Flyttfågeln

Att leva i två skilda världar

Smärtsamt att leva……….

Av , , Bli först att kommentera 1

Glömmer aldrig åren 1974 till 1979. År 1974 lades jag in på lasarettet i Umeå och skars upp bak på ländryggen för att ta bort kotbågar. Är nämligen född med en hel kota för mycket i ryggen vilket innebar, att en kota var på väg att åka ut i ryggraden. Jag var knappt gående och hade enorma smärtor. Året efteråt fick jag prova in en "behaglig" gipsvagga, i två veckor,som gick från axlarna och ner till knävecken . När det inte fanns några tryckmärken längre på min kropp så var den okey. Och den fodrades med mjukt, luftigt, pluffigt, lurvigt skinn. Sen opererades jag. Det togs ben från höften. Framifrån skars min mage upp och tarmarna las i en skål. Medan dom gjorde en skåra i ryggraden och la in ben från höftmassan.

Hur jag mådde när jag vaknade upp efter denna långa operation ska jag nog inte berätta………det är många som har varit med om liknande. Men att ligga i denna gipsvagga i 14 veckor var ett rent helvete. Som tur var hade jag en god kompis,Sören, som just då gjorde praktik på ortopeden. Han månade om mig varje minut. Han tvättade mig på hela kroppen och när jag hade mens hade han inga problem med det heller. Om nu någon inte vet det, så stod gipsvaggan på fötter någon decimeter upp.Så att ett bäcken kunde ställas under. När jag så fick en enorm glädje, att få åka hem till min man en vecka kändes som om jag vunnit miljoner. Vi bodde då i ett hyreshus tre trappor upp med en liten hiss. Så ambulansmännen fick bära båren, mig och gipsvaggan hela vägen upp. Bara gipsvaggan vägde 100 kilo.

När jag kom hem hade min man lagat mat. Det är den godaste mat jag ätit i hela mitt liv! Lasarettsmaten smakade inte bra och absolut inte efter 5 veckor.

Nåväl. Efter några år så fick jag så ont i halsryggen. Tror att det var 1982. Fick besked om att en operation var det bästa att göra. Men nej! Efter den upplevelsen att ligga i gipsvagga och inte kunna mer än ligga eller stå i ett halvt år efteråt nekade jag.

Nu har jag dragits med dessa smärtor under alla år men nu är det mer än jag orkar med. Har smärtor som går ner genom höger arm och min högra hand är nu hälften så stor som min vänstra. Ack ja. Det är jättejobbigt. Men jag vet ju att jag är född i en "Johanssons-släkt" ( min mors släkt) där det finns inärvda ryggproblem.

Ibland så önskar man att man kunde vara smärtfri åtminstone ett par timmar på natten.

Önskar alla en smärtfri dag

Lotty

Nu har jag räddat ett litet liv igen!

Av , , Bli först att kommentera 2

Å´ vad jag är lycklig! Lilla katten Bebe hamnade i kattfällan sedan den fått ny pate´mjölk o vatten.När jagsåg den på granntomten i går morse kunde den bara gå på tre av sina små ben. Den hade skadat sig på något vis. Vi tog fällan till vår tomt och pratade med lilla Bebe som var på krigsstigen hela tiden. Men till slut lugnade den ner sig och lyssnade på våra röster. Efter några timmar kom en av tyskorna som tagit som sitt gebit att ge kattor ett kattvärdigt liv och hämtade "Bebe".

Nu blir lilla Bebe kastrerad/steriliserad (är den tjej eller kille?) samt får droppar i ögonen. En riktig vetrinärundersökningoch de sprutor den behöver. SAMT kontroll på det onda benet.

Glömmer aldrig den vintern vi var i Mosekälla. Det var -23 grader och det kom en svulten och frusen katt som vi gav mat och såg till att den fick lite varmt att sova på. Det kändes precis likadant nu som då.

Att lyckas göra nåt gott för de små liven som inte har någon rösträtt, inga andra krav än att må gott och ha det bra.

Så hade nog också min lilla 9-månaders hjärna tänkt. En baby på 9 månader har nog inte såna tankar. Men någonstans så vet jag att min styrka att överleva var stark nog. Att 1947 ha varit så illa omhändertagen så det hade utvecklats till engelska sjukan är ju hemskt. Men tack vare att jag kom till en fostermor klarade jag livhanken. För hon skötte om mig oklanderligt. Så jag har faktiskt varit ett litet liv som någon tog hand om. Det får man idag vid 63 års ålder tacka för.

Och jag önskar alla allt vad gott är

 

 

 

Ska kattungen dö eller?

Av , , Bli först att kommentera 1

För fem dagar sen hade en ca 9-veckors kattunge krypit in i vår vinterträdgård bakom ett skoskåp. Vi satt ute i trädgårdsmöblerna och jag, av någon anledning, tittade på fönstret och tryckt mot insidan av det såg jag en minikatt.Vi gick in och den sprang ut. Sen har den jamat natt som dag. Alla våra grannar har engagerat sig i denna lilla babykatt och ställt ut mjölk och vatten. Igår ringde jag ett sällskap som engagerar sig väldigt i djur. Dom kom med en kattfälla som vi med stege gått över till grannhuset och lockar med mjölk och kattpate´. De ska ge katten antibiotika mot allt när det får fatt i den. Lilla kattens ögon ser inte bra ut.

Jaha, nu är det säkert nå´n som tycker att detta inlägg är fånigt. OKEY då. Jag köper det. Jag är en enorm djurvän och kan knappt slå ihjäl en fluga. Men när djur inte är familjemedlemmar utan släpps ute i städer på gator, på stigar och ensamma i naturen "vind för våg" . Det är okey när djuren sen hittar hem, men det gör inte alla. Då känner jag antipati. Tack och lov så är det idag här nere i Spanien väldigt få djur som far illa. Vi har fått en djurskyddslag här för ett par år sen. Den är väldigt sträng! Det känns jättefint, för det handlar om att djuren slipper fara illa och vi som älskar djur också slipper se det.

Nu ska snart vår lilla hittehund ,som nu är 14 år, få tillbringa sommaren i Lappland. Det blir hennes 13:e sommar där.

Ha det, jag kanske skriver igen…….

Medelhavets värme och en badkruka, Lotty

Av , , Bli först att kommentera 0

Har gått vid medelhavets strand många dar´ men inte känt för att doppa mig i havet. Däremot har jag plockat de fina snäckorna som flutit iland, vad jag nu ska ha dom till. Är det någon som har ett förslag? När jag är på väg hem i bilen sätter jag tungan mot armen eller handen och det smakar salt, salt. Då vet jag ändå att naturen gett mig en dos av mineraler och nyttigheter på min kropp.

När jag kommer hem sätter jag mig under parasollen och läser en god bok. Tills skymningen faller på och det är dags att tillreda en god middag. Kan man ha det bättre?

Så sitter jag och min man ute i trädgårdsmöbeln och njuter av god mat och en flaska vin. Vi bara njuter och har knappt har ork att prata efter en dag med promenader med hunden och vid medelhavets strand. Värmen tar lite kraft ut av oss men vi ler mot varann oc h förstår varann utantill.

Sen lägger vi oss på vår hörnsoffa, duschade och klara, och ser på några nyheter från sverige på TV4 eller en god film på TV3 eller TV5 eller något Norskt program. Ibland så somnar vi där på våra hörn och måste väcka varann för att somna om i dubbelsängen.

Igår var en helt underbar dag. Med vänner på grillfest och det var faktiskt den sista vi hade för denna gången.

Ha det

 

 

Tre helvetiska dagar

Av , , 1 kommentar 1

Fy tusan säger jag bara! I onsdags åt jag ingenting. På morgonen 07.00 på torsdag, alltså igår för jag skrivet sent på kvällen fredag, fick jag dricka fosforsoda eller vad det nu hette. Plus en liter vatten. Sen satt jag på toan och efter sen timme spydde jag. Sen satt jag på toan till klockan 13.00. Sen kunde jag sova i två timmar. Och fick inte äta någonting, torsdag alltså. Sen klockan 19.00 var jag tvungen att göra samma procedur igen. När klockan var 01.30 somnade jag. Men hade ställt väckaren på 03.30 för då var det dags för ett lavemang.Men eftersom jag hade sett att det fanns ingenting, ingenting kvar i min mage så använde jag bara halva lavemanget. Så jag kunde sova igen mellan 04.00 och 07.00. Min väninna hämtade mig 08.00 för färd till sjukhuset. 08.30 kom jag in och 09.15 blev jag sövd. Läkaren pratade med mig innan och sköterskorna var verkligen trevliga. Nålen i armen och sen minns jag inte mer. Blev väckt av läkaren som kallade mitt namn och undrade hur jag mådde. LÄKAREN! I mitt dåsiga tillstånd trodde jag att det var en snygg hjälte som skulle ta mig till mitt favoritställe, till en myr full av mogna hjortron. Eller till en grön skog och tuvor fulla med röda lingon. Men så efter några sekunder upptäckte jag ju var jag var. Lycklig som bara den! Allt var över. Fick åka upp på uppvakningen och trivas där. Min väninna ute i familjeväntrummet hade blivit bjuden på kaffe och kaka under tiden. Då jag var tillräckligt vaken och kunde gå ut till henne tog hon mig ner till cafeterian och bjöd mig på kaffe och en kaka. GISSA om det smakade GOTT!

När jag kom hem så sov jag i tre timmar. Vaknade utan huvudvärk som jag haft de senaste dagarna. Så berättade min älskade man att vi var bjudna till en vän på middag klockan 16.00 och jag undrade om jag överhuvudtaget kunde få i mig nå´t. Men jag kan lova att jag åt, men väldigt försiktigt. Det var helt underbart gott allting.

Några timmar sen jag kom från sjukhuset fick jag ett sms från sjukhuset att jag har fått en ny tid den 3 juni. För man klagar ju inte på magen för "skojs skull". Så jag har "lite skit"………..skämt att säga i min mage. Som måste repareras. Det är ju inte medvetet att jag gått ner 10 kilo på några månader.Men jag är inte orolig. Värre saker har jag varit med om i mitt liv. Allting ordnar sig alltid. För läkaren sa´ att det var ingenting att oroa sig för, bara att fixa.

Så nu längtar jag bara efter abelvattensfisk, lugn och ro i vårt paradis i Mosekälla, barn och barnbarn(i första hand) och kunna umgås med alla våra fina grannar i Mosekälla. För faktiskt så älskar jag alla.

Ha det så gott. Även ni som inte tycker om mig………lär känna mig och döm mig inte efter hörsägen.

 

Hur bär dom sig åt för att hamna i Lyxfällan?

Av , , 2 kommentarer 0

Min man och jag började med två tomma händer för 40 år sen. Vi hade tillsammans 3 barn  att försörja. Vi började med att bestämma oss för yrkesinriktad utbildning, för att skaffa ett bättre arbete.Vi försörjde oss under tiden genom kvälls- och helgarbeten. Efter ett par år hade vi varsitt yrke och vi fick arbete. När den första lönen kom tyckte vi att vi blivit stenrika. Detta var 1972. Vi bodde i hyreslägenhet, cyklade till arbetet och sparade allt vi bara kunde. Vi tillbringade somrarna i en stuga vid havet som min mor ägde. Där ungarna hade underbara dagar med sandstrand och havsbad. Då hade vi faktiskt köpt en gammal ford så vi kunde köra in till stan´ en gång i veckan för att tvätta, hämta dricksvatten och duscha.

Så har åren gått. Innan vi köpt någonting har vi först sparat ihop pengarna och sedan köpt. Vi har aldrig handlat på avbetalning någonsin och aldrig haft kreditkort.

Okey. Vi köpte ett litet hyreshus 1975 som var helt nergånget. Det kostade inte mycket men det lilla vi då behövde lånade vi till. När vi sen hade betalt lånet fick vi påbackning från banken att vi måste låna upp på huset. De menade på att man  inte kan ha ett hyreshus utan lån!

Min man och jag rustade upp det efter tillgångar på pengar från hyrorna. Vi hade fina hyresgäster och alla var välkomna ut på gården för att grilla och sitta i trädgårdsmöblerna. Alla umgicks i vårt hus och hade det fint och trevligt.

Vi hade längtat efter en liten stuga i Tärnaby där jag är född. En dag, år 1986, så fick jag tips om en gammal stuga som stått obebodd i många, många år. Ett dödsbo. Vi tog kontakt med detta och fick köpa det. Vi lånade då första gången på hyreshuset. Inga problem varken för banken eller oss. Det var också små pengar. Våra barn och barnbarn uppskattar verkligen livet där uppe.

I många år skojade vi om att ha ett hus i ett varmare land. Det  trodde vi var bara skoj och snack oss emellan men så kom det en dag, när vi insåg att det inte bara va´ på skämt. Så i maj 1995 åkte vi ner till Spanien. Hittade vår obebyggda tomt och planritningarna på huset. VOV! Det satt som smäck! Vi betalade in handpenningen och åkte hem till Sverige. Därifrån kunde vi skicka fax och ändra lite på ritningarna hur vi ville ha det.

I november samma år hade vi lastat en släpvagn med diverse tillhörigheter och bilade ner. I en Lada Samara! När jag tänker tillbaka på det får jag nästan panik. Första anhalten var i Göteborg hos min svägerska för vi skulle åka båt därifrån ner till Tyskland. När vi vaknade på morgonen den dagen vi skulle åka till färjan hade det snöat minst en halv meter. Hennes söner hoppade ut genom köksfönstret för att skotta så vi kunde få upp ytterdörren. Vi hade fått ställa in släpet i hennes garage och vi väntade på uppskottning för att kunna hämta ut släpet. Oj. Det blev lite panik för färjan låter ju inte vänta på sig. Men till slut kom vi iväg så vi sov gott den natten för att fortsätta färden söderut.

Vårt hus var inte klart när vi kom,så vi kunde  kontrollera att allt var som vi ville ha det. Det fattades några kökskontakter och andra småsaker som sen blev gjorda.

Veckan före julen 1995 flyttade vi in i vårt hus och vi njöt av varje minut. Faktiskt så kändes det som om vi, precis som det kändes när vi flyttade in i stugan i Mosekälla, bara fanns där tillfälligt, att det var ett lån.

Vi hade betalt huset i Spanien genom att ta lån på hyreshuset. Banken var SÅ glad. För nu hade vi ett litet lån på det äntligen. Efter två år här nere, med allt ansvar vad gäller att ha hyresgäster, bestämde vi oss för att sälja hyreshuset. Det var så mycket som skulle skötas telefonvägen härifrån. Tex snöskottning, koll av inbetalningar och så vidare. Vi önskade bara lugn och ro.

Så några år senare kände vi för att renovera den lilla stugan, djupborra efter vatten, skaffa gäststuga och annat.

Med detta vill jag liksom tala om att vi inte har fått någonting gratis. Vi började med hårt arbete vad gäller hyreshuset sen vi sparat pengar och levt nästan fattigt. Men ändå haft ett bra liv. Än har vi ingen platt-TV, ingen ny skoter, faktiskt ingen musikanläggning, inga diskmaskiner m m nymodigheter. Jo………jag har en laptop. Och vi har varsin mobiltelefon med betalkort.

Våra små pensioner vill jag inte redovisa men jag har ändå sagt SMÅ

Spara först och handla sen!

Hasta luego mis amigos

 

 

Avundsjuka och missundsamhet. Är det ord som är bekant för någon?

Av , , 3 kommentarer 1

Nej, jag tror inte att de som har dessa defekter inte har en aning om att dom har dom. Kommer så väl ihåg två olika situationer. Vi åkte ner hit till Spanien maj 1995 och efter mycket letande  så fann vi huset och betalade handpenning och åkte till Sverige, vårt paradis i Mosekälla, Tärnaby i juni. Efer att vi landat där kom det någrafrån andra sidan i sin båt. Vi bjöd på en drink och satt och småpratade. Sen kom påståendet eller frågan?……….."vi har hört att ni köpt lägenhet i spanien". Nej sa vi. Vi har köpt ett hus men det är ännu inte byggt. Vi har chansen att ändra på ritningar och få det som vi vill ha det. Samt att vi visade bilder och ritningar på huset. Ändringarna som vi ville blev gjorda så vi blev helt nöjda.

Sen dess har vi inte sett den båten med dessa människor komma nära vår strand!!

Några år senare bestämde vi oss för att bygga om vår stuga. Sonen körde upp mycket av materialet. På andra sidan sjön stannade han med lastbilen och hans f d kvinna körde skotern över sjön och hämtade material. Helt plötsligt ser vi två personer sitta och meta bara en liten bit från stugan. Personer som inte har kommit i närheten av oss på flera år. Vi tyckte att det var märkligt att dom helt plötsligt fanns i vår närhet. Men så åkte min man över med skotern och då upptäckte dom att det var HAN! Alltså inte alls en NY ägare.

Det är inga fantasier för varför har dom inte på snart 11 år suttit utanför vår stuga och pimplat igen?

Eller varför har aldrig båten stannat vid vår strand? Vi kan alltid bjuda på en drink.

Ikväll har vi varit på restaurang med våra danska vänner och lyssnat på musik. En otroligt trevlig kväll.

Önskar alla mina vänner en trevlig vecka.