Lucas vardag

Lite smått och gott som jag bjuder på - smågodis surt och sött, samt lite salt

Mobba

Har du mobbat eller blivit mobbad?

Jag tänker ofta på min skoltid, hur mycket elakt som hände och ingen ingrep.

Nu tänker jag som så att hade det varit idag så hade det varit ett himla liv.

När jag gick i skola i Finland så minns jag inte så mycket mobbning, om jag förträngt det eller om det var så vanligt att man inte reagerade.
En slags mobbning som var då detta med att välja lag på gymnastiken, där blev man ju alltid vald sist   eller rättare sagt laget fick lov och ta de som vart över.

En annan slags mobbning var ju såklart då vissa elever blev bjudna på kalas när någon fyllde år och vissa inte.

När jag flyttade till Sverige till Södertälje så upplevde jag en väldigt splittrad klass med mycket mobbning.
Jag blev en av offren och jag var tacksam att mobba för jag var liten och jag hade lätt till gråt.
Det lades snöbollar i mina fodrade skor som smälte och jag fick gå hem i kylan med blöta skor och sockar.
Det fanns stinkbomber, en sådan smällde i min skolväska.*
En gav mig en blåtira. En annan spottade på mig och kallade mig finnjävel.

På högstadiet blev det värre, jag skolkade en stor del av högstadiet för att slippa få spö av de stora tuffa grabbarna.

Men jag sa aldrig något hemma. Det var aldrig någon heller som frågade.
Jag var liten till växten, jag hade finnar i hela ansiktet och jag var nog en hel del för mig själv.

Jo jag hade kompisar – ibland. Men sällan nån ”bästis”.

På gymnasiet så första året var det en klass med några tuffa brudar som jag minns var elaka – mot oss mesiga killar.
Andra året tuffade jag till mig. Jag fick jobba extra och hade egna pengar och jag fick komplimanger av mina arbetskamrater och jag växte.

Jag kom ifrån gänget och jag levde för mitt jobb.

Minns att jag var omtyckt av mina kollegor. Men min tillit till andra människor hade fått sig en törn så jag var nog lite asocial.

Sen blev det många år då jag bara arbetade och arbetade. Så mycket jag fick och mer därtill.

Då mådde jag bra. Men tänkte ofta på dessa klasskamrater som inte hälsade på mig på stan.
Eller bjöd in mig på klassträffar. hade jag blivit bjuden så hade jag nog gått om det var en ledig kväll förstås.

Senare i livet hamnade jag på en arbetsplats, jag jobbade där våren 1991 på en butik.
Jag hade sökt jobbet och fick det. För att jag var kille och hela arbetsstyrkan bestod enbart av kvinnor.
En av de vikarierande kvinnorna hade också sökt tjänsten. Men jag fick jobbet.
Första dagen ”glömde de bort mig på fikarasten” butikschefen sa:
”Javisstja du kanske också skulle ha haft rast, vi har då stängt av bryggaren, men lunchrummet är där borta..”

Samma vecka jag började jobba så försvann pengar ur kassan. Jag VET att jag var helt oskyldig, men det var ju lätt att misstänka den nye grabben.
Ingen pratade direkt med mig – jag kom till jobbet och gjorde mina uppgifter, jag var ganska ledsen för jag var verkligen inte välkommen.

Mer pengar försvann och jag blev utfrågad. Jag nekade såklart.

Fick nys om ett annat jobb och sökte det. Fick jobbet och sa upp mig. Ingen sa att det var ju tråkigt att jag skulle sluta.
Sista dagen fick jag en bukett tulpaner och hon som gav mig buketten började gråta.
De gav mig ingen chans.
När jag slutade så slutade det också försvinna pengar i kassan.
Kvinnan som vikarierade fick min tjänst.

Arbetsbetyget jag fick var faktiskt dåligt. Jag sökte senare extra jobb i andra butiker men fick inget inom samma koncern – troligen hade jag fått stämpeln tjuv..

Många år senare så var jag en sån där klassträff då alla som slutade 9:an det året skulle återses, jag tänkte att det skulle vara skoj att träffa de från gymnasiet.

Det kom några men de jag gått med i högstadiet var få. Jag blev ju placerad med de på festen.
Dröjde inte länge förrän jag upptäckte att de var tillbaka i jargongen från tiden då de var elaka mot varandra.

Så jag kände att jag har då gått vidare i mitt liv.

Jag har säkert varit elak mot andra elever i skolan och det ber jag om ursäkt för.

En kommentar

  1. Lennart

    Det här känner jag igen. Att bli mobbade och utfryst. När jag var 13 bodde jag plötsligt i Enköping. Det var för mina föräldrar sökte jobb och flyttade så fort det gick. På skolan fick jag höra att jag var gabardinkillen, Jag hade byxor av gabardin. Ibland köpte mamma det åt mig eller så sydde hon såna åt mig. Har aldrig använt ett par jeans. Jag blev kallad Gabardinkilllen i skolan. Så fick jag även höra att jag bodde i fel område i stan. Min pappa var psykolog och beteendevetare. Han jobbade på en skola i staden som psykolog och i en annan bredvid. Vi bodde i en hyreslägenhet. mamma gick runt i en päls. Jag fick höra att vi borde ha ett hus. Nu använder jag bara byxor av märket Boss eller Meyer som jag köper i Tyskland.
    Jag fick kontakt med en tjej från skolan i högstadiet för ett par veckor sen. Jag ringde henne. Hon svarade glatt ”jag minns dig, gabardinkillen!” Så blev hon helt tyst en lång stund. Det tog några minuter och så sa hon att hon skämdes. Sen sa jag några väl valda giftiga ord till henne. Jag är inte bra på att slåss, men min tunga kan vara giftig och spruta ur sig saker.
    Jag är även trött på mitt jobb, söker hela tiden efter något annat och får jag svar tar jag det.
    Plus, tack för en härlig tid hos er. Det var underbart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>