10 år sen EMU

Idag är det 10 år sedan svenska folket röstade om anslutning till EMU. Själv deltog jag på nej-sidan som också var den sida som gick segrande ur folkomröstningen.

Det har väl aldrig varit så tydligt att kampanjerna stod mellan eliten och folket. Nej-sidan hade inga pengar alls medan resurserna för ja-sidan var i princip obegränsade. Jag minns hur ja-sidan var så överlägsna ekonomiskt att man till och med lät tillverka mazariner med trycket ”ja till euron” i glasyren. Horder av ungdomar anställdes för att mekaniskt propagera för hur bra det var att slippa växla pengar när man åkte utomlands. Det var ballonger, konfetti och väldigt mycket yta.

Här i Umeå leddes nej-sidan främst av kampanjerna hos Socialdemokrater mot EMU och Vänsterpartiet. Socialdemokratiska nejkampanjen där jag ingick hade så att säga kontoret på fickan. Riksdagsledamot Lars Lilja och Andreas Sjögren från Handels koordinerade aktiviteterna så gott det gick i kaoset, Sjögren drog omkring en kundvagn med det lilla kampanjmaterial vi hade råd med.

Men det vi hade var folk. Vi hade väldigt många som arbetade hårt och som hade bra argument. Ja-sidan kunde aldrig riktigt förklara varför euron var fördelaktigt för ett exportberoende land som Sverige. Med tanke på hur EMU sedan utvecklades så fick vi också rätt i vår kritik.

Sen hade vi också Sören Wibe. Sören var ett politiskt naturfenomen som svepte in som en orkan och svepte bort ja-sidan i varenda debatt. Han brukade skratta hjärtligt åt motargumenten innan han mosade dem på sedvanligt manér. Tillsammans med Jonas Sjöstedt hade de båda stor kunskap i frågan från sitt arbete i EU-parlamentet.

10 år går fort. Men vi som var med har inte glömt. Det var i sanningen David mot Goliat och David vann på knockout.