…så sur är jag i dag!

Att i nästan två års tid gått i skola på heltid och jobbat i stort sett varannan helg på ett äldreboende – tycker jag är fantastiskt duktigt gjort av mig. När man går i skolan är det dessutom sällan att man har kvällar och helger fri från plugg.

Det innebär att jag under två års tid varit ledig fyra dagar i månaden.

– Du har ju valt själv!

– Visst har jag valt själv och jag säger ju att jag är fantastisk!

Nu är det så att det vankas House of Metal i helgen – ett fenomenalt arrangemang som återkommer varje år. Naturligtvis har jag yrat till det och bjudit upp goda vänner från Lund och självfallet var den primära tanken att vi skulle besöka detta fantastiska arrangemang.

De ska mitt Lundbesök också göra.

Tillsammans med min make.

Samt några lokala goda vänner.

Själv så jobbar jag och får INTE ledigt!

– Det finns inga vikarier, är ett stående svar när man inom kommunen söker enstaka inarbetade semesterdagar som man lagligt borde ha rätt att ta ut.

– Det finns inga arbetslösa timvikarier på arbetsförmedlingen som vill jobba inom äldreomsorgen, är ett annat stående svar som ofta används.

Själv har jag massor av gånger påpekat just detta till ansvarig chef, att vi inga timvikarier har, och tryckt på problemet som skulle uppstå om halva personalstyrkan skulle drabbas av Calici eller Svininfluensan. Då måste kommunen beordra ut ordinarie personal och det kostar – oftast dubbelt så mycket.

Det finns alltså inga arbetslösa anmälda på arbetsförmedlingen i Umeå som skulle kunna tänka sig att jobba extra inom äldreomsorgen när en stackars House of Metalfantast för första gången på två år söker en ledig semesterafton.

Umeå är fantastiskt!

Att jag dessutom vunnit en biljett – gör mig piss sur!

Jag kan inte skryta vilt med att jag är på lokal särskilt ofta.  Alla fall inte om man tänker tillbaka på hur utgångsfrekvensen såg ut förr om åren. Det fanns en tid när jag var en så pass etablerad diskoteksråtta att man kunde tro att jag tillhörde nattklubbens inredning. Numera besöker jag och mina vänner oftare pubar än diskotek. Si sådär en tre fyra gånger per år.

Jag vet egentligen inte vad det beror på? Kan hända att det har att göra med att jag och mina vänner numera har större utbyte av att diskutera livsfrågor i soft pratvänlig pubmiljö än att frivilligt betala flera hundra för en tinnitus på ett diskotek. Vad vet jag? Kanske har vi blivit snål? Kanske tillhör vi en förgången tid? Kanske beror det på att diskoteken inte är som förr? Kanske förundras vi över varför det inte längre varvas nutid modern musik med tryckare – som man gjorde förr?

På min tid lekte vi Sanning eller Kånka liksom Ryska Posten ungefär i den tidsålder när vi gick i mellanstadiet.  Man blev intryckt i en mörk illaluktande gammal skrubb och skulle sedan veta svaret på om man ville pussa skolan snyggaste eller kanske blev det skolans fulaste – genom en stängd dörr?

Det här var tidsperioden precis efter Fablernas värld och Beppes godnattstund. Just när tomteklubborna hade äntrat populariteten i de vita godispåsar prydd med de trefärgade bollarna. När jag som vilket annat enerverande barn som helst från den tidsåldern i kiosköppningen sa:

– Den…nä inte den ….den…nä…jag…eller vad kostar den…5 öre nä då tar jag bort den gula…hur mycket har jag kvar nu?

Tiden efter knullgummiautomater fanns uppspikade på husväggar i närheten av tobaksaffärer, när festis var pyramidförpackad och barnavårdsnämnden var dåtidens soc. Alltså mellanstadiet.

Jag pratar fortfarande om den era när jag med ung snitsighet hoppade hopprep med svarta platåträskor på fötterna och när knäckemackorna i skolans matsal var gula av aromat. Den tid tjock-TV ‘n på stora hjul avbröt lektionerna för att Ingemar Stenmark skulle lära svenska barn snygga svängar. Den tid då skolans kapprum var proppfull av illaluktande blöta täckbyxor, sura lovikkavantar, skinnmössor som knöts under hakan med hjälp av stora ludna korvar och golvet varvades av näbbstövlar, tunga skoterskor och pälsklädda moonboots, som på 70-talet gav mellanstadiebarn fotsvamp.

Mellanstadiet var garanterat den period i mitt liv som framkallade mitt intresse för diskodans. När skolbänkar med lock släpades över den filtmatta i klassrummet, som för övrigt skapade blixtrar i raggsocksklädda mellanstadiebarns fingrar, och istället placerades längst väggarna visste man att det vankades klassfest. När glödlampor i klassrummet skruvades ur sina ordinära hållare och ersattes av glödlampor som målats med röd, grön och gul spritpenna, var man säker.

Mellanstadieflickors hår doftade av Timoteischampo och ångor av valfria dateparfymers Chris, Jenny, Jessica, Nadja eller Pamela’s vällukt mixades med den svarta tavlans kritdamm. På den vinröda kompakta skivspelaren av plast snurrade Ballroom Blitz och Cum On Feel The Noize och råka man spilla av den medhavda sockerdrickan blev LP skivorna vågiga.

Framför den annars så auktoritära katedern dansade flickor med spetskrage. Hår var för kvällen smyckat med tunna hårspännen, ett vid varje öra, vanligtvis prydd med var sin blå fjäril. Läppar glimmade av jordgubbsdoftande läppglans som rollats med liten flaska med kultopp. Pojkar dansade inte utan stod lydigt i stärkta skjortor längs de bänkade väggarna och diskuterade senaste avsnittet av serien Kråkguldet. Titt som tätt drogs avbrutna kammar ur bakfickor och manligt hår friserades intensivt. Nävar fylld med innehållet ur den medhavda chipspåsen matade små munhålor och sockerdricka sköljde strupar fria. Popcorn var förbjudet på klassfest i klassrum på 70-talet likaså tuggummi.

Hem och skola var en enväldig organisation på 70-talet och klassfestvaktande föräldrar lydde blint de regler och förordningar som klubbats. Klockan halv nio skulle klassfestens kompakta vinröda skivspelare fällas ihop. Sweet och Slade skulle tystas, lampor tändas och klassfestentusiaster skulle hem och sova. Mellanstadiebarn bönade och bad alltid om en yttepyttig extra stund eftersom det alltid var på slutet av klassfesten som mellanstadieflickorna äntligen fått mellanstadiepojkarna ut från väggar till filtmattans öppna mitt.

När det vankades diskodans var det oftast bara några få av klassens pojkar som vågade sig på att stelt vicka på rumpan eller sjunga med i Brian Connolly’s skönsjungande refräng men när det vankades tryckare var det helt andra regler som var gällande. Pojkar hade lärt av gymnastikens danslektioners diktatoriska magister att det var förbjudet att nobba en uppbjudning. Det hade flickor tagit fasta på.

Vilken var då den allra bästa låten att dansa tryckare till på 70-talet? Ja det finns bara ett svar på det:

Je T’aime.

Den var perfekt för små mellanstadiebarn på 70-talet som ännu inte lärt sig ta ut svängarna ordentligt och inte riktigt hade kontroll på vart fötterna landade när de roterade. Kind så nära en annan kind att klassens pojkar doftade Date och hade jordgubbsklet på skjortkragar en hel vecka efter klassfestens slut.

Nu var det länge sedan jag hörde Je T’aime på någon dansrestaurang och länge sedan jag stannade så pass länge att jag blivit uppbjuden till en tryckare, om de ens fortfarande existerar? Nu för tiden ser jag till att lämna dansrestaurangen innan kön ringlar utanför hamburgerrestaurangen och taxikön blir milslång.

Ett ålderstecken?

Tja kanske eller bristen av kramgoa tryckare!

På svenska har vi pratat om språksociologi.

Vi skulle läsa och analysera Mikael Parkvall’s bok ”Vad är språk” och svara på en del frågor. Den ångestklumpen ska jag inte vidare betunga er med.

Så skulle jag analysera mitt eget språk. Fundera på varför jag pratar som jag gör med tanke på arv, miljö, uppväxt, kompisar, socialgrupp osv. Tankar skulle ner på pränt och in till Majjen. Det var svårt:

Arv eller miljö?

 Vi var och grattade Pappa som fyllde år – så sa min Mor:

– Du får sluta att svära så förbannat i bloggen!

– ?

– Du svär ju var och vart annat ord Du skriver.

– Svär jag?

– Men helvete… Du svär även när Du pratar – sluta med det!

Mitt sätt att tala har säkert påverkats av mycket, utan att det är någonting jag någonsin funderat på. Att jag ändrar mitt sätt att tala i olika situationer, där det finns olika sorters människor, är jag säker på även om det är omedvetet.

Min mor är född i Stockholm och flyttade till Holmsund när hon var 15 år. Min pappa är född och uppvuxen i Holmsund. Mormor och morfar och mamma pratade alltså stockholmska under min uppväxt. Farmor och farfar och pappa pratade norrländska, farfar med grym dialekt. Han sa ofta:

– Köm å sitt lave jag så jag få köks på dä!

– Se myche pjöller så harta vore nog!

– Vasch ha ji vure?

Jag förstod allt han sa men det gjorde inte min pojkvän från Stockholm – inte ett ord.

När jag nu blickar tillbaka på min uppväxt så förstår jag att min dialekt måste ha präglats av både stockholmska och norrländska med vissa inslag av gammelbondska sprungen ur den djupa norrländska skogens glesbygd.

Förmodligen har jag knyckt lite från far och lite från mor och utvecklat en egen neutral dialekt – rikssvenska.

Det höll dock inte stockholmarna med om. I alla fall inte i början av 80-talet. 19 år gammal, fick jag och några vänner för oss att vidga våra Holmsundska vyer. Givetvis stod den kungliga huvudstaden högst på äventyrslistan. En del av dessa vänner började öva på stockholmska uttal redan innan flytten. Detta uppskattades föga av den gedigna rasen Holmsundsbor. Särskilt inte av de som ingalunda själva ville flytta och med det förstod att de vigd sitt liv åt sågens- och ålderdomshemmets enklare ordsamlingar.

Själv la jag inte så mycket krut på detta utan pratade som jag alltid gjort, alltså rikssvenska. Det visade sig ganska snart att jag inte alls pratade rikssvenska utan utpräglad norrländska. Det spelade ingen större roll var i huvudstaden jag befann mig så sa folk:

– Åh, är du norrländska? Det låter så gulligt när Ni pratar. Alla norrlänningar är alltid så trevliga!

Att prata norrländska när jag skulle söka jobb visade sig vara en merit jag inte räknat med:

– Du får jobbet! Norrlänningar är kända för att vara ärliga och inte rädda att hugga i när det verkligen behövs. De pratar inte strunt utan håller tyst och jobbar!

Efter sju år bland stockholmstalande människor packade jag och återvände hem till Holmsund. Möjligen tappade jag en bit av min norrländska under alla dessa år men vann säkert istället en bit stockholmska.

När man arbetar på ett ålderdomshem där det såklart bara bor gamla människor underlättar det en hel del om man talar högt, långsamt och tydligt. Särskilt om man som jag, bara jobbar om natten. Om natten är dessa gamlingar inte bara trötta utan även proppade med sömnmedicin. Dessutom kan någon gamling dragit på sig en och annan hörselnedsättning genom åren.

Jag har kommit fram till att kommunikationen förbättras avsevärt om jag inte bara talar högt, långsamt och tydligt utan därtill lägger Holmsundsbondska.

– Köm nu Agda ska vi bax op di så du få kast vatt’ne på Vatt’nklosett’n.

I kommunen är tid pengar och visst går saker och ting fortare om kommunikationen är knivskarp. Som arbetsförmån kan nämnas det förut okända språk jag numera berikats med. På betald arbetstid.

Jag är född kvinna och därför pratar jag ganska snabbt, ofta utan att först tänka igenom min formulering. Jag kan vara väldigt målande i mina beskrivningar och trycker gärna på känslor i mitt resonemang för att ingen ska missförstå mitt budskap. Jag kan med lätthet tala om flera saker samtidigt utan att tappa tråden. Jag är sällan rädd för att krydda min beskrivning med dramatik.

När jag är på en offentlig plats har jag en telepatisk kontakt med i stort sett alla mina väninnor. En blick, en min, en höjning av ett ögonbryn eller en kort harkling och de förstår exakt vad det är jag menar eller vill eller vem de kamouflerat ska smygtitta på.

Med en blick förstår mina vänner, från mitt tidigare skvaller, vilken av mina grannar det var som var otrogen, vem min nya idiot till chef är, ett knasigt gammalt X:s morsa och vem min gamla skolfröken är utan att jag behöver använda pekfingret på storkonsum.

En man förstår aldrig en menande blick utan brukar i en liknande förklarad situation istället börja skrika:

– Lotta Norberg, vad konstig du ser ut!

För att en man utan missförstånd ska förstå en menande blick får man ta fram overheaden, pedagogiskt förklara med hjälp av Powerpoint, skicka ett sms eller konstruera situationen förståeligt i TV-spelform.

Eftersom jag är född kvinna pratar jag lite vackrare och finare ute bland folk som jag inte riktigt känner ännu. Då försöker jag att noga vakta min tunga så att det inte slinker ur några svordomar eller runda ord. Detta är ingenting jag naturligt har i mig bara för att jag är kvinna. Det är förmodligen en omedveten handling som är inpräntad i min kropp eftersom det är en förväntning av omgivningen.

Bland mina vänner, som jag ordentligt känner, ramlar det både svordomar och runda ord ur våra jordgubbsdoftande små läppar när vi träffas. När vi är tillsammans utan män, ungar och äldre släktingar vill säga. På tjejmiddagarna diskuteras livsfrågor med så pass grova uttryck och könsdelsrelaterade åsikter att de flesta av oss därefter kan tala välvårdat utan att svära enda gång tills nästa tjejmiddag äger rum.

Undrar om inte jag är allra bäst i hela världen på att hitta på nya ord? Dessa exempel är en mikrodel av alla ord jag hittat på. Jag vet faktiskt inte vilka av dem som finns på riktig eller om det bara finns på riktigt i mitt huvud?

Klappöppnaren, tubkreation, parmiddagsform, slapprumpa, radiosjäl, ingenstanset, bakdelsdetaljer, svintoluggen, bilringsdaller, fönblåsta, vrålgasar, skvallerläpparna, fotolösa, porslinsbråte, gårdshusdoftande, grillrngsmys, husvagnsvägrande, muurikkaburgare, rygglägesvis, äppelträdsplockad, morsdagskrama, kvinntimmer, kosläppsentusiaster, sprallisar och sorgsligt.

Att kunna ge en korrekt förklaring och analys till varför jag pratar som jag gör är väldigt svårt. Jag tänker inte på hur jag pratar. Jag frågade mina vänner:

Helena: Självklart pratar man olika beroende på vilka man pratar med. Gäller även dig Lotta. Bland folk som du inte träffar så ofta eller om det inte är några som du känner pratar du väldigt ”fint & trevligt” välvårdat! Bland oss vänner e det lite släng hit å dit, avslappnat. Typ!

Vanja: Du har en Stockholms dialekt blandad med Holmsunds ”bondska”. Du säger ju inte jag om dig själv som norrlänningar stundom gör. Typ:

– Kom hem till jag och fika!

Holmsunds bondska är ju inte bred om du förstår vad jag menar. Här förkortas inte ord i lika hög utsträckning som uppöver. Den dialekten pratar du.

Anna: Du pratar ju väldigt mycket och alltid med en egen åsikt. Du låter, oftast väldigt bestämd och säker över din sak. Oavsett om du pratar journalistyrket, ADHD eller katters avkomma.

Nettan: Lotta… Ja hur pratar du? Du är väldigt tydlig i dina åsikter. Du är väldigt snabb på att INTE döma andra människor. Du hittar ALLTID något gott att säga om andra, oavsett om den/dom gjort något tokigt. Du ser alltid något positivt hos andra, lyfter fram det istället för det negativa. Om du har något speciellt ”uttryck”, det kommer jag inte på nu. Ska fundera lite till…

Jag sa ju att det var svårt!

 Familjen 1967 – Nu är jag, som sitter i mammas knä, 28 år äldre än hon var på bilden =)