…är snart slut och jag kan inte förstå hur fort tiden springer iväg.

Vi har besökt inlandet x flera bla Vindeln, Rödåsel, Tvärålund och Örträsk. Imorron vankas Bygdsiljum och därefter Rusksele. Otroligt trevliga människor och otroligt vackra platser. Nästa vecka är sista veckan på praktiken och därefter väntas skolbänken igen.

Har man ingen blomma man kan bita sönder eller dukar som kan rivas ner från bord – kan man alltid sabotera en väldigt fin hög med reklamblad och vackert sprida den i källartrappan.

Lika grym spelning som väntat!

Nu väntar vi alla bara på att de ska få tummen ur och finjustera det minimala sista så skivan blir klar.

www.vk.se/578724/laget

Det är väldigt dålig uppdatering på bloggen just nu och jag lovar bättring när jag grillat klart!

Kvalifikationer:

Befriar bord från dukar

Läser morgontidningen

Stickar Lovikka

Snusar

Tar hand om onödig reklam

Jag älskar bortförklaringar helst de som är uppenbara som:

– Det var inte jag, mamma. Det var Bamse.

…eller…

– Det var så när jag kom…är en av de bättre.

När 21 år bara var 4 år hälsade vi på hos mormor och morfar. Morsan hade köpt ett par nya örhängen som dinglade och glittrade. Dessa örhängen låg i fin liten ask och studerades ingående och beundrades av alla. När vi kom hem ringde morsan och undrade om vi av misstag fått med oss örhängena hem.

– Hur då? undrade jag aningen bitskt.

– Jamen, sa morsan. 4 år var så väldigt intresserad av örhängena. Kanske att han råkade få med dem hem?

– Tror du att min son har snott dina örhängen, sa jag mindre skarpt än jag egentligen menade. Häng du bara kvar här i luren så ska jag gå och kolla.

Jag gick med bestämda steg och satte ordentligt hälarna i golvet så morsan skulle höra vredheten genom luren.

Den bristande blodcirkulationen i hjärnan samt frånvaron av syre hade alltså orsakat henne en tidig demens. För mitt inre såg jag morsan vandra omkring naken på Storkonsum och sitta med gubbarna på ljugarbänken.

Jakt, alzheimer och bromsmediciner på bestämda tiden var alltså min framtid. Min son hade minsann aldrig stulit i sitt liv.

– Har du sett mormors örhängen, frågade jag 4 år och gjorde kokotecknet runt örat mot luren.

– Nä, jag har aldrig sett dom, svarade det lilla livet och jag hajade till.

Jag stoppade ner ett finger i den minimala jeansfickan och fiskade upp morsans örhänge som precis rymdes i det två cm lilla facket. I den andra fickan fiskade jag upp det andra.

Som en katt dränkt i surströmmingsspad kröp jag tätt efter golvet och var tvungen att ursäktande förklara situationen för morsan.

Sedan tog jag det lilla livet en vända. Givetvis på mitt lugna och pedagogiska sätt, livrädd att han hade stulit tidigare.

– Lilla vännen, sa jag. Hur hamnade örhängena i din ficka?

4 år funderade ett slag så sa han:

– Minns du att jag och morfar gick till garaget för att hämta en spade?

– Jag minns!

– Jo då sa han ”Här, titta du får dom här av mig” då hade han örhängena i handen.

– Sa verkligen morfar det? frågade jag mycket bekymrat. Och vad svarade du då?

– Nä, jag vill inte ha dom för det är ju tjejgrejer. Men då tog morfar tag i mig och bara stoppade ner dom i min ficka och sa ”Jag tycker att du ska få dom” Så jag var ju tvungen att ta hem dom.

Samma vecka tog jag 4 år till Salong där han fick hål i öronen. Ett hål alla fall med ett örhänge.

Maken spelar på Scharinska den 17:de.

Dit måste vi säger Daniel Nordström, Chefredaktör, på VF och jag kan inte annat än att hålla med.

(Hur blev det nu då när jag gjorde reklam på VK-bloggen om en artikel i VF – vilken i sig borde varit ett vänsterkryss) 

www.folkbladet.nu/284153/2012/02/07/persuader-firar-15-ar

                                                                                                                        Foto: PER A ADSTEN

Vi har en chipslåda i vårt hem.

Hur normalt är det?

Å andra sidan – vem vill vara normal?