Jag är inte en person som alltid måste ha en liten godbit i väska i fall jag platt skulle fronta asfalten på grund av lågt blodsocker. Aldrig har kassörskan sett mig frenetiskt försöka slicka kontokortet fri från halvsmälta Plopprester. Jag gömmer inte heller godisbitar högst upp i ett köksskåp som en livlina vid ett eventuellt PMS-anfall.

I mitt kök finns en chipslåda.

Mitt perfekta fredagsmys är när chips i olika serveringskärl skymmer Tv-rutans Let’s dance. Likaså när olikfärgade små kryddpåsar blandas med gräddfil och lockande bjuder in ett saltat flarn till en djupdykning. När jag sedan stillar sältan med porlande läsk ur ett högfotat glas med en frostad bit, är mysets fullkomlighet total.

Sedan dag ett har min make tjatat om Ranch. En chipssort som fanns på 90-talet och enligt honom var en gudagåva till mänskligheten. Personligen så har jag inte ett minne av att jag någonsin ätit ett chipsflarn av märket Ranch? Vad jag däremot minns är en sort som hette Lövtunna Pepparchips från 80-talet men maken hävdade att Ranch ”is da shit” och satte igång och mailbombade OLW.

En vacker dag var jag medlem i en Facebookgrupp som hette ”Ge oss OLW Ranchchips igen” utan att jag själv gjort en aktiv knapptryckning. Fler Facebookgrupper med liknande krav dök upp och plötsligt hade självaste OLW startat en slags tävling ”Fredagsmys från förr” där chipsfantaster fick rösta på gamla favoriter från1970- 80- och 90-talet.

Under knappt tre veckor röstade 17 500 chipsälskare på Gillechips, Gourmetchips, Reffelchips, Italienska kryddor, Ranchchip och Lövtunna pepparchips. Vinnaren i omröstningen blev Ranch men inte alls lång efter kom mina Lövtunna Pepparchips som solklar tvåa. Båda skulle inom kort åter pryda chipshyllorna.

Inom kort, blev en hektisk period av fyra månader eftersom maken frenetiskt började söka igenom chipshyllorna redan veckan efter tävlingens slut. Det fanns inte en stormarknad, bensinmack eller landsortskiosk inom 40 mils radie som under denna period inte fick chipshyllorna granskade. Inte heller har mjölkkylar, frysboxar eller charkuteriavdelning klarat sig från grundlig inspektion, eftersom chips tydligen kan felplaceras.

Plötsligt en dag lyste chipshyllorna på Storkonsum brandgula och texten ”Äntligen tillbaka” och plakaten ”Fredagsmys från förr” talade om för mig att slutligen var helvetet över. Maken proppade handlingsvagnen till bristningsgränsen men jag låtsades inte känna den man som matade varubandet rågat med brandgula 300grams påsar. Istället stod jag lite vid sidan av, visslade försynt glassbilslåten och räknade lysrören i taket.

Nu har friden åter lagt sig över fredagsmyset och det är Lövtunna Pepparchips som gör en djupdykning i dippskålarna. Maken moffar in Ranch som om varje påse vore den sista utan en tanke på de 15 påsar som fått en egen hylla i källaren. När jag klär av mig om myskvällarna och smulor av Lövtunna Pepparchips ramlar ur Bh:n måste jag erkänna att makens militanta strävan faktiskt förgyllt mitt fredagsmys.

Det man skiter i att göra i trädgården på hösten är det ju uppenbart att man istället får göra om våren. I dag har jag ryckt upp gamla bamburör ur bambudungen, krattat lönnlöv till förbannelse och ryckt torra saker ur blomrabatter.

Nu ligger jag och mina mysbyxor i soffan och lyssnar på gamla Gyllene Tiderlåtar, spelar Quizkampen med okända och väntar på att grillen ska tändas.

En bra första maj helt enkelt.

Jag blev kvar på praktiken (läs Folkbladet) till klockan var 20.30. Under tiden så piffade brudarna, svepte cocktails till dansant musik, smekte ögonskugga på locken och vallade läppar glänsande. Ungefär samma tid som jag satt och käkade middag framför Västerbottensnytt så satt parfymdoftande brudar i en taxi på väg till storstansgalej.

Bitter?

Nej då!

Maken gled i väg till Scharinska för att headbanga på scen och jag har det så himla bra här hemma med chipssmulorna under soffdynorna och en kycklingkatt som sällskap.

Finns det botemedel mot överdrivet aktiva makar? Kanske på hälsokosten i form av en uppgrävd rot eller ett exotiskt pressat bär i drickform?

Maken stökar lite var stans och jag känner mig som en urvriden disktrasa efter fem dagar på Folkbladet och två nätter i kommunens tjänst.

Ge mig ett skumbad, ett glas rött, soft musik och rekreation!

”Härmed UTMANAR jag dig att skriva MINST ett blogginlägg om dagen - tills praktiken är slut! Utmaningen startar i morgon fredag och man behöver inte skriva ihjäl sig - en rad eller bild räcker. Förloraren bjuder den andre på lunch dagen efter. Upp till kamp mot förfallet =)”

Praktiken tar allt tid, all energi och efter åtta timmar galet totalkoncentrerande framför en dataskärm har jag gegga i hjärnan. Praktiken innebära oftare än aldrig övertid vilket snarare beror på min oerfarenhet än hög arbetsbelastning.

Hemmet förfaller, yngel får laga middag själv och mina vänner har jag inte sett skymten av på sex veckor. Varje gång jag ser maken hajar jag dock till, eftersom jag förundras över vem denna snygging är som plötsligt har börjar vandra omkring i mitt hem.

Kanske är jag inte gjord att jobba dag, kanske tar det ett bra tag att ställa om från 14-års nattarbete?

Trots allt så är praktiken väldigt rolig och varje dag lär jag mig något nytt och varje dag blir jag snabbare och varje dag förstår jag bättre den krångliga geometri vi skriver artiklarna i.

Under dessa veckor har bloggen blivit lidande vilket jag tycker är trist eftersom här får jag verkligen skriva exakt det jag själv vill. För att försöka göra någonting åt saken så utmanade jag min klasskamrat, vars blogg också blivit lidande – för att göra någonting åt förfallet.

Första dagen förlorade jag utmaningen men inte i dag!

Om tjugonio dagar lämnar jag snöstorm och ishalka och oskrapade morgonisiga uppfartsparkerade bilar. Jag lämnar snabeldraken med katthårsfylld påse, diskmaskinens sil snusfull, tvättmaskinsluckan på glänt och löpska kissekatter nästan själv. Jag stänger av mobilen, släcker ner TV, gömmer datorn men tar med ett par högtalare så jag bärbart kan lyssna på bra musik. Jag lämnar yngel i storasysters fostran, kammar till maken, packar lätt och drar till Turkiet. Om tjugonio dagar.

Jag skulle i väg och göra en intervju med ett par moppebrallisar i Obbola. Givetvis behövdes en fotograf för att artikeln skulle bli fullständig för vad är en artikel utan bilder?

På Folkbladet fotar man inte själv utan där finns anställda fotografer som sköter detta, professionella med utbildning och lång erfarenhet.

Det var bara det att just denna dag så var alla fotografer upptagna med fotobokningar lång över öronen och alternativet var att jag skulle fota själv eller boka om intervjun?

Som den blyga och försynta praktikant jag är masade jag mig iväg till fotografernas residens på redaktionen och bad om några fototips av ett proffs.

Jag tror att vi förstod varandra rätt bra, jag och fotografen, för en av mina bilder hamnade på första sidan...fast där hade någon döpt om mig till Norgren men det är ju ett ganska fint efternamn det också.

Jag käkade taco för första gången på min födelsedag. Året var 1983. Själv hade jag aldrig hört talas om ordet taco och än mindre visste jag att det var en maträtt uppskrämd ur den Mexikanska urbefolkningens vardagskost. En kamrat till mig hade ätit taco hemma hos sin lärare och förklarade att det var gudagott, orientaliskt och hett.

Jag fyllde alltså 18 år och skulle bjuda mina kamrater på en mexikansk middag och då kan man ju lätt fundera på var hittar man en gudagod, het, mexikansk vardagsrätt som börjar på bokstäverna taco i Holmsund 1983? Jo på lillkonsum som då även kallades Servus och i dagsläget är omdöpt till Rikets Sal.

Vi åt och torkade pannor med rosa storkonsumköpta servetter, åt och torkade ännu mer pannor – för 1983 var taco verkligen en het maträtt om man jämför med den annars så vardagliga filén black and white, kassler med ananas, kyckling i lergryta och päronhalvor med after eight.

Att jag redan 1983 skulle bli en sån oerhörd trendsättare hade jag väl aldrig kunnat drömma om? Inte heller hade jag kunnat drömma om att taco skulle bli en vardagsrätt i svenska hem varje fredag, varje månad, varje år hela vägen långt in på 2000-talet?

Taco är fortfarande efter alla dessa år gudagott, hett och orientaliskt men det bästa är nog ändå alla lådor man kan proppa fulla med lunchrester efter en tacomåltid. För även om rätten funnits i mitt liv i över 30 år så har jag aldrig lärt mig att laga rätten lagom.

Vad som allra mest förundrar mig är nog hur man ska servera taco prydligt och vackert?

Hemma hos mig så slängs tacofärsen fram på bordet i sitt tillagningskärl – kastrull eller stekpanna. Osten, paprikan, tomaterna, gurkan och löken serveras i olikfärgade skålar av porslin eller Ikeas rostfria. Salladen i en ful grön sockekaksbunke av plast, majsen i sin konservburk, tacosåsen i sin ordinära glasburk och oliverna likaså. Aiolin ställer jag mitt på bordet i en vit skål med röd text som lyder: God jul.

Hur gör ni för att göra det vackert och inbjudande på tacobordet om fredagen?

Sedan vill jag bara tillägga att på min tid hette det inte Tacos med S på slutet utan Taco - precis som det står på förpackningarna.

Jag har varit långt ner i avloppet i dag. Både under badkaret och under handfatet. I vår familj är det jag som är avloppsrenserskan. Maken är mer musikskaparen och plattsläpparen och stå-på-scen-och-ge-fans-vad de-vill-ha-aren. Jag är mer kloakkvinnan som försöker skala bort andra människors geggiga hudavlagringar från insidan av avloppsledningar. I dag körde jag ett rensband ända ner till Storkonsum och ur avloppet kom Chewbacca. Jag önskar att jag var bra på någonting annat som till exempel att pyssla med blommor, men det är jag inte.

Både min mor och min svärmor och mina vänner har en ömsint förmåga att om våren komma förbi med allehanda självodlade små späda växtligheter. Ibland får jag hjälp att sätta dem i jorden och sedan är det meningen att de ska skötas och vattnas och bli så blommigt fina. Av mig. De ska bilda fina matchande mönster eller klättra efter små snören eller något sorts galler. I min trädgård.

Sällan blir det så.

Jag har en orkidé som jag länge varit oerhört stolt över. Jag fick den i februari på min födelsedag och den blommar fortfarande så vackert trots att jag inte vattnat den nämnvärt. Här om dagen var jag på tjejmiddag och alla mina vänner med illgröna fingrar bytte givetvis odlingstips så här inför våren. Jag lyssnade på ett halvt öra och till min fasa snappade jag upp att orkidéer inte ska vattnas utan ”ställas i vatten” för att själv suga upp den mängd vätska de behöver.

Så fort jag kom hem tappade jag upp ett bad åt mitt ståtliga blomster och försökte lyfta upp växten ur krukan. Men en kniv försökte jag lossa lite runt kanterna men blomman gick inte att rubba. Jag ropade på maken som försökte med manliga muskler men blommar vägrade bestämt att lämna sin kruka. Jag ställde tillbaka kreationen på sin vanliga plats och tänkte att någonting rätt måste jag trots allt ha gjort eftersom den fortfarande blommar.

I går kom min kamrat på besök. Hon som hade yppat hemligheten om att orkidéer ska bada. Lite försyn framförde jag mitt problem om växten som vägrade lämna sin boning. Inte lika försynt svarade min kamrat:

– Men lilla Lotta det här är ju ingen riktig blomma förstår du, inte har du väl vattnat den här sedan i februari?

…ja hur fasen går det egentligen?

 Det är faktiskt ingenting jag i dagsläget vet eftersom ingen på redaktionen har haft tid att ge varken ris eller ros.

En medarbetare jag pratade med sa:

– Hör du ingenting ska du vara glad för då har du gjort ett bra jobb!

Varje dag på redaktionen börjar med ett morgonmöte. Där får jag ett uppdrag och detta uppdrag ska oftast lösas under dagen för att vara publiceringsbart i morgondagens tidning.

Efter korta morgoninstruktioner om klamydia, brandvarnare, universitetsstudenter, nerlagda fik, sommarstugesäsonger, vattendrickande kommunalråd, påskkärringars historia, energisparande timmar eller pressmeddelande är det dags för mig att ringa ansvariga projektledare, mäklare, kommunalråd, pensionerade etnologer, professorer, caféägare eller helt enkelt bara styra upp en photosession under helgen – för att boka en intervju.

Det kan för ett helt oinsatt folkslag låta hur enkelt som helst men när jag förra veckan skulle ringa Umeå kommun och prata med ansvarig för Earth Hour – blev jag kopplad till inte mindre än 18 olika personer och ingen visste någonting om helgen evenemang. Att det ens finns 18 tänkbara personer som eventuellt kan ha en vishet om Earth Hour i Umeå är i sig beundransvärt för mig.

Likadant var det när jag skulle försöka få tag på en studievägledare på universitetet. Vid slutet av dagen, satt jag och två nyhetschefer och galet pepprade Svea Rikes studievägledare men ingen behagade svara. Där kändes det ganska skönt att inte oförmågan att nå dessa bara berodde bara på mig.

En annan sak som förundrar mig är alla dessa ansvariga personer som ska envisas med att ha miljarders bokstäver i sina titlar:

Kurt Genrup som är professor emeritus i etnologi vid Umeå universitet.

Barbara Evaeus, klimatkommunikatör världsnaturfonden i Stockholm.

Christer Björkman, chef för olycksförebyggande på Umeå kommun.

Hans Lindberg (S), ordförande för Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i Umeå.

Stephan Stenmark, smittskyddsläkaren på Västerbottens läns landsting.

Harriet Hedlund (S), ordförande i Nämnden för folkhälsa och primärvård i Umeåregionen.

När jag ska skriva en artikel, eller ännu värre, en notis så har jag bara ett fåtal tecken att förfoga över (tecken = antal bokstäver). Jag måste alltså välja bort en stor del av allt det viktiga personen säger. Om dessa myndighetspersoner istället hade en kortare titel så skulle de få betydligt mer, publicerat, sagt!

Trots allt är allt galet roligt och varje dag lär jag mig hur mycket som helst och det går inte alls att jämföra med den såsiga fart vi hade i skolan. Här är det leverans som gäller och jag somnar, helt utslut, som en baby varje kväll klockan 20.30 – vilket är en hel halvtimme innan jag i mitt tidigare liv började mitt nattarbete.

KLICKA HÄR FÖR FILMEN: 

www.folkbladet.nu/361022/tv-glad-pask-fran-paskkarringarna

liselottenorberg@hotmail.com

…så sur är jag i dag!

Att i nästan två års tid gått i skola på heltid och jobbat i stort sett varannan helg på ett äldreboende – tycker jag är fantastiskt duktigt gjort av mig. När man går i skolan är det dessutom sällan att man har kvällar och helger fri från plugg.

Det innebär att jag under två års tid varit ledig fyra dagar i månaden.

– Du har ju valt själv!

– Visst har jag valt själv och jag säger ju att jag är fantastisk!

Nu är det så att det vankas House of Metal i helgen – ett fenomenalt arrangemang som återkommer varje år. Naturligtvis har jag yrat till det och bjudit upp goda vänner från Lund och självfallet var den primära tanken att vi skulle besöka detta fantastiska arrangemang.

De ska mitt Lundbesök också göra.

Tillsammans med min make.

Samt några lokala goda vänner.

Själv så jobbar jag och får INTE ledigt!

– Det finns inga vikarier, är ett stående svar när man inom kommunen söker enstaka inarbetade semesterdagar som man lagligt borde ha rätt att ta ut.

– Det finns inga arbetslösa timvikarier på arbetsförmedlingen som vill jobba inom äldreomsorgen, är ett annat stående svar som ofta används.

Själv har jag massor av gånger påpekat just detta till ansvarig chef, att vi inga timvikarier har, och tryckt på problemet som skulle uppstå om halva personalstyrkan skulle drabbas av Calici eller Svininfluensan. Då måste kommunen beordra ut ordinarie personal och det kostar – oftast dubbelt så mycket.

Det finns alltså inga arbetslösa anmälda på arbetsförmedlingen i Umeå som skulle kunna tänka sig att jobba extra inom äldreomsorgen när en stackars House of Metalfantast för första gången på två år söker en ledig semesterafton.

Umeå är fantastiskt!

Att jag dessutom vunnit en biljett - gör mig piss sur!

Jag kan inte skryta vilt med att jag är på lokal särskilt ofta.  Alla fall inte om man tänker tillbaka på hur utgångsfrekvensen såg ut förr om åren. Det fanns en tid när jag var en så pass etablerad diskoteksråtta att man kunde tro att jag tillhörde nattklubbens inredning. Numera besöker jag och mina vänner oftare pubar än diskotek. Si sådär en tre fyra gånger per år.

Jag vet egentligen inte vad det beror på? Kan hända att det har att göra med att jag och mina vänner numera har större utbyte av att diskutera livsfrågor i soft pratvänlig pubmiljö än att frivilligt betala flera hundra för en tinnitus på ett diskotek. Vad vet jag? Kanske har vi blivit snål? Kanske tillhör vi en förgången tid? Kanske beror det på att diskoteken inte är som förr? Kanske förundras vi över varför det inte längre varvas nutid modern musik med tryckare – som man gjorde förr?

På min tid lekte vi Sanning eller Kånka liksom Ryska Posten ungefär i den tidsålder när vi gick i mellanstadiet.  Man blev intryckt i en mörk illaluktande gammal skrubb och skulle sedan veta svaret på om man ville pussa skolan snyggaste eller kanske blev det skolans fulaste – genom en stängd dörr?

Det här var tidsperioden precis efter Fablernas värld och Beppes godnattstund. Just när tomteklubborna hade äntrat populariteten i de vita godispåsar prydd med de trefärgade bollarna. När jag som vilket annat enerverande barn som helst från den tidsåldern i kiosköppningen sa:

– Den…nä inte den ….den…nä…jag…eller vad kostar den…5 öre nä då tar jag bort den gula...hur mycket har jag kvar nu?

Tiden efter knullgummiautomater fanns uppspikade på husväggar i närheten av tobaksaffärer, när festis var pyramidförpackad och barnavårdsnämnden var dåtidens soc. Alltså mellanstadiet.

Jag pratar fortfarande om den era när jag med ung snitsighet hoppade hopprep med svarta platåträskor på fötterna och när knäckemackorna i skolans matsal var gula av aromat. Den tid tjock-TV ‘n på stora hjul avbröt lektionerna för att Ingemar Stenmark skulle lära svenska barn snygga svängar. Den tid då skolans kapprum var proppfull av illaluktande blöta täckbyxor, sura lovikkavantar, skinnmössor som knöts under hakan med hjälp av stora ludna korvar och golvet varvades av näbbstövlar, tunga skoterskor och pälsklädda moonboots, som på 70-talet gav mellanstadiebarn fotsvamp.

Mellanstadiet var garanterat den period i mitt liv som framkallade mitt intresse för diskodans. När skolbänkar med lock släpades över den filtmatta i klassrummet, som för övrigt skapade blixtrar i raggsocksklädda mellanstadiebarns fingrar, och istället placerades längst väggarna visste man att det vankades klassfest. När glödlampor i klassrummet skruvades ur sina ordinära hållare och ersattes av glödlampor som målats med röd, grön och gul spritpenna, var man säker.

Mellanstadieflickors hår doftade av Timoteischampo och ångor av valfria dateparfymers Chris, Jenny, Jessica, Nadja eller Pamela’s vällukt mixades med den svarta tavlans kritdamm. På den vinröda kompakta skivspelaren av plast snurrade Ballroom Blitz och Cum On Feel The Noize och råka man spilla av den medhavda sockerdrickan blev LP skivorna vågiga.

Framför den annars så auktoritära katedern dansade flickor med spetskrage. Hår var för kvällen smyckat med tunna hårspännen, ett vid varje öra, vanligtvis prydd med var sin blå fjäril. Läppar glimmade av jordgubbsdoftande läppglans som rollats med liten flaska med kultopp. Pojkar dansade inte utan stod lydigt i stärkta skjortor längs de bänkade väggarna och diskuterade senaste avsnittet av serien Kråkguldet. Titt som tätt drogs avbrutna kammar ur bakfickor och manligt hår friserades intensivt. Nävar fylld med innehållet ur den medhavda chipspåsen matade små munhålor och sockerdricka sköljde strupar fria. Popcorn var förbjudet på klassfest i klassrum på 70-talet likaså tuggummi.

Hem och skola var en enväldig organisation på 70-talet och klassfestvaktande föräldrar lydde blint de regler och förordningar som klubbats. Klockan halv nio skulle klassfestens kompakta vinröda skivspelare fällas ihop. Sweet och Slade skulle tystas, lampor tändas och klassfestentusiaster skulle hem och sova. Mellanstadiebarn bönade och bad alltid om en yttepyttig extra stund eftersom det alltid var på slutet av klassfesten som mellanstadieflickorna äntligen fått mellanstadiepojkarna ut från väggar till filtmattans öppna mitt.

När det vankades diskodans var det oftast bara några få av klassens pojkar som vågade sig på att stelt vicka på rumpan eller sjunga med i Brian Connolly’s skönsjungande refräng men när det vankades tryckare var det helt andra regler som var gällande. Pojkar hade lärt av gymnastikens danslektioners diktatoriska magister att det var förbjudet att nobba en uppbjudning. Det hade flickor tagit fasta på.

Vilken var då den allra bästa låten att dansa tryckare till på 70-talet? Ja det finns bara ett svar på det:

Je T’aime.

Den var perfekt för små mellanstadiebarn på 70-talet som ännu inte lärt sig ta ut svängarna ordentligt och inte riktigt hade kontroll på vart fötterna landade när de roterade. Kind så nära en annan kind att klassens pojkar doftade Date och hade jordgubbsklet på skjortkragar en hel vecka efter klassfestens slut.

Nu var det länge sedan jag hörde Je T’aime på någon dansrestaurang och länge sedan jag stannade så pass länge att jag blivit uppbjuden till en tryckare, om de ens fortfarande existerar? Nu för tiden ser jag till att lämna dansrestaurangen innan kön ringlar utanför hamburgerrestaurangen och taxikön blir milslång.

Ett ålderstecken?

Tja kanske eller bristen av kramgoa tryckare!

På svenska har vi pratat om språksociologi.

Vi skulle läsa och analysera Mikael Parkvall’s bok ”Vad är språk” och svara på en del frågor. Den ångestklumpen ska jag inte vidare betunga er med.

Så skulle jag analysera mitt eget språk. Fundera på varför jag pratar som jag gör med tanke på arv, miljö, uppväxt, kompisar, socialgrupp osv. Tankar skulle ner på pränt och in till Majjen. Det var svårt:

Arv eller miljö?

 Vi var och grattade Pappa som fyllde år – så sa min Mor:

– Du får sluta att svära så förbannat i bloggen!

– ?

– Du svär ju var och vart annat ord Du skriver.

– Svär jag?

– Men helvete… Du svär även när Du pratar – sluta med det!

Mitt sätt att tala har säkert påverkats av mycket, utan att det är någonting jag någonsin funderat på. Att jag ändrar mitt sätt att tala i olika situationer, där det finns olika sorters människor, är jag säker på även om det är omedvetet.

Min mor är född i Stockholm och flyttade till Holmsund när hon var 15 år. Min pappa är född och uppvuxen i Holmsund. Mormor och morfar och mamma pratade alltså stockholmska under min uppväxt. Farmor och farfar och pappa pratade norrländska, farfar med grym dialekt. Han sa ofta:

– Köm å sitt lave jag så jag få köks på dä!

– Se myche pjöller så harta vore nog!

– Vasch ha ji vure?

Jag förstod allt han sa men det gjorde inte min pojkvän från Stockholm – inte ett ord.

När jag nu blickar tillbaka på min uppväxt så förstår jag att min dialekt måste ha präglats av både stockholmska och norrländska med vissa inslag av gammelbondska sprungen ur den djupa norrländska skogens glesbygd.

Förmodligen har jag knyckt lite från far och lite från mor och utvecklat en egen neutral dialekt – rikssvenska.

Det höll dock inte stockholmarna med om. I alla fall inte i början av 80-talet. 19 år gammal, fick jag och några vänner för oss att vidga våra Holmsundska vyer. Givetvis stod den kungliga huvudstaden högst på äventyrslistan. En del av dessa vänner började öva på stockholmska uttal redan innan flytten. Detta uppskattades föga av den gedigna rasen Holmsundsbor. Särskilt inte av de som ingalunda själva ville flytta och med det förstod att de vigd sitt liv åt sågens- och ålderdomshemmets enklare ordsamlingar.

Själv la jag inte så mycket krut på detta utan pratade som jag alltid gjort, alltså rikssvenska. Det visade sig ganska snart att jag inte alls pratade rikssvenska utan utpräglad norrländska. Det spelade ingen större roll var i huvudstaden jag befann mig så sa folk:

– Åh, är du norrländska? Det låter så gulligt när Ni pratar. Alla norrlänningar är alltid så trevliga!

Att prata norrländska när jag skulle söka jobb visade sig vara en merit jag inte räknat med:

– Du får jobbet! Norrlänningar är kända för att vara ärliga och inte rädda att hugga i när det verkligen behövs. De pratar inte strunt utan håller tyst och jobbar!

Efter sju år bland stockholmstalande människor packade jag och återvände hem till Holmsund. Möjligen tappade jag en bit av min norrländska under alla dessa år men vann säkert istället en bit stockholmska.

När man arbetar på ett ålderdomshem där det såklart bara bor gamla människor underlättar det en hel del om man talar högt, långsamt och tydligt. Särskilt om man som jag, bara jobbar om natten. Om natten är dessa gamlingar inte bara trötta utan även proppade med sömnmedicin. Dessutom kan någon gamling dragit på sig en och annan hörselnedsättning genom åren.

Jag har kommit fram till att kommunikationen förbättras avsevärt om jag inte bara talar högt, långsamt och tydligt utan därtill lägger Holmsundsbondska.

– Köm nu Agda ska vi bax op di så du få kast vatt’ne på Vatt’nklosett’n.

I kommunen är tid pengar och visst går saker och ting fortare om kommunikationen är knivskarp. Som arbetsförmån kan nämnas det förut okända språk jag numera berikats med. På betald arbetstid.

Jag är född kvinna och därför pratar jag ganska snabbt, ofta utan att först tänka igenom min formulering. Jag kan vara väldigt målande i mina beskrivningar och trycker gärna på känslor i mitt resonemang för att ingen ska missförstå mitt budskap. Jag kan med lätthet tala om flera saker samtidigt utan att tappa tråden. Jag är sällan rädd för att krydda min beskrivning med dramatik.

När jag är på en offentlig plats har jag en telepatisk kontakt med i stort sett alla mina väninnor. En blick, en min, en höjning av ett ögonbryn eller en kort harkling och de förstår exakt vad det är jag menar eller vill eller vem de kamouflerat ska smygtitta på.

Med en blick förstår mina vänner, från mitt tidigare skvaller, vilken av mina grannar det var som var otrogen, vem min nya idiot till chef är, ett knasigt gammalt X:s morsa och vem min gamla skolfröken är utan att jag behöver använda pekfingret på storkonsum.

En man förstår aldrig en menande blick utan brukar i en liknande förklarad situation istället börja skrika:

– Lotta Norberg, vad konstig du ser ut!

För att en man utan missförstånd ska förstå en menande blick får man ta fram overheaden, pedagogiskt förklara med hjälp av Powerpoint, skicka ett sms eller konstruera situationen förståeligt i TV-spelform.

Eftersom jag är född kvinna pratar jag lite vackrare och finare ute bland folk som jag inte riktigt känner ännu. Då försöker jag att noga vakta min tunga så att det inte slinker ur några svordomar eller runda ord. Detta är ingenting jag naturligt har i mig bara för att jag är kvinna. Det är förmodligen en omedveten handling som är inpräntad i min kropp eftersom det är en förväntning av omgivningen.

Bland mina vänner, som jag ordentligt känner, ramlar det både svordomar och runda ord ur våra jordgubbsdoftande små läppar när vi träffas. När vi är tillsammans utan män, ungar och äldre släktingar vill säga. På tjejmiddagarna diskuteras livsfrågor med så pass grova uttryck och könsdelsrelaterade åsikter att de flesta av oss därefter kan tala välvårdat utan att svära enda gång tills nästa tjejmiddag äger rum.

Undrar om inte jag är allra bäst i hela världen på att hitta på nya ord? Dessa exempel är en mikrodel av alla ord jag hittat på. Jag vet faktiskt inte vilka av dem som finns på riktig eller om det bara finns på riktigt i mitt huvud?

Klappöppnaren, tubkreation, parmiddagsform, slapprumpa, radiosjäl, ingenstanset, bakdelsdetaljer, svintoluggen, bilringsdaller, fönblåsta, vrålgasar, skvallerläpparna, fotolösa, porslinsbråte, gårdshusdoftande, grillrngsmys, husvagnsvägrande, muurikkaburgare, rygglägesvis, äppelträdsplockad, morsdagskrama, kvinntimmer, kosläppsentusiaster, sprallisar och sorgsligt.

Att kunna ge en korrekt förklaring och analys till varför jag pratar som jag gör är väldigt svårt. Jag tänker inte på hur jag pratar. Jag frågade mina vänner:

Helena: Självklart pratar man olika beroende på vilka man pratar med. Gäller även dig Lotta. Bland folk som du inte träffar så ofta eller om det inte är några som du känner pratar du väldigt "fint & trevligt" välvårdat! Bland oss vänner e det lite släng hit å dit, avslappnat. Typ!

Vanja: Du har en Stockholms dialekt blandad med Holmsunds ''bondska''. Du säger ju inte jag om dig själv som norrlänningar stundom gör. Typ:

– Kom hem till jag och fika!

Holmsunds bondska är ju inte bred om du förstår vad jag menar. Här förkortas inte ord i lika hög utsträckning som uppöver. Den dialekten pratar du.

Anna: Du pratar ju väldigt mycket och alltid med en egen åsikt. Du låter, oftast väldigt bestämd och säker över din sak. Oavsett om du pratar journalistyrket, ADHD eller katters avkomma.

Nettan: Lotta... Ja hur pratar du? Du är väldigt tydlig i dina åsikter. Du är väldigt snabb på att INTE döma andra människor. Du hittar ALLTID något gott att säga om andra, oavsett om den/dom gjort något tokigt. Du ser alltid något positivt hos andra, lyfter fram det istället för det negativa. Om du har något speciellt "uttryck", det kommer jag inte på nu. Ska fundera lite till…

Jag sa ju att det var svårt!

 Familjen 1967 - Nu är jag, som sitter i mammas knä, 28 år äldre än hon var på bilden =)

För ett par dagar sedan var jag på simhallen och motionssimmade för första gången på några decennier. Under hela min skoltid, när tvångssim stod på schemat, stod jag alltid invid bassängens lilla kantstege i miljontals minuter innan jag vågade hoppa i. Det berodde inte på att jag inte kunde simma. Det berodde på att vattnet i 70-talets simhallar var iskallt. Nu var det faktiskt riktigt varmt. Helt klart över förväntan. (en förklaring kan ju vara att underhudsfettet nu inte är detsamma som på 70-talet).

Eftersom denna simhallstimme enbart var menad för vuxna motionssimmare hade ljuskällor dämpats till mysbelysningsnivå och ut högtalarna strömmade fridsam klassisk musik.

Visst var det underbart avkopplande att glida runt i den bedövande klordoftande miljön, tillsammans med dämpad belysning och ljuv musik men jag kan inte låta bli att förundras över varför det kallas motionssim? Med den sömngivande belysningen och med öron fulla av vågbrus och nervlugnande klassiska stråkar kan väl ingen i sin vildaste fantasi inbilla sig att där förekom någon form av kappsimning i den kakelkantade bassängen?

Hade jag fått vara motionssimmarnas inspirationskälla hade jag omedelkvickt bytt ut de sega melodier som ljuvt strömmade ur simhallens högtalare mot Accepts - Fast As A Shark. Det dåsiga motionssimsällskapet som här flöt omkring hade blixtsnabbt blivit av med överflödigt underhudsfett och snabbare bättrat på sina gäddceps.

Jag är inne i en fas – en omedveten förändringsfas. Inte direkt omedveten, kanske mer ofrivillig eller hellre oöverlagd. Jag kan egentligen inte kalla det för en innovationsfas eftersom det inte finns något nytt. Jag har liksom bara brutit alla vanemässiga mönster utan att för en gångs skull låta en tonårings hormonstinna rebelliska obstinat vara en del av det hela.

Bara tänkt annorlunda!

Ledsnat på slentrian!

Vägrar spegla vardagsmarionetters idoti!

Helt plötsligt så innehöll kassarna från storkonsum inte längre Mamma Scans köttbullar, köttfärs till köttfärssås eller fiskpinnar. Istället låg där ingredienser till tortellini, wok med qourn och färsk torsk till fiskgratäng. Maträtter jag åt på 80-talet.

Jag köpte en stor påse plockgodis – jag tycker inte ens om godis!

På systembolaget var det något som greppade Morbergs omtalade vita och röda samt la ner en flaska Gnarly Head i min handlingskorg – trots att jag var där ensam.

Inte en enda flaska Rioja så långt ögat kunde skåda!

Fredagsmysets ordinära Dill och gräslök var oväntat utbytt mot den supernya Creamy Taco chips från OLW – aningen innovation där faktiskt.

Hur står stjärnorna?

Vad händer när man sugs in i ett svart hål?

Är det sant att man inte åldras i rymden?

När solen är på andra sidan klotet och sniket envisas med sin frånvaro är det svårt att hitta orken. Jag säger inte att jag ramlat ner i ett mörkt hål där jag fastnat med halva kroppen i kvicksand. Inte heller ligger jag naken under sängen inlindad i ett brokigt överkast och inandas dammråttor - men i alla fall…

I helgen gästade vi Vilhelminas mörkaste inlandsskog för att torpets, ladugårdens, bastuns och utedassets tak skulle bli fri från massiva snömängder. Vi var tio stycken skottglada vänner som slogs om spadarna och äntrade opålitliga stegar upp på sliriga takåsar.

Vi åkte skoter, lunchade vid muurikkan, kokade diskvatten på vedspis, lullade runt i långbombare och Helly Hansen , bastade och gjorde snöänglar, spelade spel och drack Irish Coffee.

Köldtemperaturen visade -28.

Visst sög jag in en hel del inspiration, supersprall och skaparanda under denna underbara helg med mina galna vänner men hur landar man i vardagen? Är det bara att sluta suga och spotta ut orken?

Jag är inte som alla andra.

Det vet jag.

Jag är inte som man ska vara.

Det vet jag också.

Jag lever inte efter den mall som kallas normal.

Exakt.

Jag gör ofta det man egentligen inte får göra.

Skäms inte ens.

Obstinat rebell.

Kanske det.

Nu är klockan 00.46. Det är torsdag. Jag ska precis käka middag.

Det är inte normalt.

Oxfilé, pommes frites, baconlindad sparris, fetaoststoppad tomat & grillad haloumi.

Fruktansvärt!

Hon vaknade med ett ryck och kastade en hastig blick på klockan som hängde på väggen. Det kunde inte vara möjligt. Hon kisade lite med ögonen för att se bättre. Kunde klockan verkligen vara 18.00 redan. Hon kastade sig ur sängen och var nära att snubbla på mattans kant. Minsann hade hon inte försovit sig. En oskyldig liten lur var alltså nära att förstöra hela festen.

En snabb blick i spegeln sa att den timslånga håruppsättningen var oförstörd. Hon fäste ett silverspänne med diamanter i form av en fjäril mitt bak. En slinga på var sida av kinden rullade snabbt upp runt fingret och fästes med var sin klämma. De fina skruvarna fixerades med hårspray.

Jag börjar verkligen se gammal ut, tänker hon och bättrade på ögonskuggan. Läpparna putade och ett stift som följt med en tidskrift gav dess glans. De stora glittrande örhängena hade några år på nacken men de fick duga i kväll.

Klänningen var klarröd, lång och med tunna axelband. Hon snurrade ett varv och den vidgade sig som en blomma. Hon skrattade. När hon såg klänningen i postorderkatalogen hade hon först tyckt att den var lite vågad. Den var lite väl urringad men Calle hade alltid sagt att hon hade fina behag. Själv föredrog hon att kalla dem bröst. Nu för tiden hängde de en aning men de hade fyllt sitt syfte.

Hon suckade och gick fram till fönstret. Den röda gardinkappan med guldstjärnor hade hon själv sytt en gång i tiden. Hon rätade till bandet och tittade ut över gårdsplanen. Snön gnistrade och någon enstaka raket lyste upp himlavalvet. Hon tände julstjärnan i fönstret och gick in i köket.

Vad kunde ta honom så lång tid? Det var ett bra tag sedan hon skickade iväg Calle för att köpa tonic till drinkarna.

Allt var berett i minsta detalj. Entrérätten stod färdig i små skålar i kylskåpet. Till och med den dekorativa räkan hade hon hängt på var skåls kant. Hon satte på ugnen och ställde in gratängen. Den skulle bara värmas. Det kallskurna var redan formade som rosor på den stora silverbrickan.

Hon tog ut det mousserande vinet ur kylen och började fylla välkomstdrinkarna. I varje glas la hon en fryst jordgubbe. Tolv jordgubbar. Tolv stycken skulle de bli allt som allt. Det var samma gäster sedan urminnes tider. Det var tradition.

En snabb blick på klockan visade att gästerna snart skulle anlända. Hon gick fram till stereon och valde med omsorg musik. Lagom lugn musik så alla skulle kunna småprata med varandra. Fram mot kvällen blev det alltid lite mer fart och dans. Åh vad hon älskade att dansa. Hon kunde inte låta bli att snurra ett varv och klänningen gled så följsamt perfekt.

Varför kommer han inte, tänker hon och tände den stora kandelabern på det dukade bordet. Hon strök med handen över en obefintlig rynka på den vita linneduken. Servetterna var omsorgsfullt veckade och satt rätt i varje kristallglas. Silverbesticken glänste och låg i likformighet på sin plats. Hon vred lite på huvudet och la skeden millimetervist rätt. Ett steg bakåt skådade hon dukningen och log.

Hon öppnade balkongdörren för att släppa in lite frisk luft. Det smällde några fler raketer nu. Hon hörde en bil komma och såg att det var Calle. Hon ställde sig på tå och vinkade välkomnande. Hon kunde knappt bärga sig av förväntan vad han skulle tycka om hennes utmanande klänning. Med handen strök hon sin höft, petade in BH-bandet och kände att spännet satt på sin plats mitt bak.

Plötsligt ringde det på dörren. Är det låst hann hon tänka innan hon snubblade på tröskeln till balkongen och föll handlöst i golvet.

– Kära Fru Andersson, vad är det som har hänt? Har du slagit dig? Du förstår, det är mitt i natten nu och du ska ligga i din säng och sova.

– Men jag väntar på Calle och vi ska ha middagsgäster.

– Snälla Fru Andersson. Det var många år sedan Calle dog. Nu hjälper vi dig till sängen så ska du få en tablett och vi tar av den här gräsliga röda klänningen.

Tidsstilla var äldreboendet där hon låg i sin säng och kramade det svart/vita porträttet hårt. Taket skimrade i regnbågens alla färger och utanför smällde nyårsraketer. Den röda klänningen hade hon fortfarande på sig trots flitiga övertalningars försök.

– Gott Nytt År min Calle, sa hon och kysste fotografiet. Nästa år ska du allt få se mig dansa.

En julklapp behöver inte vara dyr. Inte heller behöver den vara köpt i en affär. Den behöver inte ens vara särskilt snygg. Huvudsaken är att klappöppnaren blir glad.

Eftersom jag i tid och otid får telefonsamtal från mina utflyttade yngel som låter:

– Morsan, asså jag står på Ica Maxi nu och…hur gör du lasagne?

eller

– Morsan…hur är det du gör den där maten med tonfisk och västerbottensost och ja…vad äre mer i..?

eller

– Vi ska ha gäster och jag har ingen välkomstdrink men jag har köpt en massa grejer och hur får man sockret på glasets kant att sitta kvar och måste man ha citron och sedan ska vi ha en sallad…

...så gjorde jag helt enkelt en kokbok till dem i julklapp. Femtio olika recept på mat och sallad och drinkar och desserter och förrätter. Av någon konstig anledning finns här hemma miljoner bilder på mat vi äter och recepten var bara att flytta från huvudet ner på vita ark.

En kokbok måste ha ett förord:

En gastronomisk upplevelse i form av ett gomkrull skapas enklast genom att smälla stereon på högsta och låta fantasin galet skena bland exotiska kryddblandningar, kulinariska flaskors ovissa innehåll och frysta sparlådors tveksamma innanmäte.

 Hemligheten med en välsmakande måltid är inte ett överflöd av stärkta linnedukar under handstöpta ljus tillsammans med dyra råvaror. Tvärtom kan man hitta en mer utsök måltid serverad på en vanlig dagstidning till ljuset av Tv:ns blinkande sken. En kock som vågar vägra löjliga lagar som köksregler och kokboksrecept har löst gastronomins största gåta.

Kryddad alltid med stor matsked glädje!

Mamma Lotta 

Efter auktoritära gaperier fick jag familjen att plutta nejlikor i apelsiner.

 – Vad ska det här vara bra för?

– Tryck dit nejlikorna bara!

– Det gör ont!

– Det gör det inte!

– Ska man äta apelsinerna?

– Nej, det ska bli fint!

– Jag tycker att det luktar apa!

– Tig unge och känn julmyset!

Jag är så jäddrans nöjd med mig själv när saker och ting går som jag tänkt. Det är inte alltid resultatet blir som bilden jag har i huvudet men nu har det hänt två gånger på kort tid.

Jag kan inte berätta allt eftersom detta handlar om en julklapp men jag kan berätta att förarbetet säkert har tagit 100 timmar.

I går hade vi bara en timmes lektion men jag var på skolan redan kl.0900 och försökte klura ut hur i h..vete det var man gjorde för att komma igång med inDesign?

Jag satt och fipplade bland pilar och pryttlar i en evighet innan en klasskamrat stack in huvudet och visade mig. Därefter bråkade jag (helt själv) med skolans skrivare som mer liknar en rymdraket än något som ska spotta ut papper. Skolans skrivare tuggade papper som en understimulerad hundvalp och hade jag haft skor på mig hade skolan nästa termin haft en sprojlans ny rymdraket.

Efter sju timmar med ett kort avbrott för ett nyhetsforum var jag klar och resultatet blev outstanding.

Alla som sett mig i närheten av inDesign och skolans rymdraket vet vilken otrolig bragd detta är! 

Äntligen har vårt arbete ”grävande journalistik” publicerats i VK.

Det har nämnts på Tv-nyheterna, radio och Sveriges övriga tidningar ser ut att ha med detta i sina webbnyheter.

Känns som en bra dag i dag!

www.vk.se/762440/aldre-umeabor-tvingas-do-ensamma

                                                        Min mormor Gun

Vi har fortfarande film på schemat och det är fortfarande lika roligt om inte roligare.

Vi har gjort nyhetsinslag, reportage, reklamfilm, enkäter, ståuppor och filmat en känsla. Vi har klippt, klistrat, lagt på ljud, trollat bort ljud, byggt om skolan, tvingat micken in i intervjuoffer, trixat med skarvar, tävlat, ätit choklad, fått kritik, fått beröm, kollat på en frispark, skrattat och vitbalanserat ihjäl oss.

Julafton närmar sig med stormsteg och jag är inte ens är i närheten av att vara klar med varken klappar eller annat julkrafsande. Varje dag studerar jag mitt filmschema noggrant för att försöka planera in en tänkbar skolkdag. En skolkdag där jag möjligen har chans att hinna kapp julstressen och alla fall beta av det väsentligaste.

Men vad gör man när varje ny filmdag är roligare än den förra?

Man går dit, är kreativ, skrattar och njuter av studentlivet när det är som bäst!