Så frustrerande!

Hyenfastrarna sprang runt och försökte "vara" men nu har dom krupit tillbaka som krabborna i sina hålor. Tysta, har glömt att han funnits och att han behöver komma i vigd jord.  Tänk att det ska vara så STORT att visa sig så SÖRJANDE och tränga fram en tår så att andra i begravningsföljet får se hur "ledsen" man är. Sen smakar kaffet och fikabrödet hur gott som helst och mungiporna är ända upp vid öronen. En privat middag där inte alla barnen till den avlidne fick delta. Det hade fastrarna bestämt.

O ja, det skulle fixas gravsten och allt, sa dom. Men vad har hänt?? Ingenting. Urnan står fortfarande kvar hos begravningsbyrån efter alla dessa månader. Allhelgonahelgen har svunnit förbi. Snart är vintern här och den grav som skulle bli hans tillsammas med sina föräldrar är snart översnöad.

Det känns som om det vore en skändning av denna goda människa som nog hela livet varit i klorna på sina systrar. Kanske därför han inte alltid mådde så bra? Kanske därför hans liv blev som det blev. Trots sin kärlek till sin nästa.