Då var det dags att fundera ut ett nytt nyårslöfte.

Jag brukar försöka fundera ut ett nytt löfte varje år eftersom de redan tidigare utfunderade aldrig åtlyds.

Sluta rökalöftet gick bra men gills inte eftersom jag istället håller på att snusa ihjäl mig.

Börja gymmalöftet är bara att glömma eftersom det enbart håller i sig högst en vecka.

Jag skulle kunna sänka garden och lova att:

Lägga mina kläder i garderoben när jag använt dem klart eller lägga dom i tvättkorgen när e är smutsiga eller plocka ur diskmaskinen direkt den är färdigdiskad eller dammsuga oftare och inte sparka de stora rullande bollarna osynligt under skåp och soffa eller duktigt plocka mina gamla använda snusar från sängramen innan de trillar ner i sängen eller ta bort den ständigt återkommande tandkrämsklicken ut handfatet eller tanka bilen någon gång innan den visar rött eller inte alltid servera köttbullar och makaroner när fantasin tryter eller rensa kattlådan fri från 5 katters kattlortar aningen oftare samt öppna läroboken i god tid innan prov eller alla fall försöka låna en bok om trädgårdsskötsel på bibblan eller så skiter jag i det…

…och får istället en lugn oångestladdad nyårsdag tillsammans med Ivanhoe inlindad i flisen, en hämtpizza och en kall petflaska med Cola.

Jag fick ett larm i natt och gick dit så fort jag kunde. ”Så fort jag kunde” godkänns oftast inte från någon där enbart en blixtsnabb teleportering är acceptabel.

I det grå håret satt en papiljott på sned, glasögonen hängde längs ner på tippen och minen var bister på damen som sa:

– Åh va ja ha larme…wasch ha je vuri? Ha ja misse gröt’n?

– Snälla rara Damen, sa jag med min fina röst. Du förstår att det är natt nu och på natten är vi inte så många som jobbar.

– Jamen he je väl nå fler fölk än du? Je du ny förräxtn? Ha allri sitt du.

Ny och ny är snart inne på mitt tolfte år som nattarbetande undersköterska och har väl de senaste åren varit in till damen minst 3 gånger per natt men jag sa:

– Vi är bara 4 stycken på natten och ni är nästan 60 stycken som bor här. Ibland tar det lite tid innan vi kommer men vi skyndar oss alltid.

– Flicken ji sku ha hatt nåbelprise men ja vet att ji alli fået. Men om ja köm te himlen fyre ji, ska ja orne så ji fået dänna uppi.

Damen pekade med en medlidsam blick mot himlen och ögonen tårades. Plötslig ställde hon sig upp och händerna sattes med bestämdhet  i sidorna.

– Nu ring du ne te kommungöbba och be dem köm hit men först ge du mä avfyringsmedle ”laxåberal’n” å alle anre me i hele husa. Sen ska vi skit så rännskita sprut å göbba ska törk. Då flicken, ha ji dubbla lön om måndan!

Kan man annat än att hålla med en sådan underbar dam?

Det är härligt att gå i skolan och bäst med jullov men vore än mer härligt om man verkligen fick njuta och koppla av efter julstressen.

En dag fick jag ligga i soffan med knäckskålen på magen och fisa juliga laxmacksfisar och titta på juliga långfilmer innan det var dags för nattjobb.

Nu vankas sista jobbnatten innan ledigt inför nyårsstressen men som jag alltid sagt:

– Man måste befinna sig ute i verkligheten för att ha någonting att skriva om! 

När jag träffade min make var han extremt duktig på uppmärksamhet. Han hade en otroligt skarp uppfattningsförmåga och missade inte mycket som fanns att missa. Han sa saker som:

– Nu är det bäst vi köper bindor älskling, det är snart dags!

Det sa han verkligen inte för att jag var sjövild av PMS besvär. Vi hade ju nyss träffats, för guds skull. Besvären visade jag långt senare.

– Visst är det de här med vingar du vill ha, kunde han säga inne på matvarubutiken och ge mig en lektion om Always senaste nyhet. Sådana saker som jag inte ens själv hade koll på.

Han kunde efter en lång arbetsdag komma hem med en present i vackert papper. Som han för övrigt både valt och slagit in själv. Varje liten lock på presentsnöret följde exakt samma symmetriska kurva. Identiskt.

Ovetande om syftet med denna överraskning kastade jag mig in i duschen. Skrubbade ren var enda liten vrå. Drog fram röjsågen och ansade på de mest akrobatiska och undervegetationsrikaste ställen. Toppade slutligen med dyrparfymen och klev ut ur förvandlingsrummet endast iförd leopardstringen.

Bara för att delges vetskapen om att presenten var till svärmor som hade födelsedag. Alltså min egen mor.

En gång stod jag vid en av Apoteket kassor för att hämta ut ett recept. I ögonvrån såg jag min make systematiskt söka genom hyllornas utbud. Vid ett obevakat och alldeles för släpphänt ögonblick såg jag hur han vinkade till sig en expedit. I handen höll han den största tub glidmedel jag sedan tidernas begynnelse sett. Klick, utan tvivel hela 2 liter på tub.

Den stackars expediten tog på sina säkerligen 64½-åriga glasögon som hängde i ett illrosa band runt halsen. Ingående studerade hon baksidans innehållsförteckning och nickade instämmande i takt med min makes otroligt ingående frågor:

 – Är den vattenbaserad?

Gamm-skröplet tryckte tuben så nära glasögonen hon kunde för att försöka läsa den minimala texten. Vilket resulterade i att kontrasten i hennes röda kinder förstärktes oerhört.

– Är den här verkligen bra för min frus slemhinnor, ropar han så hela Apotekets verksamhet avstannade.

Själv försökte jag räkna lysrören i taket samtidigt som jag förbannade alla etikettapparaters sega fart i hela universum. Innerligt övertygande försökte jag förklara att jag verkligen inte behövde veta hela bipacksedelns biverkningarna. Jag hade bråttom. Samtidigt gjorde jag kokotecknet med mitt pekfinger till kunden i kassankön bredvid, menande pekande mot min make som jag för övrigt inte alls låtsades känna.

Plötsligt började min make ropa att jag skulle betala och viftade med den halvmeter långa tuben. Tydligt att den efter noggrann övervägning föll honom i smaken. Då vändes plötsligt alla blickar mot mig. Snabbt slet jag åt mig min medicin och slängde fram en femhundring på disken. Mumlande ”behåll växeln” kastade jag mig snabbt ut genom dörren.

Det var då det!

Nu har min make blivit precis likadan som alla andra män. Det där i början måste ha krävt en enorm hjärnenergi, små ovetande kom i håg lappar och dessa märkliga ständiga larm på mobilen. Då.

Nu kan inte min make göra två saker samtidigt.

Om jag ber honom att köpa mjölk samtidigt som han sitter och knyter skorna, så slutar han knyta och börjar lyssna. När jag har pratat färdigt så fortsätter han knytandet. Och mjölken kommer hem.

Om min make står och borstar tänderna och jag frågar om han dagen därpå kan hämta yngel från skolan, så gör han det. Om han gör ett stopp i borstandet vill säga. Fortsätter han att borsta gud förbjude så ringer kvarglömt yngel förvirrat lagom vid femtiden.

Om min make lagar mat och telefonen samtidigt råkar ringa så bränns maten oftast vid. Det är som att han överbeskyddande måste bevaka den stekande korven för att den ska bli klar.

Om min make hänger tvätt och jag samtidigt berättar att vi ska ha middagsgäster till helgen är han helt oförstående när jag tar upp det om lördagen igen.

– Det har jag aldrig hört. Det har du aldrig sagt.

Vi kvinnor kan laga trerätters middag, tugga tuggummi, prata i telefon, dra upp vinkorken, duka, måla naglarna på samma gång som vi bli påsatta bakifrån.

…favorit i repris…

Tänk att en osynlig helt normalt förekommande liten ting kan väcka en sån stor uppståndelse. En liten självproducerande bubbla som bara har en enda önskan här i livet, att släppas fri. Fri ut i den stora sfären att blandas med alla andra bubblor.

Vart tar de egentligen vägen allihopa?

Problemet är väl egentligen inte att de luktar. Trots att en del faktiskt gör det.

Problemet är att de låter.

De som låter allra mest brukar oftast vara som en frisk bris full av lekfull energi. Man hör att de är många och att de har roligt.

Andra är lite dovare till sinnet. Smyger sig ljudlöst fram likt en tung dyster ensling. De äger kraften att brännas och har separationsångest. Man försöker att förflytta sig lite obemärkt, för att frigöra sig men de vägra släppa taget.

Sedan har vi överraskaren, den lille filuren. Kommer från ingenstans, kvick och ljudlig. Borta innan du hunnit blinka.

Vad var det?

Vem var det?

Alla tittar frågande och drar efter andan. Antingen av skam eller av bekräftelse.

Var där en fis?

Kvinnor fiser aldrig…

En fis följs oftast av minst ett leende. Det spelar inte så stor roll i vilken ålder. Allra mest roar de väl män. Släpps en fri så ska den alltid bräckas oavsett om det är någon på gång eller inte. Får de inte fram någon liten odör kan de istället i timmar berätta om den fis de lyckades pressas fram förra veckan – konsistens, tid och decibel.

Så gör inte kvinnor…för vi fiser aldrig.

Vi skrattar inte heller när män gör det. Vi tycker att de är ohyfsade. En gen som blivit kvar hos dem sedan grottstadiet.

Då var det säkert den man som kunde lägga av den största brakaren som hade den största makten. Ljudet och lukten höll antagligen vilda djur och insekter borta i veckor. Det skyddade oss kvinnor från faror med sina stora fisar. Vi kvinnor klarade ju inte detta själva eftersom vi inte fiser. Denna gen och denna kraftutövning om härskartiteln lever tyvärr kvar som svanskotan. Den är överflödig. Vi kvinnor vet ju det.

Vi kvinnor fiser som sagt aldrig. Om vi mot förmodan någon enstaka gång iallafall skulle göra det så:

Luktar det alltid Liljekonvalj – Glöm aldrig det!

Igår gjorde vi varma mackor i ugnen samtidigt som jag inte kunde låta bli att berätta för maken:

– På min tid, då fanns inte mackjärn som det gör nu. Då fick man minsann vara uppfinningsrik och ta det som fanns till hands. På min tid gjorde vi varma mackor i våffeljärnet.

– Jasså!

– Gjorde Ni det också?

– Nej, vi hade mackjärn.

– Pampersbarn!

– Hade Ni rinnande vatten?

– Ja tänk för att vi hade det… förutom när vi bodde i mormor och morfars gårdshus… en kortare tid.

– Hahahahaha…

– Käften! Du missade tiden med raketost, discokula, tryckare, Sweet, Slade, Dallas, X15, Vilse i Pannkakan, miniskidor, moon boots, pop rocks, Baretta, flourtanten, sockiplast, Kråkguldet, Osmonds och Starlet.

– Starlet?

– Ja Du missade ALLT på min tid när du istället låg under något babygym och flaxade…

– Fanns det ketchup på din tid eller mosade ni tomater med en gaffel?

Det borde vara förbjudet med födelsedagar i december månad.

När de första födslovärkarna ger sig till känna och månaden är december skulle födelsedagen automatiskt skrivas in i en annan valfri månad.

Ingen har egentligen tid att springa på kalas kring juletid. Ingen har egentligen råd med födelsedagspresenter heller. Ingen har heller tid eller råd att ställa till med kalas i december månad. Man har heller inte tid att ligga och hålla i huvudet dagen efter ett födelsedagsparty, där dyrbar klappinköpstid går till spillo.

Hur kommer det sig då att så ofantligt mycket folk fyller år i december?

Om vi då backar tillbaka nio månader i tiden så hamnar vi i Mars månad. Inga speciella tillställningar som visar på ökad kättja eller omdömeslösa rusdryckers intag. Inga vajande palmer eller paraplydrinkskänsla som med självklar förståelse skulle kunna leda till ett romantiskt viloläge.

Slutledningsvis torde då anledningen vara att det helt enkelt är för kallt ute och skit på TV.

Min dotter har gjort fudge på skumtomtar.

Fråga mig inte hur – man får helt enkelt googla.

Goda är dom!

Då satt man här försoffad med tända ljus, klädd i myskläder och inlindad i den röda flisfilten med tomtenissar.

En mugg fylld med rykande glögg och nötknäpparen på exakt lika lagom avstånd som fjärrkontrollen.

Magen stinn av laxmackor och julmustmusch som följd av direkt halsning ur petflaskan med tomten på.

Kulörta knäckformar veckade som solfjädrar pryder golvet nedanför och i skålen kämpar glada skumtomtarna om de minimala utrymmet.

Klappar magen och ler åt myset.

Ibland kan man bara inte låta bli att tjuvlyssna på samtal.

Jag var inne på Din Sko och två tjejer i 20-års åldern stod bredvid:

– Åh vad trevligt det ska bli att gå och luncha…

– Mycket!

– Vart tycker Du att vi ska gå någonstans?

– Vet inte riktigt…

– Ska vi gå på Max eller McDonalds?

– Nä…

– Du kanske hellre är sugen på en smörgås…Subway kanske?

– Jag äter mest bär!