Människor förändras över generationer, det är så det alltid har varit och det är bara att gilla läget och anpassa sig! Det var budskapet i gårdagens föreläsning av Thomas Fritz, som ingick i det kick-start-paket som väntade oss när vi kom tillbaka till skolan efter sommarlovet. För övrigt var det en av de mest inspirerande föreläsningar jag varit på, bör tilläggas. Det var nog egentligen inte så mycket av det han sa som var så nytt, däremot satte han fingret på mycket av det vi redan märkt på ett sätt som inte gjorts tidigare. Det går inte att komma ifrån att det mesta vi hör är hur i friden vi ska få dagens förtappade och förslappade ungdom att bli lika bra som ungdomar var förr, utan att det tas i beaktande att redan de gamla grekerna svor över den ungdomliga dekadens som förmodligen skulle leda till världens undergång. Tänk så fel man kan ha!

Världen förändras och så även människorna i den, och jag kan inte annat än nicka medhållande. Oavsett om vi vill det eller inte har vi inte samma elever som för tjugo eller femtio år sedan. De är uppväxta i en helt annan kultur, med värderingar och prioriteringar som växt fram ur välfärdssamhället. Välfärdsmänniskan hoppat jämfota uppför Maslows behovstrappa och när hon/han inte längre behöver bekymra sig om sin överlevnad blir andra saker viktiga... Jag:et har hamnat i centrum och det är inte fult att ta för sig och satsa på sig själv. Surt för den som tagit sig fram genom att nära ett kontrollerande överjag och att vara en ordentlig person som inte framhäver sig, när det helt plötsligt dyker upp en massa individualister som kör sitt race, mot sin framtid och inte bryr sig om vad omgivningen tycker.

Det här blir väldigt tydligt i skolan och jag kan inte med den bästa vilja i världen säga att skolan håller jämna steg med eleverna och den världsbild som de har. Det här kan dock bara i viss mån lastas lärare och övrig personal. Trots allt är skolan aldrig bättre än styrdokumenten och den takhöjd som dessa beviljar, ja, och så de pengar som man har att göra något av. Lärare som ska jobba med moderna verktyg och metoder behöver i regel fortbildning och fortbildning kostar. För att kunna göra det behöver vi också teknisk utrustning och nytt undervisningsmaterial. På de flesta skolor där jag jobbat har det max funnits en dator per arbetsrum. Nu är ju tekniken inte allt, som Thomas Fritz även påpekade, den tekniska utvecklingen är ett resultat av människor med nya behov att uttrycka sig och kommunicera. Kommunikation är viktig, dels genom samtal, men även när vi kommunicerar vilka vi är som människor genom att hävda vår rätt som individer, att kommunicera vår särart, genom mobilsmycken, bilder på våra bankkort, frisyrer, bilar? Individen är i centrum och vi måste även lämna det utrymmet för barn och ungdomar i skolan. Det här är en producerande generation som vill lämna avtryck och avtryck lämnar man inte genom att läsa in och rapa upp på provet. Frågan är också om det är realistiskt att försöka tvinga på dem ett överjag med självkontroll som högsta mål, eller om vi ska ge dem verktyg för att bli sin egen lyckas smed, att använda kunskap och förmedla den till andra. Det jag fick lära mig på lärarhögskolan var att vi skulle bemöta eleverna där de står och utgå ifrån vad de redan kan, inte se dem som tomma blad som ska fyllas. Det är dit som utvecklingen gått, vilket jag också såg i mitt examensarbete, där jag analyserade läromedel i svenska för gymnasieskolan. Bara under de senaste tio åren har läromedlen tagit ett jättekliv från att vara kunkapsinmatande till att vara kunskapsanvändande och personlighetsutvecklande. Årtalen har blivit mindre viktiga och fokus flyttas istället emot fler etiska dilemman, att kunna ställa åsikter och fakta emot varandra och diskutera dessa, och att använda kunskap som grund för sin egen produktion. Rent krasst, vad har man egentligen större nytta av som yrkesverksam och som människa, att kunna processa och använda information, tänka källkritiskt och granskande, eller att kunna rapa upp årtal eller formler? Naturligtvis finns här en variation, men i dagens samhälle blir för rätlinjiga människor utan vidvinkel hopplöst frånåkta. Ja, och så ska vi balansera detta med att förbereda dem för framtida studier och yrkesliv, förståss, men yrkeslivet är heller inte vad det var för 20 - 30 år sedan. Vi kan inte utbilda ungdomar för gårdagens samhälle, vi måste utbilda dem för framtiden, den framtid som de kommer att vara delaktiga i att forma, och det utan att nedvärdera det som den här generationen står för. Vi kommer heller aldrig ifrån hur samhället förändrats, där världen blivit så otroligt mycket mindre än för bara trettio år sedan. Google Earth kan ta dig runt hela jordklotet på en grisblink och att resa handgripligen är heller inte särskilt märkvärdigt. Unga människor som ska skaffa sig ett yrke är inte längre hänvisade till vad föräldrarna gjort, de har alla möjligheter i världen. Den som är ung idag behöver snarare hjälp med att sålla och hitta rätt väg, inte att förglömma sig själv, i detta myller av olika vägar att ta mot framtiden och en identitet, istället för att lära sig en bild av vad världen förmodas vara och vad som förmodas vara "bra" och "dåligt". Vi lever i en värld där detta inte är självklart och hur vi än försöker pressa på dem en världsbild kommer det aldrig att lyckas, för det finns alltid någon där ute som kommer att kunna motbevisa oss. Hur kan vi på de premisserna bibehålla någon form av trovärdighet?

Samhället och människorna förändras och anpassar sig efter yttre omständigheter och hur bekvämt vi än tycker att det är kommer vi aldrig att få tillbaka gamla tider. Att något skulle vara för evigt är en illusion och knappast något man kan luta sig emot under längre tider. Vi kommer aldrig att kunna tvinga in nästa generation i den typen av tankesätt. Ett exempel som Thomas Fritz tog upp var stigar, hur människor hittar en väg som är mer effektiv och som på ett bättre sätt fyller människors behov, än befintliga vägar. Visst kan vi försöka tvinga på dem en annan världsbild än den de ser med blotta ögat, men det kommer knappast att vara hållbart. När behovet uppstår kommer de ändå att hitta en annan väg.

Skolan måste utvecklas i samma takt för att kunna behålla trovärdighet i det sammanhanget, både när det gäller lärarroll, men även skolpolitik. Det är fruktansvärt tråkigt att vara lärare när det är bakåtsträvare som fattar besluten kring hur vi ska sköta vårt jobb. Jag har svårt att se hur den skolpolitik som förs ska lyckas på sikt, för synsättet passar inte den generation som går i skolan, ej heller världen som finns utanför skolgården och går alltså emot det sedan länge inarbetade pedagogiska begreppet "start with the child", d v s utgå ifrån eleven i undervisningen, låt elevens erfarenheter och kunskap vara själv trampolinen som sedan ska föra honom/henne mot nya höjder, magplask och frivolter. Det är dags att begrava den traditionella synen på undervisning och elever och istället se framåt, i vidvinkel...