Fördelen med att vakna klockan 04:00 och inte kunna somna om är flera. Blad annat hinner man dammsuga, klicka hem fyra julklappar, tvätta juldukar, hänga upp julgranskulor samt julstjärnan.

Nackdelarna är att man kan åka på en panchisvarning och vara tvungen kryssa i ja-rutan på den makesskrivna ansökan till kommunen om en akutplats på byns äldreboendet.

Det är kallt. Både inne och ute. Det är inte direkt snö. Men gräsmattan är vit. Kristaller täcker den blå postlådan. Äppelträdets grenar är beklädda med frost. Bilen är av en ljusare nyans och soptunnan lock har förvandlas till is. Rabatternas grödor ligger platt mot marken och sopkvasten sitter fast i fruset regn. Det är mörkt. Det är fult. Det är ruggigt.

I går måste jag ha haft is på insidan av skelettet. Trots min favorittjocktröja, rosa mammastickade tjocksockor och halsduk frös jag så att jag skakade. Inomhus.

Maken gjorde upp en eld i öppna spisen. Jag stod som en staty så nära jag kunde. Sockor sveddes och tunna fjun på överläppen krullade upp sig och försvann. Fingernaglar intog en flamberad nyans men de invärtes frostbrytningarna bestod.

Maken tappade upp ett hett bad, hämtade ett egenhändigt snickrat badbord och hällde upp ett glas rött. Jag låg i badet och flöt tills kroppskostymen fick samma färg som innehållet i det högfotade glaset. Jag vet inte om orsaken var det varma vattnet eller vinets glöd men tills slut höll jag på att drunkna av en överdos av hetta. Skelettets smältvatten rann ur mina tår, tuggverktygen hade slutat att skramla och de invärtes köldskalven var som bortblåsta.

Under tiden hade maken stekt fem packet bacon, kokat pasta och tänt mängder av ljuskällor av märket stearin. I soffan framför en film intog vi en het makeslagad delikat Carbonara och liksom den ljuva doften och den kärleksfulla omtanken spred sig värmen i den tidigare så kalla kroppen.

Ett litet smakprov ur den kommande plattan The Fiction Maze:

The fourth PERSUADER album ”The Fiction Maze” will be released in Europe on January 17th and in North America on January 21st through Inner Wound Recordings. Avalon/Marquee will release the album in Japan on December 25th.

Letar man djup i mina i mina byrålådor kan man hitta alla möjliga texter från svunnen tid. Att skriva om saker man egentligen inte har en aning om är en utmaning i skrivkonst:

Jag vill leva i min själ utan min kropp.

En spegelbild återger en perfekt tandrad. Tänder så vita, så raka och precist intill. Leendet är vackert. Läpparna fylliga. Amorbågens två toppar identiska. Lite glans så är munnen fullkomlig.

Näsan är rak och obetydlig. Ögonen stora och fransarna tät. Iris blå ton är mörk. Håret är ljust och når strax vid axlarna. Underhåret lockar sig lite i nacken. Solen speglar svaga skiftningar och lockar glänser som guld.

Tandradens insida är fri från emalj. Upplöst av det sura maginnehållet. Tänder skaver mot tungan. Amorbågen pryds av en dunig hårväxt. Inte strävt som skägg utan mer ulligt. Detta dun finns lite var stans på kroppen. Inte på huvudet.

Det ljusa håret är tunt och livlöst. Vid tinningen växer flikar sig större. Benan mitt på är bred. Huden på händer är missfärgad. Blå. Lika så fötter.

Runt om är det ett organiserat kaos. Vita hyllor ger en fräsch lyster mot en målad grå vägg. Den första är fylld med kokböcker och böcker om bakning. Alla i alfabetisk ordning.

Den andra innehåller böcker om minskning, äta rätt och motion. Dessa är sorterade efter färg. Den sista är fylld med pärmar. Urklippta läckra recept. Många av recepten har inte fått plats i pärmarna. De ligger slarvigt i högar på hyllan längst ner. Det stör.

Den andra väggen är täckt av en anslagstavla. På den hänger diagram. En kaloritabell. Klockslag. Under diagrammet står en rostig våg. Den är ful.

En telefonsignal genljuder rummet. Rädslan är en blixtsnabb känsla utan egentlig tanke. Blå ögon lyser av skräck när verkligheten sviker. En blick på dörren bestämmer att den är låst. Fruktan kommer från ingenstans. Känslan kväver. All kontakt med omvärlden är ett hot mot den totala kontrollen. Självkontrollen. Omvärlden är oförstående.

Ilskan kommer tvärt. Hastigt kastas ett föremål mot spegelns ovala gestalt. Pulserande ådror växer till miljoner sprickor. Äter till dess breda svarta ram. Ett efterlängtat kras följs av miljoner splittrande skärvor. Allt blir tyst.

Små assietter pryder det nötta bordet. Mångfärgade sötsaker fyller dem. Den gröna ryamattan lyser av en tappad klick vanilj. Dippens smulor i den vita gräddfilen har ännu inte löst sig. Spraygräddens kork har gömt sig i en halv Calzone. Där ligger också två geléhallon. I konditorikartongen under soffan ligger en flaska laxermedel. Den är för tillfälligt obehövlig. Kvällens intag kommer i kraftiga kaskader och försvinner bort i avloppet. Med hjälp av två fingrar.

Vågen visar 43.7

I går gjorde jag ett besök i byns bagarstuga.

Det var härligt att se att det fortfarande finns de som behärskar ett smakrikt hantverk från svunnen tid.

I dag har jag gjort snurrbullar med kanel. Eller kanske kanelbullar med snurr. Likasamma deg som vanliga kanelbullar där man vanligtvis gör snäckor. Inte var det helt enkelt att veta hur man skulle göra själva snurren. Till slut kollade jag på youtube. Då gick det bättre.

I lördags pimpades hemmet alla vrår med prylar i murriga färger. En storblommig gardin i toner av orangea och brunt fick fungera som bordsduk. Mörkbrun loppiskeramik för fem kronor styck stod spridd lite var stans, fylld med var sin ljuskälla. Blå ögonskugga kletades på feminina ögonlock och överläppsbehåring killade manliga näsor. I taket glittrade en discokula och högtalaren vibrerade av Stayin’ Alive och I Will Survive – vilket helt klart speglade känslan när aladåben dallrade i takt på middagsbordet.

I serveringsrummet trängdes drycker och smårätter av varierad brun karaktär vilket var epokens typiska nyans. Flygande Jakob, kassler med ananas, chili con carne, paj, omelett, smörgåstårta, ostbricka samt päronhalvor med after eighttopping krullade till gommen i nostalgiska stupar. Framåt småtimmarna bjöds det givetvis på varma mackor.

I lördags var det 70-talet som gällde för hela slanten.

Min mor har gjort en golvlampa till mig.

En avdammad vindsförvarad bortglömd damejeanne tillsammans med en ljusslinga blev en grym kreation.

Tackar!

November och regn och rusk – en nattarbetare kan knappast önska sig bättre sovarväder.

Jag tar den klokaste av mina fem katter, lägger mig i sängen, sätter på värmedynan, klickar på Netflix, stoppar in en snus, drar kisse nära och somnar när jag somnar.

Kan man önska sig en bättre måndagsmorgon?

Hittade en gammal text i byrålådan. Temat var kärlek och jag försökte tänka lite annorlunda:

Jag är försiktig och tuggar med min mun stängd. Lutar mig fram över bordet. Då borde det inte ramla smulor på det skinande golvet. Vaxdukens alla blommor luktar starkt av plast. Den är ny. En smörklick ligger vid den röda rosens blomblad. Jag kikar under min alltför långa lugg. Hon har ryggen vänd mot mig. Trasan gnider frenetiskt mot den redan så blanka diskbänken. Försiktigt stryker jag med tummen över blombladet. Smöret smakar salt och är varmt. Det smälter i min mun. Känns glatt mot mina tänder.

En hand, våt av disktrasans gnidande, träffar med stor kraft sidan av mitt huvud. Jag borde vara beredd men faller handlöst in i stolsryggen bredvid. Mina andetag upphör. Jag vågar bara titta ner i golvet. Det rinner varmt från näsan ner över min mun. Små röda droppar fläckar det skinande golvet.

Under min lugg ser jag att hennes mun rör sig fort. Mitt bröst känns trångt. Inte förrän den gula diskhandsken ruskar hårt i min arm, andas jag igen. Röda droppar fläckar skåpluckan i köket när mitt huvud skakas fram och åter. Ju mer hon sliter i min kropp desto finare och fler blir blodstänken. Det ser ut som en röd solfjäder mot den vita luckan. Dropparna på luckan rinner i fina små bäckar. Längst ner stannar de upp. Sedan fortsätta ner på golvet. Där blir en röd rak linje.

Cementens grova yta känns kall mot min rygg. Mitt nya fina linne är fläckat. Fläckat av min klumpighet. De vackert broderade rosorna syns knappt mer. Blodet har torkat och etsat sig fast. För evigt. Ett bevis på min dumhet. Det har hon sagt.

Jag kramar hårdare om mina knän. Fukten och kylan gör ont mot min rygg. Det är svårt att andas genom näsan där blod torkat. Det värker i min panna och svider på min arm. Det är mörkt men jag är inte rädd. Jag har varit här förr.

Oroligt kastar jag mig fram och tillbaka. Drömmer om vintern och min borttappade jacka. Jag fryser så jag skakar och är rädd.

Plötsligt sitter jag yrvaken i min säng. Månens stråle lyser genom ett litet hål i rullgardinen. Det blir en cirkel på min gula tapet. Jag skakar av köld och upptäcker att det är blött i sängen. Jag andas inte. Det prasslar till och jag blir kall av skräck. Min hamster, min kära lilla guldhamster är vaken.

Så tyst jag bara kan tar jag av mig trosorna. Gömmer dem längst ner i papperskorgen. Det kalla blöta lakanet hänger jag över en stol. Det har en mörk ros i mitten. Jag försöker vända den stora tunga madrassen.

Plötsligt står hon där. Jag blir stel. Axlarna faller ner liksom luggen. Hon kastar sig fram. Sliter det blöta lakanet från stolen och pressar in det mellan mina läppar. Det är kallt och smakar tvättmedel. Hennes mun är öppen och näsborrarna stora. Hon trycker hårt mot min mun. Jag blöder. Igen.

Mitt huvud pressas bakåt och jag tappar balansen. Min axel stöter mot buren. Det ramlar spån och frön över golvet. Plötsligt släpper greppet om min nacke. Hon försvinner ut ur mitt rum. Jag hör hur det spolar på toaletten. En lång stund står hon i dörren med snäll mun. Ögonen är arga.  Så hör jag det välbekanta klickandet när hon låser min dörr. Från utsidan. Hennes skratt ekar i trappan. Hon skriker att hon spolat ner min älskade guldhamster.

Apatisk ligger jag på golvet. Min mun är sönder och det smakar järn. Jag är naken men fryser inte. Runt omkring är det blod och sängkläder med kiss. Hamsterburen är trasig och tom. Spån har färgats av mosade färgkritor. Min vackra glitterpenna är söndertrampad. Jag tittar på den gula lilla månstrålen på väggen. Den ser ut att vara mjuk och snäll. Jag sträcker min arm och försöker nå med min hand. Det gör ont i min axel. Månens stråle känns varm mot mina fingrar. Väggen är len. Jag kupar min hand. Försöker fånga den. Det blir blod på den gula månstrålen. Jag tittar på den runt lysande lilla pärlan och undrar varför jag är så dum.

Jag älskar dig mamma. Jag försöker vara en snäll flicka. Jag förstår att du blir arg och slår mig. För jag är ett dumt barn. Förlåt att jag alltid blöder. Alltid fläckar ner. Kissar på dina vita rena lakan. Förlåt att jag smutsar mina kläder. Jag vet inte hur jag ska göra rätt. Jag är så rädd att du inte längre vill ha mig hos dig.

Snäll mamma, förlåt.