Till dig som vill förstå varför någon är socialdemokrat, se videoklippet. Det tar bara 4 minuter. 

Den socialdemokratiska kriskommisionen presenterade idag sin slutrapport vilket föranleder ett antal kommentarer. Rapporten består av fyra delar och jag börjar med att kommentera den organisatoriska analysen.

Det socialdemokratiska partiet är förvisso en folkrörelse med det är framförallt en kamporganisation. Den är till för att kanalisera vårt budskap, vinna val och klara återväxt och kompetensutveckling. Detta är oerhört viktigt att komma ihåg när man diskuterar den socialdemokratiska partiorganisationen, den är till för att väga upp underläget i ekonomiska resurser och partisk media. Därför är det riktigt som kriskommisionen antyder att sikta på att försöka standardisera välkomstförfarande, studieutbud och skapa en fungerande miniminivå på viktiga funktioner.

Det är också bra att vid sidan av föreningarna så föreslås ett centralt ansvar för medlemsvärvning liknande SSU:s modell med personal som åker ut i landet och hjälper till med värvning eller centrala kampanjer. Det kan göras sida vid sida av s-föreningarnas vitala arbete.

Nya arbetsformer och mer välkomnande attityd nämns. I och för sig alltid bra men detta är i första hand ett tecken på en stagnation. Det partiarbetet behöver är mer "aktion" och mindre sitta och fundera hur man ska göra.

Tveksamt i rapporten är begränsningen av partistyrelsens ledamöter. Här måste man vara väldigt vaksam så att man inte riskerar effektiv representation från partidistrikten. Det talas också om att partikongresser bör hållas vartannat år, möjligtvis för att snabbare kunna möta förändringar i omvärlden. Dock är det stora problemet idag inte frekvensen utan att partiet är för dåliga på att omsätta den politik vi beslutar om i handling. Vidare borde mer fokus ligga på att uppnå handlingsplaner på mellanlång sikt, det behandlas väldigt blygsamt i rapporten.

Fokuseringen på personvalsinslag är också väldigt olycklig i rapporten och är en återvändsgränd. Partiets styrka är att vi agerar som en enhet. Att öppna upp valberedningsprocesser etc nämns också men den idol-tävling om partiledarskapet  vi sett under hösten har enbart varit skadlig.

Jag läser att Janne Hägglund och rättvisepartiet socialisterna nu tar upp kampen med de nya moderaterna. Man har tänkt byta namn till "Arbetarpartiet" och plötsligt verkar Nya Moderaterna ha fått konkurrens som landets enda "arbetarparti".

Vilken tur i all oreda då att det finns ett parti som står på arbetarnas sida. Nämligen det svenska socialdemokratiska arbetarEpartiet. Vi stavar med E i slutet av ordet "arbetar" och det är det ingen som lyckats plagiera ännu.

Jan Hägglund i talarstolen i kommunfullmäktige i slutet av november. Påminner ganska mycket om nya moderaterna va?

Opps, nu blev det för mycket!

Just hemkommen från Sören Wibes begravning. Det blev en vacker ceremoni och många vänner till Sören från den politiska världen var där. En del av minnestalen berörde EMU-omröstningen 2003 och Sörens stora insatser på nej-sidan.

EMU är just nu en stendöd fråga i vårt land. Allt fler från den gamla ja-sidan har konstaterat att de hade fel och ärligt och uppriktigt erkänt att EMU inte fungerar. Det är dags att det socialdemokratiska partiet också reviderar sin syn på EMU och diskuterar hur EU-politiken ska se ut i framtiden. Inför partikongressen 2013 bör därför motionskrav ställas på nej till EMU och diskussionerna startas redan nu. Med ett tydligt nej till EMU 2013 kan partiet läka gamla sår och få en vettig debatt om vart vi ska landa sen.