Därefter öppnades jag ytterdörren och satt en stund och funderade på meningen med livet. Skulle jag verkligen av fri vilja orka släpa denna livlösa kropp dessa metrar fram till Simhallens ljusterapi? Fanns där verkligen ingen barmhärtig vän som kunde skjutsa en stackars kraftlös spillra i oerhörd nöd?

Dold som en löpsk hynda satt jag bakom en buske i väntan på en snikande transfer. Jag sög tag i ett trasigt stänkskydd som passande hängde efter en förbipasserande barnvagn. Så liftade jag vågrät, grusigt barnvagnssläpande nästan hela vägen fram.

De sista 100 meterna fick jag fint släpa mig själv med hjälp av de sista kvarvarande krafterna i yttersta fingertopparna som med naglarnas assistans krampande i trottoarernas kantstenar och sakteliga drog mig framåt.  

Med söndermasade kläder och en trasad asfaltdragen underläpp kunde jag med en pinne peta till dörröppnaren och rulla in på simhallen. Med den övre främre tandraden bet jag mig centimetervist fram med hjälp av zickzack mönstret i den gummiliknade foajéns entrémattan. Det nyss bonade golvet gav mitt ryggläge ett bra glid med fotsulornas bakåtskjutande medverkan sista biten fram till receptionen.

Ljusterapin var stängd för ombyggnation!

Plötsligt fick jag oanade krafter reste mig som en vanlig Norrlandsbo och gav ovett åt en passerande anställd för missvisande information på hemsidan.

På mitt vanliga försynta sätt.

I vredesmod styrde jag stegen bestämt hem och stoppade in huvudet i mikron.

Ljusterapi – My Ass!!!

 …precis hela dagen!

Nu ska här skrivas en artikel och två notiser om valfritt dagsämne – är helt skavd i öronen trots att mycket var intressant som tusan.

Är tvungen att pausa med ett avsnitt Walking Dead samt en Marabou Daim för att rensa kanalerna!

Ibland har jag lite svårt att sova vilket inte är så konstigt eftersom jag ibland har dagtid och skolvecka och ibland nattid med jobbanatthelg.

Då kan jag ligga där klarvaken i mörkret och ormlikt vända och vrida på både täcke, kudde och mig själv.

Som tur är så störs inte Mr Charming av mina övningar då alltid sover som en stock.

När jag då ligger där och vrider och försöker och funderar och pressar ihop min ögon så kan jag ibland hamna ansikte mot ansikte med Mr Charming.

En ganska lång stund brukar jag då ingående studera han vackra ansikte, lyssna till hans tunga andetag och titta på läpparnas rörelse där sovande luft strömmar.

Ögonlocken är slutna och där bakom kan ibland anas en liten drömrörelse.

Jag vet att jag inte borde men jag kan liksom inte låta bli att så väldigt försiktigt lyfta på Mr Charmings ena ögonlock, bara för titta lite. Ibland är det alldeles vitt där bakom då brukar jag varsamt släppa tillbaka ögonlocket bara för att lite snabb kolla under det andra.

Ganska ofta är då inte detta öga vitt utan mer panikstirrande och ofta har den sovande strömmande luften ersatts av ett:

– Vad håller Du på med?

Ja…vad svara man på det:

– Jag kan inte sova!

 I dag firar vi 3-årig förlovningsdag…

…med Raclette!

Raclette är så underbart eftersom man i princip tar vad man har och äter vad man vill eftersom maten lagar man själv vid bordet.

I dag blev det fläskfilé, skinka, salami, champinjoner, paprika, lök, tomater, halloumi, olika chipsdipper och ett måste – riven ost.

Man steker helt enkelt valfritt ovanpå och gratinerar samtidigt skinka, salami, grönsaker och såser på små spadar under.

Till det en hot potatisgratäng eller pommers och iskall julmust.

Grattis älskling!

Skyltsöndagen behöver väl ingen närmare förklaring för oss Norrlänningar. Den dagen är genetiskt inrotad i märgen på oss från födseln.

För Er inflyttade kan jag förklara att första advent är den dagen köpmännen visar oss vad vi ska köpa till varandra i julklapp. Köpmännen täcker sina skyltfönster flera dagar innan för dekoration och hemlighetsmakerier för att sedan presentera sitt utbud.

Skyltsöndagen kan se lite olika ut beroende på ”varsch man je oppstillt nagescht” och i vår by har det blivit en familjefest.

Hela torget, utanför Stor-konsum, kryllar av bybor och jippon. Lotteristånden hålls varma av kokande glöggrytor. Hamburgare steks över öppna eldar. Stora scenen intas av både mannekänger och Frälsningsarmén. Brandbilar och bandvagnar är fulla av skräckblandningsförtjusta barnskrik blandat med sirenerna på högsta när barnen skjutsas runt i byn…kanske för första gången i en brandbil. Tomtar vandrar omkring bland folk man inte sett sedan skyltsöndagen 2005.

Jag har förstått att det inte är så överallt i Sverige.

Vintern nittonhundra kallt flyttade jag ner till Stockholm. Söndagen den första advent vaknade jag och pratade oavbrutet om skyltsöndagen. Min dåvarande tittade på mig helt oförstående och skakade bara på huvudet.

Envist och beslutsamt förklarade jag vilken trist uppväxt han måste ha haft som aldrig fått besöka staden vid första advent samt vilken enastående skyltsöndag det torde vara i Stockholms innerstad.

Förtryck satt min dåvarande bredvid mig på tunnelbanan och lyssnade till mina oerhörda förväntningar på huvudstadens skyltsöndag.

Drottninggatan gapade tom och den totala avsaknaden av skyltsöndagen var ett faktum. Inte ens affärerna hade söndagsöppet på den tiden. Endast två vilsna själar stod där i blåsten. Den ene vad-var-det-jag-sa’are och en som förbannade-alla-noll-åttors-brist-på-traditioner’ska.

När jag gör lussebullar så spetsar jag dem. En skvätt Whisky så smakar de gudomligt fluffigt och saffrigt. Det kan ju ha att göra med att jag använder kesella också fast det tror jag inte en sekund på.

Lotta’s Lussisar

50 g jäst

100 g smör

5 dl mjölk

250 g Kesella

2 påsar saffran, 1 g

1½ dl socker

½ tsk salt

ca 17 dl vetemjöl

Smula jästen.

Smält smöret

tillsätt mjölken

häll över jästen och rör.

Ta lite av sockret i en liten skål, lägg i saffran och mortla till det lite med en sked. Skvätta dit lite av bästa fin Whisky’n.

Tillsätt alltså i degspadet kesella, saffran, socker, salt och nästan allt mjöl.

Jäs i 40 min.

Baka ut 35 lussisar (jag gör större därför färre) och jäs 40 min på smord plåt (bakplåtspapper).

Pensla med ägg.

Tryck dit russin och grädda 5-8 min i 225 grader.

Långt bak i tiden ungefär på det gamla goda nittonhundranittiofemtalet hade vi äran att bo grannar med ett trevligt par.

I denna familj fanns passande en lite krabat som då var nästan lika pyttig som min nu 16 år. En hel del mammalediga kaffe-blöj-välling-sov-kolikpratiga stunder blev det.

Det är fantastiskt roligt att de fortfarande är vänner om än underligt att de fortfarande måste föräldrajagas på samma sätt som när de var små – nu nattetid, mopeddoftande med en lätt touch av Marlboro.