Kongressrapport 3: sista dagen

Det jag vill tillägga principiellt är att partiorganisationen ändå är beroende av att Socialdemokratin åter agerar reformistiskt för att stärka folkets makt. Om man antar den principen så måste man också betrakta partiorganisationen som ett medel för detta. Därför är det viktigt att fastslå att vårt parti först och främst är en kamporganisation.

Inte en kampanjorganisation utan en kamporganisation.

Det är med dessa ögon vi ska se på oss själva. En bra princip för hur vi ska betrakta vår organisation är att de samhällsproblem och orättvisor vi inte kan organisera bort med politiken ska vi organisera bort med hjälp av partiorganisationen.

Ibland tror jag att vi har glömt bort detta. Vi har allt för länge haft otydliga krav på vår organisation och det vardagliga partiarbetet har haft för låg status. Vi har nöjt oss med att den lokala s-föreningen levererar lite medlemmar för att ta kommunala uppdrag eller bidra i valrörelsen. Detta duger inte och har sänkt statusen både på det lokala partiarbetet och folkrörelsen. Den lokala s-föreningen måste klara av att leverera en samhällsförändring, det kan handla om att ordna skridskoskola eller ta kamp för att ungdomarna har möjlighet att spela innebandy någonstans.

Om vi vill ge medlemmarna ökade möjligheter till påverkan, och det vill vi ju, så är det därför minst lika viktigt att förstärka en kultur i partiet där det är lika viktigt att ordna ett offentligt möte i s-föreningen som att sitta i en kommunal nämnd. Så är det inte alltid idag.

Jag tror alltså inte att det enbart handlar om att hitta nya arbetsformer. Utan jag tror att medlemmarnas möjligheter att kunna påverka i vårt parti går hand i hand med att vi arbetar på att förstärka statusen på det lokala partiarbetet och arbetar samhällsförändrande i s-föreningarna och andra arbetsformer. Men då krävs det också att vi verkligen ser på vår organisation som en kamporganisation för samhällsförändring  och inte som en uppsamlingsplats.