Flyttfågeln

Att leva i två skilda världar

Värme, avundsjuka, tveksamhet och drömmar

Av , , Bli först att kommentera 2

Vi har nu varit här en månad och jösses! Vilken otrolig värme. I skuggan ca 28 grader. Det är bara för mycke´, för varmt. Så tänker jag på sonen och yngsta barnbarnet som är uppe i vårt paradis i Mosekälla, Tärnaby som har denna underbara vecka där. Med klar och kall luft, sol emellanåt och lugnt och absolut fridfullt. Skulle gärna ha´ varit där tillsammans med dom och njutit av den vackra tidiga vinterhösten.

Men nu är jag HÄR. Och jag kan säga att efter 15 år så har jag blivit mätt på allt…………tror jag. Men när jag då hör på TV att folk i Sverige går till terapi i ljusrum och att det blir depressioner på grund av mörkret då undrar jag vem jag är? Otacksam som sjutton eller?  Kanske längtar jag för mycket efter barnen och barnbarnen? Barnbarnsbarnet har vi här i Spanien men det är ju nära. Men vi har ju också barn och barnbarn i USA och det är inte lätt det heller. Dit åker man ju inte bara över en dag minsann. Vi har faktiskt inte setts på många år nu. Längtar fruktansvärt efter dom alla.

Här nere finns det far- och morföräldrar med barnbarn och barnbarnsbarn som aldrig åker hem och besöker dom. Dom anser att om barnen vill komma och besöka sina föräldrar så får dom göra det. Men våra barn (precis som deras) är nu över 40 år och är "mitt uppe i livet" med egna firmor och fasta arbeten, barn, hus och övrigt. De har inte möjlighet att bara lämna allt och "åka ner". Hur resonerar man? Hur ska de får det att fungera? Okey, om föräldrar har bra ekonomi så de kan bjuda ner barn med familj så är det väl inga problem. Men så fungerar det inte. Vi är många här nere som är pensionärer med små inkomster. Ja, ja det finns också de som presenterar sig som för f.d  byggmästare, egen företagare, chef för nåt´ och så vidare. Men synar man dom i sömmarna så är sömmen lätt att riva upp. Men vi som har vågat "ta steget" att bli "båtflyktingar" är ju ändå en viss tuff kategori…….

För 15 år sen när vi lämnade Sverige för att bosätta oss här nere kändes allt så enkelt. Men nu när man har blivit äldre känns det som om man ändå har "övergivit" barn och barnbarn.

Eller ska man vara så egoistisk att man bara tänker på sig själv när barnen vuxit upp och klarar sig själva?

Jag är för kär i barnen och deras avkommor för att bara strunta i dom och låta sekunderna i mitt liv gå för egen vinnings skull.

I januari åker jag "hem" i två veckor för att krama om barn och barnbarn. Sen kan jag må gott tills nästa sommar när dom åter kommer till vårt paradis i Mosekälla, Tärnaby.

 

Anna Anka och jag har mycket gemensamt!

Av , , Bli först att kommentera 1

Har tittat på två program i denna serie. Det är faktiskt väldigt otroligt att hon kan vara så lik mig!  Att älska vackra kläder, att älska sin man, sina barn och sin familj. Att få och ge pussar och kramar av alla i familjen. Att bara njuta av livet………………..finnas till.

Skämt åsido…………det är bara tragiskt att se detta och behöva ta in det. För visst är det en fasansfull information när man får se hur hon och barnen lever och har det. Visst finns det gott om pengar, men för pengar kan man inte köpa livet.

Nej då, jag och Anna Anka har inte förenats i mycket. Hon och jag har bara tre saker ihop. De som är något värda att leva för. Att älska sin man,sina barn (och barnbarn) och familj i övrigt.

Men det är väldigt upplyftande att se detta program och upptäcka hur väldigt bra man har det!

 

 

 

 

 

 

Fantastisk sjukvård

Av , , Bli först att kommentera 1

Vi har fått en helt ny vårdcentral, fem minuters gångväg från vårt hem. Allt är toppmodernt och vänligt. Alla specialister finns tillgängliga, efter remiss från husläkaren. Då remitteras vi till stadens stora sjukhus som bara är ett par år gammalt. Det är så rent, så ombonat och tryggt. Dessutom har vi som pensionärer allting gratis . Läkarbesök, sjukhusvård samt mediciner. Vi flyttade ut från Sverige 1995 och blev inskrivna i den Spanska försäkringskassan.

Om man hamnar på sjukhuset får man enskilt rum. I rummet finns bäddsoffa för anhörig samt TV och telefon. Det är lycka, att känna sig omhändertagen och att man får ha nära och kära intill sig.

Igår hade vi fest för några av våra vänner. Vi satt uppe på takterassen fram emot midnatt. Det var 24 grader vid sängdags den sena kvällen.

Idag har min man tränat boule med laget inför slutomgången av Costa Blanca serien denna säsong. Han spelar i serie 1 vilket vi gjort tillsammans i många år. Nu har jag prioriterat "mina lustar". Att få måla, läsa goda böcker osv. Men det var för varmt/hett på eftermiddan´ så träningen blev kortvarig. Jag njöt av att bara finnas till idag.

Vår lilla hund, som nu är 13 år gammal, ligger mest på golvet och försöker hitta en sval plats. Det är varmt när det är 30 grader. Parasollen nere på gården eller markisen på takterassen är min räddning.

 

 

 

Varmt, parasoll och marknad.

Av , , Bli först att kommentera 1

Sista veckan har det varit otroligt varmt. Mellan 27 till 30 grader i skuggan. Tack och lov har vi  markis på solterassen uppe och parasoll nere i trädgården. Idag var vi på den stora marknaden i Torrevieja för att kolla in om priserna ändrats. Citroner, paprika, solros- och olivolja har gått ner mellan 16-27 procent. Också gasen har blivit mycket billigare. Vi har ju gasberedare till varmvatten och gas till spisen. En gastub till spisen räcker mer än ett år och den kostar idag bara ca 100 kronor. Vi har också en el-platta men den använder vi aldrig. I början var jag livrädd för gasspisen. Att skruva på reglaget och sen fyra på. Men idag, efter 14 år så avgudar jag min spis. Det är så otroligt bra att kunna koka vad som helst på exakt samma temperatur hela tiden. Ingenting kokar över och man behöver inte kolla om man ska skruva ner eller upp som på en elspis.

Om tre år har vi Europas största IKEA-varuhus i Alicante. Det ligger ca 4 mil norr om oss. Vi har ett IKEA sen några år i Murcia, ca 4,5 mil från oss och dit brukar vi åka ibland för att köpa tex pyttipanna eller pepparkakor. Där finns ju allt som vi utflyttade svenskar längtar efter. Snart rustar dom ju till jul och då kommer alla fina julljusstakar och allt krims, krams som förväntas till högtiden. Det är bara så mysigt att gå omkring och titta.

Vi har varit ner till Medelhavet och promenerat efter stranden vid Guardemar. Vi är båda två riktiga badkrukor så vi stänker bara på oss saltvattnet och vandrar vidare. I förrgår fick jag för första gången i mitt liv solexem. Det fick jag skylla mig själv, för jag hade glömt att smörja in mig med solfaktor.

Vad som är så helt fantastiskt är fåraherden som har funnits här så länge vi varit här. När vi var på väg hit ner från Sverige, så befann han sig vid sidan av motorvägen i Alicante. Han har minst 100 får och fyra fårhundar. De gick på en smal stig/sträng bakom avskiljningen från motorvägen. Samlade i en fin flock med två hundar bakom och två på varje sida. Fåraherden gick först med sin stav. Sen kom dom hit, nedanför vår fyrfiliga väg och betade. Tänk vilken ordning och reda det är på denne fåraherde med alla sina djur. Inte en enda gårdsägare eller människa blir störd och irriterad, för fåren är omhändertagna av sin herde. De betar lugnt och tryggt av det minimala foder som finns här i denna vanligtvis torra natur. Men faktiskt så är Costa Blanca just nu ganska grönt och fint efter det regn som kom för två veckor sedan. Annars så brukar det mesta vara bortbränt av den heta värmen så här års.

Men visst längtar jag till den friska, kalla, höga luften i mitt paradis på jorden. Med björkvedsbrasan och tystnaden.

 

 

Ha det gott

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flyttfågeln brukar stanna längre i Paradiset,

Av , , Bli först att kommentera 1

I våras blev min man tillfrågad om han ville ställa upp i en tävling i Boule den 2 oktober. Han frågade mig om det gick bra och jag sa, Okey. Så vi åkte ner en månad tidigare faktiskt för denna tävling.

I fredags satt jag ute i trädgården mest hela dagen medan han var på tävlingen. Satt under parasollen och läste Lisa Marklunds Livstid och njöt av att ha det lugnt och skönt. På förmiddan hade jag gjort 42 köttfärsbiffar med lök så middan var klar.(Har så klart många i frysen).

Dom samlades 08.30 och började tävlingen 09.30. Han kom hem 16.30, helt slut. Av både värme och spänning med en "guldmedalj" på bröstet. Det var 36 lag som spelade (72 personer) och han vann med sin partner. Plus att dom fick 40 euro var.Det var privatsjukhuset Jan Jaime som sponsrade tävlingen.  Det var en höjdpunkt att han vann när vi ändå hade åkt ner bara för detta.

För tre år sedan vann han och jag europamästerskapet i boule här nere. Det var verkligen stort. Första gången vi spelade i denna tävling blev vi åtta, andra gången fyra och sen VANN VI. Det är tävlande från 13-14 nationer med fyra lag från varje nation, med många duktiga spelare. Pokalerna vi fick av Torreviejas borgmästare är så stora så dom får vi nog använda till att fylla med champagne när vi har vår 35-åriga bröllopsdag nästa år. Det ryms säkert två flaskor i en pokal. Om inte mer.

Vad vi ALDRIG gör och det tror jag ger oss pluspoäng. Det är att vi inte dricker alkohol. Aldrig dagen före tävling eller under tävling. För det serveras både vin och öl under tävlingarna. Brukar titta på de som är med i vår grupp och ser jag att dom dricker öl eller vin tänker jag bara………..:"okey, fortsätt med det, då vinner vi!" Det brukar stämma bra.

Men nu har jag slutat spela boule. Behöver en lugn stund för mig själv. Går hos läkare för mina enorma magproblem. Hoppas att det inte är nå´t allvarligt. Men man blir ju alltid orolig när man inte mår bra.

Ha´ det gott

 

 

 

Flyttfågeln är på plats

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu har vi landat. Det var en härlig resa söderut med många stopp hos vänner och släktingar. Först i Bräcke hos svåger och svägerskor. Sen hos min kära kusin och hennes spanske man i Göteborg. Hon har förresten också bott  på Blomstervallen. Det är många kilometer ner till Tärnamo. Hon berättade att hon gick i skola i Tärnamo och ofta fick hon gå tillbaka den långa vägen hemifrån för att köpa mjölk. Hon har varit så lycklig  när vi stannat och traskat uppför den nästan obefintliga stigen fram till grunden av huset som finns kvar. Det var min far som byggde huset för mig, mor och alla syskon. Men sen blev ingenting kvar.

Sen åkte vi vidare till Ullared där vi hyrt en stuga en natt. Ingen kö som det så ofta sägs. Vi har stannat till där två gånger per år och aldrig hamnat i kö. Vi handlade matvaror, elektronik och kläder. Märkeskläder till ett uns av ordinarie pris. Se bara till att inte komma när det är i närheten av skolavslutning, skolans början eller vid löne- eller pensionsutbetalningar.

Sen vänner i Halmstad som också har hus här. Vi hade en mycket trevlig kväll med god mat och kortspel.

Efter det så åkte vi färja från Helsingborg till Helsingör och bilade över stora och lilla Bält över till Jylland. Till vår vän Birgit. Hon och hennes man som varit sjöman i 40 år har besökt oss i vårt paradis flera år. Sista sommaren, när han levde, satt han varje morgon på en trädgårdsstol placerad ut mot sjön och grät. Ingen av oss visste att han var sjuk. Inte ens hans fru. Han satt och mindes sitt liv på havet, nära vårt Jovatten som bara ligger några meter från vår strand.

Till sist var vi tvugna att lämna Skandinavien. Vi körde till Luxemburg och tog in på hotell invid flygplatsen. Då hade vi det riktigt mysigt. Det är så härligt med vår lilla hund. Hon har lärt sig att hitta till hissen. Hon bara längtar att få komma till rummet och mysa på sängen. Hon är den som hittar till hissen först och ser så otroligt glad ut när jag stoppar kortet till rumslåset och dörren går upp.

Vi vaknade tidigt och körde lugnt ner till södra Frankrike. Till Perpignan. Ett nytt hotell och lika mysigt. Vi går alltid en långpromenad med vår lilla hund när vi anlänt. Sen går vi tillbaka till hotellet och bara myser.

Ja, när äter vi? Jo, vi har med oss i kylboxar med det vi behöver. Så har vi en vattenkokare i bilen som värmer vattnet till kaffet innan vi stannar. Vi har med oss bröd, smör, pålägg, hemgrillad kyckling, kanelbullar m.m och två flaskor vin. Så vi kan verkligen ha det gott!

Varför går vi aldrig in på restaurang eller liknande? Jo, därför att vi har vår lilla hund som måste ut samt att vi försäkrar oss om att INGEN sätter nubbar i däcken så vi får punktering. Och sen "vill hjälpa oss". De som vill "hjälpa oss" är banditer som vill råna. Vi har inte råkat ut för detta men vi har erfarit att detta förekommer. Så vi är på vår vakt. Vi lämnar aldrig bilen. En av oss finns alltid vid den.

Ja, så kom vi fram till vårt hus söndag eftermiddag för en vecka sedan. Vår vän här nere har sett till vår trädgård så alla växter hade klarat sig. MEN! Det var störtregn och åskväder. I fyra dagar sen vi kom. Det var översvämmningar på gatorna så det gick knappt att köra bil någonstans. Min man vågade sig ut för att köra de få kilometrarna till Carrefour(en multistor affär) för att handla. Men det tog honom en timme dit och lika länge tillbaka. Det stod bilar överallt som fått in vatten i motorn. Polisbilar och bärgningsbilar var i varje gatuhörn.

Sen har vi haft så där varmt som det är här nere denna årstid. Idag 27 grader i skuggan. Har inhandlat nya knäkorta byxor. Har provat dom jag hade i våras men dom har vuxit. Ofta brukar ju kläderna krympa i garderoben men det är jag som har krymt flera storlekar.

Nåväl. Nu är jag här, som flyttfågeln. I södern. Men jag längtar efter mina domherrar i björken utanför mitt fönster på Paradisudden. Som jag kan ge lite godis under den kalla vintern. Och den höga kalla luften. Så det så.

Ha´  det gott