Fy tusan säger jag bara! I onsdags åt jag ingenting. På morgonen 07.00 på torsdag, alltså igår för jag skrivet sent på kvällen fredag, fick jag dricka fosforsoda eller vad det nu hette. Plus en liter vatten. Sen satt jag på toan och efter sen timme spydde jag. Sen satt jag på toan till klockan 13.00. Sen kunde jag sova i två timmar. Och fick inte äta någonting, torsdag alltså. Sen klockan 19.00 var jag tvungen att göra samma procedur igen. När klockan var 01.30 somnade jag. Men hade ställt väckaren på 03.30 för då var det dags för ett lavemang.Men eftersom jag hade sett att det fanns ingenting, ingenting kvar i min mage så använde jag bara halva lavemanget. Så jag kunde sova igen mellan 04.00 och 07.00. Min väninna hämtade mig 08.00 för färd till sjukhuset. 08.30 kom jag in och 09.15 blev jag sövd. Läkaren pratade med mig innan och sköterskorna var verkligen trevliga. Nålen i armen och sen minns jag inte mer. Blev väckt av läkaren som kallade mitt namn och undrade hur jag mådde. LÄKAREN! I mitt dåsiga tillstånd trodde jag att det var en snygg hjälte som skulle ta mig till mitt favoritställe, till en myr full av mogna hjortron. Eller till en grön skog och tuvor fulla med röda lingon. Men så efter några sekunder upptäckte jag ju var jag var. Lycklig som bara den! Allt var över. Fick åka upp på uppvakningen och trivas där. Min väninna ute i familjeväntrummet hade blivit bjuden på kaffe och kaka under tiden. Då jag var tillräckligt vaken och kunde gå ut till henne tog hon mig ner till cafeterian och bjöd mig på kaffe och en kaka. GISSA om det smakade GOTT!

När jag kom hem så sov jag i tre timmar. Vaknade utan huvudvärk som jag haft de senaste dagarna. Så berättade min älskade man att vi var bjudna till en vän på middag klockan 16.00 och jag undrade om jag överhuvudtaget kunde få i mig nå´t. Men jag kan lova att jag åt, men väldigt försiktigt. Det var helt underbart gott allting.

Några timmar sen jag kom från sjukhuset fick jag ett sms från sjukhuset att jag har fått en ny tid den 3 juni. För man klagar ju inte på magen för "skojs skull". Så jag har "lite skit"………..skämt att säga i min mage. Som måste repareras. Det är ju inte medvetet att jag gått ner 10 kilo på några månader.Men jag är inte orolig. Värre saker har jag varit med om i mitt liv. Allting ordnar sig alltid. För läkaren sa´ att det var ingenting att oroa sig för, bara att fixa.

Så nu längtar jag bara efter abelvattensfisk, lugn och ro i vårt paradis i Mosekälla, barn och barnbarn(i första hand) och kunna umgås med alla våra fina grannar i Mosekälla. För faktiskt så älskar jag alla.

Ha det så gott. Även ni som inte tycker om mig………lär känna mig och döm mig inte efter hörsägen.