Lucas vardag

Lite smått och gott som jag bjuder på - smågodis surt och sött, samt lite salt

Mobbning på skola/arbetsplats

Det är en hel del mobbning både i arbete och på skola.
Hur ska man komma tillrätta med detta?
När är det skolans ansvar och när är det föräldraansvar?

Jag har blivit mobbad i skolan. Som mobbad så sa jag inget hemma.
Jag kom hem med en blåtira en gång. Ingen hemma frågade.
Min lärare på skolan frågade – men jag såg på henne att hon ville inte veta så jag insåg att det var inte lönt att berätta.
Som elev så är man oskyddad. En mobbning kan eskalera och skvallrar man, så kan det bli än värre.
Fast värst är det ju om man skvallrar och ingen gör något.
För det är ju det man är rädd för, att ingen ska ta en på allvar.

Den som mobbar då? Ska den personen inte tas på allvar? För det måste ju finnas något bakom, det kanske är så att mobbaren har ett helvete hemma och agerar av sig på skolan.
Jag vet inte vad man skulle göra om man hade ett barn som mobbar eller blir mobbad.
För det räcker nog inte med att prata om det – det måste till mycket, mycket mer.

Att det inte är en hel dag på skolan, vid skolstart där man har information om mobbning. Föreläsare av både folk som mobbat och som blivit mobbade.
Grupparbeten och diskussioner om att våga lägga sig i och förhindra.

Vid varje skolstart ha temadagar om respekt för varandra, diskutera hur man välkomnar en som är ny i klassen.
Prata om att vi är olika och det ger ingen rätt att reta eller mobba någon. Allas rätt att vara sig själv.

På skolan blundar alltför många för detta. Man kanske inte vet hur man ska ta tag i problemet.
Eller om det är en mindre ort så känner alla varandra och det blir känsligt.
Men det är oproffsigt att inte agera.
En elev kan ju faktiskt få hela sin skolgång förstörd för alltid. Den som mobbar lär ju inte kunna samarbeta på ett arbete i framtiden.
Det kan gå så illa att det hela slutar med psykisk ohälsa eller i värsta fall till ett självmord.

Jag satt på ”Torget” på Renforsskolan för ett tag sedan, en halvtimme och väntade på en person.
Jargongen jag hörde och beteendet elever emellan var inte alls ok.
Jag såg inte till någon vuxen som gjorde något. Borde det inte finnas vuxna som är rastvakt på skolan?
Jag iakttog – jag agerade inte. För jag var där en kort stund och var varken anhörig eller personal.

Har hört att det är kaos på skolan och det händer saker som inte ska hända.
Vem är ansvarig? Rektorn är väl ytterst ansvarig, men lärarna och övrig skolpersonal då?
Jag skulle inte vilja vara en elev på den skolan idag.

Jag gick skola i Södertälje och det var nog en av de sämsta skolorna i Sverige.
Mobbad, ingen gjorde något. Stor personalomsättning och många av mina lärare kallade mig ibland för fel förnamn.
Hur ska en lärare kunna sätta betyg den inte ens minns vad man heter?

Personal på skolan behöver ta tag i detta och det NU.
För det är NU dessa elever går i skolan och blir mobbade – utan att någon gör något.

Jag har också haft en arbetsplats där jag blev utfryst.
De sökte personal och jag sökte. Det var bara kvinnor som arbetade där så jag gissar att jag fick jobbet för att det skulle bli mer mångfald.
Redan första dagen så kände jag mig mycket ovälkommen.
Jag arbetade på och funderade på om någon skulle säga att det var dags för förmiddagsfika.
Detta var på en butik.
Butikschefen kom fram till mig och sa något i stil med ”Javisstja du kanske skulle haft dig nåt fika, fika rummet är där och jag har då stängt av kaffebryggaren”.
Kallt kaffe och ensam i fikarummet. Välkommen!?

Vi hade systembolagsutlämning. Samma vecka jag började arbeta där försvann det pengar ur den kassan. Jag vet att jag var oskyldig.
Det försvann pengar varje vecka. Jag blev tillfrågad om jag tagit pengar ur kassan.
Jag jobbade ca 2 månader där. Sedan sa jag upp mig. Samtidigt upphörde försvinnandet ur kassan. JAG VAR OSKYLDIG!!

Men jag fick inget jobb på någon butik senare. En kvinna fick mitt jobb som jag slutade på.
Sista dagen fick jag en bukett tulpaner som tack. Hon som lämnade över de började gråta.
Jag anar att hon hade velat ha mig kvar men kunde inte stå emot grupptrycket från de andra.

Det var den värsta arbetsplatsen jag varit på.

Jobbade på ett gruppboende i Stockholm för många år sedan.
INNAN jag började ringde gruppledaren upp mig och sa att jag skulle inte berätta om mitt privatliv på jobbet.
Underförstått du berättar inte att du är homosexuell.
Först dagen då jag skulle inskolas så var det just gruppledaren som inskolade mig. Det första han berättade var om vilka han fått ligga med under helgen..

Jag berättade inte om min läggning och höll mitt privatliv för mig själv.
Förutom att jag berättade att jag skulle till Norrland på min semester och att jag behövde ha semester just den perioden för att jag skulle gifta mig.
Jag och min man gifte oss. Jag kom tillbaka till jobbet.
INGEN gratulerade mig eller frågade hur bröllopet varit.
De som bodde på gruppboendet frågade däremot en hel del. Jag svarade så gott jag kunde och sa inte att det var en man jag gift mig med.
Till slut så bytte jag arbetsplats. Det var trist för de som bodde där trivdes jag enormt bra med. Arbetskamraterna var det ju sämre med.
Sista kvällen jag jobbade så sa de boende att det var trist att jag skulle sluta för jag var ju så glad jämt och inte hade de fått träffa min fru heller.
Då berättade jag hur det var och jag hade med mig en DVD och visade filmen från bröllopet.
Det tittade och de sa att de anat att det var så hela tiden. Och att det är inget fel om man är två män eller två kvinnor som är ihop.
De var mer förstående och accepterande än mina arbetskamrater.

Det var en slags mobbning på den arbetsplatsen som inte heller var OK.

2 kommentarer

  1. Björn

    Hej Lucas!
    Det finns faktiskt de skolor som gör precis som du beskriver för att komma till rätta med mobbning. Till exempel i Umeå kommun. De har också stora problem med mobbning men det brukar bli lite bättre ett par dagar efter de här sattsningarna säger barnen. Sedan återgår det långsamt igen till det normala med mobbning tyvärr. Det är något man måste ta varje dag och man måste vara i närheten överallt och det fungerar inte när man drar ned på personalen hela tiden. De ska ju även hinna med resten av läroplanen. Jag vet att många lärare gråter, inte bara hemma i ensamhet utan även bland barnen. Läraryrket är inget jag skulle ge mig på i dagsläget.

    Och helt sjukt att mobbningen kan fortsätta i arbetslivet. Att man inte kan få vara annorlunda utan att utsättas för trakasserier. Jag hoppas du hittat ett bättre jobb nu!

    • Lucas Lund (inläggsförfattare)

      Jo jag har ett toppenjobb nu!
      Tack för ditt svar!
      Tyvärr är det ju svårt att få till ett bra resultat och slut på mobbning. Tror att det måste börja hemifrån och prata om detta i alla oändlighet.
      Närvaro och alla tentakler ute är vad det gäller på skolor och personal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>