En tidig valanalys

Det tar tid att återhämta sig efter en valrörelse. Man märker det när man talar med partikamrater, en del är fortfarande slitna och behöver mer vila. Valresultatet gör naturligtvis sitt till.

Jag tillhör inte dem som anser att socialdemokraternas partiledning slarvade bort valsegern. Tvärtom anser jag att man efter rådande omständigheter tog en rad beslut som i det läget verkade sunda. Det är också svårt att se hur man i en valrörelse som alltid är en tumultartad upplevelse kan undvika att misstag görs.

Det första man ska komma ihåg är att utgångsläget var tufft redan från början . Regeringen hade ansvarat för att lotsa Sverige genom en allvarlig finanskris och framstod som mer framgångsrika än andra regeringar i Europa.

Den socialdemokratiska partiledningen var beslutsam att inte göra om misstagen från valrörelsen 2006. Jobben skulle sättas först och regeringsdugligheten skulle bort från dagordningen. Göran Persson hade utsatts för en mördande behandling i media om hur Socialdemokratins regeringsalternativ såg ut samtidigt som de borgerliga partierna visade upp en mer enad fasad än tidigare. Borgerlighetens historiska svaghet fanns inte längre.

Mona Sahlin försökte svara på detta genom att ingå ett rödgrönt samarbete. Trots att de rödgröna aldrig kom att framstå som lika enade som de borgerliga så blev aldrig regeringsdugligheten en avgörande fråga i valet. Men vi återkommer till det.

Ett annat orosmoment var skattesänkningarna. De sk jobbskatteavdragen hade förvisso underminerat statens finanser men missgynnat framförallt sjuka och arbetslösa. Partiledningen valde att avväpna alliansens triumfkort genom att acceptera skattesänkningarna. Det visade sig hålla ganska väl i debatten.

Partiledningen försökte också att hitta frågor som kontrasterade mot den borgerliga politiken. Att lyfta upp den ökade barnfattigdomen och ungdomsarbetslösheten var exempel på detta. Men det visade sig vara svårt att få fokus på baksidan av alliansens samhällsbygge. Om vi trott att media var partisk i valet 2006 så blev vi snart varse att det var ingenting mot den mediastorm som väntade. Retorikexperter avslöjades som aktiva folkpartister, nyhetsbevakningen visade glada bilder på Anders Borg efter debatter och kampanjen mot Mona Sahlin växte sig allt starkare.

Så var situationen när valspurten började i augusti.

Den del vi själva kunde styra, partiets valrörelse, visade sig fungera väl. Medan utspel och koordinering kanske inte alltid var på topp så reste sig åtminstone den socialdemokratiska folkrörelsen och antog utmaningen. Jag har aldrig tidigare upplevt en så stark kämpaglöd från de socialdemokratiska gräsrötterna och vi visste alla vad som stod på spel. Sakta man säkert började valmaskineriet tugga sig igenom alliansens starka sköld av media och valfonder, dörr efter dörr och samtal efter samtal genomfördes. Moderaterna i Umeå talar om 8000 knackade dörrar totalt, men jag tror att enbart i Ålidhem-Sofiehems socialdemokratiska förening nådde vi ett par tusen. Det var en enastående bedrift av socialdemokrater runt om i Sverige.

Men det visade sig svårt att få en ”breakboll” i valrörelsen. Vår folkrörelse lyckades förvisso neutralisera det värsta underläget i media men inte mycket mer.  Länge in i september var båda sidor därför låsta i ett dödläge som enbart gynnade alliansen. Även om socialdemokraterna jobbade oerhört hårt så fanns det inget eget förslag eller fråga att riktigt ta fasta på som trängde igenom i media. Och tiden började sakta rinna ut.

Det var först när Emelie skrev på sin blogg om sin mammas behandling av försäkringskassan som det lossnade. Att den sista veckan skakade borgerligheten står helt klart. Jag läser Edward Riedls blogg och ser att han instämmer i detta påstående. Valet kunde ha avgjorts där. Men det där blogginlägget kunde likaväl aldrig ha skrivits. Eller aldrig ha uppmärksammats alls av gammelmedia.

Jag tror att vi ska se valrörelsen 2010 som en lärpeng. Partiet gick till val på en strategi som verkade sund, riskminimerande och som tog fasta i lärdomarna från 2006. Men av olika skäl så lyckades vi inte.

Ett av de viktigaste skälen till valförlusten har att göra med partisk media. De rödgröna missgynnades enormt i media, i aldrig tidigare skådad omfattning, och hade med en mer rättvis behandling förmodligen pressat alliansen ända till mållinjen. Men detta faktum kommer vi inte att kunna ändra under överskådlig tid.

Ett annat skäl har att göra med att uppfattas som statsbärande parti. Det är möjligt att en förklaring till Socialdemokraternas ras är att samarbetet med de rödgröna uppfattades som att vi övergav den statsbärande rollen till Moderaterna. Många kan ha haft svårt att skaka av sig bilden av ”skogsmullar” och ”kommunister” i regeringen, åtminstone kan det ha skadat vår trovärdighet som ett statsbärande regeringsalternativ. Men samtidigt kan man argumentera att media skulle gjort slarvsylta av Sahlin om vi gått fram som ensamt regeringsalternativ.

Ett tredje skäl har att göra med att vi lätt fastnat i att angripa högern för deras attacker på välfärdssystemen. Både 2006 och 2010 var den enda frågan vi lyckades möta borgarna med att deras politik drabbade de i a-kassan eller de i sjukförsäkringen. Att vi har solidaritetskortet är viktigt men det ska spelas ut som ett triumfkort och inte användas som den bärande kraften i en valrörelse. De som därför ser framgången med debatten om sjukförsäkringen i valets slutskede och drar slutsatsen att vi skulle talat mer solidaritet har fel. Dels för att vi inte säkert kommer fram i media och dels för att vi gör motståndarens samhällsbygge till statsbärande som vi sedan kritiserar.

Till allt detta kan sedan läggas problem med att få ut vår jobbpolitik, debatten om kilometerskatt och fastighetsskatt osv. Det finns många olika förklaringar.

Jag tror vi nu måste inse att det finns ingen quick-fix för partiet att ta till, utan det handlar om flera olika delar. Partiet måste ha en egen stark politik för tillväxt. Här finns många exempel på hur man kan bedriva en sådan politik och samtidigt satsa på välfärden. Lennart Holmlund och Umeå kommun är ett bra exempel på hur borgerligheten trycks tillbaka i trovärdighet kring att skapa tillväxt samtidigt som skatten är hög för att garantera alla umebor en god välfärd. Medborgarna accepterar den politiken. Oavsett hur vi fortsätter samarbetet med de rödgröna så måste vi ha fokus på att skapa resurser. Det skapar trovärdighet.

Det måste också finnas en långsiktighet i vår politik. Det är inte långsiktigt att bedriva en politik där vi ser att skattebasen under 25 års tid sakta eroderat samtidigt som de privata alternativen i välfärden skapat orättvisor, miljonvinster i skatteparadis och minskad anslutningsgrad till fackföreningsrörelsen. Politiken måste hänga ihop eftersom samhället hänger ihop. Dumpade arbetsvillkor för kommunala lokalvårdare som blir privata, kommer alltid tillbaka och biter oss därbak. Marknadskrafternas okontrollerade intåg i välfärdssektorn på 90-talet var ett stort misstag.

Men jag tror också att b la Daniel Suhonen haft helt rätt i att socialdemokraterna varit för dåliga på att bygga ett samhällsprojekt som inkluderar arbetarklass och medelklass. Det är möjligt att när effekterna av alliansens politik nu slår igenom så vänder sig medborgarna bort från den i ren protest. Men vi kan inte bygga vår politik kring att våra politiska motståndare ska göra misstag, vi måste erbjuda något själva. Genom kraftfulla reformer kan vi skapa en politik som känns i magen på människor och bryter igenom i media. Suhonen har förespråkat att gå till val på en sjätte semestervecka, själv skulle jag gärna se att b la tandvården en gång för alla blev gratis för alla medborgare. Partiet måste ha självförtroende att erbjuda sådana breda reformer mer än att bara lappa och laga efter nästa val. Umeå arbetarekommun har gjort en skrivelse till kriskommissionen för att påpeka detta.

När kriskommissionen sätter igång sitt arbete hoppas jag också vi får en diskussion som lär av goda exempel. Trots valförlusten finns det gott om framgångsrika socialdemokrater i vårt land, många från Norrland. Jag hoppas Lennart Holmlund som styrt tjänstemannastaden Umeå i 16 år får en plats i kriskommissionen. Och i Norrbotten finns Sven-Erik Bucht som jag förvisso inte känner men som till riksdagen fått ofantliga 18 000 kryss(!). Sen har vi Elvy Söderström i Örnsköldsvik och Lilly Bäcklund i Lycksele som visar hur man håller ställningarna i en inlandskommun.

De gamla socialdemokraterna håller än. Jag är medveten om de som vill att socialdemokratin ska gå högerut för att vinna medelklassen. Men valets erfarenheter visar att vår utmaning inte handlar om det. Det var på många håll fullt möjligt att 2010 driva traditionell socialdemokratisk politik på ett framgångsrikt sätt. Alla steg ”högerut” måste dessutom kunna påvisas gynna vår väg mot de mål som vi säger oss stå för i vårt partiprogram.

Socialdemokratin har lidit ett förkrossande nederlag. Men allt är inte förlorat. Vi har dessutom en partiorganisation som visat stor förmåga att bära partiet även när det är svårt.

Valrörelsen börjar nu.