Lucas vardag

Lite smått och gott som jag bjuder på - smågodis surt och sött, samt lite salt

Döden

Vilket laddat ord. Död.. en skräck för de flesta.
Naturlig för många.
Plötslig död, det som man aldrig förväntat sig.
Men som är lindrig för den som dör troligen.

Första kontakten jag hade med döden, då var jag 11 år. Det var en som drunknade.
Jag fick beskedet på telefon och jag minns bara att jag fick höra att han drunknat. Han var en ”extrapappa” eftersom jag bodde hos den familjen emellanåt.
Ingen frågade om jag skulle gå på begravningen, ingen pratade med mig om det som hänt.
Jag drömde länge att han gömt sig – flyttat utomlands och att han visade sig ibland.
Minns särskilt en dröm där en bekant hoppade i sjön från en trampolin och kom upp med mannen.

Många grät för att han drunknat och jag besökte hans grav, men jag förstod inte så mycket av det hela.

Nästa dödsfall var min farmors man. Han dog då jag var ca 19 år. Jag minns att jag var lite rädd för honom då han levde, men han var då alltid snäll med mig så jag blev tyvärr skrämd av andra.
När jag var och hälsade på och han var ensam hemma så var han alltid trevlig och bjöd på fika och pratade om allt möjligt.
Han dog och vi var på hans begravning – min första begravning. När jag såg andra gråta så grät jag.
Jag grät för att de var ledsna inte för att jag var ledsen.

Sen dog det ju några släktingar men jag kan inte minnas att jag var på någon fler begravning förrän det var dags att begrava min syster som dog i cancer 31 år ung.
Den begravning och det dödsfallet var så hemskt.
Jag kunde inte visa min sorg så jag grät i duschen. Hennes två barn blev moderlösa. Pojken var 10 år och flickan 1 år.
Frågade några troende hur det kommer sig att ”Gud” tog barnens mamma ifrån de. De drabbades ju hårt och var ju oskyldiga. Frågade för att försöka förstå.
Fick till svar att Gud hade något bättre i beredskap för barnen än deras mamma.
Hur dåligt svar var inte det?

Svårt att förstå och särskilt då sonen tog sitt liv då han var 23 år.
Var det detta gud tyckte var bättre??

Ja det har dött en hel del folk efter det och saknar många av de.
Pappa dog 63 år gammal i brusten kroppspulsåder.
Det var en plötslig död och oväntad död.

Jag var livrädd för döden länge.
Ändå var jag trött på livet i perioder.
Har försökt ta mitt liv och lyckades överleva.

Idag vill jag leva.
Men jag lever med en konstant rädsla för att någon i min närhet ska dö.
För det är så många som dött i min närhet.

Samtidigt som jag icke tror på ett liv efter detta så tänker jag att då jag dör ska jag få återse alla dessa som jag förlorat.
Som en slags tröst – att återförenas med de man förlorat.

Brukar fråga mig hur det ska gå med de som gift om sig efter att blivit änkemän, änkor? Hur ska de förklara sig när de återförenas?
Fast det sunda förnuftet säger ju att vi dör och ”Poff” så är vi borta för alltid.
Inte kommer vi att återses i ett annat liv nånstans ”däruppe” eller huvva ”därnere”.

Äsch lev idag – imorgon kan det vara försent

Lev och må!

En kommentar

  1. Mia

    Visst var det Astrid Lindgren och hennes syster som vid varje telefonsamtal började med orden: Döden, döden, döden??? Sen hade dom liksom klarat av det ämnet…. Döden är det enda som ingen av oss kan undvika och ändå vill vi inte tala om det, nog är det märkligt? Ja du Lucas, ju äldre man blir desto fler människor försvinner det ifrån oss, de flesta en naturlig väg och av ålder men när unga människor går bort, då blir det jobbigt och just frågan varför? infinner sig….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>