Lucas vardag

Lite smått och gott som jag bjuder på - smågodis surt och sött, samt lite salt

Jobba eller inte jobba är frågan..

Jag är arbetsnarkoman och har alltid jobbat massor när jag haft möjlighet.
Har haft alla möjliga slags arbetskamrater.
Tror nog att de ”värsta” var de på Scan i Umeå det var många ”tokar” där samt en hel del trevliga också. Dvs en blandad konfekt.

Idag om man tittar på platsbanken så finns det många lediga arbeten, men det krävs både arbetserfarenhet och utbildning till allt.
Konstigt att förr kunde man få jobb direkt efter 9:an och lära sig arbetet på plats. ALLT är inte teoretisk kunskap många jobb har mer behov av praktisk kunskap.
Lärlingsjobb borde väl vara bra för de som inte klarar av skolbänken.

Sen alla dessa förtidspensionärer i ung ålder som går hemma – inte fanns det så många sådana förr eller? Vad har hänt?
Är det så ”lätt” att bli pensionär om man är ”nalta eljest” ?

Skulle jag ha ett företag så skulle jag gärna anställa lite annorlunda arbetskraft för jag gissar att de inte är bekväma och smiter undan arbete, men de kanske har arbetsmoral och klagar inte på allt.
De kanske är till och med en guldkant på tillvaron med allt vad det innebär.

Mångfald på en arbetsplats är ju bra – det ger så mycket mer än en massa akademiker med fina betyg men som inte kan det praktiska.

Omplacering på ett arbete är dyrt har jag förstått, därför får man istället gå hemma, ju längre du går hemma desto sämre självförtroende och till slut tror du att du inte klarar av något alls i arbetsväg.

Kolla på en arbetsplats som heter ”daglig verksamhet” där människor med olika handikapp arbetar och gör små legojobb som ingen annan gör, för en liten slant.
Där har vi arbetsglädje och saker blir gjorda oftast utan gnäll.

Om jag jobbar t ex inom byggbranschen och blir sjukskriven för utsliten kropp så ska jag ju kunna omskola mig och bli nåt helt annat – jag kan ju inte tro att jag ska slippa arbeta för att jag inte kan jobba med just det jag är utbildad till?
Eller om jag blir djupt deprimerad – ska lösningen då vara att vara hemma och medicinera mig och sjunka allt djupare in i depressionen? Lösningen borde finnas i att känna sig behövd.

Minns att jag läste om nåt företag som anställde ungdomar med aspberger/autism för de kunde göra avancerade saker, kanske inte 8 timmar i sträck men de jobbade intensivt då de jobbade så i slutändan kanske de gjorde mer än en heltidsanställd.

Jag vill inte håna den som är utbränd, men ibland vill jag tro att ”bara” gå hemma är inte lösningen, lösningen borde finnas i att byta helt bransch. Få upp ögonen för andra alternativ.

Som längst har jag gått hemma 11 veckor då jag bröt ihop och blev sjukskriven, hade en tung period i mitt liv, jag bytte arbetsplats och det var lösningen för mig.
Jag vill tro att det finns jobb för alla men inte alla kan utföra samma jobb.

Man pratar om individuella löner, lika så kan man säga individuella jobb.

Har jag fel så ber jag om ursäkt.

Men nog ska man få ha sysselsättning – för att bara gå hemma och klaga lyfter knappast upp någon.

Ha en bra dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>