Dagarna är fyllda med en härlig vänkrets här som tillför en otrolig glädje. Vi umgås, vi spelar boule, skrattar tillsammans över en god måltid. Eller att någon berättar en rolig historia på en bussfärd någonstans.

Några åker till Sverige snart för att vara hemma under julmånaden men kommer tillbaka efter att ha underhållits av barn och barnbarn och kanske barnbarnsbarn. Eller underhållit dom. Lucia, jul och nyårsafton är högtiden som många inte vill missa men man märker att det har varit lite jobbigt. De flesta av våra vänner är ju i vår ålder, kanske lite äldre, och känner att lugnet och egen tid går i första hand. Någon uttryckte så här: "Vad skulle vi hem och göra? Så fort dom fått sina julklappar så blev vi osynliga." För mig som varit här 17 jular kan jag inte riktigt känna detsamma för jag har i alla dessa år längtat efter just det…..Varför har jag då inte åkt hem? Jo, det är svårt att bo på vintern själv i min älskade stuga i Mosekälla för min älskade man är inte lika längtansfull tillbaka dit på vintern. Så jag har valt att fira med honom. Men kontakten som är tät och kärleksfull med de våra känns så fin ändå.

Den stora glädjen jag nu känner är att vi ska åka mycket tidigare upp till paradiset till våren än vi brukar. Längtar efter snön, skoterfärder och bara promenera ut på sjön och sitta i lugn och ro med pimpelspöet. Hoppas att någon har vett att ta in mig från isen innan jag frusit fast, hihi. Kommer att ha svårt att lämna pimpelhålet den korta tid jag får ha.

Dessutom längtar till att få umgås med mina kära vänner där uppe. De ger mig sån fin gemenskap, glädje och förhoppningar.